Vecka 24 , lördag 14 juni  2008

Missa inte den nya "följetongen" om FORT & BUNKERs egen kanelsnäckaa/kanelbulle från Polen. Eller berättelsen om hur en polsk kaka åldras här hemma
Bunkervänner,
Igår var det Fredagen den 13:e! Men det var en förhållandevis lugn dag. Det enda störande var att jag fastnade i bilkön på E 6, på väg hem från Beredskapsmuseet. Sin vana trogen startade ett ombyggnadsarbete här för någon vecka sedan. All trafik skall samsas på samma vägbana under några veckors tid. Och det blir alltid köbildning på morgon, och på kvällen. Men man får väl ta det - även om man undrar över valet av tidpunkt?
Annars har det varit en skönt och varm vecka. Den otroliga värmen fortsatte fram tills onsdagen, då det slog om med besked. 10 grader svalare, skurar och en hård västlig vind gjorde att veckan bunkerpromenad istället blev en rundtur längs Lagan, i södra Halland. Här försökte vi finna spåren efter försvaret av gränstrakterna och våra kraftstationer. Annars var ju planen att cykla från Höganäs till Helsingborg och fotografera värnen på denna sträckning. Den hårda vinden och regnskurarna gjorde att vi inte tvekade att ta till alternativplanen. Det blev raka vägen upp till Våxtorp där Lars D funnit lite skansar och broförsvarsåtgärder.
En av löpgravarna i skanssystemet som skulle försvara bron över den lilla ån. T h syns den gamla bron, nästan bortglömd.
Vi fortsatte mot Knäred, och kraftstationen Övre Knäred. Enligt våra noteringar och kartor skall här ha funnits både luftvärnsställningar och luftvärnstorn av Regnellmodell, dvs torn utförda i fackverkskonstruktion. Efter lite körande fram och tillbaks, det är inte så lätt att försöka ta sig ner till vattnet, fanns vi dammbyggnad vid den övre delen. Vi promenerade över fördämningen. Kändes lite märkvärdigt att gå på en smal konstruktion där man har vattenytan ca 1½ meter nedanför för sig, på den ena sidan. På andra sidan är det ett 20-25-tal meter ner till den torrlagda flodfåran. Framför oss låg den pampiga turbinbyggnaden, uppförd i rött tegel, och påminde lite om en gammal tempelbyggnad. På gräsvallen utanför byggnaden stod en stor byst av någon allvarlig herre. Texten på sockeln var August Schmitz, någon som vi en senare koll på nätet visade sig vara en av grundarna till kraftverksbolaget som uppförde flera av kraftverken i området. Så här skriver Wikipedia: 
"August Schmitz, född 25 mars 1851 i Meschede, Westfalen, Tyskland, död 18 mars 1935 i Malmö, var en industriman, högerpolitiker och konsul. Schmitz var verkställande direktör för Malmö Yllefabriks AB (MYA) i Malmö åren 1874-1931, verkställande direktör och ledamot i styrelsen för Sydsvenska Kraft AB åren 1906-30, ledamot i styrelsen för Skånes Enskilda Bank 1906-10, i Skandinaviska Kreditaktiebolaget 1910-30, i Kockums Mekaniska Verkstads AB från 1912 (ordförande där från 1921). Han var även ledamot av Malmö stadsfullmäktige åren 1899-1920, ledamot i styrelsen för Malmö stads gas- och elektricitetsverk åren 1898-26 och vice ordförande i styrelsen för Malmö stads spårvägar åren 1908-26. Han var tysk konsul i Malmö 1903-35. August Schmitz gjorde sig känd för sina stenhårda krav på arbetsdisciplin och ett hårdnackat motstånd mot fackföreningar. Han blev därigenom arbetarrörelsens kanske värste fiende i Malmö.....". 
Bakom statyn, upp på en liten höjd, skulle en av luftvärnsplatserna ha varit. Vi fann mycket riktigt platsen, men allt var raserat. Endast den öppna gläntan i skogskanten visade var pjäsen en gång hade stått. Vi vandrade vidare längs den lilla skogsvägen och kom fram till en typisk militär förrådsbyggnad. Vad som funnits här kan man bara gissa, men förmodligen luftvärnsmateriel.
