Vecka 17, måndag 27 april 2009
Bunkervänner,
En otroligt innehållsrik vecka ligger bakom mig, och jag försöker fortfarande få kroppen att förstå att det skall göra ont lite här och där! Men vi skall börja med en självklar rättelser. I veckobrevet från den 15 mars (11) skriver jag om fotograferingen av kulspruta m/36 och visar bilder på kulspruta m/14. Härmed är felet tillrättalagt. Tack Kjell för din uppmärksamhet!
Det började redan i måndags med en spännande robotjakt på Österlen. Jovisst det är rätt - robotjakt. Det var så att under det kalla kriget förstärktes det svenska luftförsvaret (via Flygvapnet) med tunga luftvärnsrobotar kända under namnet Bloodhound, eller rb 68 som den mer intetsägande beteckningen är. Runt i landet, specifikt på den östra sidan av landet, byggdes ett stort antal mycket hemliga avfyringsplatser, eller krigsgrupperingsplatser upp. I sig själv inget speciellt märkligt. Men det är just hemlighetsmakeriet som gör det lite intressant. Dessa platser fick inte användas vid övningar, ingen militär personal (i uniform) fick besöka dem.
Platserna i sig själv är inte speciellt märkliga för en vanlig besökare. Fyra stora betongplattor längst en vägslinga, någonstans i terrängen. Det gällde att vara observant för plattorna är svåra att upptäcka, efter snart 50 år i terrängen. Jag kan tänka mig att många upptäcker plattorna och tar de för uppställningsplatser för skogsmaskiner o dyl. Finner man en platta finner man de övriga tre, inga problem resonerade jag och kollegan Lars D när vi gav oss ut i det vårfina vädret.
Trots noggranna beskrivningar var det svårt att finna platserna. Man fann snabbt området, men sen gällde det att finna vägen in till själva grupperingsplatsen. Var väl vägslingan funnen var det bara att leta efter de fyra betongplattorna, ca 15 x 15 meter (ögonmått).
I närheten av där jag bor, Skuruptrakten (Romeleåsen) skulle det finnas ett grupperingsområde, med tre avskjutningsplatser, dvs sammanlagt 12 plattor. Den första fann vi ganska snabbt, och efter att ha virrat runt på småvägarna kunde vi till slut parkera och promenera in i området. Det var med viss förtjusning vi såg de första två avskjutningsplatserna längs den väl kamouflerade (idag nästan igenväxt) vägen. Vi vandrade runt länge i området för att få kläm hur grupperingen gick till, vad som stod var osv. Jag måste säga att det var en riktigt spännande stund!
Nästa grupperingsplats, inom samma grupp, var betydligt lättare att finna. Det var bara att fråga det äldre par som stod och jobbade i trädgården vid den lilla röda gården. "-Jovisst, bara gå vägen upp där i backen, så kan ni inte missa det!". Så enkelt var svaret på frågan om stora betongplattor. Svaret kom dock först efter vi presenterats oss och berättat vad vi sysslade med. Så nu var också den andra grupperingsplatsen avklarad och vi kunde konstatera att de var olika sinsemellan. Terrängen och vägframkomligheten hade fått bestämma placeringarna.
Vi fortsatte därefter längre österut och fann till vår glädje ytterligare ett antal grupperingsplatser, helt olika de två första. Men det var väl också det som var meningen att låta naturen bestämma och därmed få bästa maskeringseffekt.
Så nöjda med dagens "skattjakt" var det bara att bege sig hemåt för ombyte till lite mera representativ klädsel inför kvällens föreläsning på ett av Helsingborgs bibliotek.
Det blev ett välbesökt sådant. Närmare 60 personer tränges i bibliotekets lokaler för att höra på föreläsningen om Skånelinjen under andra världskriget. Nästa dag var en jäktets dag. Det är mycket som skall fixas innan man kan ge sig ut på resor, även om det bara gäller kortare resor. I mitt fall skulle t ex vinterdäcken ersättas med betydligt trevligare sommardäck. Bara känslan av att slippa ljudet från dubbdäcken gav en sommarlik känsla. Sol och varmt väder gjorde inte dagen sämre. Det blev en tidig kväll eftersom onsdagsmorgonens resa innebar start klockan 0430, vilket inte precis är de skönaste tiden på dygnet att starta!
