Soluppgång över Omaha Beach klocka 06.52 den 24 april. Foto: Johan Andrée

Enligt en liten enkel omröstning, som kollegan Johan A, genomförde senare under Normandie-veckan var detta den absoluta höjdpunkten på hela resan. Stiga upp kl 04.45, kasta i sig en enkel frukost. Ut i bilarna och 30 minuters färd genom ett mörkt Normandie. Regn vid ankomsten som givetvis förstärktes när vi kom ner på den flacka stranden. Men det var en upplevelse det var alla överens om. Men vi skall försöka ta det lite i ordning, så ni kan få grepp på hur resan förlöpte. Jag har tagit mig friheten att klippa in valda delar av dagsprogrammet och sedan låtit bilder och kommentarer blandas. Så här åkte vi;
Fredag 20 april            
Eftersom vi var en bil från Helsingborg och en från Malmö så belv första träffen vi Öresundsbron. Färden gick därefter över bron och vidare genom Danmark, Rödby med färja till Puttgarden f v färd genom Tyskland på tråkiga  Autobahn till staden Aachen, på gränsen till Belgien, där vi gjorde vår första övernattning på hotell. Det är väl ingen överdrift att säga att den kvällsölen smakade alldeles utomordentligt.

Anders låter sig väl njutas av en efterlängtad öl på i hotellbaren på vårt hotell i Aachen.

Lördag 21 april            
Efter en god natts sömn och en tidig frukost var det dags för vidare färd mot Liège(Belgien) och en kort avstickare till det militärhistoriskt berömda fortet Eben-Emauel. En kort rundtur med visning i fortet, som visade sig vara både intressant och mersmakande. Det var alltså här som tyska fallskärmsjägare landade med glidflygplan på fortets hjässa och och oskadliggjorde fortets kanoner på 20 minuter.

Samling vid fortet Eben-Emael. Bakom stridsvagnen syns fortets huvudingång.

I fortets gångar. Här vid resterna av ett av de tyska glidflygplanen som användes under attacken.

Så var det så dags för etappen som skall föra till vårt HQ i den franska orten Grandchamp-Maisy.
Som alla andra långresor på motorvägar var det ganska enformigt. Avbrott dock för tankning, ätning och pinkning. Av någon märklig anledning färdades jag tillsammans med en ”konstig” samling medmänniskor. Vid vårt lunchstopp strax innanför den belgiska gränsen gällde det ju att välja lunchrätt på den inte allt för omfångsrika menyn! Jag, och jag tror någon till valde Plat du Jour, alltså dagens rätt. Övriga i sällskapet tog schnitzel med pommes! Då de flesta tog schnitzel utan sås (sås kostade extra) verkade som om den panerade köttbiten mer kändes som en plankbit med sågspån. ”Räddningsplankan” schnitzel återkom vid flera tillfällen när det skulle väljas lunch!

Samling över träbitarna. Jörgen, Lars och Johan njuter av snickerikonsten.

 Vi som tog dagens rätt kunde njuta av en välkryddad jätteköttbulle med löksås och russin(!) som smakade mycket bra. Färden gick vidare och vi nådde den franska gränsen där vi också kunde se vår första franska bunker susa förbi, eller rättare sagt vi susade förbi.

En av Maginotlinjen framskjutna försvarspositioner. Resan första "riktiga" bunker.

 Nu dröjde det inte längre förrän vi blev påminda om det nyckfulla väder som väntade oss de kommande dagarna. Flera kortvariga skyfall avlöste varandra under färden mot Le Havre.

Men det ljusnar framöver - som kollegan Lars Dahlbom alltid säger!

 Men vi närmade oss havet alltmer och vid passagen över den imponerande bron Le Pont de Normandie, en hängbro som invigdes så sent som 1995,kom plötsligt det vackra vädret. Vi var i Normandie.

Fransmännens egen "Öresundsbro". Imponerande!

 Väl i Normandie gick resan betydligt snabbare (kanske bara en känsla). Med undantag för diverse felkörning, shoppingrunda på världens största supermarket (kändes det som) där samtidigt halva Frankrikes befolkning också handlade, precis då(!) så nådde vi vår bestämmelseort med slottet Le Hommet och lagom tid för kvällsmaten.

Äntligen mat och dricka samt en stol som står stilla. Första måltiden i "vårt" slott utanför Grandcamp-Maisy.

 Efter den sedvanliga röran när så många personer skall finna sig tillrätta infann sig lugnet och sömnen och jag tror alla fick sig en god natts sömn, även om det var ovant att ha rumskamrater.

Vid den berömda eldledningsbunker på Pointe du Hoc. Vädret visade sig från sin blötta sida.

Söndagen startade vi mjukt med en god frukost, i lugn och ro. Nu fick deltagarna också prova på att komponera veckans första ”lunchpåse” bestående av smörgåsar med läckert pålägg, lite ost kanske någon tomat och lite frukt, innan vi begav oss ut. Dagens första besöksmål var givetvis det närbelägna Pointe du Hoc. Platsen för en av invasionens mest omskrivna och spektakulära händelser. Landskapet, och bunkerområdet, har lämnats orört sedan kriget. Vädret bjöd på ordentliga regnbyar och en kraftig blåst som var kännbart här längst ut mot havet. Men det är ju inte så illa att kunna ta skydd undan regnet i ett litet utrymme byggt av tyska soldater intill eldledningsbunkern längst ut på spetsen. Deltagarna vandrade runt, alla iförda mer eller mindre avancerade regkläder och efter en dryg timma började alla dra sig mot parkeringsplatsen.

Vädret visar sig plötsligt från vackraste sida.

Nästa mål för dagen var det lilla museet i ”vår” egen by Grandcamp-Maisy, Rangermuseet. Ett museum tillägnat de förband som intog Pointe du Hoc efter dramatisk landstigning och efterföljande hårda strider. Samma förband befriade också Grandcamp-Maisy. Det lilla museet var inte större än att vår ankomst vållade stor trängsel när vi alla skulle titta på montrar, utställning och film. Efter museet blev det en kort biltripp till batteri Maisy, ett av de senaste tillkomna turistmålen på invasionskusten.

Kanske inte den riktiga, men ändock en kanon. Ibland är det inte så noga med den historiska verkligheten.

Batteriområdet som varit dolt tills för några år sedan, grävs nu ut efterhand av en entusiastisk engelsman. Vi vandrade runt i de gamla förbindelsegångarna och besökte de olika bunkrarna. För ”effektens” skulle hade också ett antal 15 cm kanoner placerats ut på de gamla pjäsplatserna. Detta var dock ”nytillverkade” (efter andra världskriget) från forna Jugoslavien.

Så väl ute på parkeringen igen kunde jag konstatera att deltagarna var mer än nöjda med denna den första dagen på invasionskusten. Nu återstod att fixa inköp och se till så det blev lite kvällsmat. Det var av den anledningen vi körde in i centrala Grancamp-Maisy och ”upptäckte” det lokala bageriet. Sällan har väl det lilla bageriet stormats av så många godissugna människor. Själv ”investerade” jag i bröd till kvällsmat och frukost medan mina kära medresenärer lystet inhandlade det ena bakverket efter det andra.

Gottegrisarnas julafton.

Frukost buffé a la FORT & BUNKER.

Måndagen innebar att  nu började de hårda ”arbetsdagar” . Frukosten var nu framdukad i form av ”gåendes” bord i den stora festsalen. Här fick ping-pongbordet fungera som tillfälligt underlag. Idag var det dags förflytta oss längst bort i invasionsområdet där vi skulle besöka ett av invasionsområdenas ”måsten” Pegasus-bron. Här finns också ett museum och givetvis café, café Gondreé som drivs av dottern i familjen som ägde huset under striderna här. Jag tog tillfället i akt och hälsade på henne, och njöt en kopp kaffe.  Huset var det första, av alla hus i det ockuperade Europa, som blev befriat av de allierade.  Vi började på museet.Där vi precis hann in när regnet började vräka ner igen. Invid bron ligger också en stor souveniraffärer med allsköns föremål till försäljning. Det var inte utan man höjde på ögonbrynen över prisbilden. Men man skall komma ihåg att platsen är en av de mest besökta på invasionskusten.

Turistsouvenirer? Muggar med allsköns tänkbara invasionsmotiv. Och detta var bara en bråkdel av utbudet.

 Vi tar oss vidare en liten bit i området till batteri Merville, ett tyskt kustartilleribatteri, som under invasionsnatten angreps av fallskärmstrupp, med hårda strider som följd. Anläggningen är renoverad och det finns idag ett helt fantastiskt ljud-, och ljusspel i en av bunkrarna som bara måste upplevas. Hela batteriområdet är helt intakt och väl renoverat, kanske t o m lite för väl på vissa ställen.

Samling efter besök på batteri Merville.

