Så var det äntligen dags, 2008 års första bunkerresa. Vi var fyra tappra som körde ombord på nattfärjan från Karlkrona till Gdynia. Framför oss låg fem dagars spännande bunkeräventyr.

Överfarten förflöt lugnt och det var med stigande spänning vi körde iväg från vårt hotell i Jastzrebia Gora mot dagens första "upptäckt". Ett polskt KA-batteri i orten Rozewie. Fyra pjäsplatser för förmodligen 13 cm kanoner. Samtliga pjäsplatser var tillgängliga och i ammunitionsdurken fanns fortfarande intakta hissar och transportörer, även om rosten börjat sitt arbete. Batteriets första pjäsvärn, eller var det kanske det tredje, det var i alla fall vårt sista, var en märklig konstruktion. Hela pjäsbunkern låg i en grop, och vi blev aldrig kloka på om man grävt ut, runt bunkern. På bunkerns "tak" fanns pjäsplatsen med delar av pjäsen kvar. Min, sedan tidigare skadade, fot gjorde att jag inte kunde ta mig upp på taket utan fick stå och glo nerifrån - jättespännande!

Vi fortsatte vår tur ut på den märkliga halvön Hel där vi gjorde ett stopp vid vad jag tror är den kortaste bunkerlinjen i världen. Själva halvön är här endast ca 500 meter bred och det var en given plats om man ville stänga vägen ut till de militära områdena. Här byggde den polska försvarsmakten fyra stora bunkrar, strax före andra världskriget. Platsen, som idag är en populär semesterplats heter Jastarnia. Områdets bunkrar är renoverade med hjälp av EU-bidrag och här kan man se hur försvarsansträngningarna såg ut vid tiden för andra världskrigets utbrott. De fyra bunkrarna kallas Sep, Sokol, Sabala och Saragossa, och kan alla besökas. Sabala är dessutom ett litet museum med en liten trevlig utställning av vapen och utrustning. Bilden, nederst på sidan, visar den nordligaste bunkern Sep, som alltså ligger vid Östersjökusten, medan de övriga sedan löper tvärs över landtungan, med bunkern Sokol på stranden vid Gdyniabukten. Efter att ha besett samtliga fyra bunkrar fortsatte vi utåt halvön och mot orten Hel. Visserligen skulle vi besöka det stora museet "officiellt" senare i veckan men vi var nyfikna på vad som hänt sedan 2006, då jag gjorde ett besök här.

Gissa om man blev snopen. Allra först möter man en rysk stridsvagn, modell T34/85 samt flera andra uppbyggda attraktioner för att göra besökaren glad. Här fanns skjutbana för luftgevär, utspisningsplats komplett med kokvagn (vi fick senare reda på att man faktiskt serverar ärtsoppa!).

Men den största överraskningen var inuti museet där flera rum nu var färdigställda och bl a kunde man i de stora ammunitionsdurkarna följa striderna på Hel, dag för dag. Vi tog också en promenad längs den smalspåriga järnvägen, bort till de båda stora ammunitionsförråden. Dessa är fortfarande i militär ägo och vi kunde bara beskåda dem utifrån. Dagens sista besök gjorde vi ute på det berömda Laskowskibatteriet. Det var här som svenska Boforskanoner med 15,2 cm kaliber, höll de tyska pansarskeppen på avstånd och t o m tvingade dem att retirera. Hela pjäsbunkern med sin nygamla kanon av kalibern 13 cm var nyrenoverad. Vi förstod att våra vänner i Hel hade några överraskningar i beredskap. Det lätta regnet, som startade i morse forsatte envist, och vi beslöt att återvända till vårt pensionat efter nödvändig bunkring.

Efter ett stopp hos den lokala supermarknaden för lite matinköp kastade sig Anders B över grillen. Trots svalt och småregnigt väder njöt vi av grillat kött och svala öl medan dagens upptäckter diskuterades. Handelsföreningen i Hel har tagit fram en "bunkerkarta" över området som är en fantastisk hjälpreda för oss "freaks".