Det var dags för den efterlängtade resan till Norge, Kristiansand och 38 cm pjäsen i batteri Vara. Färden skulle gå via Danmark, upp till Hirtshals och med färjan över till Kristiansand. En färjetur på något mer än 3 timmar. Resan kan enkelt beskrivas med de nedanstående fyra bilderna.
Första bilden ger dig intrycket av bilresan genom Danmark. Fem timmar på mestadels ganska tomma motorvägar. Andra bilden visar väntan vid färjeläget. Lunch ombord. Inte speciellt upphetsande, men mycket att välja på, bl a kräftor (!?) Tredje bilden visar det vackra vädret och kölvatten samt slutligen inseglingen till Kristiansand. Uppe på bergknallen syns kommandoplatsen till ett av stadens gamla kanonbatterier (någon som jag besökte senare).
Det gick snabbt att komma av färjan, och ännu snabbare att checka in på hotellet. Det vara bara att kasta in väskan och iväg igen i bilen. GPS,n inställd på Mövik och därefter var det bara att följa skyltarna mot Kanonmuseet.
Skuggan hjälper dig att få en uppfattning om storleken.
Redan längs den lilla skogsvägen som leder upp till museet kunde man ana att det fanns något. Jodå, upp till vänster skymtades både kanontorn och bunker. Parkerade bilen precis utanför pjästornets bunker och klev in. Här fanns några av museets representanter, som just idag onsdag, hade arbetsdag. En 6-7 man arbetade med olika uppgifter runt om på museet. Efter en stunds kallprat började jag så min rundvandring i den stora bunkern. Det tog inte lång stund förrän museichefen Arild gjorde mig sällskap. Vi tittade runt i de olika utställningsrummen i bunkern för att sen bege oss ut, och upp, till kanontornet. Det var inte en viss spänning jag klev in i det enorma pjästornet. Jag var bara tvungen att be Arild ta en bild på mig vid kanonens mekanism. Här får man en bra uppfattning om storleken. Efter att ha "botaniserat" runt i någon timma började jag gå runt igen för att ta lite bilder. Det var meningen att jag nu på eftermiddagen/kvällen bara skulle koncentrera mig på det invändiga. I morgon, torsdag hade jag hela dagen på att upptäcka själva batteriområdet. Men jag vara bara tvungen att ta en titt på tornet utifrån.
Visst är det imponerande. 110 ton och nästan 20 meter långt är det gigantiska eldröret. Skottvidden är enorm - 55 kilometer!. Sträckningen över Kattegat, som var det hav som skulle täckas är 115 kilometer. På norra Jylland, vid Hanstholm, fanns motsvarande batteri.
Nåväl för att inte fasta för länge i Norge ger jag dig bara en kort sammanfattning av resterande. Torsdagen tillbringade jag hela förmiddagen ut på batteriområdet. Här fanns ammunitionsdurkar, luftvärnsställningar, byggnader och mycket annat. Men här fanns också de övriga tre kanonställningarna. En täckt med betongkasematt, och de två övriga helt öppna pjäsbrunnar. Den täckta pjäsen fick aldrig sin kanon installerad, men utgör en imponerande skapelse i armerad betong. Bara taket är 4,5 meter tjockt.
Fredagsmorgonen blev det en hastig hotellfrukost för att sedan köra ner till färjeläget för hemresan. Denna gång var vägen till färjan betydligt kortare, bara 3 kilometer. Men det är klart färden genom Danmark kom att bli lång. I ett svagt ögonblick hade jag bestämt att vägen genom Danmark skulle gå via bunkerområdet Blåvandshuk. Inte så mycket för bunkrarnas skull utan för det sällsynt goda brännvinets! Snapsen från Blåvandshuk har blivit något av "bunkerdricka". Serveras, lätt kyld, till sillmackor o dyl och smakar underbart gott. Så efter trängsel på en överfull färja blev det många timmars körning ner till affären i Blåvandshuk för inköp av ett antal flaskor snaps (det var fler som ville ha). Jag passade givetvis också att proviantera lite ost och korv samt det sällsynt goda "fedt". Alltså smält ister som kryddats med lök och äpple. Fantastiskt gott på grovt bröd. Strö över en nypa salt och bara njut! Dock skall man kanske tänka på att är ingen smalmat - 100% fett!