Vi avnjöt vår medhavda lunch på museets parkeringsplats, där det fanns några bänkar, innan vi fortsätte mot den lilla orten Quistreham(med färjeförbindelse till England) Här finns bevarat ett av de gigantiska Leitstand, dvs. eldledningsbunker, som idag fungerar som ett museum i fem våningar.

Här kan vi konstatera att det är väldigt stängt.

Efter besöket körde vi ut mot det gäckande radarmuseet i Douvres. Trots ihärdiga försök har det inte gått att få kontakt med någon ansvarig här för ett besök. Museet har bara öppet under högsäsong så vi fick nöja oss med att se hur det tog sig ut från utsidan. Så efter detta var det återfärd till vårt lilla slott. 

En stund eftertanke om vårt intresses verklighet. Den stora amerikanska krigskyrkogården i Saint-Laurent-sur-Mer.

Tisdagen innebar riktigt tidig start  Enligt tradition från tidigare resor skall vi idag se solen gå upp över Omaha Beach. Avfärd från vårt hus klockan 0600! Vilket betydde frukost klockan 0500!! Du kan läsa mer om morgonen i inledningen till detta veckobrev. Efter det morgontidiga besöket var det ganska skönt att ta sig till den närbelägna orten Port-en-Bessin och njuta av en värmande kopp kaffe och en nybakt croissant.

En riktigt välsmakande kopp kaffe med tillbehör i Port-en-Bessin.

Därefter var det färd tillbaks till området ovanför Omaha Beach där den stora amerikanska krigskyrkogården är belägen. Deltagarna vandrade runt lite för sig själva och det var som en av deltagarna uttryckte det -”en tung dag”…
Besöket här avslutades med ett besök i det mycket påkostade besökscentra som visar utställningar och film. Här kunde vi också konstatera att även här finns verkligheten i form att terroristhot, någon som var påtagligt genom den ordentliga säkerhetskontroll för alla besökare.

Vi följde strandvägen österut och körde längs invasionsstranden Omaha Beach tills vi när den sista av uppfarterna från strandområdet, nämligen Vierville-sur-Mer. Precis ovanför stranden, med en tysk pv-bunker framför, avnjöt vien fransk lunch ”Platé du Jour”, eller dagens rätt som  det heter hemma. Denna dag Boeuf Bourguignon, eller lite mer vanvördigt Kalops! Efter lunch blev det en promenad i området och besiktning på resterna av invasionsförsvaret, dels till en av de långa förbindelsebroarna i det allierade hamnsystemet och en ilandspolad del till Mulberryhamnarna.

Dagens vackra väder inbjöd till lite slöande och kaffe på restaurangens terrass

När alla var nöjda och belåtna fortsatte vi en kort bit längs vägen upp mot riksvägen, till ett av de Omaha Beach museerna som finns i området. Här var det dags för ett besök på ett av de äldsta museerna i området. Här fanns en del riktiga godbitar. En del av deltagarna nöjde sig inte med själva utställningarna utan försvann in bakom kassorna för att detaljstudera radioutrustningen som stod gömd där.

Jan-Åke specialstuderar museets dolda utställningar. Kassörskan verkar inte vilja bli fotograferad.

 Vi avslutade dagen med ett besök på den tyska krigskyrkogården La Cambe. Inte så långt från vårt boende. Här slås man av skillnaderna mellan de olika ländernas sätt att skapa soldaterna sista vilorum. Medan den amerikanska, och i viss mån de engelska, andas fridfullhet och ljus, så är de tyska tunga och dysta. Kanske medvetet, vad vet jag?

Tyska krigskyrkogården La Cambe.

På onsdag var det dags för den andra amerikanska sektorn – Utah Beach. Även här finns ett museum (varje invasionsområde har sitt eget museum) som vi givetvis besökte. Men vi började på ett annorlunda café, Café Le Roosevelt, precis mittför museet, där vi tog en kopp kaffe direkt när vi anlänt. Vi tittade därefter på museet som genomgått en ordentligt upprustning och förbättring sedan jag sist besökte det.

Morgonkaffe på Utah Beach.

Här hade hänt en del del, både utvändigt och invändigt hade museet fått en omfattande uppfräschning. Nya avdelningar och även nya byggnader.

I en nybyggd del av museet fann man en av de sex kvarvarande B-26 i världen. Planet hade smeknamnet "Änkeskaparen".

En av Utah Beach museums många nya utställningsscenarier. Här ett tyskt motståndsnäste komplett med bunker, löpgrav och hinder. Imponerande!

Här stod dom 21 cm kanonerna som hotade på allvar!Johan berättar med inlevelse om pjäserna och striderna kring batteri Marcouft. Johan är en av de få människor i världen som äger en av kanonerna av den typ som fanns här.

Lunchen avnjöts på historiskt vis i ett Utahstrandens många bunkerområden där en förläggningsbunker fick utgöra platsen och underlaget. Vi hann också med ett kort besök vid platsen för en av invasionens många omskrivna episoder. Slaget vid Brecourt Manor. En händelse som bl a skildrar i serien Band of Brothers. Björn som var väl påläst i händelse berättade i detalj vid minnesmärket om den märkliga händelsen där fallskärmssoldater slog ett tyska batteri som maskerat i trädlinjen och besköt Utah Beach.

Björn berättar med stor inlevelse om striderna vid Brecourt Manor.

Lunch i passande miljö.

Efter lunchen fortsatte vi till systerbatteri Azeville, alldeles i närheten. Här fick deltagarna prova på det senaste inom museiteknik, nämlig audiostött besök. Varje deltagare fick en liten hörapparat och sedan var det bara att vandra runt i egen takt. Stora siffror i besöksområdet motsvaras av hörapparatens siffor och en knapptryckning på avsedd knapp gav besökaren information om den aktuella platsen.

Audiostyrd guidning. Ett bekvämt sätt.Man vandrar runt i bunkerområdet i sin egen takt.Vi hann också med att besök en mycket omtalad plats i närheten, där Björn, en av resans deltagare visade prov på stora kunskaper i ämnet. VidBjörn berättar om platsens händelser för intresserade deltagare.

Torsdag vr marknads och var kan väl vara bättre att hålla den än i St Mere Eglise. Kanske mer känd som fallskärmsjägarestaden. Efter att ha parkerat var det först dags för ett litet strövtåg i stan. Runt hörnet från toget med det berömda kyrkotornet (här hänger fallskärmsjägaren) låg nämligen Johans favoritbageri i Frankrike.

Ordningen har infunnit sig runt frukostbuffén

Fallskärmsjägarmuseet i St Mere Eglise drog till sig intresset.

Lunchen fanns på torget i form av ett helt fantastiskt grillstånd. Här kunde man njuta grillad kotlett ser verad med stekt lök, tre olika sorters korvar. Korvarna var det som gick hem hos de flesta.

Efter museibesök, fotvandring i stan,besök i diverse affärer och nygrillad lunch var det dags att styra färden mot nästa besöksmål ”Iron Mike”. En speciell staty och monumentplats strax utanför St Mere Eglise där det stod mycket hårda strider mellan de amerikanska fallskärmsjägarna och tyska trupper.

Statyn Iron Mike vid den omstrida broövergången.

 Vår färd gick sedan vidare norrut, på vindlande småvägar, till den lilla orten Quinéville där vi besökte  det annorlunda Musée de la Liberté Retrouvé. Uppbyggda miljöer och påkostade scenerier om det civila livet i området under den tyska ockupationen. Mycket väl värt ett besök.

En liten fransk by med en utmattad reseledare som en del av de pittoreska inslagen.Vädret bjöd på sitt allra bästa och stranden utanför museet lockade till besök.

Utanför fanns givetvis en passande bar/café där vi stärkte oss med en kopp kaffe innan det var dags för färden tillbaks. Provianteringsstoppet denna gång blev Lidl i en av orterna som vi passerade på vägen hem.

Fredag var den sista dagen vi hade att utnyttja i invasionsområdet så nu var det dags att hinna med allt som vi missa. Vi började morgonen med ett besök vid det berömdra batteri Longues där bl a en del scener till filmen den längsta dagen spelades in.

Av fyra pjäsvärn är endast ett förstört. Detta pga av engelska soldaters oförsiktighet vid ammunitionshanteringen.

Därefter fortsatte vi färden till ett av de första stora museerna vid invasionskusten, nämligen Embarkationsmuseet i Arromanches. Här fick jag ett lite snopet välkomnande när jag skulle lösa inträdesbiljetterna. ”Ni är ingen grupp” konstaterade madamen bakom disken, och menade därmed att eftersom vi inte var minst 20 personer var vi ingen grupp. Därmed basta!

Ni är INGEN grupp!

Museet i Arromanches fokuserar på de speciella sk Mulberry-hamnar som byggdes upp vid invasionskusten. Den engelska låg placerad precis här. På skicklig gjorda modeller kunde man se hur hamnarna fungerat.

