Så är det då äntligen genomfört! Promenaden längs den danska västkusten, från tyska gränsen i söder, till yttersta spetsen "Grenen", uppe vid Skagen. Under sista veckan i september, och första i oktober, var vi några tappra "eldsjälar" som genomförde den sista etappen. Vädret bjöd på rikligt med sol och vind, utom en dag, då regnet vräkte ner. Givetvis var det den dagen med ett spikat program vid Bangsbo fort, utomhus!

Men resan var trots allt en upplevelse, även om de sista dagarna kändes lite långa. En erfarenhet som kommer att användas i fortsättningen.

Men det hela började mycket tidigt, en lördagmorgon, med biltur till Göteborg och Fredrikshamnsfärjan. Tre timmars behaglig överfart. Givetvis utnyttjade vi tiden till att avsmaka färjans stora lunchbord och inhandla viktiga förnödenheter i tax-free shopen.

Väl framme i Danmark var det bara att ställa in "autopiloten" mot vår bostadsort i närheten av Limfjorden. Vid vår ankomst visade det sig att vi hyrt en gårdsbyggnad till en lantgård med svinproduktion. Du kan själv tänka dig de närmaste dagarnas kommentarer, eller pikarna vid kvällarnas grillning av karrékotletter eller fläskfilé. De aromatiska dofterna skall vi återkomma till.

Huset var rymligt, med gott om plats till oss alla. Som mest var vi sju deltagare. Med tanke på första dagens tidiga start blev det också en tidig kväll.

Första riktiga bunkerdagen tog oss via Oddesund, där ett bunkersystem skulle skydda bron över det smala sundet, till flygplatsen i Rom, där vi kunde beundra den stora sjukhusbunkern. Denna bunker var dessutom iordningställd för visning, och stod öppen. Dagen avslutades med att vi nådde Thyborön, ett av de stora befästningsområdena. Vårt lilla korta kvällsbesök gav oss informationen att här skulle vi komma tillbaks dagen efter. Det var ett stort befäst område.

Första "riktiga" kvällen visade Anders åter prov på sina grillkonster, som vi lärde känna under förra resan, i Blåvandshuk. Kall öl och nygrillat, med en grönsallad, vad mer kan man begära efter en "hård" dag i bunkerlandet. Efter en kopp kaffe med "lätt" tillbehör kallade sängen, och som på tidigare resor tog all frisk luft ut sin rätt och det var snart tyst i huset. Klockan väckte mig vid 6-tiden och det var bara att tassa ut i köket och starta kaffebryggaren. Efterhand kom Anders ramlande och började duka, sist ut var Patrik som medfört "egen" havregröt från Sverige - kanske ett sätt att bekämpa hemlängtan?

En ny dag stod för dörren, idag med färja över till Thyborön, inte alldeles för långt bort. Så fort frukosten var slut och våra lunchlådor färdigpackade bar det av. Redan vid ½9-tiden kunde vi parkera vid utställningsbunkern på platsen. Här fick man, via planscher, en sammanfattning över det 80-tal bunkrar som ligger längs stranden, på den södra sidan av det lilla sund som bildar infarten till Limfjorden.

Det var bara att börja promenaden längs den bunkerspäckade stranden. På en sträcka av ca 2 km ligger här ett 80-tal bunkrar, av alla storlekar. Här ligger dels bunkrar direkt på stranden, men också upp i det bakomliggande dynområdet. Speciellt intressant här är de maskeringsåtgärder som genomfördes på flera bunkrar. Så maskerades t ex ledningsvärn och pjäsbunkrar som byggnader med tegeltak och påmålade fönster. Än idag kan man se detta på bl a den stora eldledningsbunkern. Pjäsbunkrarna hade fått ett extra betongtak, som ändrade på deras siluett. Såhär mer än sextio år efteråt, och utan alla detaljer, såg de mycket märkliga ut. Speciellt eftersom Moder Natur flyttat omkring dem lite hur som helst.

På bilden ovan ser du några av de maskerade bunkrarna på platsen. På tillbakavägen valde vi givetvis att färdas längs den inre raden av bunkrar. Väl tillbaks vid bilen, tog vi vår medhavda lunch vid en väl maskerad personalbunker (R622), föreställande ett magasin, komplett med lastbrygga.

