Bunkervänner, (och alla andra vänner också för den delen)
Bunkervänner!
Det har varit två omtumlande veckor sedan sist, med sjukhus, operation, snöstorm, bilreparationer, konstiga brevsvar, härliga bilder och mängder av glada tillrop från när och fjärran. I senaste veckobrevet var det ganska nervöst, det skrevs helgen före inläggningen på UMAS (Universitetssjukhuset Malmö Allmänna sjukhus). Jag måste erkänna att det blev inte mycket gjort den helgen. Nerverna (rädslan) låg utanpå skinnet och helgen bestod mest av TV-tittande och oroligt flanerande i huset. Måndag eftermiddag var det så dags. Med lilla övernattningsväskan packad enligt sjukhusets anvisningar (glöm inte morgonskor) var det bara att träda in på Urologen, avdelning 12 och säga ett mycket ynkligt "Hej, här är jag". (Följande text är skrivet för någon vecka sedan):

"Så det började en väntan med kaffe, sedan lite samtal med en kille från Karlskrona i samma sits. Därefter väntan, vänta och åter väntar. Vid 17-tiden var det kvällsmat, eller middag. Det var raggmunkar, fläsk och lingon, eller alternativet kycklingpanna. Tyvärr var raggmunkarna slut når jag bestämt mig och jag fick en portion kycklingpyttipanna, som väl lämnade allt att önska! Nåväl mat var det sista man tänkte på. Vid 18-tiden blev jag så äntligen officiellt inlagd, fick en sängplats och vid pass 19-1930 tiden blev man rakad enligt alla konstens regler. Därefter var det duschning och skrubbning med speciellt tvättmedel. Sedan var det bara att försöka få tiden att gå. Morgonen kom, jag tittade på frukosten, men avstod (aptit =0), gick upp och ner i korridoren. Försökte läsa, låg på sängen, titta ut, gick i korridoren. Jag svär på att avståndet i tid mellan kl 0700 - 1100 var över 3 000 år!

Klockan 1105 tog jag min bok och satte mig i dagrummet för att försöka läsa en stund, och då kommer besked -Nu är det dags! In i sängen och iväg i korridorer och hiss till PreOp där man fick lite lugnande och det sattes nålar lite varstans. Efter ytterligare någon timmas väntan var det så äntligen min tur att rullas in i Op-avdelningen. Här hälsade folk riktigt, både men namn och handslag. Sedan efter lite stök med påpälsning av varma filtar och varma stövlar(!), lutade sig ett vad jag minns var ett par vackra ögon, resten var maskerat, och sa hej då, och sedan var det godnatt.

Nästa gång man är medveten om någonting är det en massa människor som försöker hålla en vaken. Någon läkare berättar att allt gått bra (fick jag berättat för mig efteråt). Min stora undran var vart tiden tagit vägen, klockan var nämligen 21.30.

Så sent på kvällen äntligen tillbaks på salen. Någon stack mig i låret och ställde frågor om hur man mådde, och man sluddrade något osammanhängande att det är så bra så....

Första natten blev någon sort resa ut och in ur sömnen. Liggandes på rygg med slangar både här och där var det inte alldeles lätt att finna någon skön sömn. Så natten får väl snarast liknas vid någon sorts kontrollerad dvala. 

Så var det onsdagsmorgon och redan kl 0600 började livet runt om mig. Det skulle läggas om, och läggas nytt och allt annat. Det var ju ytterligare tre patienter på salen. Själv slapp jag det mesta av stöket, jag försökte slumra istället. Det var bara lite tabletter och vid 8-tiden en stilla förfrågan om frukost. Det fick bli en kopp kaffe och en lien skål fruktyoghurt. Därefter bara det in i sömnen igen. Men vid 10-tieden fick jag besök av läkaren som berättade hur det gått till och jag fick beskedet att om allt fungerade så skulle jag nog skrivas ut under eftermiddagen (det gäller att inte stanna för länge på ett ställe).

Så efter att ha tvingat i mig 2 liter vatten, varit på toaletten 3 gånger, och överbevisat sköterskan om att jag kunde faktiskt kasta vatten (det kontrollerades med ultraljud) så var det dags. Klockan 1615 trädde jag ut i vinterkylan till den väntande sambon och transporten. Och visst var det skönt att komma hem. 

Återhämtningen har gått raskt, nu är det bara det vanliga gnället "att det stramar i stygnen" och lite besvär med att komma upp och ner i stolar. Idag körde jag faktiskt ner till stora vägen och hämtade posten. Så nu är det mesta som vanligt. Förmodligen tar det säkert någon vecka innan man är helt återställd. Det är väl mest tröttheten som är lite besvärlig. Men man kan sova med lugnt samvete framför TV och skylla på att man är konvalescent.

Vill också passa på att tacka för all mail och telefonsamtal med glada tillrop. Det kändes gott att veta!"

Äntligen åker stygnen. Jag är inte så förskräckt som det ser ut på bilden. Vet faktiskt inte vad som hände precis då. Det var faktiskt riktigt skönt att bli av med stygnen, och det var (är) mycket trevliga sköterskor.

