Vecka 22 , söndag 1 juni  2008
Så kom äntligen tidningen FORT & BUNKER till post i torsdags. Och de sista 100-talet exemplar är mycket speciella (!) eftersom de är nästan helt handgjorda. Tryckeriet fick stå och vika och häfta för hand. Men jag hoppas du finner innehållet intressant, och den bör vara i din brevlåda på måndag-tisdag. Givetvis under förutsättning att du har abonnerat på den!
I onsdags var det så äntligen dags att återuppta våra bunkerpromenader längs den skånska kusten. Min följeslagare, Lars D och undertecknad startade morgonen på parkeringsplatsen vid Ystad Saltsjöbad (ett flott hotell och spa) där en bil parkerades. Därefter körde vi vidare i det strålande solskenet till Sandhammaren. Här avslutade vi förra vandringen längs sydkusten och lämnade, förargligt nog, kvar två värn i västlig riktning. Det var dessa vi skulle ta nu. Den egentliga vandringen idag skulle annars börja vid Kåseberga och fortsätta till Ystad. En sträcka som när vi diskuterade den, lät ganska rimlig. Vädret var helt perfekt. Strålande sol och en frisk östlig vind, som vi fick i ryggen.
Kulsprutevärn nr 5, strax väster om Sandhammarens fyr.
Vid Sandhammaren var det bara att bege sig ner till den folktomma stranden och påbörja promenaden västerut mot de två saknade värnen, nummer 5 och 7. Det är lite roligt här, med de låga nummerserierna. Här byggdes den första ordinarie etappen i Skånelinjen under sommaren 1939. Värnen numrerades från 1 och uppåt och sträckte sig i östlig riktning. Vi lämnade stranden och tog oss upp bland sanddynerna. Åren och sanderosionen har gjort att de flesta värn här hamnat långt upp på land, och kan faktiskt vara ganska svåra att upptäcka. De är ofta belägna nere i någon fördjupning. Både värn 7 och 5 fann vi utan problem. De är båda av typen Ksp II, en modell som bara återfinns på sydkusten, och i ett litet antal. Värnet har plats för fyra kulsprutor, två i vardera riktning, och var ett av Skånelinjens största betongvärn.
Även blomsterintresserade kan njuta av betongbunkrarna.
Värn nummer 7 hade rester av mastfundament på taket. Förmodligen har här stått ett Ls-torn, dvs ett luftbevakningstorn. Efter att ha fotograferat och tittat över de båda värnen tog vi en bekväm markväg tillbaks till parkeringsplatsen. Det ligger några sommarstugor i området och det är deras väg som nu fick bli en skön promenadväg tillbaka. På vägen passerade vi Sandhammarens fyr, och ett gammalt fundament, märk 1906. Dagens första uppgift var avklarad och morgonfikan med nybakt wienerbröd smakade bra. Nu var det bara att köra till Kåseberga och börja dagens "riktiga" promenad.
Vid Kåseberga finns Ale stenar, ett besöksmål av stora mått. Men här finns också två fiskrökerier, med servering och försäljning. Själva hamnen i Kåseberga är numera ett turistmål med kiosker, försäljning och parkeringsplatser. Utanför ett av fiskrökerierna fanns tidigare ett kulsprutevärn. Här byggs nu ett stort trädäck för en kommande servering. T o m vid den tidiga timma fanns det turister och sommargäster i hamnen för att köpa diverse fisk. Själv gjorde jag ett hastigt besök i affären för att fråga efter en nagelfil eller ett plåster. En av tjejerna bakom disken förbarmade sig över mig och fixade fram ett stort plåster. Varför? Nästan lite pinsamt, men jag hade rivit upp en nagel, och en liten flisa satt kvar och irriterade. Den fastnade dessutom i allting. Så plåstret räddade dagen!
Lars D med sällskap av lokala bunkerintresserade.
Vi tågade vidare längs den smala stigen, nedanför Ale stenar. Backarna här är ca 30-40 meter höga, och ganska branta. Stigen går omväxlande nere vid stranden, och bitvis uppe i brantkanten. För att riktigt göra oss glada består stranden här av klappersten, enligt min åsikt det värsta man kan ha att promenera på. Något som min ankel senare på dagen skulle göra sig påmind om. Kullarna och markerna runt dessa användes som betesmark för boskap. I detta fallet rörde sig om kraftiga kor, tjurar och kalvar som dessutom hade en viss förkärlek till stranden och vattnet. Även bunkrar tycktes vara ett favorittillhåll skulle det visa sig.