Efter museibesöket kunde man ta en liten promenad på stranden då det var lågvatten och beskåda en av de märkliga delarna till hamnkonstruktionerna. En del av oss sjönk istället ner i solen utanför ett lokalt café och njöt av café och en god crepé. Det tog inte lång stund förrän nästan alla följde den idéen.

En kopp kaffe sitter aldrig fel. Speciellt inte i Frankrike.

 Sista dagen avrundades med ett besök i staden Bayeux. Känt kanske mest för sin berömda tapet. Nu hade man chansen att titta på den eftersom deltagarna här fick fritt disponera sin tid fram till eftermiddagens återfärd. Här kan man besöka det imponerande invasionsmuseet eller den engelska krigskyrkogården.
Själv tog jag en tur upp i stadens centrul för att inhandla lite inför resan sista måltid i Frankrike. Ett besök hos slaktare gav kvällen meny som kom att bestå bl a av grillade grishalskotletter med härlig sås och kokt potatis samt lite extra gott.
            
Avresedag och hemfärd, och var nästan samma väg som vi kom. Framåt lördagskvällen nådde vi hotellet i Castrop-Rauxel (Dortmund) . Och det här visade sig vara ett trevligt ställe, frånsett att frukosten kostade 150:-, vi avstod. Efter en snabb installation på rummet samlades och drog ner på stan för att försöka finna en skaplig restaurang för kvällsmaten. Och det gjorde vi. Restaurang-Cafe Martins vid Marknadstorget fixade långbord och tappade upp öl till oss törstiga. Det tog en stund att beställa, och ännu längre stund att få in maten, men sedan var det tyst runt bordet. Efter maten bjöd restaurangen de hugade på en lite Grappa att ”sätta” middagen med. Detta var efter den frikostiga dricksen som lämnades till vår charmerande värdinna från Italien. Det blev en tidig kväll och det dröjde inte länge förrän alla deltagarna sov i sina rum efter en lång dag som startade kl 0700 i Grandcamp-Maisy. 

Kall öl, god mat och trevlig värdinna, vad mer kan man begära! Sista morgon startade tidigt utan frukost. Snabbt iväg och ut på motorvägen för att finna ett frukostställe. Första stället blev inte godkänt och det blev ytterligare en stund innan vi fann vårt perfekta frukost ställe. Kaffe, mackor, ägg, juice, yoghurt och lite till. Alla passade på att stoppa i sig. Men vi hade fortfarande långt att köra innan vi var framme i Malmö. Och det blev samma procedurer som på nedresan. Tanka, äta och pinka. öerna förbi Hamburg var ganska omfattande, men rörde åtminstone på sig. Så tidigt på eftermiddagen nådde vi Puttgarden och det efterlängtade besöket på BorderShop där de flesta passade på att provianter lättdruckna drycker av allehanda slag. Sedan var det bara att ställa in sig i bilkön till färjan och det dröjde inte länge förrän vi var på väg genom Danmark mot slutdestinationen Malmö respektive Helsingborg.Hit återkommer man gärna, och då inte bara till kanonerna i Longues, utan hela Normandie.

Därmed var 2012 års bunkerresa till ända och jag hoppas deltagarna var nöjda med arrangemanget. Det är alltid svårt att ”få till det” så att alla blir nöjda med allt. Men jag hoppas att det i stort blev som deltagarna tänkt sig och kanske t o m lite bättre.
Från mig själv och de två ”chaufförerna” Johan och Jörgen vill jag rikta ett tack till deltagarna för glada stunder och många skratt. Nu väntar nya äventyr, men det får du läsa om först i nästa vecka.

Leif

PS Nästan alla bilder i reportaget har tagits av Johan Andrée, vilket jag tackar extra speciellt för att jag fått använda dem i reprtaget.

Batteri Azeville, någon kilometer från Utah Beach. Ett välbevarat tyska kustartilleribatteri och en av de många platser som skall besökas under vår veckolånga vistelse i Normandie den kommande veckan.

Phhuuu! Vicken vicka, eller villen vecka för att vara mer korrekt! Måndag försvann som helgdag (Annandag Påsk) även om jag gjorde lite tappra förösk att få gjort någonting. Sedan har veckan gått i raketfart, och t o m så att jag i lördagsmorse undrade vart tar tiden vägen. Tisdagen blev en dag fylld av allt mellan himmel jord; Telefonsamtal. mailkorrespondans, revisorn, lämna post, hämta post, ringa kabeltekniker (digitalboxen kass) pratat med snickaren (skall renovera huset) och dessutom kopplat ner alla datorer och hårddiskar.
Ja det här rmed datorer och hårddiskar är ett kapitel för sig. Under många gångna åren har jag bytat dator vid ett flertal tillfällen. Varje gång har jag ”tömt” över den ”utgående” datorns innehåll på en extern hårddisk. Detta resultaterade i totalt 7 separata hårddiskar plus den ordinarie datorns två diskar. Med tiden blev det väldigt besvärligt att hålla reda på var material och bilder fanns. Så nu har jag investerat i två 2 TB-hårddiskar som innehåller allt det gamla och det nya också. Ja en av dem innehåller det, den andra är en kopia av den andra. Så nu skall det väl så småningom börja bli ordning bland bilder och textmaterial.

Tvivelaktigt nöje!

Under onsdagen var det dags för service på min bil. Som framgår av bilden ovan är bilfirman jag använder representant för flera bilmärken, där ibland Mercedes. Detta var skälet till att jag fick en lånebil av ovanstående slag. Och det var ingen trevlig upplevelse. Extremt låg, trångt och en ganska obekväm sittställning. Visst folk tittade efter bilen (eller var det kanske föraren?) och det hände något när man tryckte på gaspedalen. Men det var definitivt inget för mig. En som tittade lite extra var grävmaskinisten vid värnen bort vid Trelleborg. Det var nämligen dags att se vad som hänt sedan sist, då ju paansarvärnsvärnet 260 var helt frilagt och väntade på raseringen.

Efter 1½ dags hamrande är det inte så mycket kvar!

Sista bilden på värn 260, eller rättare sagt det som var värnet.

I anslutning till värnet låg ett av de gamla skyttevärnen, i form av en krossad betongring. Jag undrar om någon egentligen tänker på, eller rent av vet, att detta också var en del av vår historia från andra världskrigets beredskap?

Det gamla skyttevärnet.

Efter fotograferingen på sydkusten, där det börjat småregna, var det dags att ta den ”konstiga” bilen till Malmö för lite shopping innan det var dags att ta sig hemåt för dagens göromål (bokpackning mm) och så småningom en tur till Ystad för att få min egen bil! En härlig känsla. Men trots det är det bra att man får möjligheter att prova andra bilar medans ens egen står på service. Nu vet jag t ex att jag aldrig skall satsa på en Mercedes SLK, speciellt inte sedan jag sett vad den kostar. Men bilfirman är också återförsäljare för Jeep så kanske jag nästa gång för långa en Jeep Grand Cheeroke, och då lovar jag att inte klaga!

Äntligen, efter flera månaders väntan. 15 cm kanon med bunker

Och här verkligheten! Batteri Longues i Normandie.

I veckan kom också den länge efterlängtade modellen över det tyska 15 cm batteriet Longues, i Normandie. Från det amerikanska företaget MasterpieceModels fanns den att beställa. En trevlig bekantskap med ett företag som normalt sysslar med betydligt mer avancerade modeller. Så har man t ex precis slutfört ett projet med en 4 meter lång modell av en atomubåt, dessutom i genomskärning. Är du nyfiken så titta in på deras hemsida; http://masterpiecemodels.com/ Vem vet, du kanske behöver någon modell av något slott eller fartyg
Från förra veckan städdag på Djuramossa kommer bilden över matglada frivilligarbetare. Dagens rätt var Gulaschsoppa direkt ur konservburkarna. Smakade härligt tillsammans med en klick creme fraische och en skiva bröd

Det smakar alltid gott med mat på Beredskapsmuseet! Här syns från vänster Max, Bengt, Sven-Arne, Robin och Lotta låta sig väl smaka av soppan.

Annars var det lördagens visningar på Beredskapsmuseet som ligger närmast i minnet. Dagen började tidigt med en fika i museets kafeteria. Ola M dök upp med elverk och pump för att tömma värn 740 på vatten. Vinterns stormar och det myckna regnandet hade fyllt stötvågsgången med vatten, nästan ända upp till ingångsdörrarna till pjäsutrymmena. Det lilla elverket och pumpen fick arbeta i dryg 2 timmar med att pumpa ut vatten.

Lite svårt att se på bilden, men vattendjupet kändes nästan som tillräckligt för att manöverera en mindre dvärgubåt.

Vattnet skickades tillbaks dit det kommit ifrån, alltså Öresund.