Och därmed är vi tillbaks i verkligheten och dagens datum. Idag var det nämligen den stora dagen. Stygnen, eller klamrarna skulle bort. Knäpp som man är, eller skall jag kanske skylla på ett historiskt dokumentationsbehov, lyckades jag övertala en sköterska till att ta några bilder på själva "befrielsen". Rent psykiskt känns det faktiskt så. Nu är detta klart nu återstår bara resten, och det tar vi sedan.

Den gångna veckan har annars bjudit på lite av varje. Min kära bil fick tillbaks sitt bakljus, plåtskadan får anstå ytterligare en månad då det är kö till plåtslagaren. Annars var måndagen spännande. Det var första turen med bilen själv. Så det blev givetvis en aning för mycket. Bilverkstad, Apotek, Systembolag, ICA-handlare och posten. Så det snurrade lite i skallen när jag kom hem. Men då kunde belöna mig själv med en liten whiskey, som jag måste erkänna smakade himmelsk (får man lov att erkänna sådant).
Arbetslusten återkom också och bokmaterialet, som hitintills bestått av en massa osammanhängande sidmaterial börjar så sakta växa samman till en intressant bok. Tror den här kan bli riktigt bra dessutom. Under veckan här har mycket av arbetet handlat om bilder och text kring mellankrigstiden och beredskapstiden. Ett litet bildfynd dök upp i veckan. I samband med att jag letade bilder i mina egna privata samlingar återupptäckte jag en gammal bild på min pappa, tagen förmodligen någon gång 1939-40. Han tillsammans med några andra soldater är i full färd med att spetsa pålar till taggtrådshinder. Jag har tittat på den förr och inte reagerat, nu upptäckte jag plötsligt kulsprutevärnet (av typ Ksp I) i bakgrunden. Givetvis kommer bilden att finnas med i boken.
Här ser du vilket typ av bilder jag söker. Detta är ett privat foto från min egen rekryttid 1966. Samling inför permissionsuppställning.
Men jag har stött ett annat, betydligt allvarligare problem. I kapitlet "Soldater" var tanken att låta privata bilder från en enskild soldats album skildra tidsepokerna. Min sambos pappa (man kan väl säga svärfar) hade lite bilder från tiden under beredskapstiden, men framför allt hade han samlat på alla papper. Här fanns inskrivningsbok, biobiljetter, hempermitteringssedel, militära tågbiljetter och även hans fortsatta "militära" tillvaro inom driftsvärnet. Från mitt egen rekryttid lyckades jag skrapa samman soldatlivet under 1960-talet. Men sen var det stopp. Det finns helt enkelt inga privat bilder (åtminstone inte tillgängliga) Det finns givetvis gott om militära "propagandabilder" från övningar kors och tvärs. Men det jag letar efter är bilder, sparade papper och minnen från enskilda soldater under perioden 1970-talet och 1980-talet. Bilderna skall helst visa episoder från kasern och lucka, gärna också fritiden inom regementet och vara tagna av privatpersoner. Speciellt roligt skulle det vara med bilder från repövningar, eller det som kallades KFÖ. 
Ett vykort från Hemvärn et 50 årsjubileum (1990). Har du varit hemvärnssoldat någon gång under perioden 1950 - 1990. Har du tagit några egna bilder under denna perioden (du behöver så klart inte vara Hv-soldat, du kan ju ha tagit bilder ändå), då skulle jag gärna vilja ha kon takt med dig.

Jag söker bilder, berättelser, episoder från dina år som hemvärnssoldat. Var övade ni, vad bevakade ni, osv, osv.

Bilder och annat material skall användas i den kommande boken om det skånska försvaret under 100-år. Och har du annat material om denna perioden får du gärna höra av dig också. Jag letar efter allt som rör skånskt försvar.

Du sitter kanske på ett sådant material. Hör gärna av dig till undertecknad, via mail och berätta om du vill medverka. Materialet skall alltså publiceras i bokform och du kan inte vara anonym, och bilderna måste dessutom vara "rumsrena".

Så gräv i gömmorna, och tänk nu inte att det är någon annan som gör det. Det är aldrig fel om man har mer att välja på. Allt material kommer så småningom att hamna hos Beredskapsmuseet, där det får en plats i arkivet. Och även om du inte har papper och berättelser är bilder av stort intresse. Samma sak gäller dig som är, eller har varit, hemvärnssoldat under 1960-1990-talet (uniform m/59 och m/58) även här skulle jag vilja ha bilder och berättelser.

Här ett litet smakprov på min väg nu under de gångna veckorna. Senast igår var färden ner till "civilisationen" via 200 meter väg, därefter höger 50 meter ut på frusen åker, sväng österut och kör ca 500 meter. Ut på markvägen igen, och 200 meter till så är jag framme vid den stora allmänna vägen. Vad vore livet utan en riktig 4 x 4 ???
Så därmed har vi nu kommit fram till dagen, som är lördag. Nu skall vi se till så att veckobreven kommer lite mer regelbundet, som de är planerade.
Leif H