Vår pensionatsvärd "Robban", polack med förflutet i Sverige, tipsade oss om en försöksanläggning för raketer under andra världskriget. Bl a testades "Rheintochter", en luftvärnsraket samt ytterligare några varianter. I havet utanför slog också många V-2 raketer ner när man testsköt från Peenemunde. Idag var hela anläggningen ett museum, mitt inne i ett stort naturreservat. Till museet leder en 3,5 km lång betongväg, byggd av tyskarna. Området är otroligt populärt, inte bara för raketbasen, utan för de stora sanddyner som flyttar sig stadigt inåt landet. Det var märkligt att se de 40-50 meter höga sanddynerna och den skarpa gränsen mot skogsområdet. Sandens framfart kvävde sakta all annan växtlighet. Vid "raketmuseet" fanns både mat- och ölstånd för den hungrige och törstige, vi provade ölen och konstaterade att en kall öl, i skuggan av raketer, är aldrig fel. Min protesterande fot gjorde att jag fick ta en av "sandbussarna" tillbaks till parkeringen, medan mina kära kollegor vandrade längs sandstranden tillbaks. Parkeringsplatsen var fylld av bilar och det verkade bli en lönsam dag för all verksamhet kring parken. Själv drog vi oss tillbaka till den närbelägna orten Leba, som uttalas Veba, för en kopp kaffe på en ståndsmässigt plats. Hotell Neptun, med anor från tidigt 1900-tal och tummelplats för noblessen i 1930-talets Polen, var ett pampigt hotell med torn, korsvirke och pampig entré. Här skulle vi dricka en kopp kaffe. Orsaken till vårt intresse var den information vi fått kvällen före av vår värd. Redan 1936 lär Rommel ha bott på hotellet för att arbeta med militär utveckling. Hitler lär också ha varit på besök här. Området är tydligen populärt för i området finns också Villa Red (idag också hotell) som var sommarresidens för Otto von Bismarck.

Nåväl det var inga problem att få en riktig god kopp kaffe med tillhörande godsaker i den pampiga matsalen. Ingen höjde på ögonbrynen åt vår något konstiga klädsel (kängor och ryggsäckar).

Påföljande dag var det så dags för det "officiella" besöket ute vid museerna på Hel. Vi hade stämt möte vid den stora pjäsbunkern "Bruno" för att främst titta på det imponerande mätstationstornet, som ligger ca 1 km från museet. Tornet är också ett museum och hade nu fått en liten souvenirshop samt givetvis biljettkontrollant. Det hade verkligen hänt en hel del sedan sist. Mest imponerande var den stora kartmodell över yttre delen av halvön Hel som upptog merparten av andra våningens yta. Här fanns alla batterier utmärkta, både tyska, ryska och polska. De övriga våningarna hade man precis börjat arbeta med och de kommer undan för undan att fyllas med utställningsföremål. Efter det korta besöket var det dags att bege oss ut till Laskowskiebatteriet och bunkerområdet. Vi började rundturen vid våra värdars låsta bunkrar. Det var här som material och upphittade föremål förvaras. Redan vid den första fick vi erfara ilskan över de metalltjuvar som härjar i området. Ett misslyckat inbrottsförsök, med uppbruten plåttäckning nedkallade en del hårda ord från våra polska vänner.

Vi fortsatte fram till dagens stora överraskning! Den helt nyrenoverade 3.pjäsen med sin höga pjäsbunker innehöll nu utställningen om den hjältemodiga kampen mot tyska trupper under september 1939. Ursprungligen stod här fyra 15,2 cm Boforskanoner (av samma slag som den numera välkända Maja, vid Beredskapsmuseet i Djuramossa). Pjäserna skiftades under 1960-talet till ryska 13,0 cm B-13 kanoner. Det är en sådan pjäs som nu står kvar. Inuti bunkerns båda ammunitionsdurkar finns utställningar om striderna tillsammans med en del insamlade föremål.

Ute strilade regnet ner men det hindrade inte oss och övriga besökare från att ta en titt på den ryska kanonen. Vårt "officiella" besök var över och vi tackade våra ciceroner och drog iväg på egen hand i det stora bunkerområdet. Vår tur började längst ut på spetsen av Hel, kallat Cypeln på polska, efter en god lunch inne i staden. Här ute finns resterna av ett 10 cm batteri, och en av pjäserna står fortfarande kvar. Delar av området är fortfarande militärt, så man får se upp vart man riktar kameran. Det finns bl a en signal/radarstation bakom ett högt stängsel, komplett med en vakthund.

Vi vandrade under några timmar runt på områdets många grusvägar beskådande bunkrar, pjäsvärn, skyttegravar och skyddsrum. Klockan tickade iväg och det var dags att återvända för kvällsmat. Men innan dess fick vi se Anders få sitt nya smeknamn "Hylsan". Detta efter att ha funnit en 10 cm tomhylsa, modell äldre (läs rostig). Detta skall nu bli det första föremålet i Anders Militärmuseum, enligt hans eget uttalande.

På kvällen provade vi på "nattlivet" i vår bostadsort. Jag kan meddela att en polsk småstad i regn är precis lika tråkig som en svensk. Det blev snabb rusning till en närbelägen restaurang för fortsatt utforskning av det polska köket. Kvällen avslutades på hotellet med planering av den kommande dagen som skulle bli en utflykt till det polska koncentrationslägret Stutthof, några mil öster om Gdansk.