Dagens hunger på både mat och bunkrar var för tillfället stillad, och vi passade på att titta lite närmare på den lilla orten Thyborön. Själv var jag tvungen att uppsöka ortens radio- och elektronikhandlare för att inhandla en kortläsare till min dator (typiskt att man skall glömma grejor hemma). Som straff fick jag betala ett ordentligt pris för denna, 249 danska kronor. Hemma kostar den ca 99:- på ställen som Claes O eller Teknikmagasinet. Den lilla orten var snart genomsökt och vi tog färjan tillbaks till andra sidan. Området är mycket märkligt genom att landområdena här består av två extremt smala "tungor" som innesluter den stora Nissum fjord, som är en del av Limfjorden. Väl över till andra sidan, färjan går bara över själva inloppet, tog vi bilen över den nästan 10 km långa vägbank som ledder till Agger. Här vandrade vi runt bland sommarhusen i jakt på bunkrar och rester från andra världskrigets befästningsarbeten. Vi fann bl a en stabsbunker, väl dold framför ortens lilla kyrka. Idag väl låst och i privat ägo. Ute längs den smala strandremsan, som bildade barriären mot Västerhavet, hade vi observerat ett antal bunkrar, och bl a skulle här finnas ett radarfundament/torn av samma typ som i Blåvandshuk. Efter ett antal misslyckade försök att finna en väg längs dynlandskapet och sanden fick vi helt enkelt köra tillbaks och börja leta söderifrån. Efter ett tag upptäckte vi tyska brädseglare innanför vägbanken, och med dessa som riktmärke nådde vi ner till stranden. Det är en mäktig känsla att stå inuti dessa enorma betongkonstruktioner, som naturen flyttat omkring, utan större ansträngning än tiden.

Tyvärr var jag inte så intelligent att jag hade någon av mina kollegor med på bilderna, så du får själv föreställa dig storlek. Jag kan berätta att de tre svarta ingångsöppningarna på bunkern i bakgrunden är ca 2 meter höga. Lite längre bort längs stranden pågick arbetet med att försöka förhindra erosionens framfart, något som tycktes vara ett evighetsarbete här längs kusten.

Vi gör ett liet hopp bland dagarna och kommer fram till fredagen då Johan och Lars anlände med förstärkning i form av nödvändiga livsmedel, såsom skånskt kaffe, dansk öl och mer grillkol, som man säger precis i grevens tid. Det blev en mindre fest på fredagskvällen, givetvis med Anders vid grillen. Kvällen blev ett enda berättande av vad som hade hänt hitintills.

Frukosten, nästa dag, blev som väntat, en snabb affär, alla ville iväg. Nu var vi två bilar i kolonn ut i bunkerlandet. Lite trist att vi inte har en liten minibuss, så alla kan åka tillsammans.

Dagens mål var områdena kring Lökken och Blokhus. Även dessa ganska stora befästningsområden, men också enorma sommarstugemarker.

Bilden ovan ger dig kanske en uppfattning om området. Stående på taket till en ledningsbunker är det sanddyner och sommarstugor så långt ögat når. Den ger också en bild av hur långt från stranden vissa bunkrar ligger. Området är också känt för att man under höst/vinterperioden kan köra bil på stranden mellan de båda orterna, en sträcka på någon mil, eller så. Känns märkligt att bedriva bunkerspaning från bilen, samtidigt som man skall hålla ett öga på strandlinjen och bränningarna. Bunkrarna i området följde annars det sedvanliga regelbauutförandet, men inte mindre spännande för det. I våra handböcker och kartskisser, över området, finns anmärkningen " kraftig bebyggelse". Något som vi snabbt upptäckte stämde väl in. En modern, arkitektritad villa, var elegant inplacerad i ett gammalt öppet pjäsvärn. Den bakra värnväggen bildade "ryggen" till villans trädäck. Efter att ha "yrat" runt en god stund i terrängen drog vi oss tillbaka till en liten park i samhället och dukade till lunch, som givetvis smakade utomordentligt. På vår väg genom villaområdena upptäckte Johan en liten betongkant och någon ventil i marken. En plåtplatta täckte den utgrävda ingången till en observationsbunker. Visserligen låg bunkern på privat mark, men det tog bara en liten stund så stod bara en man kvar uppe på marken, vi andra hade redan kravlat ner. Och vi fick vår belöning. Bunkrar av detta slag har en pansarkupol med periskop. Visserligen var själva kupolen avlägsnad, utrymmet fanns kvar och gav en bild av hur det sett ut. En inskription på väggen berättade: Bei Beschüss Aussenwände nicht berühren, da Lebensgefahr! Det var alltså livsfarligt att luta sig mot väggarna under beskjutning av bunkern. En uppmaning som vi diskuterade under kommande kvällar. Efter avslutad undersökning visade samtliga deltagare prov på fantastiska egenskaper i lodrät ålning ur litet hål, något som Johan visar prov på i bilden här nedan.

