Vecka 15 , fredag 11 april  2008
Bunkervänner,
En intensiv vecka går mot sitt slut även om det återstår några dagar. Sommaren har kommit! eftersom vinterdäcken åkte av i fredags, eftersom det skulle bli lite långkörande i denna vecka. Och, givetvis slog de berömda frostnätterna till med skrapning av vindrutor om mornarna. Men en strålande sol såg till att vägarna snabbt torkade upp.
Första utflykten blev på tisdagen då Lars D och undertecknad satte kurs mot Blåvandshuk och Jyllands västkust i Danmark. Det var fråga om en ren utflykt, dels för att det var kul att återse vår "bas" för 2007 års bunkerpromenad, dels för att "proviantera" en mycket viktig beståndsdel till kommande bunkerpromenader. Men vi börjar på tisdagsmorgonen. Efter tankstopp med fika i Nyborg, beslöt vi att ta en närmare titt på den lilla staden. Vi svenskar härjade här under 1600-talet, och kung Karl X Gustav led sitt största nederlag här. Vi ville gärna se de nytillverkade "järnkanonerna" som står på fästningsvallarna. Dessa skjuter dessutom salut den 14 november varje år till minne om segern över svenskarna.
Och Nyborg visade sig vare en trevlig liten "dansk" stad. Vallgrav, korsvirkeshus, små gågator och så givetvis slottet/fästningen som idag är museum. Efter en rundtur på vallarna fortsatte vi färden mot väster och Blåvandshuk. Strax före lunch nådde vi den lilla byn. Denna har förmodligen inte mer än 1 000 invånare i grunden, men sommartid känns det som om en miljon sommargäster stannar upp här. Hälften av dessa är tyskarna (verkar det som) och man kan lugnt påstå att nu lyckas ockupationen bättre. Skyltar, matsedlar mm står normalt på både tyska och danska. Redan nu, vid vårt besök, var det mycket tyskar ute i byn, och det verkade som om småsemestrarna redan börjat.
 
Första besöket blev givetvis den stora supermarketen i byn där de viktiga tillbehören inhandlades. Det gällde nämligen den i Blåvandshuk världsberömda snapsen Blåvands snaps, som bara kan köpas just här. Vi lärde oss uppskatta den i samband med de danska bunkerpromenaderna där våra kvällsmåltider inleddes med en liten sillbit, och en Blåvands snaps (bara en!). Detta har blivit tradition och de ädla dryckerna måste medföras världen över till de olika promenadområdena.
Här du vägarna förbi Blåvandshuk kan jag varmt rekommendera denna klara dryck. Drickes sval, absolut inte iskall till någon god inlagd sill t ex Skippersill som också kan inhandlas på orten. Men det går lika bra med våra svenska löksillar eller liknande. Till det hela hör givetvis också en god öl och en skiva grovt bröd som underlag till sillbiten.

Efter det viktiga handlandet bar det iväg till den lokala fiskerestaurangen för en god och välbehövlig lunch. Det blev givetvis en fiskrätt, stekt rödspättsfilé som serverades med en överdådig dekoration bestående av en kräfta, ett räkspett. två oskalade räkor, en blåmussla, röd stenbitsrom, svart stenbitsrom, sparrisbitar och citronskivor. Till detta hörde också kokt potatis och vitvinssås. Mätta och belåtna var det dags för dagens arbete, men först efter en promenad längs byns huvudgata som mest består av klädesaffärer och husuthyrningsföretag.
Dagens "arbete" bestod av ett besök på Tirpitzmuseet, ett något missvisande namn som kommer av att kanonerna som skulle placeras här var de samma som på slagskeppet Tirpitz. Det handlar alltså om 38 cm batteriet Vogelnest, strax utanför Blåvandshuk. Två enorma pjäsbunkrar, varav den ena fungerar som museum. Här finns en välsorterad bokshop med litteratur om Atlantvallen i Danmark och om den tyska ockupationen. Här finns också vår kollega Torben som det alltid är lika intressant att träffa och prata militärhistoria med.
De tyska försvarsställningarna diskuteras. Foto Lars Dahlbom.
