”Truppbefästningar
är enklare befästningar och skall kunna byggas på kort tid. De utföres
i regel av trupp. Truppbefästningar indelas
tekniskt i: permanenta truppbefästningar – utfärda av beständigt
material t ex betong, stål, plåt samt fältbefästningar – i
huvudsak utförda av mindre beständigt material, t ex trä.”
Beskrivningen hämtad ur ”Bestämmelser för fortifikatorisk krigsplanläggning inom försvarsmakten Fort Plan F” , 1985 års upplaga.
Värn inom denna grupp förekommer både i system och som enskilt uppförda värn. Det första större sammanhängande systemet av truppbefästningar i Sverige uppfördes längs Skånes och Blekinges kuster under andra världskrigets inledning. Skånelinjen, eller Per-Albinlinjen, bestod av mer än 1000 enskilda värn för i huvudsak kulsprutor och pv-kanoner. Även i trakterna av Uddevalla och Trollhättan samt längs gränsen mot Norge uppfördes befästningslinjer av likartat slag.
Även i de Värmländska gränstrakterna mo Norge uppfördes omfattande befästningslinjer. Här fick befästningslinjerna ett utförande som mer påminde om ”befästningsöar”, sk skansar. Värn, hinder och skytteställningar sammanfördes i grupperingar vid känsliga terrängavsnitt. Avsikten var givetvis att förhindra en tysk framryckning från Norge.Även på Gotland
uppfördes ett värnsystem efter samma modell som Skånelinjen.
Längs den svenska kusten uppfördes också ett stort antal kulsprutevärn,
och i enstaka fall kanonvärn. Dessa var dock byggda mer som enskilda värn,
eller i vissa fall en mindre grupp av värn, i anslutning till t ex
hamnar, än som en sammanhängande linje.