Viss diskussion om vem som har företräde! Orsaken till en viss tvekan syns inte på bild men var en ganska kraftig tjur med ring och allt, strax utanför bild.
Från min vandring här 1998/1999 mindes jag de många taggtrådsavspärrningarna på stranden. Med bara någon kilometers avstånd löpte staket, uppifrån backarna, ner över stranden, och ut i vattnet. Nu hade visserligen en del av dem fått genomgångar, men det var långt ifrån alla. Vid värn 119, precis intill ett staket, hade en grupp kor med kalvar slagit sig ner i sanden. De verkade njuta av värmen, och några stod t o m ute vattnet och verkade svalka "fötterna". En stor tjur stod mitt i samlingen och verkade berätta att "..detta är mitt". Det var inte utan en viss respekt vi passerade, längst ner vid vattenbrynet. 
Vi hade nu gått ca 1 timma och en slurk kaffe med hembakt bulle sitter aldrig fel. Speciellt inte vid ett ombyggt värn för stridsvagnstorn med vidhängande skyddsrum. Det gamla pjäsvärnet hade fortfarande kvar sitt lilla plåthus, men tornet var givetvis avlägsnat. Skyddsrummet intill var dock fortfarande öppet.
Skyddsrum Sk 10, nummer 118 b. I bakgrunden skymtar den andra ingången. (foto: Lars Dahlbom)
Vi fortsatte vår vandring längs stranden som numera övergått i härlig tunggången sand. Ett steg fram och två tillbaka. Det känns ungefär som man går och går och aldrig kommer någonstans. Men det gjorde vi. Inte vi visste ordet av det var vi framme vid skjutfältsgränsen. Det är Kabusa skjutfält som ligger här nere. Ett skjutfält som tillhörde regementet inne i Ystad och som idag väl mest användes av frivilliggrupperna. Vi tog en kort paus och käkade våra medhavda lunchmackor, något som sätter lite "guldkant" på vandringen. Här får du dagens innehåll i min lunchlåda:
Tunnbrödsrulle med ägg och skaldjursröra.
Tunnbrödsrulle med hårdrökt skinka och mango chutney.
Tunnbrödsrulle med kalla kokta nypotatis och dillkaviar.
Tunnbrödsrulle med lagrad herrgårdsost och strimlat äpple.
som förstärkning till detta fanns en tomat och ett kokt ägg. 
Måltidsdrycken var ryggsäcksljummet vatten. Du förstår att man längtar till matrasterna. Vi vandrade nu in på skjutfältet (som givetvis inte var avlyst idag, det kan vara bra att kolla skjutfältstiderna på nätet) och styrde stegen mot det första värnet och en märklig betongkonstruktion som visade sig vara ett observationsvärn för skjutövningarna. Vi tog oss uppför branten och hamnade mitt i målområdet. Runt i terrängen låg ett stort antal sönderskjutna stridsvagnstorn av typen m/42. Det är alltså här en del av de "avvecklade" värntornen hamnade.
Sönderskjutna stridsvagnstorn på Kabusa skjutfält. I bakgrunden ett observationsvärn av annorlunda modell.
Lite längre bort fanns också ett stort antal byggnader som förmodligen användes för övningar av modell "strid i bebyggelse". Vi tog oss ner till stranden igen och fortsatte vår vandring. Flera av de gamla värnen är ombyggda för olika ändamål och har förmodligen också använt i övningssyften. Lite längre upp på backarna fanns de plomberade resterna av två mätstationer för kustartilleriet i Ystad. Det var dels den gamla mätstationen till det ursprungliga batteri YD och dels den nyare, modernare mätstationen för 12/70 batteriet i Ystad. Båda som sagt plomberade.
Värn 136 på skjutfältet. Ett värn ombyggt för stridsvagnstorn m/42. Som framgår av bilden var det inte precis någon trängsel på stranden. 
Vi fortsatte vandringen och lämnade skjutfältet bakom oss och vandrade in i Nybrostrand, en kombination av sommarområde, villaort och campingplats. Längtan efter en kall dricka och glass gjorde att vi tog en omväg upp till ortens kiosk och njöt av kulglass och kall dricka. Sedan var det bara att fortsätta vidare västerut mot Ystad.
