Så är man då tillbaka i verkligheten, efter vad som känns som århundradets resa. Oavsett vad den kallas var det en "drömresa", något som jag hoppas kunnat genomföra, alltsedan första besöket 1980. Då på en allmän genomresa i Normandie med ett par stopp längs invasionskusten. Denna gång en veckolång resa tillsammans med mer eller mindre likasinnade.

Redan dagen efter vår ankomst kastade vi oss in i historien. Eftersom vi hade vår vistelseort precis intill en av de mest omtalade platserna var det naturligt att denna kom först i besökslistan. Pointe du Hoc - ett av krigshistoriens mest omskrivna uppdrag. Ett uppdrag som efteråt visades sig vara utan betydelse. De kanoner som de anfallande förbanden skulle oskadliggöra fanns helt enkelt inte där de skulle varit. Området är idag fridlyst och har förblivit orört sedan kriget. Att se söndersprängda betongbunkrarna och det bombsargade landskapet ger ett märkligt intryck. Speciellt eftersom regnet öste ner under vårt besök. Ett annat "måste" i anslutning till vårt boende var invasionsområdet Omaha Beach, den landstigningsstrand som kom att bli den mest omtalade, främst för det hårda tyska motståndet, men också tack vare filmer som Den längsta dagen och Saving Privat Ryan. Här nöjde vi oss med en snabbtitt på det stora museet som skildrar själva anfallet, och de deltagande förbanden. För att bilda oss en uppfattning om området i sin helhet valde vi istället att göra ett besök vid det stora invasionsmuseet i staden Bayeux. Staden som var målet för första dagens anfall under invasionen de 6 juni 1944.

Här finns ett stort museum, Musée Mémorial de la Bataille de Normandie, som skildrar invasionsförloppet. Vid en av rondellerna står en staty av dåvarande generalen Eisenhower, och i anslutning till museet ligger en ganska stor engelsk krigskyrkogård.

Själva museet Musée Memorial de la Bataille de Normandie är intressant ur den aspekten att det skildrar hela invasionen. En liten annorlunda del av museet är tillägnat krigskorrespondenter och journalister som tjänstgjorde i Normandie. Utanför museet finns också en liten gravsten, av amerikansk krigskyrkogårdsmodell, över den världsberömde fotografen Robert Capa, vars bilder från invasionen har blivit klassiska.

Efter besöket på museet vandrade vi över till den engelska krigskyrkogården och vandrade runt en liten stund på den stillsamma platsen. Det är märklig känsla att vandra runt på en krigskyrkogård, oavsett vilket lands soldater som ligger begravda där. Åldern på de stupade var mycket låg, och de flesta hade givetvis också stupat i samband med invasionen, eller under de efterföljande striderna. Så med detta avslutade vi vår första dag i Normandie och tog oss tillbaka till vårt "slott" för en god middag på en av restaurangerna i Grandcamp-Maisy. Jag hade ju råkat fylla år dagen före så jag tyckte det var lämpligt att bjuda kollegerna på en god middag.

Efter middagen samlades vi i vår matsal och diskuterade den kommande dagen och nu var det slut med "sötebrödsdagarna". Nu var det tidiga mornar som gällde, och egen matlåda till lunchen - nu var det allvar.