Vi blev lagom färdiga för att hinna upp till museet där det vankades ärtsoppa och pannkakor. Något som inte satt fel efter förmiddagens ”hårda” arbete, som bestått i att stå och titta på en vattenslang och gå runt bunkern för att se hur mycket vattnet sjunkit sedan förra kvarten.
Efter maten var det dags för visningar, det var föreningen SFHF (Svenskt Fortifikationshistorisk förening) som höll sitt årsmöte i Djuramossa. Först ut på eftermiddagens program stod närspaningsradarn i Laröd. Med den visningen pågick passade Johan A och undertecknad på att sätta upp de nya värnskyltarna i närområdet.

Först att få sin skylt var kulsprutevärnet 728.

Så här ser skyltarna ut. Här kanonvärnet 739 i Viken.

Efter radarvisningen var det så dags att visa delar av Skånelinjen för medlemmarna i föreningen. Det klättrades på bunkrar och fotograferades som aldrig förr. Lite förvånad var jag dock över det ringa antalet frågor, eller var det kanske så att de nya skyltarna gav tillräckligt med information?

Här är besökarna upptagna med att studera informationsskylten vid kanonvärnen 739.

Det blev en lång dag innan vi slutligen kunde återvända till Beredskapsmuseet, och klockan var nästan 19 innan jag satte mig bakom ratten för att ta mig hemåt. Nu börjar en intensiv men spännande vecka. En vecka fylld av förberedelser och kontroller inför den stundande resan till Normandie. Tidigt på fredagmorgon styr vi våra två minibussar ut på Öresundsbron för den mer 160 mil långa färden till vårt basläger i Grandcamp-Maisy, strax intill Pointe du Hoc. Du kommer givetvis att få en utförlig rapport när jag åter är tillbaks i Sverige.
Nu ber jag att få önska en fortsatt trevlig vecka och vill påminna att de båda böckerna BUNKERBOKEN och MUSKÖ finns fortfarande att beställa!

Hälsningar
Leif H

Oj, det var ett tag sedan. Tiden bara rusar iväg och när det äntligen blir en ledig stund är det är lång lista av saker som påkallar sin uppmärksamhet. Nu har det blivit Påskafton (lördag) och det ligger ett par intensiva veckor bakom mig, och det ser ut som om det skall bli ännu mer intensivt framöver. Så här kommer ett litet försök till sammanfattning av de veckor som runnit iväg sedan sist.

Veckoslutet efter förra veckbrevet kom med en sorglig stund. Museikollegan Ingela Rasmusson lämnade oss hastigt. Tillsammans med Johan och Marie Andrée var jag på sjukhuset  när Ingela gick bort. Jobbigt. Ingela var ett stöd till mig när jag själv hade drabbats av cancer, och bistod med många upplyftande och inspirerande tankar. Vem kunde ana att Ingela skulle drabbas när jag själv blev frisk – Ibland är livet inte riktig rättvist! Ingela, rosen och boken är min minnesbild av dig. Vi ses……

Ett glatt budskap

 De gångna veckorna har också inneburit signaler och tecken på att våren är på väg. Vår lilla gård på landet utanför Skurup ligger inte bara under inflygningsstråket till Sturups flygplats, det är inflygningsområde för flera stora flyttfågelssträck. I veckan var det dags för tranorna att anlända. Med smattrande trumpetstötar hälsade de ljudligt när de nådde den skånska sydskusten.
Tillsammans med kollegan Lars D blev det också en liten ”bunkerpromenad” i Skanör – Falsterboområdet. Här det främst området kring Falsterbokanalen som är mycket intressant. På en sträcka av något över 1600 meter finns här en fullständig bild av svensk truppbefästningskonst från andra världskriget.

Falsterbokanalens kulsprutevärn. Skjutriktningar. Illustration: Lars Dahlbom.

På skissen ovan, som kollegan Lars D plockat samman kan du se de många värnen längs kanalen. Notera att värn I och II redan är rivna sedan många år tillbaks.  Till detta kommer ett stort antal skyddsrum, stridsvagnshinder och andra försvarsanläggningar inom det begränsade området. Tyvärr, sett ur en militärshistorisk vinkel, är området extremt intressant för husbygge och rivningshotet ligger över allt samman. Redan nu är det klart att halva området skall ”åtgärdas”. Den andra halvan skydds av ett naturreservat, men det lär väl bara vara en tidsfråga innan trycket blir för stort och hela området ”rensas” från betong. Är det intresserad av svensk, modernare, befästnings- och bunkerbyggnad är ett besök vi Falsterkanalen ett MÅSTE! Men du bör inte dröja för länge det kan försvinna snabbt!

Skön rastplats för militärhistoriker!

Det blev också ett återbesök vid det lite märkliga rörskyddsrummet utanför Trelleborg. Varsamt lyckades vi lirka upp fredstäckningen (med vederbörligt tillstånd!) och kunde träda in i ett nästan orört skyddsrum från andra världskrigets dagar. Allt stod kvar inne i det längsträckta utrymmet. Rörskkyddsrummen har fått sitt namn just efter rör. De är nämligen byggda av stora cementrör som sammanfogas till önskad längt. Olika varianter på ingångsdelar byggs och vipa har man ett skyddsrum. Denna modell användes både för militärt och civilt bruk. Skyddsrummet vi besökte var uppfört för militär personal, som en del av Skånelinjen.

En märklig upplevelse i militärhistoria.

Och sedan fortsatte veckorna med en blandning av allt mellan himmel och jord. En föreläsning på Påarps bibliotek blev en märklig upplevelse. Normalt brukar det dyka upp en 30 – 60 personer vid föreläsningar av detta slag, här kom det 7 personer. Bibliotekaren var förtvivlad, men jag menade på att det är sådant som händer. Och jag får ju lika mycket betalt, vad som än händer

Det har också varit mycket arbete med papper, bokföring och allt konstigt administrativt. Det tevliga områet bokföring har nu växt till sådan nivå att jag beslutade lämna bort jobbet till de som kan det bättre. Skönt! Som resultat av detta slockande plötsligt min skärm (till datorn) helt tvärt. Givetvis en fredagkväll. Jag gjorde några små, taprra försök att avhjälpa felet. Men provade givetvis inte det enklaste; att byta skärm. Vid måndagens teknikerbesök konstaterades att det var skärmen som inte ville länge, så det blev till att inhandla en ny skärm. Och som synes (eller märks) är jag nu i full gång igen.

Är detta också ett vårtecken, eller?

Under de gångna veckor hanns det också med en korta visning av stadsvärnen i Helsingborg och jag fick tillfälle till att konstatera att stadens yngre(?) konsnärsförmågor nu har fyllt på förrådet av sprayburkar. Värn H 1 uppvisade ett tveksamt bevis på dessa konstnärers ambitioner. Kanske föräldrarna borde få kännedom att det är deras skattepengar (och våra andras) som bekostar borttagningen av klottret! Och det är inte precis billigt.

Det blev också tid till återbesök vid det pågående avvecklingsarbete på den skånska sydkusten. Förra veckan vackra bilder från ett observationsvärn var förbytt till en hög med betong och förvridna armeringsjärn.

Värn 259 veckan före, och sedan.....

nu en hög med betong och armeringsjärn.

Bara ett kort stycke från observationsvärnet fanns pansarvärnskanonvärnet 260 som först skulle plomberas men som tyvärr fick stryka på foten. Vid besök häll grävmaskinen på att frilägga värnet inför raseringen.

Frilagt värn 260. Snart är det borta!

Och därmed har både du och jag nu hunnit i kapp veckorna och det är mitt i påsken. En påskhelg som inleddes med en vacker begravning av vännen Ingela i Vikens kyrka, följt av en arbetsdag (långfredag) på Beredskapsmuseet. Nu skall jag njuta av tre ”lediga” dagar, när alla andra är ute och irrar runt på den skånska landsbygden i det jättejippo som kallas Påskrundan! Själv skall jag nu ha en påskrunda i köket med ägg, köttbullar, grovmacka och en kall öl!. Om två veckor bär det iväg till Normandie, men innan dess verkar det finns mycket att göra.

Får jag nu önska en riktigt GLAD PÅSK och förhoppning om att våren är på väg. Utanför arbetsrummet fönster snöar det precis nu!!! Kan det bero på att jag precis bytat till sommardäck?

Påskhälsningar
Leif H

Det är nästan vacker, om nu ett gammalt observationsvärn från andra världskriget kan vara vackert. Just värnet på bilden ovan, observationsvärn 259 skall rivas inom kort. De ingår det stora antal värn som nu ”åtgärdas” av Fortifikationverket i Trelleborgs och Skurups kommuner. Totalt är det 20 värn och skyddsrum som skall raseras. Sammalagt är det 109 ”objekt” som nu skall ”åtgärdas”, dvs plomberas och raseras. Här finns kulsprutevärn, skyddsrum av olika slag och observationsvärn samt ett antal stadsvärn. Av det totala antalet är det 18 som överlämnas till markägarna i öppet skick. Arbetet på med avvecklingen i Trelleborg-Skurupsområdet är en av de sista i Skåne. Det finns helt enkelt inte så mycket kvar nu. Området i anslutning till Falsterbokanalen är förmodligen nästa område för avveckling.
Tillsammans med kollegan Lars D tog jag mig ut i området för att dokumentera de värn och skyddsrum som skulle rivas. Det blev, trots det lite tråkiga uppdraget, en trevlig tur med riktigt vacket väder.

