Vecka 36, skrivet den 14 september 2009
Bunkervänner!
Tre dagar kvar tills Dagen D, eller F, som i Frankrike. Nej jag skall vara snäll och inte plåga dig med vad som väntar oss Frankrikeresenärer. Istället berättar jag om en vecka som egentligen skulle vara en alldeles "vanlig" vecka i mitt liv, och det kanske det var!
Det började med ett par lugna arbetsdagar då jag hann med ganska mycket jobb på den nya boken. Telefonen blev också flitigt använd under dessa dagarna. Både till in- och utgående samtal. Det känns skönt att veta att ute i Skåne sitter folk och anstränger sig för att hjälpa till. Det är ofta som det kommer tips om platser eller händelser. Sådant som kan vara värt att kolla upp.
Onsdagskvällen var det så dags för hösten första föreläsning om Skånelinjen. Denna gång var i Ödåkra inför en grupp kvinnor i Ödåkra församling. En annorlunda och rolig upplevelse. Jag har aldrig haft en föreläsning inför bara kvinnor. Ämnet militärhistoria har väl heller aldrig varit ett av favoritämnena (med några undantag) bland kvinnor heller.
Men det var en intresserad och frågvis skara kvinnor som gjorde föreläsningen till en trevlig stund. Vid det avslutande kaffet kom också en hel del frågor och funderingar från dem. Så nu ser jag fram mot fler föreläsningar inför kvinnliga grupper.  På torsdagen så var det dags att bege sig till Hässleholm museum. Ett militärhistoriskt museum, som egentligen består av flera delar, nämligen Garnisonsmuseet Hässleholms Vänner, Hässleholms Militärhistoriska förening, Hässleholms Modelljärnvägsförening, Västa Göinge Hembygdsförening och Hässleholms Frivilliga Brandkårsmuseeförening
Ordförande för hela rasket är Peter Alf, och det var just honom jag skulle träffa. Ärendet gällde bilder från mobiliseringsövningar och kanske eventuella bilder från olika krigsförbandsövningar. Och det fanns lite att välja. Museet håller precis på att skanna av alla sina bilder. Höjdpunkten blev bilden från mobövningen vid ett förråd utanför Hässleholm. Här mobiliserade 8.lätta pansarunderhållskompaniet och direkt efter besöket på museet körde jag ut till platsen, där förrådet fortfarande finns kvar och tog en motsvarande bild. Väl hemma, när jag kunde jämföra bilderna blev de till en spännande Då och Nu. Se själv här under.
Till vänster en bild från någon KFÖ under tidigt 1980-tal. En inryckande på väg fram mot förrådet. Vid järnvägspåren står två poster och längre bak skymtar fordon och förrådet. Idag är det betydligt mer växtlighet men den gamla järnvägsrälsen kan fortfarande anas.
Så efter det lyckade besöket var det bara att återvända hem för fortsatt arbete. Och det blev ytterligare två fyllda arbetsdagar innan det på söndagen var dags för tjänstgöring på Beredskapsmuseet. Denna gång var det verkligen "tjockt" med folk. Ett flertal bussgrupper tillsammans med att det dessutom var Kulturhusens dag som denna gång uppmärksammade Finland. På Beredskapsmuseet hade man satsar på de finska krigsbarnen, samt en lite utställning om "sextioettan" som var ett svenskspråkigt finskt regemente. Björn Munsterhjelm, löjtnant vid regementet, under kriget, var själv på plats och berättade om striderna. Hans historia kan du läsa på Beredskapsmuseets hemsida genom att klicka här
Jag fick själv några stunder med denna pigge och skärpte 90-åring. Och det var en spännande stund när hamn personligen berättade om bilderna på de utställningsdelar som han hade haft med sig från Finland.
Johan Andrée och Björn Munsterhjelm efter invigningen.