Nästa morgon, måndagen, bar det av direkt efter frukosten. Det var fortfarande mörkt när våra två bilar rullade i väg mot Quinéville. En liten stad, väster om Utah Beach. Platsen var känd för sin stora stridsvagnsmur, som tyskarna byggde under kriget, samt ett relativt nytt museum som skildrar det civila franska livet under ockupationen. Via slingrande småvägar nådde vi vårt mål och parkerade vid museet som faktiskt låg upptill den stora stridsvagnsmuren. Museet är dessutom byggt över en av de tyska kulsprutebunkrar som skyddade muren. Här fanns också turistbyrån och en liten bar som delvis också var inbyggda i en tysk bunker. Den offentliga toaletten var en tillbyggnad på bunkern. Lämpligt nog öppnades museet redan klockan 10, vilket passade oss utmärkt. Flera av museerna i området öppnade i vissa fall inte förrän på eftermiddagen, vilket gjorde våra körscheman lite besvärliga. Nåväl, det blev till att besöka museet, och tur var väl det, måste jag säga. Jag tror Johan A fällde det bästa betyget på detta museum "- Någon måste gilla vad han håller på med.." Och det kan man bara instämma med. I ett flertal uppbyggda scenarios bl a en hel gatumiljö, skildras livet under ockupationen. Det var riktigt spännande att vandra runt på den uppbyggda gatan och kika in i de många fönstren som visade vad man sysselsatte sig med. Här fanns alla möjliga hantverk representerade, men också de inkvarterade tyskarna. På en gatstump stod en ambulans parkerad. Lite längre bort sluttade gången nedåt och man stod plötsligt inne i den tyska bunker som museet var sammanbyggt med. På vägen ner passade man genom den tyska förläggningen. Ett mycket sevärt museum kunde vi konstatera. Att sedan sätta sig utanför den gamla tyska kulsprutebunkern och äta den medhavda matsäcken var heller inte illa. En blek oktobersol gjorde sitt bästa för att värma upp oss. Efter matstunden var det dags att fara vidare mot nya sevärdheter. Och nu skulle ett av de mera kända besökas, nämligen Saint-mer-Eglise, den lilla franska staden som det "regnade" fallskärmsjägare över under invasionsdagens natt. Men vi lyckades göra ett litet "fynd" på vägen dit. En stor betongbunker vid vägkanten väckte min uppmärksamhet och jag stannade givetvis tvärt. Det visade sig att det lilla slottet på platsen, La Chateau de Quinéville, fungerade som fältmarskalk Rommels högkvarter under perioden 1942 - 1944. Det blev lite upptäcktsfärd och en del bilder innan vi for vidare mot St-Mere-Eglise.

Det är från denna staden som de kanske mest spektakulära händelserna under förspelet till själva invasionen utspelar sig. Fallskärmsjägare ur 82.divisionen hoppar över staden natten till den 6 juni. En av soldaterna, John Steele fastar med sin fallskärm på takert till kyrktornet. Nere på torget håller befolkningen på att försöka släcka en brand i ett närliggande hus, under bevakning av tyska soldater. Flera fallskärmsjägare landar på torget och skjuts direkt av tyskarna. Soldaten i kyrktornet hänger kvar i flera timmar innan han plockas ner av tyskarna. Han befrias senare av sina kollegor. Idag hänger det en soldatklädd gummidocka, med fallskärm, på kyrktornet. Än idag fladdrar det tunna tyget i fallskärmen. Tillsammans med Omaha Beach är nog staden bland de mest kända i invasionsområdet. Det märks också när man vandrar runt i den lilla staden. Flera kuriosa/souveniraffärer med saker från andra världskriget ligger tätt runt det lilla tornet. Affärsnamn och gatunamn har anknytning till händelserna. Och sedan skall vi inte glömma museet - Musée Airborne, museet över luftlandsättningen. Museet är i princip uppbyggt kring de två flygplan som var kärnan i landsättningen, nämligen C-47 Dakota och glidflygplanet Waco. På väg till bilarna passerade vi en Boulangeria och det var klart vi inhandlade lite gott bakverk att mumsa på innan vi drog vidare.

I Sainte-Mère-Eglise finner man också en av de märkliga milstolparna Voie de la Liberté (Frihetsvägen) eller rättare den första av de 12 000 som är uppsatta. Dessa är placerade längs den väg som general Pattons 3.armé ryckte fram, från Normandie till Metz och Bastogne, i Belgien. Givetvis finns det olika åsikter om var denna väg börjar, och därför finns det också en milstolpe Km00 i grannkommunen.

Klockan hade blivit eftermiddag och det var dags att bege oss till det tunga batteriet Marcouf, eller som det rätterligen skall kallas Crisbequ. Även detta är ett museum uppbyggt kring ett ganska nyligen framgrävt tyskt batteri. Batteriet var utrustat med tjeckiska 21 cm kanoner, av samma typ som vår svenska rörliga KA-kanon m/42 (finns i ett exemplar vid Beredskapsmuseet).

