Första delen av årets bunkervandring är slut sedan ett antal veckor, men jag kan lugnt säga att det blev till ett av de bästa "bunkerminnena" på många år! Härlig natur, god mat, trevliga bekantskaper och väder. Kanske inte alltid det bästa, men perfekt för bunkervandring (frånsett de dagar det regnade). Vårt utgångsläge var det lilla sommarhuset i Blåvandshuk, strax norr om Esbjerg, på Jyllands västkust.Under nästan två veckor skulle jag utforska den tyska Atlantvallen, från den dansk-tyska, längst ner i södra Danmark, och upp till norr om sommarorten Söndervig. Alla som kände för det var välkomna att följa med. Och några tog chansen till att göra några veckor i maj till ett riktigt bunkeräventyr.

Och nog fick vi se bunkrar alltid. Små bunkrar, stora bunkrar, sönderskjutna bunkrar, gamla bunkrar, nyare bunkrar, begravda bunkrar, upp-och nedvända bunkrar. Kvällarnas middagar blev till planeringsmöten för nästkommande dag. Våra medhavda böcker tummades flitigt i jakten på de många bunkrarnas beskrivningar.

Den tyska ockupationsmakten byggde ett stort antal bunkrar och styrkepunkter längs den danska västkusten. De flesta bunkrarna är byggda utifrån ett typsystem, sk "Regelbau". Ganska snabbt lärde vi oss de grundläggande modellerna som R 622 Dobbelgruppenunderstand (personalbunker, R 669 Schartenstand (pjäsvärn) osv.

En av promenaddagarna skulle vi ta oss längs en ca 10 km lång strandsträcka, förbi det militära skjut- och övningsfältet vid Blåvandshuk. Detta område är nästan alltid avlyst, men vi hade lyckats pricka in de fyra dagar under våren då endast övningar genomfördes, och inga skjutningar.

Lars var mycket noggrann med att påpeka vikten av att ha vinden i ryggen, speciellt på den öppna och flacka stranden. Så utifrån detta började vandringen från norr. Efter bara några hundra meter kunde vi konstatera hur vinden blåste rakt mot oss, vi hade alltså lyckats få motvind! Men vi konstaterade snart en annan märklig upptäckt. Inga bunkrar! Eftersom sikten var kilometervis började vi snart misströsta. Dock hade jag vid förundersökningen, och vid andra besök, konstaterat att det fanns gott om bunkrar och betongkonstruktioner borta vid Blåvandshuk, dit vi var på väg, och där dagens vandring skulle avslutas, men skulle det verkligen inte finnas en enda bunker innan dess?

Efter ca 4 km,s vandring började vi misströsta - fanns det inga bunkrar? Långt bort i fjärran började vi skymta en kantig konstruktion, som kunde vara något. Det märkliga var, efter att ha stirrat på den under en halvtimmas vandring, att den verkade flytta sig bort från oss???

Men skam den som ger sig. Promenadtakten ökade och vi började närma oss det som skulle visa sig vara dagens första bunker. Det var en av de typiska "flankeringsbunkrarna", eller F-stand, som de kallas på tyska. En höger och en vänsterbunker tillsammans med en mindre maskingevärsbunker, bildade ett litet försvarsnäste på stranden. Detta var den vanligaste grupperingen av bunkrar längs den danska västkusten, totalt byggdes 529 längs Jyllands västkust. Något som gjorde att vi snart tappade intresset för denna typ av bunker.

Nu hade vi kommit in i bunkerområdet, och den ena grupperingen efter varandra gjorde vandringen betydligt mer intressant, än de timmar som bara bestått av enformig sandstrand.

I området som vi kommit in i hade tyskarna ett försöksområde för olika bunkermodeller. Här fanns bl a ett pjäsvärn, som egentligen bara var själva fronten och pjäsplatsen, samt en mängd andra försöksmodeller av bunkrar. Efter en lång stunds klättrande i sanddynerna för att beskåda de många bunkrarna fortsatte vi vår färd söderut.

Nu gick vandringen betydligt lättare, dels hade vi töämt våra ryggsäckar på smörgåsar och öl, dels låg bunkrarna på rad framför oss. Lite längre fram skymtade också Blåvandhuks fyr. Men för att nå fyren och parkeringen, som utgjorde vårt slutmål, krävdes ytterligare någon timmes promenad. Lämpligt, och kanske lite uträknat, hade vi parkerat vid den lilla strandkiosken, som serverade kall öl till oss tre törstiga vandrare. Och det var inte utan att man lugnt kunde säga "När smakar en Tuborg bäst? Efter en bunkervandring!"

Den kvällen var det inte utan att man tyckte det var ganska skönt att få krypa ner i sängen och vila ut. Men morgonen därpå var vi tillbakas igen med förnyade krafter och nyfikna sinnen.

Lars var tvungen att ta sig tillbaks till Sverige på onsdagen, men avlöstes av två glada bunkerentusiaster från västsverige, nämligen Max och John. Med de nya deltagarna kom också det typiska bunkervädret, blåst och regn. Något som skulle förfölja oss under de resterande dagarna. Men vi var inte de som gav upp, regnkappor och blåstpåsar över kamerorna gjorde livet lite drägligare, eller åtminstone lite torrare. Höjdpunkten, om det nu går att plocka ut en sådan ur denna upplevelse, var nog de två dagarna på Fanö. Fanö är ca 15-16 km lång, och ligger som en "propp" utanför staden Esbjerg. Det var också av detta skäl som en kom att bli kraftigt befäst av tyskarna under andra världskriget.

Från början var tanken att en dag skulle ägnas åt öns betongbunkrar, men det visade sig att det krävdes två hela dagar för att hinna med allt. På Fanö har bl a funnits ett 15 cm KA-batteri med dubbeltorn. Dessa pjäser flyttades efter kriget till Stevnfortet som en del av det danska kustförsvaret. Men här fanns också ett flertal tunga luftvärnsbatterier, artilleriställningar samt ett omfattande infanteriskydd. Längs hela den västra kustlinjen låg ett stort antal F-stand (49 st), dvs två flankeringsbunkrar samt en sk Ringstand. Fördelen här var att det var möjligt att köra bil på stranden, vilket vi givetvis utnyttjade. Så med lite fusk (bilvandring) hann vi med hela sträckningens värn. En av de stora höjdpunkterna var upptäckten av ett R 67 Ringstand för Pz I. Dvs ett värn utrustat med stridsvagnstorn från den lätta tyska stridsvagnen Pz I. Att få se ett stridsvagnstorn på plats efter mer än 65 år i det fria var en speciell upplevelse. Det faktum att det bara finns ett fåtal kvar i Europa, gjorde inte upplevelsen sämre.

Vi fortsatte ner till södra delen av Fanö där vi kunde avnjuta våra medhavda lunchmackor och en någorlunda sval öl - härligt!

Vid ett snabbt besök på den lokala kyrkogården kunde vi konstatera att krigsgravarna även fanns här. I utkanten av byn fanns en minnesplats för omkomna under andra världskriget. Småregnet som följt oss ett tag upphörde och vi kunde koncentrera oss på dagens mest spännande mål - den stora luftvärnsställningen strax söder om hamnen. Det är lika imponerande varje gång man ser dessa stora tyska bunkrar. Även den minsta lilla pjäs på 37 mm har en betongbyggnad/bunker som motsvarar 10 bunkrar ur PA-linjen! Här kan man tala om skydd!