Min kära fot och ankel började nu göra sig ordentligt påmind och jag kom nu på att det hade varit bättre att avsluta i Nybrostrand, än i Ystad. Fortfarande hade vi åtskilliga kilometer kvar till bilen. Men det var bara att fortsätta promenaden. Vi lämnade stranden och fortsatte ut på den lilla landtunga som löper parallellt med Nybroån. Enligt Lars D skulle det finns en liten bro, eller spång) längre fram där ån smalnar av. Nybroån är annars ca 10 meter bredd och ganska djup, dessutom är den här vi utloppet mycket strid.
Värn 147 vid Nybroån. Ett av de först byggda värnen i Skånelinjen.
På vägen ut passerade vi värn 147, ett av de fyra första byggda värnen i Skånelinjen. Dessa fyra värn byggdes för att utröna hur inredningsdetaljer och utförande skulle fungera. Idag är värn 147 omsorgsfullt plomberat, efter att dessutom på 1970-talet byggts om för stridsvagnstorn. Vår vandring hade nu fört oss allra längst ut på den smala sandrevel där Nybroån nu bröt ut i havet. Någon spång eller bro syntes inte till. Att gå tillbaka till landsvägen och ta stora bron över verkade inte riktigt som ett alternativ. Lars D gav sig först ut i vattnet och lyckades efter några försök finna ett bra stråk över. Jag följde efter i det iskalla vattnet, glad åt att vi nu slapp en rundtur på flera kilometer, och att det nu skulle bli lite mer lättgången promenad.
Att gå på vattnet visade sig inte fungera, men vanligt vadning gick bra. (foto: Lars Dahlbom)
Sandflykten har begravt flera av värnen, mer eller mindre, längs sträckningen förbi det som kallas Ystad Sandskog och det gällde att hålla ögonen öppna så vi inte missade något av de aktuella värnen. Vi hade nu kommit ut på den civiliserade del av vår vandring. Här fanns nämligen en cykelstig som löpte strax innanför stranden och det var lätt att ta sig fram. Vi möte också allt fler människor som var ute i det vackra vädret, och solbadarna på stranden blev också fler.
Det gäller att veta vad man letar efter. Den synliga delen av värn 151.
Efter någon halvtimma nådde vi fram till det populära badområdet Sandskogen med minigolfbanor, restauranger, serveringar och en strandpromenad. Längst bort kunde vi nu se de stora hotellbyggnaderna där vi parkerat bilen. Här var det liv och rörelse. En stor grävmaskin stod ute i vattnet och grävde upp sand. Förmodligen som en del i arbetet med att försöka minska erosionens inverkan på stränderna här. Vi rundade dagens sista värn, precis vid hotellet och satte kurs på bilen. Det var inte utan en viss känsla jag kunde snöra av kängorna och byta om till luftiga sandaler. Min ankel hade återigen antagit storleken av en fotboll (kändes det som) och det var skönt att sjunka ner på bilsätet. Dagens promenadsträckning blev ca 22 kilometer, den längsta hitintill. Det skall kanske tilläggas att på kvällen kändes promenaden i hela kroppen och det blev ett tidigt sänggående.
Det är många intressen som kan tillfredställas när man är ute och fotograferar bunkrar. Här är det främst den höga placeringen av observationshuven och den kraftiga taktäckningen som är det intressanta, eller är det något annat...?
Dagen efter vaknade jag av värk i foten och svårighet att stödja på den. Nu fanns det inte fler ursäkter och det fick bli ett besök på vårdcentralen, där man konstaterade att jag förmodligen hade någon form av ledbandsinflammation p g a en överansträngning. Stödförband och tabletter blev receptet. Så det blir till att korta ner etapperna något vid de kommande vandringarna.
Radarvagn för PA-31, en riktig raritet. Radarantennen kan skymtas i bakgrunden.
Torsdagen innebar en tur till Johan A och Beredskapsmuseet för lite diskussioner kring kommande projekt. Men jag var också mycket nyfiken på den radarvagn (PA-31) som kommit ner från Göteborg. Vagnen innehåller en komplett radaranläggning av samma modell som tidigare suttit i den närspaningsradarstation (nsrr) i Laröd som nu skall bli museum. Vagnens innehåll skall under sommaren och hösten monteras upp i anläggningen och sättas i stånd för att kunna användas. Bilden ovan får markera starten på återkommande rapporter om hur radarstationen utvecklas.
Avslutningsvis kan jag rapportera att det vackra vädret fortsätter med strålande sol och en 20-25 graders värme. Nu skall jag gå ut i detta vackra väder och dricka en kopp kaffe. Vi hörs i nästa vecka!
Bunkerhälsningar
Leif H