Tyvärr visade sig museet vara en besvikelse ur museal synpunkt. Ihopsamlade föremål utställda lite hur som, utan något egentligt samband med batteriet. Dåligt skyltat och minimum av information. Kändes lite som att det bara gällde att slå mynt av turistströmmen. Men själva batteriet var imponerande med de stora söndersprängda betongbunkrarna.

Det hade blivit sen eftermiddag och ljuset började sakta försvinna, men eftersom vi var i närheten av invasionsstranden Utah Beach var vi bara tvungna att göra ett kort besök. Här fann vi ganska omgående platsen där den franske generalen LeClerk landsteg och här finns givetvis ett av de sedvanliga minnesmärkena samt några franskmärkta stridsfordon.

Efter ett provianteringsstopp hos "vår" lokala handlare var det bara att återvända till "vårt slott" för en god kvällsmat och lite franskt vin. Precis som vid tidigare resor tenderade kvällarna att bli "tidigare och tidigare", dvs redan vid 22-tiden var det mörkt och släckt i huset. Men i gryningen började det igen, kö till duschen, frukost, packning och iväg ut på spännande upptäckter igen. Denna morgon (tisdagen) kan sammanfattas i en ortsnamnslista och en svit bilder:
Omaha Beach Musée 
Memorial d´Omaha Beach
Saint-Laurent-sur-Mer
Vierville-sur-Mer
Colleville-sur-Mer
Arromanches
Musée du Débarquement
Big Red One
Longues-sur-Mer
Det blev en intensiv dag som startade med en sagolik soluppgång över Omaha Beach, precis nedanför den vackra amerikanska krigskyrkogården. Därefter följde i rask takt det tyska batteriet vid Longues-sur-Mer (där bl a scener i både Den längsta dagen och Saving Privat Ryan spelats in) vidare till en tysk bunker med 88 mm kanon, den konstgjorda hamnen i Arromanches med sitt speciella museum. Därefter besök vid kyrkan i Colleviulle-sur-Mer där en stor utomhus fotoutställning, med gigantiska fotoskärmar i formatet 4 x 2 meter, visade hur den lilla staden såg ut precis efter invasionen. Bilderna var givetvis uppsatta på de platser de föreställde, och man kunde direkt jämföra med dagens miljö. Sist på dagen kikade vi på ytterligare två museer, dock bara från utsidan, eftersom dagen blivit sen.

Bilderna från tisdagens äventyr ser du här intill och föreställer, uppifrån och ner) Omaha Beach, amerikanska krigskyrkogården, tysk 88:a, utsikt över Arromanches, museet i Arromanches, batteri Longues-sur-Mer och sist en tysk pansarklocka utanför ett av museerna. Ytterligare en dag hade kommit till kväll och vi började inse att området är GIGANTISKT och det är omöjligt att ens se en bråkdel av allt som finns att se. Det finns de som besökt området under 10-tals år och fortfarande upptäcker nya saker. Det var bara att konstatera att vi håller oss till det uppgjorda schemat och försöker se det vi bestämt oss för. Men det fanns ju så mycket att upptäcka längs vägen. Saker som vi oftast fick köra förbi då tiden inte räckte till.

Nåväl, ny dag ny tidig morgon (onsdag) och det bar iväg mot nya äventyr. Denna dag hade kollegan Lars D bestämt och den skulle ägnas åt de engelska sektorerna. Första stopp på morgonen var den lilla staden Grey-sur-Mer där vi bl a besåg platsen där general Charles de Gaulle landsteg och en märklig Churchill stridsvagn (Churchill AVRE). Just denna stridsvagn begravdes i en djup granatgrop och fick fungera som fäste på den fältmässiga bro som byggdes över hålet. Efter kriget föll den i glömska. Först långt senare återupptäcktes den och står nu uppställd som minnesmärke.