Vi fortsatte tillbaks och körde nedåt Lagan för att komma ner till ställverken som låg på en liten ö. Här skulle det ha funnits två stycken luftvärnstorn, något som försvunnit för länge sedan kunde vi konstatera. Den lilla ön var kraftig överväxt och svårframkomlig. Det hade dessutom blivit dags för lunch och vi åt våra mackor bredvid den fortifierade transformatorstationen.
Lars D försöker fundera ut var de gäckande luftvärnstornen kan ha stått. T h den kraftigt förstärkta transformatorbyggnaden.
Vi fortsatte sedan vidare neråt längs vattnet i vår jakt efter lämningar från beredskapstiden. Nästa stopp var vid Karseforsen där vi först besökte den övre dammfördämningen, en pampig konstruktion i huggen granitsten. Vid själva kraftstationsdammen fann vi äntligen ett påtagligt bevis på försvarsansträngningarna. Väl gömt inne i grönskan, precis intill vägen, låg resterna av ett luftvärnsvärn. Vi lyckades tränga oss in och det blev äntligen en bild på lite betong! Efter detta fortsatte vi runt, och ner, till den pampiga byggnaden. Tyvärr hade verkligen nått hit också, och baksidans kopparklädda portar hade haft besök av tjuvar som helt enkelt rivit ner så mycket kopparplåt man lyckats få loss- trist!
Det pampiga dammtornet, med årtalet 1929, vid Karseforsen. T h försöker Lars D hitta lite bättre bildvinklar i grönskan.
Betongkanten till luftvärnsställningen invid kraftstationen Karseforsen.
Vi fortsatte, och nu gick färden till orten Laholm med sin stora och mycket pampiga kraftstationsbyggnad. Här skulle också ha funnits både kulsprutevärn och luftvärnsställningar, enligt vårt kartunderlag. Kulsprutevärnen hade försvunnit under ett pågående markarbete, och Lv-ställningarna hittade vi inte. Dock fanns det uppe på en intilliggande silobyggnad två ställningar för 40 mm lvakan, byggda 1954.
Resterna av Lagaborg, invid kraftstationen i Laholm.
Själva kraftverksbyggnaden ligger mitt i resterna av den gamla befästningen Lagaborg med kraftiga murverk och bastioner. En pampig syn. Tvärs genom samhället, och över dammbyggnaden löper gamla E 6, eller Rikstvåan, som den hette då det begav sig. Vi kände oss nöjda med dagen och satte kursen längs med den gamla vägen ner mot Höganäs. På vägen över Hallandsåsen passerade vi de två väghangarerna som finns kvar här och som ingick i bassystemet för F 10. Idag är dessa förmodligen förråd av något slag.
På kvällen var det dags att besöka kommunalfullmäktigemötet i Helsingborg, som efter snart 10 år äntligen skulle besluta i frågan bevarandet av värnen i området. Möte började kl 1800 och Johan och jag var på plats. Det var något snopet när vi pratade med en av politikerna som berättade att det blev nog ingen beslut idag! Budgetfrågan drog ut på tiden och det blev förmodligen en fortsättning i morgon?!! 
Jaha, vi bestämde oss för att gå äta någon, och komma tillbaks för att se hur långt man var kommen. Så vi satte kurs mot en Kinarestaurang vid Sundstorget och njut i lugn och ro av Fyra små rätter och friterad glass. Härligt. Speciellt när dagens måltider bestått av smörgåsar. Vi sådär åttasnåret gick vi tillbaks och smög in på åhörarläktaren. Man avhandlade fortfarande budgetfrågan, och det var bara att konstatera att beslutet förmodligen inte kom förrän på torsdagen,
Äntligen! Klubbslaget i Helsingborgs kommunalfullmäktigen, torsdagen den 12 juni 2008. (foto: Johan Andrée)
Klockan var väl strax efter åtta, på kvällen, när en lycklig Johan A kunde rapportera från torsdagskvällen sammanträde - ATT NU VAR DET KLART! Äntligen hade våra värn fått en plats i historien. En bild lyckades han t o m åstadkomma. Så här står det i protokollet::