Kulsprutevärn 265 B i väntan på rasering.

Skyddsrummet 265 C, som ligger i anslutning till kulsprutevärnet skall också raseras.

Observationsvärnet 310 var redan raserat. Allt som återstår är högen med sk "kvaderstenar" (taktäckningen) som syns i bakgrunden.

Av värnen, eller objekten som skall raseras, är 10 av modell skyddsrum av typerna Sk 10 K och Sk 24. Skyddsrum av modellen Sk 10 K (kupol) byggdes i ofta i anslutning till de värn som byggdes om under Kalla Kriget för att utrustas med kanontorn. Dessa skyddsrum fick ofta samma nummer som ”huvudvärnet, men med ett bokstavstillägg efter sitt nummer (till exempel 259 A). Under den kommande vecka skall jag försöka hinna dokumentera dessa också, innan raseringen.

Inne i Trelleborg raseras ett stort antal av de stora stadsvärnen. Ett mindre antal plomberas och två (3) överlämnas i öppet skick till fastighetsägarna. I detta fallet Trelleborgs kommun. Värnen som raseras ser du här nedan:

Stadsvärnet T 3 längs gamla infartsgatan i Trelleborg.

Stadsvärnet T 8 i anslutning till ett gammal industriområde.

Ett runt stadsvärn T 10. Här har man tillåtit byggnation omedelbart intill värnet.

Stadsvärn T 13 i centrala Trelleborg.

Annars har de gångna veckorna bjudit på det ”vanliga”. Bokpackning, administrativt arbete och mycket brev- och mailskrivande. Torsdagseftermiddagen, eller kvällen, i veckan bjöd på en par trevliga timmar tillsammans med kollegan och vännen Anders B. Han var nere i Malmö och vi passade på att ta en provianteringstur till Köpenhamn. Om du bara visste hur mycket saker man ”fattas” hemma i skafferiet när man står i dansk livsmedelsbutik. Det blev ost, röda pölser, prickig korv, mer ost, marmelad, inlagda gurkor och lite, lite öl. Middagen på kvällen intogs ståndsmässigt på Green Lion Inn, i Malmös hamnområde. En Gastropub som var en glad, och läcker överraskning. Du kan prova själv om du har lust, den finns både i Stockholm, Vimmerby, Norrköping, Malmö och Linköping. Anders och jag njöt en läcker råbiff till förrätt och töjde ut magsäcken med en god grillad entrecote som varmrätt. Stället stoltserade med sitt sortiment av öl, något som vi tyvärr inte kunde njuta av (bilförare!) men maten var en riktig höjdare!

I veckan kom också inbjudan till en drömresa! Åtminstone för sådana som jag! 10 dagar runt Norge och besök vid alla de ”stora” batterierna. 40,6 cm, 38 cm, 28 cm och alla andra tänkbara kalibrar i den övre skalan.

40,6 cm! En imponerande kaliber, och världens enda intakta batteri med denna kaliber,

Det är vännerna i Coast Defense Study Group, från USA, som under 2013 arrangerar denna fantastiska resa. Priset är visserligen högt men å andra sidan får jag besöka KA-anläggningar från Oslo i söder till Harstad i norr. Dessutom ingår ett besök vid den stora ubåtsbunkern i Trondheim. Vad mer kan man begära. Resan beskrivs som ”ett försök att besöka alla ”big guns” i Norge. Så nu har man något att se fram emot.

Annars är det närmast resan till Frankrike och Normandie som står för dörren. Den 20 april drar vi iväg med två minibussar för en veckas ”äventyr” längs Normandies kust. Militärhistoria, fransk mat och likasinnade, kan det bli mycket bättre?
Annars var det också dags för årets första stadsvärnsvandring under fredagen. Det var som vanligt ett gäng glada besökare som fick en okänd del av Helsingborgs historia under några timmar i det fina eftermiddagsvädret.

Så nu väntar närmast lite arbete med det kommande numret av FORT & BUNKER och lite utfykter med kollegan Lars D. Närmast är måndagens utflykt då vi skall utforska ett hitintills låst rörskyddsrum som vi med benäget tillstånd skall öpnna upp. Spännande!

Så till kommande vecka hoppas jag att du får det bra och att vi läses igen hälsar
Leif H

"Alla lyssnade på radio" (foto: Benjamin Thorén-Sveriges Radio)

FORT & BUNKER blev ”världsberömda i den gångna veckan. De båda komikerna Johan Wester och Anders Jansson kikade lite närmare på tidningen sitt radioprogram på P4. Inte kunde jag tro att ”alla” satt och lyssnade på daion. Plötsligt bara exploderade mail, telefoner och FaceBook kontot. Hur det lät i radion kan du höra själv i länken här: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4245&artikel=4995439 
Betyget 3 av 5 får väl anses vara ganska bra i ett sådant här sammanhang. Men jag tyckte det viktigaste är att vår intresse lyfts fram och kanske når intresserade som inte vet vad som finns att få tag i. Och det kanske det gjorde, för det blev en liten tillströmning av intresserade som vill prova på tidningen. Så tack för inslaget.

Soldatens gourmetmat - alla kategorier!

Så var det då äntligen dags att börja fotograferingarna till projektet SNUSKBURKEN, och andra recept. Alltså den kommande boken om ”lumparminnen” sedda från matkön och skogsbacken. Först ut stod ärtsoppa. Och nog blev det ärtsoppa alltid. Redan klockan 7 på morgon började soppan puttra och strax därpå kunde jag börja ta de första bilderna. Det var ärtsoppa i snuskburk modell 1940, det var ärtsoppa i snuskburk modell 1898 och det var ärtsoppa på tallrik, med sked och utan sked osv. Det blev ett farligt springande för att diska allt möjligt mellan varven. Men det blev ganska så bra bilder. Nu väntar bara lite ”actionbilder” från fältmässigt kok, som skall fotograferas senare i vår, när vädret tillåter.

Ärtsoppan smakar lika gott hur den än serveras. Här i snuskburkslock.

I förra veckan gick också senaste numret av FORT & BUNKER ut till sina abonnenter och jag hoppas att ni alla har fått tidningen vid det här laget. Om inte så hör av er till info@bunker.nu så vi kan kolla upp vad som hänt. I numret finns bl a en första artikel om de finska krigen som många svenskar var inblandade i som frivilliga. Här nämns också striderna på Hangö och det var en plats som jag besökte i höstas tillsammans med kollegorna Johan och Ola. Här fick vi bland annat träffa veteranen Stig Häggström som strax utan Hangö skapat ett militärhistoriskt museum, tillsammans med sonen Ralf. Per telefon berättade Ralf i går (måndag) att pappa Stig gått bort för någon vecka sedan. Jag är glad att jag fick träffa Stig och höra hans personliga berättelser om striderna i hans trakter. Låt oss hoppas att museet får leva kvar och hjälpa oss att minna Stig och hans kamrater.

Stig Häggström tillsammans med Ola Morin vid "frontlinjen"

Det är alltid lika svårt när de ”historiska” personerna försvinner. Oftast är dessa människor fulla avliv och med en otroligt erfarenhet och livslust. Kort möten brukar oftast etsa sig fast och man kommer ihåg dem. Deras ofta kärnfulla syn på soldatlivet och hjältemodet tar sig oftast, närmast tragikomiska uttryck, som  t ex ”man stupar inte för sitt fosterland, man dör för man kommer ivägen för en kula!” En sanning så god som någon annan.
I kommande nummer av FORT & BUNKER kommer vi att fortsätta att berätta om striderna i Finland och de svenska insatser här.

I veckan var det också dags för Beredskapsmuseet att börja säsongen. Inte så att museet har legat i ide på något sätt, tvärtom. Det händer mycket på ett museum när det är stängt. Just nu pågår ett stort projekt med att säkra museet elförsörjning. En helt ny elcentral installeras, och nya kablar grävs ner. Hitintills är det de gamla elkablarna från andra världskriget som svarat för strömmen. Detta har har lite roliga överraskningar som t ex att hela museet mörkläggs när någon startar varmluftsugnen. Säkert världigt spännande för besökarna i de underjordiska anläggningarna. Så nu slipper man konstiga överraskningar under besöket.

Fältmässigt planeringsmöte!