Det tyska batteriet Merville stod näst på listan och vi vandrade runt bland bunkrar och skyddsrum utan att finna något direkt upphetsande. Tills kl blev 10.40. Då började den ljud- och ljusshow som vi blivit påtalade vid ingången. Wwhhooo!!! Vet inte om jag skall utse detta som resans höjdpunkt, men det ligger väldigt högt upp på listan. Snacka om ljud och ljus. Vi stod inne i ett av pjäsvärnen, bakom en 10.5 cm kanon och en intryckt 20 mm luftvärnkanon. Ljuset i bunkern släcks ner och på avstånd hör vi dånet från luftbombardemanget. En telefon ringer, ljuset koncenteras på en tysk fältväbel och vi hör ordergivningen till pjäserna. Ljudet av detonerande granater kommer närmre och närmre. Plötsligt skakar nästan hela bunkern (känns det som). Ljudnivån är på gränsen vad man kan klara - men vilken effekt. Plötsligt öppnar pjäsen framför oss eld med ett ohyggligt brak. Det ryker, ljuset blixtrar. Luftvärnskanonen skjuter. Man hör skrik, handeldvapen och larm.

Nej, jag vill inte avslöja mer... Men jag kan lugnt konstatera att iscensättningen och speciellt den mycket effektfulla avslutningen, gav mig en klump i halsen. Detta var nog så nära en verklig krigshändelse man kan komma. Vi var ett ganska dämpat gäng som tog oss ut ur bunkern, till ett utanför, som stod i skarp konstrast till det vi precis upplevt. Vi skyndade oss att kalla på de övriga i "gänget" som inte upplevt spelet, och kunde på så vis se det en gång till. Jag skulle gärna sett den ytterligare om tiden hade medgett. På batterimuseets hemsida (www.batterie-merville.com) beskrivs upplevelsen som "You will hear what you have never seen!". Man varnar också besökare för den dramatiska upplevelsen. Jag kan bara instämma och hoppas att ni någon gång får möjlighet att uppleva något liknande. Klockan hade nästan blivit lunch och vi hastade iväg till vårt speciella lunchställe för dagen "Pegasus bridge café Gondrée". Alltså det lilla café som ligger precis intill den kända Pegasusbron, och som faktiskt låg där redan vid tiden för anfallet. Caféet drivs idag av dottern i familjen, och hon var 4 år vid tiden för anfallet mot bron. Hela caféet är idag som ett museum fyllt med bilder, texter, reliker och andra ting från tiden det begav sig, men också från veteranerna som gjort återbesök. Av någon anledning är det fotoförbud inne i caféet så jag kan inte visa hur det såg ut. Lunchen som bestod av en öl med baquette slank snabbt ner så vi kunde komma ut och beskåda bron och det intilliggande museet. Tyvärr blev museibesöket kort då man precis skulle stänga för lunch, och vi fick rusa igenom området. Vi ägnade oss istället åt att beskåda de markerade landningsplatserna för de tre glidflygplanen som genomförde anfallet. Plötsligt nåddes våra öron av ljudet från en säckpipa. Döm om vår förvåning när vi såg en livslevande säckpipsmusikant framförande "Black Bear", den spelades när commandotrupperna anlände till bron på förmiddagen, den 6 juni. Säckpipstonerna skänkte onekligen lite extra atmosfär åt besöket.

Efter att ha tagit adjö till madame Gondrée, som var en härlig person att träffa, fortsatte vi färden mot Ranville, och den kombinerade krigskyrkogården som finns där. Egentligen en engelsk krigskyrkogård men med en liten del använd för tyska soldater. Kyrkogården var mycket vacker och här vilar bl a menige R J Johns, från 13.fallskärmsregementet, som stupade den 23 juli, endast 16 år gammal. De flesta av oss valde att gå runt för oss själva och därefter samlas igen vid bilarna för att fortsätta dagens utflykt. Nästa mål för dagen var staden Ouistreham.