"-att Helsingborgs stad återtar de 15 värn som undantogs i kommunfullmäktiges beslut den 15 december 2004 och som då övertogs av Försvarsmakten och Fortifikationsverket;
 - att återtagandet sker efter det att värnen genom Försvarsmaktens försorg och på deras bekostnad iordningsställts till nära ursprungligt skick, inklusive lagat, målat och, i förekommande fall, kompletterat de som skall visas för allmänheten;
 - att Helsingborgs stad på samma villkor övertar närspaningsradaranläggningen i Laröd;
 - att före övertagandet avtal tecknas med Beredskapsmuseet för att reglera drift, underhåll och ansvarsfrågor."

Det var bara att gratulera oss själva. Nu återstår dock massor av arbete innan dessa värn kan visas upp. Redan på tisdag börjar arbetet då Fortifikationsverket har visning för de entreprenörer som skall åtgärda gamla skador, och till viss del också återställa värnen inför överlämnandet.
En annan intressant sak som dök upp i veckan var ett par bilder från den gode Lars D. Bilderna är tagna under byggandet av de provisoriska "stenvärn" som jag berättade om i förra veckobrevet.

Det gamla svartvita fotot som är tidsbestämt till 1940, eller senare.
Bilden är förmodligen tagen under sommaren 1940, eller däromkring. Följande ligger till grund för antagandet: Mössorna är "lägermössa m/37", uniformen är m/10, och stålhjälmen m/1921. Några soldaterna har också den nya identitetsbrickan, som kom under 1940. Som du ser är det ganska mycket som kan läsas ut ur en oskyldig bild. Det är Johan Andrée vid Beredskapsmuseet som bidragit med tidsbestämningen. Vi får väl se om det dyker upp mer information om dessa märkvärdiga värn.
Du får gärna höra av dig till undertecknad om du har något att berätta om dessa märkliga försvarsanläggning i nordvästra hörnet av Skåne.

Bilden ovan visar en "snurra" eller snäcka, inköpt i ett lokalt bageri i norra Polen, på ut till Hel. Inköpsdatum var den 3 eller 4 maj. Den skulle bli till en god läckerbit i samband med någon paus i bunkerlandet. Av någon anledning blev den aldrig uppäten. Av en ännu märkligare anledning lyckades den försvinna bland all packning, och dök upp i samband med städningen, efter hemkomsten. Och därefter förmodligen bortglömd igen. Döm om min förvåning när jag inför förra bunkervandringen (Mölle) upptäckte den gamla kanelbullen igen. Den såg otroligt fräsch ut) väl insvept i sin plastpåse. Den är nu 7 veckor gammal och ser fortfarande lika god ut som när den inhandlades. Titta på bilden så förstår du varför jag köpte den. Nu är frågan hur länge den skall överleva. Den har fått sin plats i min bokhylla, och vi kommer framöver att rapportera om tillståndet för denna märkliga, polska betongbunkerkaka.
Från min gode vän och kollega Jan-Erik Ohlsson (ni vet Militär Utflykt) kom ett par bilderna från hans (och hustruns!) nya fritidsnöje. De arbetar som frivilliga  på torpedbåten Spica utanför Stockholm. Här sliter de, tillsammans med andra frivilliga, med att återställa torpedbåten till sitt ursprungliga skick. I helgen, som gick, var det premiärtur för egen maskin. Enligt Jan-Erik lyckades man starta upp gasturbinerna och testade framdriften. Något som tydligen lyckades.
Torpedbåten, T 121, Spica. (foto: Jan-Erik Ohlsson)
Så veckan kan sammanfattas med ovanstående bild. Det finns guld vid regnbågens slut. Eller var det kanske betongvärn som fanns där? Den skarpsynte ser givetvis den lilla observationshuven, ett typiskt betongvärn! Så nu skall jag ägna mig åt nästa nummer av FORT & BUNKER, Frankrikeresan, museibesök och njuta av helgen.
Bunkerhälsningar
Leif H
PS Glädjande, eller tråkigt, det beror på hur man ser det. En av mina första böcker Skånelinjen, som kom ut 2000, är  nu slut. Det finns endast ett antal arkivexemplar kvar. Så nu blir det till att leta hos antikvariaten efter den, om du inte redan har köpt den! Tyvärr (eller kanske inte) finns det fler böcker som ligger precis på slutgränsen. Det är Muskö, I Per Albinlinjens fotspår 1 (Ystad) och 2 (Sydvästra) samt Militär Utflykt, del 1.