Det var ganska många som samlades i museets cafeteria i lördagsmorse för att delta i planeringen inför den kommande militärhistoriska dagen, den 17 maj. Det är mycket som skall stämma och det är många aktiviteter som skall fås att fungera. Utöver SMB,s stora boktält är det tänkt att besökarna skall få stifta bekantskap med beredskapstidens tältförläggning, koktrossens ärtsoppa, skånska karoliner. amerikanska soldater, stridsvagnar, plastmodeller och mycket, mycket annat. Uppslutningen av frivilliga är stor och det är givetvis omöjligt att genomföra ett arrangemang av detta slag utan alla frivilliga insatser. Är du intresserad av att hjälpa till, så hör av dig till, antingen undertecknad på info@bunker.nu eller direkt till museet på info@beredskapsmuseet.com

Så därmed vet du vad som hände i den gångna veckan. Nästa vecka skall det bli spännande med lite utflykter till sydskusten, bl a trakterna kring Trelleborg där nu Fortifikationsverkets entreprenörer är i full gång med att ”åtgärda” de gamla kustvärnen. Detta betyder plombering, och i vissa fall rasering. En fylligare rapport kommer i nästa vecka.

Tills nästa vecka önskar jag bra dagar och att våren skyndar på sitt intåg!
Leif H

2012 års första nummer av FORT & BUNKER!

Så var den på väg ut, årets första utgåva av FORT & BUNKER. Framsidan pryds av Skånes Caroliner under ett övningspass på Revingehed. Ett gäng som kämpar för att bevara delar av vår militärhistoria. Annat är det i Trelleborg. Där gör man sig av med de sista ”minnena” från andra världskriget. Stadsvärnen plomberas, luftvärnsställningar och skyddsrum raseras.

Luftvärnsställningen Lv 28 med skyddsrummet R 28.

Den gamla luftvärnsställningen, den sista av Trelleborgs ganska många luftvärnsställningar, faller nu för grävsmaskinerna. Klämd mellan stora infarten och färjeläget har lv-ställningen legat här. Från början omgiven av stridsvagnshinder och spärrar i en ganska välbeväxt dunge. Först försvann stridsvagnshindren och nu försvinner själv pjäsplatsen och de två skyddsrummen. Jag har svårt att förstå rivningen. Själva den synliga betongkonstruktionen, luftvärnsställningen, låg på en smal parkremsa mellan två extreemt trafikerade vägar/gator. Den ena är huvudinfarten till staden norrifrån, den andra är en stor utfart från färjeterminalen. Varför behövde detta raseras? Samtidigt med detta plomberas samtliga återstående betongvärn i staden. Värnen byggdes 1942/1943 som en del i försvarsansträngningarna, precis som i övriga skånska hamnstäder. Allt sedan dess har de stora betongvärnen varit en del av stadsmiljön.

Stadsvärnet T 3 vid den gamla infarten till Trelleborg.Samma värn, ganska många år tidigare, Notera hur man försöker dölja värnet genom påmålade fönster.

Stadsvärnet T 3 många, många år tidigare. Notera hur man försöker dölja värnet genom påmålade fönster och affischering.Här en kort överblick över de värn som nu skall plomberas och sakta kommer att försvinna in i historieglömskan igen.T 2

T 2

 

T 8

T 10

T 13

T 16 a och T 16 b. Två stycken väl dolda pansarvärnskanonvärn. Byggda som två "lådor" på i var sin ända av muren som kringgärdar huset.

T 20. Cirkelrunt kulsprutevärn.

T 51. Privatägt och ombyggt. Notera de inbyggda fönstren.

T 52. Också detta längs den gamla infarten till staden.

Så det blev en intressant tur runt ett Trelleborg som säkert inte många lägger märke till. Värnen omgivningar var dagen till ära rensade, buskar nedklippta och allt förberett för den kommande plomberingen. Röjningen var givetvis tacksam eftersom en del av värnen har varit mycket svåra se på grund av all växtlighet. Men det kanske rent av kan komma upp en skylt någonstans som berättar vad det är för märklig betongkonstruktion som står kvar.
Dagen till är fick jag också chansen att fotografera ett av de kulsprutevärn i Skånelinjen som gäckat mig sedan jag började intressera mig för militärhistoria och fortifikation. Kulsprutevärn 295, beläget i en trädgård och kraftig överväxt. Vid min första inventering 1998 hittade jag inte värnet överhuvudtaget. Några år senare sökte jag igen och konstaterade att värnet nog var raserat. En vinter dag för några år sedan passerade jag platsen och noterade till min förvåning att det låg ett värn där det inte skulle ligga ett värn. Av olika skäl blev det aldrig tillfälle att ta en bild på värnet – förrän nu. Så varsågod Värn 295!

Det gäckande värn 295 i Trelleborg.

Så det blev till en händelserik vecka där jag fick chansen att lägga till ett värn i samlingen över dokumenterade försvarsanläggningar. Dessutom bjöd besöket i Trelleborg på ett strålande väder även om vinden gjorde sitt bästa för att blåsa omkull, både fotograf och annat. Avslutningsvis en bild från Trelleborg som mer än något annat berättar att staden är en port ut mot Europa, och ett av Sveriges största färjelägen.

Med färjorna nästan mitt i stan!

Så nu är det bara dags att önska en fortsatt trevlig vecka, och vi läses igen om några dagar
Hälsar
Leif H
PS Du har väl inte glömt de båda succeböckerna från förra året. BUNKERBOKEN som tar dig med till kustartilleriets mest hemliga, och avlägsna platser. Samt MUSKÖ boken som tar dig med in i berget till den en gång så hemliga örlogsbasen i Stockholms skärgård.

Det var varit både kallt, och tyst. Med kallt avses väderleken som gav oss temperaturer härnere på ner till 12-13 grader kallt. Och tyst från undertecknad beroende på en mängd faktorer som tandläkare, skrivande och bokhantering. Men nu är jag förhoppningsvis i kapp med det mesta, och ett sista tandläkarbesök i den kommande veckan skall väl förhoppningsvis råda bot på trilskande tänder! Men under flera sena eftermiddagar, på väg hem från posten har jag kunna njuta av en fantastisk solnedgång, som bilden visar. Man blir nästan lite lyrisk. Bilden nedan visar också att det inte alltid är så!

Lite vinter blev det dock...

Men vi tar det väl från början, som vanligt. Januari månad slutade med ett ”ordentligt” strömavbrott som började vid 14-tiden och varade nästan 2 timmar. Nervositeten var stor eftersom jag precis höll på att säkerhetskopiera och jag var lite osäker på vad hade hänt. Det klarade sig, men vis av skadan har jag nu inhandlat en liten batteriback-up från Kjell & Co. Så nu skall man väl slippa att få hjärtat i halsgropen. Annars kom vinterns första snö den 1 februari. Inga stora mängder men det blev vitt i markerna. Men det är inte utan man känner sig ganska lycklig över att det nu har gått två månader utan snö. Annat var det förra året då låg snön, eller rättare sagt drivorna, meterdjupa.

I veckan arbetade jag också lite med den kommande resan till Normandie som sker den 20 april. Det var kontroll av minibussarna, hotellet och lite andra praktiska saker. Glädjande nog var allt OK och det ser lovande ut! Den kommande veckan fortsatte med kallt väder, lite snö och den vanliga blåsten. Själv hade jag ett tandläkarebesök inbokat för att få en gammal avbiten kindtand utdragen. Det var inte utan viss nervositet som jag anlände till min tandläkare i Brantevik. Tanden var ju avbruten så det blev lite jobb att få ut den, men så småningom lyckades hon (ja det är en kvinnlig tandläkare, och en mycket trevlig sådan). Allt kändes bra, vilket inte var så konstigt med tanke på bedövningen. När den släppte kändes det inte fullt så bra. Resten av veckan gick i tandvärkens tecken. En inflammation hade slagit till i hålet för den utdragna tanden. Som vanligt hade det blivit helg och det var inte läge att ringa tandläkaren förrän på måndagen. Jag fick omgående en akuttid. Ett mindre trevligt besök där hålet rensades och syddes. Snacka om tandvärk. För första gången på många, många år fick jag tillgripa smärtstillande för att kunna sova. Men nu har det äntligen lugnat ner sig och som sagt i kommande vecka skall stygnen bort, sedan får vi hoppas detta är historia.

Så nära ett månlandskap man kan komma. Satellitbild över Pointe du Hoc i Frankrike,

Ett av besöksmålen på den kommande Normandieresan är Pointe du Hoc. Bara några kilometer från orten där vi bor. Ett område som bevarats exakt som det såg ut efter krigsslutet. Givetvis har naturen mjukat ut konturerna, och slätat till bombkratrarna lite. Men det är en märklig upplevelse av vandra runt i området bland kullvräkta och söndersprängda bunkrar. Man blir dock förvånad över en del bunkrar som är helt intakta, trots det intensiva bombandet. När man står längst ut vid avspärrningen, på spetsen, har man svårt att föreställa sig att här klättrade amerikanska Rangers upp och erövrade batteriet. Ett batteri utan kanoner!