Skall kanske i ärlighetens namn påpekas att hålet var ganska djupt, genom att värnet begravts under jord och sandmassor. Ett vanligt "plomberingssätt" i Danmark. Nöjda och belåtna återvände vi till vår "bas" där vinden vänt, och vi fick nu lära oss hur det luktar vid en grisproducerande lantbruksanläggning, där viss lukt kan förekomma, som det uttrycktes i hyreskatalogen. Dock anlände Staffan och Malin lagom till kvällsmaten, och "gänget " var nu fulltaligt. Nästa dag innebar lång körning till Fredrikshamn och Bangsbo Fort, dessutom i ett hällande ösregn. Nåväl vi hade haft bra väder intills nu, så någon gång skall det väl komma lite vatten. Men det är klart det kunde ju valt en annan dag! Jag kunde dock snabbt konstatera att jag reste med proffs, de flesta hade ordentliga regnkläder av slaget med jacka och byxor, så det finns inget dåligt väder,bara dåliga...

På det gamla batteriområdet, högt ovanför Fredrikshavn ligger museet, Bangsbo Fort. Här mötte vi Kenneth Christiansen, som basar över museet. Han tog oss med på en ordentlig rundtur inom området. Trots ösregnet (han hade dock inga regnkläder) svarade han villigt på våra frågor, och stod och väntade tålmodigt medan vi fotograferade kors och tvärs. Vid lunchdags kom vi under tak i den enda kvarstående byggnaden från tiden före batteriet. Det var inte utan det var ganska skönt att få ta av sig regnkläderna och packa upp lunchen. Kenneth hade plockat med öl och läsk, Johan hade flera påsar kanelsnäckor, så alla lät sig väl smaka.

Efter lunch drog vi vidare inom området för att se ytterligare på pjäsvärn och bunkrar. Regnet hade nu upphört och man behövde inte hela tiden tänka på att skydda kameran mot vatten. Givetvis var det de tre pjäsbunkrarna, med pjäser, som tilldrog sig störst intresse. Det handlade om 15 cm kanoner som installerades av tyskarna, och därefter övertogs av det danska försvaret 1945. Batteriområdet är fortfarande i militär ägo, men till stora delar tillgängligt för allmänheten. Vi avslutade besöket med en liten tur i stadens utkanter och besåg bl a resterna av de gamla skansar från 1700-talet. På hemvägen gjorde vi givetvis ett stopp på ett gigantiskt varuhus och provianterade kött till aftonens grillning, en grillning som vi fick fortsätta inomhus, på stekjärn, då regnet åter hade börjat falla. Nästa dag var det dags för det, som jag trodde, skulle bli resans höjdpunkt - Hanstholm och museet där.

Museicenter Hanstholm är uppbyggt som ett museum kring det 38 cm batteri som tyskarna lät uppföra här. Själva museibyggnaden är uppförd i anslutning till en av de enorma pjäsbrunnarna, och visar en del pjäser, och lite bakgrund över tillkomsten av Atlantvallen och batteriet. Det är absolut inget fel på museet, tvärtom, det är absolut värt ett besök. Det var väl det att jag hade för stora förväntningar på att detta skulle bli något utöver det vanliga, men det visade sig att det blev istället allt det som fanns runtom i området. Dock fick vi en intressant guidning av museet chef, Jens Andersen, som också har skrivet ett flertal böcker i ämnet.

Dagen avslutades med ett besök vid Vigsö. Här visar naturen, på ett dramatiskt sätt, vem som bestämmer. Bunkrar av allehanda slag har kastats omkring, eller ligger långt ut i vattnet. Vid dagar med lite sjö är det både ett imponerande, och ljudligt skådespel av att vandra på stranden.

För en del av deltagarna var detta sista dagen och vi avslutade med en anpassad festkväll med gott rödvin och god mat.

För att avrunda det hela kan jag konstatera att det är härligt med kollegor och social samvaro, speciellt utomlands. Jag hoppas det snart kan bli tillfälle till nya "Bunkerpromenader" och bjuder på två bilder. En är en detaljstudie på bunkerkryp, och den andra den lilla sälunge som höll oss sällskap på Skagen.