Här fick jag själv vara med på bild tillsammans med den gamle krigsveteranen (foto Johan Andrée)
Men det blev inte så mångas stunder över till att själv studera krigshistoria. Grupper skulle guidas runt, tid skulle vinnas och ärtsoppa serveras. Själv tänkte jag vid några tillfällen under eftermiddagen att kvällsrusningen i Bombay måste vara rena viloplatsen jämfört med museet under besökstid. Det vart folk som skulle in, folk som skulle ut, folk som skulle ha kaffe, folk som skulle lösa entré, folk som skulle på toaletten, folk som skulle ha ärtsoppa, folk som skulle handla, folk som skulle lyssna på föredrag, folk som skulle både det ena och det andra och sedan var det vi andra stackare som stod mitt i "smeten" och trivdes!  För på något konstigt sätt fungerar det ändå. Besökarna är till 99,9% glada och trevliga Mina kära kollegor bakom diskar och bunkrar är också synnerligen trevliga personer, utom ibland när man undrar om inte man skulle börjat samla frimärken istället - men det går snabbt över. Och man kan väl lugnt konstatera att Beredskapsmuseet är en plats som man gärna återvänder till, vilket jag förmodar att besökaren också märker.  För det finns knappt något som är så roligt som att stå bakom kassan under en besöksdag. Det är stunder fyllda av glada tillrop och kommentarer, samt massvis av frågor.  Så tillhör du dem som ännu inte besökt museet? Då kan jag bara undra VARFÖR INTE? Just nu har du ett museum med utställningar om Kalla Kriget, vapen, finska krigsbarn, kanoner, krigets kvinnor och ungefär 1 000 andra utställningsföremål fördelat på de olika utställningsdelarna. Så efter detta får jag säkert löneförhöjning, vilket betyder ett extra wienerbröd!
Sven-Olof tittar upp genom tornet som en annan pansargeneral.
Men det tog inte slut när museets stängde vid 5-tiden. Då var det dags att köra stridvagn, tyckte både Sven-Arne och Stefan. Två ur grupper "Persson" som sett till att museets har en fullt fungerande stridsvagn m/42. Alla stod och stampade otåligt med stackars Sven-Olof försökte skynda sig med inkopplingen av det renoverade radiosystemet i vagnen.
Så bar det äntligen iväg ut över fälten. Eftersom skörden är bärgad och plöjningen återstår, varför inte låta en stridsvagn göra jobbet.
Möte bil och stridsvagn. Det skulle varit roligt och visst vad bilföraren tänkte när det kommer en stridsvagn dundrande över fälten.
Själv fick jag givetvis också chansen att köra en runda på fältet. Det är obeskrivligt roligt, och spännande att spaka denna militärhistoriska "pärla" från andra världskriget. Dom säger ju att män aldrig blir vuxna! Det är bara leksakerna som skiftar! Och det kan jag verkligen hålla med om, speciellt när leksakerna består av en 22-ton tung stridsvagn!
Det är inte mycket man ser inifrån. Här försöker jag rikta in mina 22-ton mot Stefan, som låtas se oberörd ut.
Johan som var i väg på uppdrag under kvällen hann lagom tillbaks för att också ta en tur på fältet. Så här glada såg han och Sven-Arne inne i vagnen när skulle köra.
Tyvärr började det bli mörkt och båda jag och förmodligen stridsvagnen också behövde komma  hem efter en lång dag. Väl hemma låg en vacker bild och väntade i mailen. En bild som får bli en perfekt avslutning på detta veckobrev.
En riktig stämningsbild, eller vem sa att bunkerbilder inte kunde vara vackra. Här en vacker kvällsbild ut över Öresund. I nederkanten till höger skymtar man kulsprutevärnet 732. Foto: Claes Glimeld)
Från England når oss tyvärr också ett dystert besked. En kollega i bunkervärlden Dan McKenzie, från SubBritt som jag hade förmånen att träffa några gånger, har hastigt avlidit. Tack för att jag fick lära känna dig några korta stunder, vi är många i bunkervärlden som kommer att minnas och sakna dig!
Nu blir det en liten paus på två veckor i brevskrivandet, men jag lovar dig en fyllig rapport om Normandie den 28 september, dvs om 14 dagar.
Bunkerhälsningar!
Leif H