Under de gångna veckorna har det också blivit tid för ett besök uppe i Djuramossa. Museet håller ju vinterstängt men det betyder inte att verksamheten har upphört. Flitens lampa lyser med nya projekt och underhåll. Varje tisdagskväll träffas ett ganska stort gäng för att arbeta med olika projekt. Just nu är det bl a inredningen av en el-container för museets nya strömförsörjning som pågår.

Ett glatt arbetsgäng i den blivande el-containern.

 Men även borta hos grannen lyser flitens lampa i uthusen. Här pågår renoveringsarbetet med både stridsvagnar, verktyg och fordon. Det är Pansar-Perssons gäng som jobbar med detta. En liten stund på kvällen träffas gängen för en gemesam fikapaus innan arbetet fortsätter ytterligare några timmar. Känner du för att vara med på ett hörn? Tag iså fall kontakt med Johan Andrée på Beredskapmuseet. Du finner han på info@beredskapsmuseet.com

Radaranläggning i vinterskrud.

Det verkar som om radaranläggningen i Laröd aldrig upphör att fascinera besökare, och journalister. I den gångna veckan var det dags igen och det blev besök i anläggningen tillsammans med en journalist som arbetar med en reportageserie om om dolda hemligheter i området. Vi får väl se vad som det blir av det.
Från kollegan Mats B kom två härliga bilder i matens tecken som jag jag bara inte kan undanhålla dig:

Pannkaksbakning i fält. En stunds matro under invasionsdagarna i Normandie.

Lite mat innan det är dags att dra ut kriget. Käk ombord för amerikanska soldater.

I förra veckobrevet efterlyste jag dina matminnen från lumpen, gärna tillsammans med dina favoriträtter. Det har varit märkligt tyst. Var det verkligen så att det inte fanns något som smakade i ”lumpen”? Fläsk med löksås, makaroner med falukorv, kalopsen, ärtsoppan, kvällsmackorna med prickig korv och varm choklad efter kvällsövningen. Någonting måste väl ha fastnat. Du kan väl inte ha glömt den mindre trevliga lapskojsen eller som i mitt eget fall fisken. Det var då lunchen bestod av ett besök på markan. De dagarna var det ostfralla och ibland en leverpastejsfralla, på markan, som fick bli dagens lunch. Maila mig på info@bunker.nu och berätta om din godaste lumparmat, eller bästa minnet.

Dolda kanoner i semesterparadiset (foto Neill Wood)

Mitt i odlingslandskapet. Här rasade en gång hårda strider.

I den mindre skalan, men en plats för minnena.

Mer om detta kan du läsa i senare nummer av tidningen. Så där ser du vad som händer under tre veckor i mitt liv. Nu får du vänta en vecka tills nästa rapport och då är dessutom tidningen förmodligen på väg ut till sina läsare.

Bunkerhälsningar
Leif H

PS Notera redan nu i den kalender den militärhistoriska dagen och SMB-dagen på Beredskapsmuseet i Djuramossa. 17 maj. Mer information kommer, men det blir ett ordentlig pådrag. Dagen har fått namnet SOLDATERNA! Så kan du själv fundera vad det kommer att handla om!

Sakta börjar livet återvända i de normala fotspåren. Alla helgerna ligger bakom oss och vardagen flyter på som vanligt. Det är datorarbete, tandläkarbesök, handla, hämta böcker, packa böcker och mängder av allt annat praktiskt som nu fyller dagarna, och ibland även kvällarna. Glädjande nog har det blivit en liten aning ljusare, både mornar och kvällar. Och! Snön lyser med sin frånvaro, något som jag är väldigt glad för. Vid denna tiden förra året hade snön legat i stora driva under mer än 2 månader. I samband med en av de återkommande stormarna lyckades Landskronavarvets 6 000 ton tunga torrdocka slita sina förtöjningar och driva iväg. Det bar sig inte bättre än att den drev på den mest långrunda delen av Lundåkrabukten, precis söder om Landskrona. Vattenståndet var ovanligt högt och den hårda blåsten drev den gigantiska torrdockan långt upp på de lågt liggande ängarna. Själv hade jag bara läst om händelsen, men när jag passerade kunde jag inte låta bli utan att förbluffas och naturens krafter. Nu skall man försöka ta loss den genom att gräva en kanal och en damm och därefter bogsera tillbaks ”rymlingen”.

Årskiftet 2910/2012

Bilden ovan fann jag bland vinterbilderna. Visserligen ser det väldigt vackert ut med den vita snön och klar, blå himmel. Men det var den dagen. Normalt var det snålblåst och snöyra den mesta tiden. Nej tacka vet jag den ”riktiga” skånska vintern som råder nu,

Tidningen FORT & BUNKERs första nummer för året växer fram så sakta. I slutet av februari skall du kunna ha det i din brevlåda (under förutsättning att du abonnerar). Innehållet denna gång är väldigt blandat; Värntorn, alltså stridsvagnstorn i bunkrar, Reenactment som denna gång tittar lite närmare på Skånes Caroliner. Att utforska bunkervärlden och militärhistorien via datorn och Google samt en hel massa annat. Jag tänkte jag skulle ta dig med på en liten virituell militärhistorisk utflykt till det forna Östtyskland.

Det forna DDR med markerade militärhistoriska sevärdheter.

Ända sedan besöket i Tyskland för två år sedan tillsammans med kollegorna, har jag förvånats över mängden sevärdvärdheter, och spännande platser, för oss militärhistoriskt intresserade. Tyskland ligger ju ganska nära, åtminstone för oss härnere i Skåne. Här är två färjelinjer och en broförbindelse så det behöver inte ta mer än 3-4 timmar förrän man är nere i norra Tyskland. Som vanligt var det först efter hemkomsten som jag började alla sevärdheter som vi passerat. Dels beroend epå att jag köpt lite speciella guideböcker, dels genom att jag börja finkamma internet efter sådan som man borde titta på. Det en ledde till det andra och jag började markera mina ”fynd” på den utmärkta gratistjänsten Google Earth (gratis nedladdningsbar) Hitintills har jag gått igen det mesta som finns att upptäcka i det forna DDR när det gäller militärhistoria sevärdheter och lämningar. Jag har markerat kasernområde, övningsfält, bunkrar, museum, minnesmärken och så vidare. Allt dethär kommer man ju givetvis aldrig att hinna med att se, men nu vet jag åtminstone var det finns. Tiden är också en faktor som spelar in när det gäller det tidigare Östtyskland. Den stora mängden övergivna kasern- och militärområden kommer förr eller senare att försvinna, dels genom att naturen tar över, men också att det mesta rivs eller plockas bort. Så bjud dig själv på en liten militärhistorisk resa. Välj ”ditt” land att utforska. Välj en tidsepok och ett begränsat geografiskt område, t ex Frankrike och första världskrigets slagfält. Sedan är det bara att flyga fram över landskapen och leta efter spännande utflyktmål. Du har stor hjälp om du någon bok i det aktuella ämnet där du kan få lite ortnamn och platsangivelser. Trevlig resa!

Ett ammunitions, - eller robotförråd någonstans

Här ovan ser ett exempel på vad man kan hitta under utflykterna. Bilden visar ett stort ammunitionsförråd, eller kanske f d robotförråd, någonstans i det forna DDR.

Annars är det arbetet med bokprojektet Snuskburken som är det jag helst vill lägga min tid på. Just nu håller jag att försöka sammanställa de maträtter som har funnits längst inom den militära ”matkonsten”. För det var ju så att vi åt ju inte bara ärtsoppa i det militära. Det var många rätter som man fick njuta av under dagarna i fält. En del blev kvar som ett bestående matminne, medan andra förträngts. Så jag tänkte du kanske kan hjälpa att leta fram ”guldkornen” när det gäller maten i det militära. Vad smakade bäst ute fält? Har du inga bra minnen från fältövningar får du gärna komma något som smaka extra gott ”hemma” i matsalen. Skicka ett mail till mig på info@bunker.nu så skall jag försöka skapa en sorts 10-i-topp-lista över resultatet. Vem vet det kanske är precis din favoriträtt som kommer med i boken?

I våra dagar finns ju inte längre den gamla hedliga trossen och mycket av det som lagas idag i de militära köken skiljer sig inte nämnvärt från vilken ”dagens” som helst. Ovan ser du en fransk stridsportion där huvudrätten är Volaille aux légumes printanier som det heter på franska, det låter lite enklare på svenska; kycklingkött med grönsaker. I övrigt finns där ett sortiment av kex, buljong, efterrätt och annat som gör fältlivet trevligt. Maträtten kan ätas kall eller värmas i sin förpackning.

