Bunkervänner,
Höstens första riktiga måndagsmorgon är här. Grått, lite dimmigt utanför arbetsrummets fönster. Det känns att det börjar gå mot den mörka årstiden. Men veckan som gick bjöd på strålande väder, härliga vyer och ett mycket sympatiskt landskap. Jag talar om Dalsland. Fyra härliga dagar som bjöd på svampplockning, skansar, kulsprutevärn, mygg, snårskog, slussar, vattendrag, båtar och draktänder. En härlig mix för en stackars bunkerforskare.
När det gäller det militära försvaret av Dalsland och gränstrakterna mot Norge kan jag avslöja en hemlighet. Varje kantarellställe skyddas av en skans, åtminstone är det så jag uppfattat det. Vid fem (5) olika skansar fick jag avbryta fotograferandet och antecknandet för att ägna mig åt svampplockningen. Detta ledde i sin tur till besök hos den lokala handlaren för inköp av grädde, smör och lök, samt diverse köttbitar. Till slut höll jag nästan på att äta morgonens filmjölk - med kantareller!
Nåväl riktigt så illa var det inte. Men det blev några liter kantareller, vilket är stora mängder för en som kommer från det skånska slättlandet. Och faktum är att miljön kring de gamla skansområdena tydligen är gynnsam för kantareller. Så skall du till Värmland eller Dalsland, titta ner på marken, och inte bara på värn och bunkrar.

Bunkermässigt bjöd Dalsland på en hel del trevliga upptäckter. Givetvis den iordningsställda skansen Parsetjärn, som trots att alla utrymmen var låsta, bjöd på en bra inblick i hur en skans är uppbyggd. Bra skyltat och en stor informationstavla nere vid vägen. En annan "turistskans" var Holkekärrnäs skans, vid riksväg 165 (Blå-Gröna vägen). Denna var dock en liten besvikelse, eftersom det rör sig om en mindre skans. Draktänder, ett dubbelt rörskyddsrum. Resten av skansen är öppna ställningar, där groparna fyllts med sten och endast kanterna syns. En informationstavla vid vägen talar om kulsprutevärn, men det avser alltså öppna skytteställningar. Dock ligger skansen mycket vackert vid Norra Bullaresjön. 

Det var mycket spännande att köra sakta längs vägarna i västra Dalsland och spana in mot vägkanten efter stenblock, eller draktänder. Stod stenare i någon form av system var det en spärr, men det blev också många stopp vid vanliga stenar. Upptäckte jag en spärrformation var det bara att försöka parkera och ge sig in i skogen. Väl gömda i grönskan fanns det både kulsprutevärn och Pv-ställningar, samt de typiska Pv-garagen. Den branta och otillgängliga terrängen gjorde promenaderna till svettdrivande och flåsande "strapatser". Men ofta med belöning i form av kulsprutevärn i betong, skyddsrum och ett otal eldställningar i terrängen.

Närheten till gränsen och motståndsrörelsen i Norge gjorde sig också påmind genom en minnessten vid ett gammalt missionshus där norska motståndsmän utbildades under kriget. Vapnen gömdes på övervåningen i huset.

Tyvärr tog dagarna snabbt slut och det var dags för hemfärden. Jag tog vägen över Halden och Fredrikstens fästning. En pampig 1600/1700-tals befästning högt över staden. Fylld av byggnader och bl a ett flertal minnesstenar över Karl XII. Han stupade ju här som bekant. Riktig var han stupade råder det tydligen lite osäkerhet om. Det finns sju olika platser inom fästningsområdet där det sägs att han stupade. Så efter en timmes rundvandring i den tidiga morgon styrde jag bilen mot Skåne och Skurup. Lördagskvällen bjöd på kantarellomelett, med extra kantareller :-))

Nu är det ett par arbetsveckor fram till nästa äventyr. Dessutom skall jag hinna upp till Hemsö och titta på befästningarna där. Det kommer ju ett reportage i nästa nummer av Fort&Bunker. Krigsarkivet i Stockholm måste också besökas för lite grundforskning, och sedan skall ju både boken om Muskö och den militära sevärdhetsboken bli färdig. Tur att man har något att göra. Nu kallar ordbehandlaren - det är dags att börja jobba!

På återhörande
BUNKERHÄLSNINGAR 

Är det något du undrar över, eller vill ha framfört så tveka inte att kontakta mig. 

Leif H