Här fanns en av de stora eldledningsbunkrarna, eller Leitstand, som tyskarna kallade dem. I denna fem våning (17 meter) höga betongbunker hade man inrättat ett museum som till stora delar byggde på en återskapning av bunkerns originalinredning. På fjärde våningen, där själva mätstationen fanns stod också en avståndsmätare (sk inbasmätare) och vi kunde själva prova på att försöka rikta in oss på de fiskebåtar som rörde sig i hamn-inloppet. Här flyter nämligen floden Orne ut, och härifrån finns också färjeförbindelse med England.

Vi var givetvis också tvungna att klättra upp på taket, eller den övre utsiktsplattformen. Härifrån var det en fantastisk utsikt över floden, och vi kunde givetvis se ett stort antal tyska bunkrar på andra sidan floden. Men det var bara att klättra ner igen och försöka hålla tidsschemat. Klockan hade nämligen hunnit bli ganska sent på eftermiddagen, och vi var en bra bit hemifrån.

På hemvägen stannade vi till vid den canadensiska kyrkogården i Bény-sur-Mer-Reviers. Här ligger 2 958 soldater begravda, tillhörande 2.armé kåren, som stupade mellan juli och augusti 1944. På något sätt kändes det som en lagom avslutning på en dag som varit fylld med bunkrar, landsättningar, fler bunkrar och militära museer.

Vi styrde nu kursen tillbaks till vår lilla franska bostad för en välbehövlig kall öl och eller en pastis (något som är riktigt gott). Först hade vi dock gjort ett nedslag hos vår handlare och kunde senare på kvällen njuta av lite kallskuret från det franska köket tillsammans med ost, sallad och gott vin.

Så kom då äntligen torsdagen. MIN dag. Idag var det jag som skulle bestämma sevärdheterna. Det hade jag i och för sig redan sett ut vi skulle nämligen längst upp på Cotentinhalvön till staden Cherbourg. Därefter skulle vi titta på några platser där tyskarna byggt avfyringsramper för V1 och V2-vapnen. Men först på morgonen stod Fort du Roule. Beläget högst upp på klipporna, ovanför staden, på en höjd av 112 meter. Det var härifrån som den tyska garnisonen bjöd ett hårdnackat motstånd under det allierade anfallet. Så det var inte utan spänning jag kastade mig i bilen och jäktade på mina kära kollegor. Den tidiga starten gjorde att det var mörkt mesta delen av körsträckan, ett mörker som sedan övergick i kraftiga dimbankar när vi började närma oss Cherbourg.

Det var inga problem att finna den slingriga vägen upp till fortet, som numera är museum. Utsikten var vidunderlig. Dimbankar låg nere i sänkarna, och delar av staden verkade stiga upp ur molnen. Det var bara ett aber! Museet öppnade inte förrän klockan 14! Snacka om taskig planering. Klockan var dessutom fortfarande tidig morgon så det fanns inte så mycket att göra i stan heller. Vi letade oss ner tillhamnen och de gamla anläggningarna för den omfattande Atlanttrafiken som en gång i tiden utgick härifrån. De gamla avgångshallarna hade förvandlats till museum och här låg, i torrdocka, Frankrikes första kärnvapenbestyckade atomubåt. En mäktig syn att beskåda. Till vår glädje fanns här också lite rester från det tyska invasionsförsvaret.

Så nu gällde det att finna V1-ramper och andra lämningar av de tyska raketvapnen. För att inte trötta ut er så föredrar jag att inte beskriva förmiddagens irrfärder på den franska landsbygden. Området består av ett otaligt antal småvägar. Vägarna ligger oftast lite lägre än den omgivande åkermarken, så det är inte alldeles enkelt att hålla koll på omgivningen. För att riktigt försäkra sig att utsikten är helt obefintlig, växer det stora häckar och buskridåer längs vägens båda sidor. Det betyder att om det skulle ligga något intressant på andra sidan häcken, så måste du veta EXAKT var, annars finner du inte det!