Denna gång fick vi en ordentlig genomgång av de bakre försvarsställningarna i det tyska befästningssystemet, och då speciellt pansargravarna. Torben arbetar gärna utifrån de tyska originaldokumenten och ger sig sedan ut i terrängen för att leta upp ev lämningarna. Tiden rann iväg snabbt och vi kom att tänka på att det var 40 mil hem, och vi skulle dessutom göra några stopp på vägen. Vi vinkade adjö till Torben och gav oss iväg. Dock först ett litet tekniskt stopp i Oksböl för att lämna en massa post som skulle iväg till Danmark och Norge (den nya boken FORTSÄTTNINGEN). Orsaken var väldigt enkel, portot är bara hälften mot det svenska när det gäller post till de nordiska länderna. Så bara postinlämningen betalde hela resan!
Hemfärden gick sedan mot ett allt mörkare väder och så småningom kom vi ikapp det obligatoriska regnet. Men eftersom vi lyckades undvika rusningstrafiken runt Köpenhamn kunde vi rulla in på parkeringen i Malmö (Öresundsbron) strax efter kl 19. Med start kl 7 på morgonen blev det till en lagom "arbetsdag" även om den mesta tiden spenderades i bilen.
Onsdagen var det så dags för veckan bunkerpromenad, denna gång från Skillinge till Sandhammaren. En kall frostnatt gav ett härligt klart morgonväder med strålande sol. Jag stod tom och lapade lite sol i Sandhammaren medan jag väntade på mina promenadkamrater. Efter att ha startat med lite morgonkaffe ställde vi en bil här och körde till utgångspunkten i Skillinge. Området som vi skulle promenera i hör till ett av de första som bebyggdes med bunkrar 1939. Här finner man bunkrarna med tvåsiffriga nummer, dagen sträckning tog oss från nummer 22 till nummer 9. Lite längre västerut finns också värnen ner till nummer 1.
Första värnet, där vi också parkerade bilen, var ett pjäsvärn för stridvangstorn m/42 med två äldre skyddsrum bakom. Vi fortsatte längs strandängarna västerut och förvånades över det stora antalet danska sportfiskare som återfanns lite här och där. Vi gissade på att det var havsöring som de var på jakt efter. I det långgrunda vattnet kunde vi se dem, bland flera hundra meter ut i vattnet. Vi passerade observationsvärnet i Risteören, fortfarande helt intakt och oplomberat, det har t o m delar av sin originalfärg kvar. Solen strålade och vi njöt i fulla drag. Plötsligt, framför ett äldre sommarhus står en trebladig flygplanspropeller. Jag drog mig till minnes en historia om ett amerikanskt bombplan som störtade utanför kusten här. (Följande stod att läsa på Wikipedia: 

"42-107178 var serienummer på ett flygplan av typen Boeing B-17G Flying Fortress, som havererade i havet utanför det lilla fiskesamhället Örnahusen i Skåne den 24 maj 1944." ----"Flygplanet slog i vattnet, söndrades och sjönk ett hundratal meter ut från stranden. Neel (piloten) hann aldrig lämna vraket utan omkom. De tre ur besättningen som överlevde internerades i Loka fram till oktober 1944 medan en fick stanna i Sverige ända till i februari 1945.Haveriplatsen har genom åren utsatts för omfattande plundring av skrotsamlare då större delen av flygplanet var byggt i aluminium. En av flygplanets propellrar är uppsatt vid haveriplatsen (ungefär där den hittades) tillsammans med en informationstavla som beskriver händelsen. Skillinge Sjöfartmuseum har också en fallskärm från flygplanet och en liten informationstavla i sin utställning."
Den medfarna propellern från det störtade planet.