Mitt bland all betong och militärhistoria kan det ibland vara viktigt med en liten blick åt "baksidan" av militärhistoriens ganska bländande framsida. Morgonen bjöd på regn och rusk, kanske ett lämpligt väder med tanke på besöket. Parkeringsplatsen var redan välfylld när vi anlände och det var bara att följa strömmen av besökare. På flera ställen hörde vi svenska röster bl a från flera skolklasser, men även tyska och polska guidegrupper vandrade runt. Det blev inte så många bilder tagna, man tappade på något sätt motivationen till fotograferande. Hjärnan registrerade dock allt. Lägerbarackerna, högen med skosulor, staketet till dödslägret och slutligen gaskammaren och krematoriet. Här stod ett fång röda nejlikor på en av "slädarna" till ugnen. Utanför fortsatte regnet och vi gick ganska tysta bort till parkeringen, som nu var överfull med bilar. Det tog en liten stund innan stämningen åter var som vanligt i bilen, där vi nu styrde färden mot Gdansk och en väntande lunch.

Färden tillbaka gick via linfärja(!) och svajande pontonbro och vidare till Gdansk och Westerplatte. Jag behöver väl inte berätta att det var här som de första skotten och granaterna avlossades den 1 september 1939. Pansarkryssaren Schleisvig-Holstein öppnade då eld på bara ett par hundra meters avstånd, mot den lilla polska garnisonen på Westerplatte. Idag är området klassat som nationellt minnesplats, med ett stort imponerande minnesmärke.

Vi vandrade runt i området och besökte även det lilla museet i det enda kvarvarande vakthusen. Lite förundrande var vi dock över alla souvenir-och försäljningsstånd som fanns utanför. Efter inköp av en guidebok drog vi vidare till vårt hotell för lockande kvällsmat och öl.

Dagen efter, sista "arbetsdagen" var en söndag och det såg ut att bli en strålande dag. Kvällarnas studium av kartmaterial hade gett oss lite tips inför ett avslutande besök ute på Hel. Denna gång skulle vi koncentrera oss på Kalla Kriget-perioden. Ute på halvön hade funnits två luftvärnsrobotbatterier (22.mark-luft skvadronen och 64.mark-luft skvadronen). Båda nu nedlagda, men stängt område tidigare. Vi började längst ut på området som tillhört 22.skvadronen. Här hade funnits grupperat SA-2 (Guideline) luftvärnsrobot. Området var fullständigt nedlusat med avfyrningsplatser, fordons-och robotgarage, luftvärnsställningar och skyddsrum. Betongvägar band samman de olika platserna, och i det strålande solskenet var det svårt att tänka sig att här för bara några år sedan stod luftvärnsrobotar riktade mot skyn.

Vår inhandlade lunch intog vi sittandes i en av avfyrningsplatserna, och njöt resans första riktiga solskensdag.

Sist på dagen, och därmed också resans sista utflyktsmål stod 64.raket-skvadronens batteriområde. Detta område låg precis mittför polske presidentens inhägnade och välbevakade område. Det omsorgsfullt inhägnade batteriområdet (med stora hål i staketet) hade frestat oss hela veckan. Våra kollegor i Hel hade avrått från besöket men frestelsen blev för stor. Precis som på förra robotbatteriområdet var det en mängd betongvägar som förband områdets robotgarage, förrådsbyggnader och kommandocentral. Den mest slående skillnaden var att denna anläggning var i mycket bättre skick och inte så "plundrat" som de tidigare. Lyckliga och nöjda med dagens upptäckter styrde vi "hemåt". Sista kvällen, och första utesittardagen, firades med en grillafton på terrassen. Lite sval god öl tillsammans med nygrillade kotletter, sallad och en brödskiva satt inte fel. Medan mörkret sakta sänkte sig över Jastzrebia Gora njöt vi i fulla drag och började redan så smått planera kommande turer. Det står helt klart att det blir fler turer i Polen som har mycket att erbjuda den fortifikationsintresserade. Efter en god kopp kaffe somnade vi in trötta och nöjda.

Nästa morgon var det avresedag med allt vad det innebär. Packning, stuvning i bil (vissa skulle ju ha stora granathylsor med hem) betalning och slutligen kom vi iväg. Färjan avgick inte förrän på kvällen så vi hade beslutat att "turista" i den gamla staden Gdansk. Staden jämnades med marken under andra världskriget men är nu återuppbyggd i sin forna prakt. Dagens förmiddagskaffe intog vi på den stora gågatan och njöt av sommarvärmen.

Dagen försvann snabbt och efter en snabb tur på ett varuhus och vid Marinmuseet var det dags att äntra färjan. Kvällsmaten fick markera slutet på ännu en fantastisk resa!