Vecka , torsdag 14  februari, 2008

Bunkervänner

Idag finns det inte någon muskel i min kropp som inte värker! Gårdagens bunkervandring längs Hanöbuktens stränder blev nog en aningen för lång för en otränad, plattfotad, andfådd, lätt överviktig, kontorsstolssittande militärhistoriker. Men det blev nästan 20 km vandring och en intressant återblick i det bunkerlandskap som för 10 år sedan lade grunden till det jag sysslar med i dag.

Men det fanns ju en vecka tidigare, då vandringen fortsatte upp på Bjärehalvön. Vi börjar med denna så att det inte blir några "luckor" i Skånelinjen.

Alltså, onsdagen den 6 februari var det dags för fortsättning på vår bergsbestigarvandring på Hovs hallar. Nu var det den lättare delen, nedför backe mot Torekov. En mycket vacker vandring i förhållandevis skapligt väder. Bara lite regn, och vinden i ryggen. Det enda man behövde tänka på var att inte vända sig om för att ta bilder i motvinden, eller skall man säga motregnet. Nåväl det slutade faktiskt att regna efter någon timma. Vandringens höjdpunkter var (allting är ju relativt) den korta pratstunden med mannen som röjde enbärssnåren för att förbättra utsikten. Hans stora eld värme gott, och doftade härligt. Att sedan hans hund också fattade tycke för oss gjorde ju inget. Kaffet smakade ljuvligt vid elden, och hunden uppskattade den lilla biten bulle.

Betongkonst eller vad?

En annan märklig upptäckt, eller återupptäckt, var det observationsvärn, som av markägaren dekorerats med en gigantisk örn i betong, på taket. Tveksam till vad det skulle symbolisera. Annars kan man säga att vandringen var relativt tråkig, ur bunkersynpunkt. Här är nästan alla värn av två slag. Kspvärn IV eller Pvvärn, samt ett och annat observationsvärn. Det som var lite roligt under promenaden är att det fanns förhållandevis många värn som inte var "åtgärdade". Det vill säga de var fortfarande intakta med dörr och luckor. De kan ju eventuellt vara övertagna av markägarna, men det var lite väl många (5-6 stycken).

Vandringen flöt på bra och redan strax före 12 var vi tillbaks i Torekov, där den ena bilen placerats. Efter en snabb bilfärd tillbaks till Hov hallar, där vi stoppade i oss de efterlängtade smörgåsarna och drag ljummet kaffe, var det dags för avfärd. Vi tog vägen via Beredskapsmuseet för att titta till vår uteblivna vandringskollega, som bjöd på nylagat kaffe, och förklarade varför inte heller denna gång kunde delta i vandringen.

Snacka om vad kaffe och hembakt bulle kan smaka gott!

Så nu var det onsdag igen, denna gång den 13, och det var dags att göra av med lite sandstrand längs Hanöbukten. För att lägga lite bunkrar "bakom oss" hade vi denna gång bestämt att ta oss från Yngsjö ner till Ravlunda skjutfälts norra gräns. Tyvärr pågår det numera skjutningar, nästan alla vardagar, så någon passage av fältet var inte aktuellt.

En bil parkerades vid Juleboda, precis vid skjutfältets norra gräns. Här snurrade redan övervakningsradarn och den röda flaggan rörde sig lätt i den svaga vinden. Idag hade väderleksrapporten utlovat vackert väder med "risk" för sol. Vi körde rask upp till startplatsen, som faktiskt låg nästan 3 mil bort, via vägarna, men ca 15 km fågelvägen. Startplatsen var givetvis den som avslutade vandringen för 14 dagar sedan - Yngsjö Havsbad, nu tyst och öde, i väntan på sol och sommar.

Bunkertak blir till utmärkta terrasser eller solplatser

Vi satte av söderut längs stranden och njöt av ett, visserligen mulet, härligt vandringsväder. Bunkervandring längs Skånes östsida är mer varierande än på övriga platser i Skåne. Här finns de flesta av standardvärnen, Ksp III och IV samt Pv-värn. Men också ombyggda varianter med stridsvagnstorn m/42 och 74. Ja tornet finns ju givetvis inte kvar längre, men betongvärnen finns kvar och man kan se de olika utförandena. Här kan man också följa de olika avvecklingsperioderna. De allra första värnen plomberades redan under sent 1990-tal, det var då främst pjäsvärnen med torn som avvecklades. Sista plomberingen skedde så sent som 2007, allt enligt en inristning i den färska betongen.

Överst en bild norrut längs stranden, därunder söderut.

Annars bjöd vandringen på ett vackert strandlandskap med en till synes oändlig sandstrand som sträckte sig lika långt åt både norr och söder. åtminstone kändes de så när man tittade sig omkring.  Denna del av Skånekusten präglas av en bred sandstrand och en bakom strandskog med främst tall. Här har det växt upp en nästan oavbruten sommarbebyggelse, som sträcker sig från Åhus, och hela vägen ner till Ravlunda skjutfält. Blandningen av sommarhus är förundrande. Allt från de klassiska "sommarstugorna" till äldre fiskebodar och arkitektoniska skapelser med glas och träpaneler. Nu, vid denna årstiden, utgör de flesta tomma, och ganska tråkiga inslag i terrängen. Då är de sk Ålabodarna ett betydligt trevligare möte, längs vandringen. Kuststräckan kallas Ålakusten, just p g a att här fångas ål (eller åtminstone fångades ål förr i tiden). Med jämna mellanrum ligger "ålabodarna" varifrån fiskarna utgick och här förvarades båtar och redskap. Flera av dem ser fortfarande ut att vara i bruk. Jag vet att vid några av dem kan man få uppleva riktiga s k "ålagillen" under hösten.

Vi tog tillfället i akt och avnjöt vår lunch vi en av dessa "ålabodar" och förundrade oss över att vi under nästan 2½ timma inte mött, eller sett, en enda människa. Från skjutfältet kom regelbundna detonationer eller knallar, stundtals uppblandat med lite automateld. Vi kunde också se hur man sköt rökgranater mot strandkanten, förmodligen en övning i att "lägga rök".

Ålabod vid Juleboda

Min GPS berättade att vi nu vandrat i fyra timmar och ca 16 km, något som mina fötter och ben visste sedan en bra stund. Det är tungt att gå i sand, och det blev ju inte bättra av en "omväg" på nästan 3 km för att komma en bro över Helgeå. Dock en trevlig omväg, då bron var byggd av ingenjörstrupperna, som också rest en liten minnessten invid brofästet. Jag tyckte dock man kunde byggt en hängbro nere vid stranden, så hade vi sparat 3 km ;-))

Nåväl vår vandringsdag led mot sitt slut och en banan gav mig de krafter som behövdes för att uppskatta de sista tre värnen innan vi nådde bilen. Precis framme, klockan var väl strax efter tre, förstod vi att övningarna på skjutfältet började ta slut. Det var förmodligen dags att göra av med ammunitionen, vilket märktes på de låånnggaa kulsprutsalvorna som ackompanjerades av granatkastareld.

Tillbaks till Yngsjö och vi konstaterade att vi hade lagt ytterligare en delsträcka bakom oss.

Också en återvändning. Fredtäckningen till ett stridsvagnstorn.

Hit men inte längre, norra skjutfältsgränsen.

Nu önskar jag fortsatt trevlig dag och vecka, vi hörs

Bunkerhälsningar

Leif H