insida



Vecka 52, skrivet den 27 december 2009
Bunkervänner!
Jag börjar med en betraktelse som jag faktiskt skrev redan i måndags med anledning av den "utannonserade" stormen:
Måndagsmorgon. Fint väder, nästan vindstilla och vägen fortfarande öppen. Dock ligger det ett tjock lager med snö. Det blev en hektisk måndag. Allt skulle handlas - det stod ju en ny snöstorm för dörren. Både kvällstidningar och Radio- och TV-nyheterna formligen tävlade om att beskriva vad som komma skulle. Så jag följde strömmen. Postade de sista julkorten, skickade lite beställda böcker, trängdes i livsmedelsaffären. Det blev både skinka, sill, brunkål, malet kött till köttbullat. Vid kassan var det en proppfull vagn. Det gällde ju att överleva snöstormen. Passade också på att få min post, eftersom brevlådan fanns någonstans under en ganska djup snödriva. Så efter flera timmars farande kors och tvärs kunde man äntligen parkera bilen på gården och börja inlastningen.
Tisdagen började oroligt. Mellan klockan 0900-1000 skulle ovädret vara över oss. Inte kom det något oväder. Visserligen blåste det kraftigt, men plusgrader gjorde att snön som kommit blev liggande på plats. Först vid 13-tiden började vädret nå den nivå som kan beskrivas som ett oväder. Blåsten tilltog och den trevliga snöröken startade, med hjälp att ett tunt snöfall, som nu på skånskt manér kom från sidan. Det tog inte mer än timma för snövädret att utplåna alla hjulspår och fotspår. Alla ojämnheter i omgivningen slätades ut. Fönster, mot vindriktningen, formligen murades igen med snö. Så plötsligt, efter en 3-4 timmar började det lugna ner sig och det blev, om inte stilla, så betydligt lugnare. Snöandet upphörde och temperaturen visade på ½ grad plus. Det "stora" snöovädret hade dragit förbi. Så, nu var man riktigt insnöad. Effekten av att öppna en väg som är täckt med ganska djup snö, är att man får ett dike. Detta dike fylls vid nästa blåst, eller snöfall och sedan blir det ganska besvärligt att ta sig fram.

Efter tre timmars snö och blåst var huset vackert "julpyntat". Åtminstone för stunden, innan tövädret kom.
Så nu blev det till att ägna sig åt väsentligheterna. Skinka, brunkål, köttbullar och annat smått och gott skulle göras klart till julafton. Så arbetsuppdelningen blev skrivande och bildredigering på förmiddagarna och matlagning på eftermiddagen kombinerat med lite TV-tittande.


	Några av veckans glädjeämnen. Överst t v ser du köttbulls- produktionen. Därefter klart för julbordet. Nästa bild visar ett bra sätt att kyla julsnapsen. T v syns årets julklapp (min) En utomordentlig espresso- maskin och sista bilden visar årets tre julsnapsar. Samtliga var mycket goda, dock vann som alltid Blåvandshuken (t h)
Motionen bestod av jag pulsade runt på tomten i smältande snö. Trots att vädret snabbt slog om till plusgrader, mellan 2-4, gick det otroligt långsamt. När detta skrives (söndag morgon) ligger det fortfarande snö i sträck på vissa platser. Ett försök igår (lördag) att komma ut längs vägen misslyckades. I den lilla uppförsbacken som finns på väster sidan av backen var snön fortfarande en 20-30 cm djup.

Eftersom det var smältande snö var den dessutom väldigt kompakt. Jag ville inte riskera att bli sittande som i söndagseftermiddag. Ja visst ja det har jag ju inte berättat! I söndags (20/12) efter att veckobrevet var klart tog jag en liten runda på tomten bl a för att kasta lite sopor. Väl framme vid soptunnan upptäckte jag att min käre markägare öppnat vägen ner till den vändplan som finns vid vägens slut. Plötslig for det bara genom skallen (!) Köra ner till stora vägen! Riktigt varför vet jag inte, men varför skall man veta allt. Eftersom den sista biten av vägen, in på gårdsplanen inte var plogad, tänkte jag forcera dessa snömassor, lite försiktigt, med min fantastiska 4 x 4. Det gick bra. Kör fram, backa, kör fram, backa osv. Snart var jag nästan ända framme och hade bara den sista snövallen kvar. Det var då jag upptäckte att man skall se sig för när man backar, speciellt i snö! Bilen skar ner i snövallen och den angränsande gräsmattan, som givetvis ligger lite lägre än vägen. Så enkelt var det att bli hängande "på snön". Och vad har man för nytta av fyrhjulsdrift, när hjulen inte når ner till marken. Så för att korta ner berättelsen (jag utelämnar alla svordomar och annat) blev det till att ringa till markägaren som snällt nog kom ångandes med traktorn. Det tog ungefär 2 minuter att komma loss (resten av episoden lämnar vi i glömska).
Annars har veckan inneburit arbete med den kommande boken, sökande efter bilder som man kan svära på att de skulle funnits och en första genomgång av hur långt arbetet fortskridit. Boken omfattar i dagsläget följande kapitel:
Om kriget kommer... Från början... Första världskriget Mellankrigstiden Andra världskriget Skånelinjen Kalla Kriget Regementena Flottiljerna	Krigsflygfält och flygbaser Det allra hemligaste... Mer hemligheter Duvor och signaler Övningsområden Förråden Krigsförbanden Spanande ögon Avslöjade!	Soldaterna Krigsindustri Marinen Driftsvärn Civilförsvaret Nu är det bara minnen kv ar Minnesbilder
Ja där har du kapitelrubrikerna, en del av dem fortfarande kanske av karaktären arbetsrubrik. Så du får själv lista ut vad som gömmer sig bakom orden.
Totalt är dessa kapitel fördelade på 347 sidor, ett sidantal som är aningen för högt. De måste strykas ner lite i innehållet. Men det är svårt. Ämnet är omfattande och mycket fascinerande. Tag bara veckan arbete som handlar om Gplatser, hjälpminfartygens mobilisering, regementsstäderna och regementen, samt det kanske mest spännande krigsplanläggningen och stridsplaner. I det kommande numret av FORT & BUNKER, nummer 1 2010, kommer en första, liten kort presentation av boken och eventuellt en förhandstitt på en eller två sidor.

Några osammanhängade bilder ur den kommande boken. Den tjocka röda boken är engelsk/svensk nomenklatur för robot 65-systemet. Byggnaden är det gamla järnvägshotellet i Höör. Och de trevligt grönklädda och glada pojkarna, här till höger, är medlemmar i trosskompaniet vid en repövning 1982. Undertecknad syns som nummer två från vänster. Hur detta hänger ihop avslöjas i den kommande boken.
Så egentligen har det inte hänt så mycket, trots att jag nu varit insnöad (bokstavligt) i nästan sex dagar. Men när veckobrevet är färdigt skall jag faktiskt ge mig ut. Dagstidning och färskt bröd, samt hämta posten står på förmiddagens att-göra-lista.
Nästa vecka, årets sista, och 2010 års första, har faktiskt nästan helt blanka almanacksblad. Enda saken som skall göras är lite provtagning i morgon för den kommande operationen.
Så nu avslutar jag årets sista veckobrev och önskar dig ett riktigt Gott Nytt År 2010 och hoppas vi läses igen om en vecka.
Leif H