Klockan var nästan ½5 innan jag kunde styra bilen mot Öresundsbron och Sverige. Som tur var gick trafiken i motsatt riktning. Alla var på väg ut i det vackra vädret. Det var jag och några danska pansartransportbilar som tog riktningen mot Köpenhamn. Det hade tydligen varit någon övning, någonstans. Sammanlagt passerade jag väl en tre konvojer med dessa pansarfordon. Tydligen inte speciellt bekväma invändigt, då skyttesoldaterna valde att sitta ute i fartvinden istället. Eller så var det roligare att visa upp sig, eller kanske båda delarna.
Så klockan åtta på kvällen kunde jag äntligen rulla in på gårdsplanen hemma. Naturligtvis avslutade jag kvällen med grovmacka med flott, dansk salami, dansk ost och röde pölser - mums. Det enda som saknades var ölen, den hade jag givetvis glömt att köpa.
Det blev ingen lång vila. Redan tidigt på lördagsmorgonen var det samling hos Johan på Beredskapsmuseet. Dagens arbete var uppsnyggning, vilket innebar bl a rengöring och målning. Eftersom jag är så tekniskt begåvad (!) hade jag valt att tvätta med högtryckssprutan. Kanske lite obetänksamt! Det är nämligen inte den vanliga hemma-fixar-sprutan, utan en stor kraftig maskin, på rejäla gummihjul och en vattentank på 200 liter. När man startar sprutningen gäller det att hålla emot efter som det är rejäla krafter man skall motverka. Som sagt det blev en dag i strålande solsken, vilket mina kära kollegor utnyttjade med lätt klädsel och målningsarbete i solsken. Själv gick jag omkring i regnställ med huva i det vackra vädret. Detta har jag nu skrivet för att alla ska se vilken uppoffring och enormt arbete jag utförde!
Oavsett vilket var det en härlig dag där t o m lunchen kunde ätas utomhus. "Vattenkanonen" gjorde verkligen rent både betong och kanoner. Junior Leo Andrée tävlade under eftermiddagen i att visa upp hur blött man kan bli i närheten av högtryckssprutor. Jag vet inte vem som var blötast? Han eller jag?
Oj jag höll på att glömma en viktig sak. Eller det kanske är större än så. Stridsvagnen m/42, som du kunnat läsa om i tidigare veckobrev gav sig under lördagen iväg på en tur bort längs vägen. Det var dags för "krigsmålning" framöver. Vagnen rullade fram längs vägen, precis som den skulle ha gjort under andra världskrigets dagar. Här nedan ser du en bild från den unika händelsen.
Så en till synes "normalt" vecka" har gått. Den lilla utflykten till Norge gav "blodad tand" och nu längtar jag efter fler resor. Tänk att det skall vara så långt tid till hösten och reseäventyren Normandie och Tjeckien.
Så här avslutningsvis måste jag också ge en eloge till Skånes kommuner och räddningstjänst. Som du kanske minns skrev jag ett brev till Skånes kommuner om hjälp med information om Kalla Krigets skyddsrum, ledningscentraler och branddammar. Svar har kommit in med massor av intressanta uppgifter som nu skall bearbetas. Ett varm tack till alla som bidrag (om ni nu skulle läsa detta).
Mitt långtidsexperiment med den polska kanelbullen, av modell fortifierad bulle, fortsätter. Det är nu ett år sedan bullen placerades i bokhyllan. Den ser fortfarande lika god ut, även om den nu antagit ett mer stenhårt utförande. Vi fortsätter vår bevakning av denna "bunkerbulle".
Så nu stundar en, förhoppningsvis, vanligt vecka. Fortsätt njut av den kommande våren och värmen så läses vi igen om en vecka.
Bunkerhälsningar!
Leif H