Vecka 40 - 41, skrivet den 10 oktober 2009
Bunkervänner!
30 km, på strax under en timma! Då börjar man undra hur lång tid det skall ta att köra till Sverige. Ja, så började hemfärden i fredags. Det oss nästan en timma att köra de ca 30 km fram till avtagsvägen mot Prag, där motorvägen så småningom började. Därefter var det fint flytt, och den nästan 850 kilometer långa vägen avverkades på ca 14 timmar, inklusive färjeöverfarten Puttgarten - Rödby.
Men vi startar väl från början och det var med morgonfärjan till Sassnitz, fredagen den 2 oktober. Med lite flyt och mycken tur var vi först i frukostmatsalen och kunde njuta, i lugn och ro över den goda morgonbuffén. Vissa "svängde" flera gånger runt det välfyllda bordet.
Vid lunchtid rullade vi av färjan och ut på vägen mot Berlin, som efter några mil övergick till motorväg. Därefter var det bara köra, tanka, fika, pinka, köra, tanka osv, osv. Du förstår säkert hur det går till. 
Bensinkvittona berättar att vid 15-tiden var det fika och tankning längs A 11 vid Werbellin och därifrån klarade vi oss fram tillBAR Tank & Rast i Bautzen. Därefter bar det in i Tjeckien där vi åt kvällsmat vid gränsövergången. Vi insåg att ankomsten till hotellet skulle bli sen. Men vid pass 22.30-tidem rullade vi in framför vårt hotell - Bonato i staden Nachod, och kunde några minuter senare "falla" ner i fåtöljerna och dricka en sval ankomstöl. Mycket mer blev det inte då reströttheten gjorde sig påmind
Frukosten, på hotellet, lärde vi oss snabbt att den hörde till en av "baksidorna" i det tjeckiska köket. Vid ingången till matsalen trängdes jag och Lars D med ett 30-tal hungriga bussresenärer som armbågade sig in. Vi var inte mycket sämre utan lyckades ockupera ett bord för fyra, där vi under någon stund fick försvara de två lediga platserna med "näbbar och klor". Pinsamt nog visade det sig senare att det vi placerat bland bussresenärernas förbeställda frukost, men det var nog ingen större förlust för någon av oss.
Annars bestod frukosten av mycket tunt kaffe, eller the samt juice.Två små paket smör, två trekantiga mjukostar (ni vet de där små tårtbitsformade som man inte riktig vet om det är tjockt smörjmedel, eller ost) utan smak samt flytande honung i liten ask, samt en korg med frukostbullar. Detta var grunden! Till detta kunde nu beställas olika "tillbehörstallrikar" med ost/skinka, ost/korv, skinka/gurka, äggröra, stekt ägg/skinka och några andra. Dessa tillägg fanns listade på en liten frukostmatsedel med nummer och text.
Så frukosten lät alltså så här:
-Morgen! (kyparen kommer till bordet) Was trinken Sie - The oder Kaffe? Efter beställningen av drickat försvinner kyparen för att en stund senare återvända med kaffet, eller theet. Själv gjorde jag misstaget att ta kaffe första, vilket snabbt blev till the därefter (det var ju ingen större skillnad). Jag upptäckte dock snabbt att man kunde få en dubbel espresso på morgon, och då blev det bättre.
Nåväl drickan var kommen och därefter vidtog en stunds väntan innan man fick beställa tillbehören, nummer 1 eller 2 eller kanske en 3:a. Sedan kunde man koncentrera sig på morgonmaten, vilken ofta åts under planering och kontroll av dagen utflykter i området. Det fanns dock en viktig sak att kontrollera vid frukosten (och vid övriga måltiderna också för den delen) det gällde att hålla i tallrikar och glas. Kyparen var otrolig på att "klippa" påläggstallriken om det såg ut som man ätit färdigt. Nåväl, maten var bra och hotellet likaså. Närmsta bunker låg "bara" någon km från oss och priset på boendet var oöverträffat.