Och det var precis vad vi gjorde - vi fann ingenting. Jo ett observatorium, där vi passade på att käka våra mackor innan vi fortsatte vidare längs kusten mot en plats som hette Fermanville. Här fann vi resterna av ett tungt luftvärnsbatteri och en mycket underlig ledningsplats. Vi fortsatte att leta runt lite i området och fann också vad vi tror var resterna efter en radaranläggning med bl a en gigantiskt ledningsbunker. Hela bunkerområdet låg inne på en motorcross-bana så det var lite besvärligt att ta sig runt i den backiga terrängen. Nåväl lite betong hade det blivit under dagen, och dessutom med en betagande utsikt.

Vi tog tillfället i akt och stannade, vid ett litet hotell, till för en kall öl, som satt precis perfekt, på en dag som kanske inte precis "gick min väg". Nåväl dagen var inte slut ännu. Nu återstod ett besök vid det tyska batteriet Azeville. Ett systerbatteri (eller hur man uttrycker det) till batteri Crisbecq. Det var detta batteri (Azeville) som på order öppnade eld mot batteri Crisbecq för att avvärja ett allierat anfall.

Batteri Azeville var utrustat med fyra 10,5 cm kanoner i pjäsvärn. Batteriet var otroligt välbevarat och har uppmärksammats för sina underjordiska (nja, övertäckta gångar) som förbinder pjäsplatserna. Vid vår ankomst visade det sig att all visning sker via guidade turer. "Guiden" såg lätt förskräckt ut när han insåg att nu var det guidning på engelska som gällde. Enligt han själv talade han mycket dålig engelska. Men det var inget fel på hans engelska, och med lite hjälp av franska, skånska, svenska och teckenspråk fick vi en guidning genom batteriet som blev mycket intressant (på sidan 13 kan du läsa om något av det vi fick lära oss).

Pjäsvärnet i batteriet hade haft en mycket fantasirik maskering genom bemålning. På två bunkrar hade denna målning återställts. Något som var mycket intressant att skåda. Klockan hade blivit riktigt sen. Hungern och öltörsten började göra sig gällande. En bil fick göra de nödvändiga inköpen medan den andra bilen körde "direkt till köket" för att påbörja maten. "Dagens rätt" bestod av vinmarinerad grishals med kokt potatis och en sås på ädelost , grädde och calvados. Till detta givetvis ett gott vin, eller två. Det var ju näst sista kvällen i Normandie, så det gällde att ta vara på tillfällena. Nästa dag fredag, hade vi beslutat att köra ett litet uppsamlingsheat, dvs titta på sådant som vi inte hunnit med och dessutom turista lite. Två deltagare valde att stanna hemma för att koppla av lite och vi andra drog iväg tidigt. Först på programmet stod ett besök vid den tyska krigskyrkogården Le Camb. En mycket annorlunda och märklig plats. Om de allierades krigskyrkogårdar är ljusa och arrangerade på ett elegant sätt, kan man väl säga att den tyska var raka motsatsen. Stram, med naturen som en del av inramningen. Fem svarta kors markerar avdelningar. Gravstenarna är en liggandes keramikplatta. I det tidiga morgonljuset, som glittrade i det dagvåta gräset, var det omöjligt att undgå att gripas av platsens allvar. Vi fortsatte därefter raskt till det tyska batteriet Maisy. Och nu började vi stressa lite grann. Efter en snabb pizza (ja, faktiskt) fortsatte vi till det canadensiska museet vid Juno Beach där vi också passade på att beskåda några av kustbefästningarna.

Nu var det eftermiddag och vi bestämde oss för att vara lite turister i Bayeux. Här tog vi en fika och strosade genom den gamla stadsdelen. Väl tillbaka "hemma" var det dags för packning, städning och restaurangbesök för att fira sista kvällen.

Med en tidig start på lördagsmorgonen lämnade vi Normandie, för denna gången, skall tilläggas. Hemfärden, på ca 150 mil, var som alla andra transportsträckor ganska tråkig. Men resan var definitivt inte tråkig, och jag vill sluta med ett tack till mina resekamrater för trevligt sällskap!