Vi fortsatte vidare mot hägrande betongvärn, som här ligger med betydligt större avstånd än på andra platser i Skåne. Ola M började redan efter en timmas promenad känna av hungersymptomen och gjorde livet surt för oss andra som gick med. Tänk dig att själv vara lite småhungrig och din kollega vandrar runt ätandes på smörgås med stekt ägg och bacon (!) Både Lars D och jag hade denna gången lagt våra ryggsäckar i bilen, för att vandra "lätt". Dagens sträckning var ju bara 8-9 km fågelvägen. Det visade sig senare att det var 13 km, men lite fel får man räkna med. Nåväl vidare längs vandringen och den speciella miljö som sand, väder och vatten skapat. I motsatts till andra platser i Skåne där erosionen ständigt "äter" på strandområdena, är det här tvärtom här byggs sandstränden längre och längre ut. Detta innebär att visa av bunkrarna har hamnat ganska långt upp på land
Kulsprutevärn av typen Ksp II, ombyggt till pjäsvärn. Man kan skymta stranden och havet i bakgrunden.
Några värn längs sträckningen har också raserats, eller begravts under sanden. Vi lyckades dock finna ett av dessa, efter en stunds letande. Det var bara en liten bit av taket och överdelen på observationshuven som syntes i sandynerna.
Det var inte mycket som syntes av det gamla värnet.
Leif H och Ola M står segervissa på det upptäckta värnet som är nästan begravt i sanden. Foto Lars Dahlbom
Med jämna avbrott rinner större eller mindre bäckar och vattenflöden ut över stranden, på sin väg mot havet. Vissa är ganska djupa andra mer utsträckta. Mina kära kollegor valde hela tiden att söka sig till spångar eller andra "hoppbara" platser, själv föredrog jag den "gudomliga" vägen genom att vandra över vattnet. Som man säger "det är bara en viljesak". Givetvis fick jag visa flera gånger hur lätt det var och för att händelserna skulle fotograferas.
Undertecknad på väg "svävandes" över vattnet. Foto Lars Dahlbom.
Längs stranden finner man också ett privatägt värn. Dock är värnet väldigt låst och bommat. Det är ett värn ombyggt till pjäsvärn som övertogs av markägaren för flera år sedan. Värnet har t o m kvar den lilla träplattform som byggdes för att bemanningen skulle kunna lyfta fredstäckningen. En varningsskylt gör vandraren uppmärksam på det "farliga" värnet
Lars D betraktar varningsskylten vid värn 17. I bakgrunden plockar Ola M fram ytterligare smörgåsar för att fördärva tillvaron för oss andra.
Vi började närma oss slutmålet Sandhammaren och den väntade bilen med lunchen. Sista värnet blev det "nybyggda" pjäsvärnet 2450 som idag fungerar som fundament till den fågelskådarplattform som byggts här. Vi kände oss nöjda med dagens sträckningen längs ett annorlunda och glest avsnitt av Skånelinjen. Sittandes framför den stängda strandkiosken smakade det extra gott med kaffe och smörgås, innan färden tillbaks till bilen i Skillinge. Nu väntar Kullen och värnen vid Arild i nästa vecka.
Pjäsvärn 2450, utsiktsplattform för ornitologer. Foto Lars Dahlbom.
Torsdagen var det så dags för det "officiella" boksläppet på Beredskapsmuseet i Djuramossa. Besökssäsongen börjar så smått komma igång för museet, och torsdagar under april är ärtsoppedag. För de facila priset 75 riksdaler får man ärtsoppa (serverad ur snuskburk), knäckebröd, smör, lättöl, pannkakor med sylt och vispgrädde samt kaffe. Något som uppskattades av det 30-talet personer som avnjut sin lunch här. Vissa av gästerna hade också förmånen att få sin mat serverad av den "världsberömde" militärhistorikern Leif H, som extraknäckte i köket. Själv åt jag givetvis också ärtsoppa, något som jag sällan missar om tillfället bjuds.
Torsdagens ärtkock, normalt museiföreståndare, Johan Andree.
Så nu går veckan vidare med ytterligare ett besök vid Beredskapsmuseet på söndag (13/4). Har du vägarna förbi där, så är du välkommen att bläddra i den nyutkomna boken FORTSÄTTNINGEN!, och givetvis också att köpa den om du vill. Jag finns på plats från kl 12 och några timmar fram på eftermiddagen.
Boken FORTSÄTTNINGEN! finns nu att beställa. Den kan också beställas i bokhandeln. Boken finns också till försäljning vid Beredskapsmuseet.
Bunkerhälsningar
Leif H