Så nu över till bunkrar och betong. Men låt mig först ge dig min första tjeckiska terrängupplevelse, som egentligen skulle innefattat en bunker. Alldeles ovanför, med betoning på ovanför, låg ett av Tjeckiens mest omskrivna befästningsverk, nämligen infanterikasematten "Brezinka". Tidigt på lördagsmorgonen, medan kollegorna sov, bestämde jag mig för att ta mig upp till fortet.
Precis bakom hotellets parkeringsplats började leden, eller vägen upp mot anläggningen, och i den svala morgonen var det en bra början på dagen. Efter några hundra meter fick jag så se min första tjeckiska bunker. Ett mindre kulsprutevärn av typen 37, påminner om en svensk ksp 1 bunker. Tyvärr var den sprängd, precis som många andra, av de små värnen i Tjeckien. Jag fortsatte uppför, och det började verkligen bli uppför. Stigen, eller vägen, fortsatte ut på en brant sluttande äng och det var bara att ta sig upp, och uppåt. Ett tag verkade som om varje meter framåt, steg en meter. Och det var inte riktig fel heller. Min GPS visade att jag från starten, nere vid hotellet, stigit över 80 meter på en sträcka mindre än 500 meter! Och det tog inte slut där! Stigningen fortsatte och efter de 1 000 meter som det skulle vara upp till fortet hade jag stigit över 120 meter - och ingen bunker. Det visade sig att jag hållit höger, där jag egentligen skulle svängt av åt vänster. Snopet. Men utsikten var ögonbedövande, och det var bara att återvända ner till det väntande frukostbordet.  Min "bunkerfot" med sviterna från fallet i Arild, för två år sedan, gjorde sig påmind, och berättade vilket dumt infall det var att ge sig rakt upp i backarna.
Nåväl, första bunkerturen i omgivningarna väntade och vi styrde kursen mot den tjeckiska befästningen Hanicka. Det tjeckiska ordet för denna typ av befästning är Tvrz (försök uttala det den som kan ) eller Pevnostni. Vi drog iväg ut på de ganska tomma tjeckiska vägarna (det var ju lördag) och tog sikte på befästningen. Skyltar och en parkeringsplats signalerade att vi var framme. Den stora infanterikasematten (bunkern) precis intill parkeringen berättade att här var det! Vi tumlade ur bilen, slet till oss kamrorna och rustade iväg mot vår första riktiga tjeckiska bunker. Ingen besvärade sig med att ta med dne uppsjö av kartmaterial och beskrivningarna som låg i bilen, ej heller brydde vi oss om diverse skyltar. Nej iväg mot bunkern.
Infanterikasematten som låg på fel sida vägen.
En skapligt körväg, asfalterad och allt, ledde in i skogen där nästa kasematt väntade. Ytterligare länge in började de små kulsprutevärnen kanta vägen, en bit upp i skogen. Det började kännas långt, och minnet påminde mig om att det skulle vara ca 1 000 meter promenad fram till befästningen, vi hade nog gått närmare två km vid detta laget. Vi beslöt oss för att vända. Vid ett vägskäl kontrollerade Ola en avtagsväg men där fanns inte heller någon befästning. Känslan att vi gått på fel håll blev allt mer påtaglig. Väl framme vid parkeringen kunde vi konstatera att det fanns en stor skylt som pekade precis åt rakt motsatt håll. Klockan hade nu dessutom blivit långt efter fortets stängningsdags. Gänget fortsatte fram till fortet, som givetvis var stängt, och dessutom kringgärdat av ett högt plåtstängsel, som omöjliggjorde insyn. Själv var klok nog att stanna vid bilen och vilade min fot efter morgonens "bergsbestigning".
Två exempel på kulsprutevärn M 37, en av de vanligaste förekommande i Tjeckien. Låg oftast i två linjer, bakom huvudförsvarslinjen.
Bunkrarna var oftast mossbeklädda, något som gav dem en vacker patina.
Den pinsamma skylten, som vi alla missade!

Nåväl vi fick en härlig skogspromenad, fick sett flera kulsprutevärn och mötte faktiskt tre amerikanska soldater i ökenuniform, kompletta med M16 samt två ryska soldater i sina camouflageuniformer. Det visade sig vara ett populärt nöje tydligen, det här med reinaktment, vare sig det var aktment eller ej! Vår transportexpert, Lars D, som syns på bilderna ovan, slet med kartor och kompass, och missade aldrig ett tillfälle att berätta om GPS,ens förträfflighet. Det fanns dock stunder då vi andra tre hade en annan uppfattning om vad man skulle göra med detta lilla instrument.
Men det blev en fantastisk vecka med bunkrar, fort, befästningar, museer och massor av otroliga upplevelser. Tyvärr är det omöjligt att berätta om alla de saker vi hann med under veckan men här kommer några sprida bilder från veckans över 1 200 bilder!
Här en bild från fortet Dobrosov precis när solen går ner bakom den lilla skogsdungen. Det kan knappt bli mycket vackrare för en bunkerfreak!
Tyskarna demonterade alla pansarhuvar och kupoler under ockupationen och kriget. Dessa återanvändes i bl a Atlantvallen och Västvallen. För att ge en bild av hur det såg ut använder man ibland gamla oljetankar som får fungera som "pansarhuvar". Här en kasematt under renovering.
Givetvis var jag tvungen att prova på en tjeckisk bratwurst på riktig lokal. Ovanför fortet Dobrosov fann vi den anrika toppstugan med härligt köp och svalkande öl. Trots att korven var helt sönderskuren smakade den gott.
 
Mindre trevligt var de stora fortens
trapphus. Här i fortet Dobrosovs
artilleribunker skulle vi ner 171 
trappsteg (!). Men det var inget i
jämförelse när vi sedan skulle upp
till det infantariblock (bunker) efter
en tur under jorden. Här var det inte
mindre än 275 trappsten UPP!
Jag kan lova dig att varenda trapp-
steg kändes i både lår och vader.

Men det var värt det!

Här fler bilder från platser vi besökte:
På väg ner mot infanterikasematten vid fortet Stachelberg. Ett fort som om det blivit färdigbyggt skulle varit det största i den tjeckiska befästningskedjan. Inte mindre 11 betongfort förbundna med sammanlagt 3,5 km underjordiska gångar. Endast ett fort blev färdigbyggt. Dock blev stora delar av underjorden påbörjat, och här kan man får se hur byggandet av de underjordiska delar gick till.
Här var det verkligen behov av att ha hjälm på huvet.
En av de stora ammunitionskamrarna som aldrig blev färdig. Ställningar och beklädnad är original från 1938/39. Dockan med rullebör tillkom under 1990-talet.
En underjordisk ammunitionskammare som får dungerar som utställningslokal för diverse upphittade föremål.
Resan höjdpunkt får nog annars det upprustade infanterifortet Brezinka anses vara. Fortet var det som jag försökte nå upp till den tidiga morgonen. Nu fick vi se det från rätt håll. Och det var inte bara fortet som var en upplevelse. Utsikten var fullständigt bedövande såhär ca 400 meter över staden Nachod nedanför.
Inte någon rättvisa, men utsikten var obetalbar.
En pansarvärnvärnskanon av modell Skoda 47 mm i nyskick. Full fungerande och återlämnad av Norge till museet för ett antal år sedan.
Avslutningsbilden får bli fortet Brezinka i kvällssolen. Bättre än såhär lär det inte bli.
Hemresan kan återigen enklast beskrivas med hjälp av bensinstationerna, som var:
Klockan 10.00 vid strax utanför Prag, klockan 12.47 vid A 13 Freienhufener Eck-Ost och klockan 16.44 vid Shellmacken intill Gudow. Här fanns tidigare den gamla gränsövergången mellan Östtyskland och Västtyskland. Så hemresan blev som nedresan - köra, tanka, äta, pinka osv.
Ett varmt tack till vårt värdpar Pavla och Ladislav Cermak som gjorde resan till en fantastisk upplevelse, men också ett tack till mina resekamrater som "förgyllde" tillvaron med GPS,s, kartor, felkörningar, trevliga pratstunder, och inte minst kulturella upplevelser av oanat slag.
Bunkerhälsningar!
Leif H