Den svenska fältransonen, ovan i form av frukost, ser inte lika imponerande ut. Här är det solgryn med hallon och diverse ”läckra” tillbehör som Hallontoddy(?), energidryck, choklad och pulverkaffe. Men man kan ändå inte ungå att bli imponerad över de olika ländernas satsningar på maten i soldaterna fältportioner. Utbudet är stort och variationsrikedomen likaså. Numera är konserver sällsynta och har idag t o m hamnat på museum.

Nu har den militära burkmaten blivit museiföremål.

På bilden ovan kan du se en del av den amerikanska försvarsmakten konserver och matprodukter. Notera att det på den tiden också ingick ett litet paket cigaretter i fältransonerna. Till och med här hemma fanns det cigaretter i fältransonerna under 1950-talet. Mest berömd i det sammanhanget är kanske den s k tegelstenen som just var benämningen på en fält/stridsranson. Den innehöll konserver, kex och dryck.
Något som också har börjar röra på sig är alla evenemang och aktiviteter framöver. Det dyker upp än det en, och än det andra. Just nu har jag fått följande att notera i min kalender:
14 april – Stockholm Vapen och Militariamässa
17 maj – SMB-dag och Militärhistoriskt dag på Beredskapsmuseet i Djuramossa
19 maj – Militärmuseet i Delaryd. Invigning Etapp 2
30 juni – Beredskapsmuseet 30-års jubileum
Vill du har information om de olika begivenheterna rekommenderar jag att du söker på deras resp hemsidor. Där finner finner du program och tider mm mm. Vet du med kommande arangemang får du gärna skriva en rad/mail till mig så kan jag uppdatera ”Kalender” efterhand.

Boken Muskö en örlogsbas i berget finns nu åter i lager. Priset är 250 kronor och du beställer den enklast på FORT & BUNKERs hemsida. Boken kan inte köpas i bokhandeln (kan vara bra att veta)

Så med detta ber jag att få önska en trevlig vecka och kan bara konstatera att vi har kommit lite nämre sommaren

Hälsningar

Leif H

Snacka om att gå upp i rök!

Det har redan hunnit gå två veckor in på det nya året, så det är hög tid att komma igång  med skrivandet av veckobreven!
Så börjar vi på ett nytt år och nya äventyr. 2011 är nu historia, och för min del en bra historia. Det var ett riktigt hektiskt år med mängder av intressanta och spännande upplevelser. Men nu skall vi se om 2012 kan bli minst lika bra!
Av mina två stora intressen, militärhistoria (med betong) och mat, var det maten som stod i centrum under de gångna helgerna. Jag tillhör de där konservativa typerna som gärna håller på traditionerna, och tycker att årets säsonger skall stämma och anpassas med maten. Jag saknar t ex kräftpremiären i augusti, men nu var det jul och nyårshelgen det gällde.
Julhelgen blev den sedvanliga med skinka, brunkål, köttbullar, prinskorvar, revbensspjäll och ris á la Malta. Före allt detta måste det bara avnjutas en läcker silltallrik med klassiska tillbehör som öl och snaps. Jag slog till med fyra sorters sill och sparade laxen till juldagen. TV med Kalle Anka och tittade glatt på de gamla invanda figurerna.

Sill, snaps och en kall öl på stående fot under julstöket!

Annars har hela december månad mest handlat om att ta mot beställningar och skicka detsamma. Det är förstås förlagets böcker jag pratar. BUNKERBOKEN och MUSKÖ är de två böcker som varit julens stora dragplåster. Musköböcken är tyvärr försenad och jag hoppas den skall upp när inom den närmsta veckan. Men annars är det många ”grabbar” som fått BUNKERBOKEN bland julklappspaketen. Nu tror jag förstås att den aldrig hamnade bland julklappspaketen – den öppnades nog direkt vid ankomsten! Men jag hoppas alla som beställt böcker, har fått dessa, och är belåtna med sitt val.
Direkt efter helgen (alltså nyårshelgen) var det dags att börja sätta sig vid datorn igen. Denna gång var det en artikel till tidningen Soldat & Teknik som skulle författas. Det aktuella numret utkommer den 12 mars, så du får ge dig till tåls tills dess.

Men roligast av allt var när det dök upp två pallar med boken om Muskö. Det är SMB (Svenskt Militärhistoriskt bibliotek) som valde just min bok om Muskö till sin månadsbok i december 2011. ”Min” bok låter snyggt! Det handlar om en speciell upplaga som SMB själv tryckt upp för sina medlemmar, och som bara säljs inom SMB,s verksamhet. Men som tack och belöning har jag fått en mindre upplaga av ”min” bok och denna kan du givetvis beställa från förlaget FORT & BUNKERs hemsida till ett skapligt pris.

Ja, ”äventyret” med skrivandet av Musköboken var verkligen en dröm som gick i uppfyllelse. Det var också ett ämne som många ville läsa om. Den förhållandevis stora upplagan sålde slut på mindre än ett år, när boken ut första gången 2007. Genom åren har det varit många som velat köpa boken, så jag hoppas att alla ni som saknat den, nu tar chansen att komma över ett exemplar.
Annars har det varit allt möjligt under de två veckor som redan gått av det nya året. Det bästa är att snön lyser med sin frånvaro, och jag hoppas att det för första gången på länge skall bli en grön vinter. Ställ skidorna längst in i garderoben och plocka fram vattenskidorna istället.

Informationsskylt vid Ksp-värn 735 i Domsten (foto: Johan Andrée)

Min kära kollega, Johan Andrée, vid Beredskapsmuseet, har under hela förra året, men främst under hösten ”slitit” med underlaget till de informationstavlor som varit ett önskemål att få sätta upp vid Per-Albinlinje värn som ingår i bevarandeprojektet hos Beredskapsmuseet. Ritningar, teckningar, bilder och textunderlag var nu färdigt och Johan och undertecknad tillbringade några dagar med att ta fram skyltoriginalen. Hur det ser ett kan du se på bilden ovan. Johan körde ner till kulsprutevärnet 735 i Domsten och ”provskyltade”. Ser stiligt ut, om jag själv får säga det!

Annars har det nya året året startar på ett utomordentligt trevligt sätt. På genom lokalerna hos min lokala ICA-handlare passerar jag ett av de stora varutställen för ”tillfälliga” varor. Oxfile 99:-/kilo! Jag tänker inte så mycket på när en kvinnorna i delikatessdisken påpekar tillfället! OXFILÉ FÖR 99 KRONOR KILOT! Svensk! Färsk! Är det något fel på den är min första tanke. Och det var det på sätt och vis. Leverantören hade levererat ett antal kilo (ganska många) färska oxfiléer fel till butiken. Eftersom det var en färskvara och dessutom fredag, ville man inte ta tillbaka partiet. Jag förmodar att butiken fick ett mycket bra pris på köttbitarna och valde att göra en liten oxfiérea! Och det tog inte många minuter förrän partiet var slut. Själv lade jag beslag på 2 härliga filer, det skall kanske tilläggas att det var hela filéer. Resultat blev mycket ”godis” i frysen och en härlig måltid på kvällen.

En ½ oxfilé, uppbunden, brynes på alla sidor.

Den brynta oxfilén inlindad i mördegstäcke. Innanför finns baconskivor och champinjon.

Efter en stund i ugnen blir den precis så läcker som den skall vara - Varsågod! Biff Wellington a la Gordon Ramsey.

Och så till sanningens ögonblick - serveringen!

En bild säger mer än 1 000 ord! Och gott var det också!

Så ibland kan man har tur och i detta fallet var det en tur som håller i sig under några veckor, då jag kan njuta av oxfile både på tvären och raken. Det leder oss osökt över till projektet Snuskburken, och andra recept. Där är det mycket sällsynt med oxfile och betydlgt vanligare med konserver och frystorkade livsmedel. Från Ryssland har vi fått följande bilder som illustrerar de ryska soldaternas stridsportioner.

Rysk stridsportionssats. Konserver och folieförpacknngar.

Maten skall ju tillagas också, och i våra dagar har de klassiska fälköken helt försvunnit. Nu är det soldaten själv som skall värma sin man, på något sätt. Det kan vara kokkärl och spritkök, någon form av engångsbrännare eller varmt vatten direkt ner i förpackningen. På bilden nedan kan du se en praktisk engångsbrännare för bränsletabletter.

Och därmed har vi kommit fram till slutet av den andra veckan på det nya året. Just nu är det arbete med det kommande numret av FORT & BUNKER som håller mig sysselsatt. Under gårdagen (lördag) beskåda jag ett execispass tillsammans med Skånes Caroliner under ett par timmar i härligt ”vinter”väder. Kallt, klar himmel och ingen snö! Mer om de skånska karolinerna kan du läsa här http://skanescaroliner.treminuter.se

Exercis under fladdrande fana. Skånes Caroliner exercerar.

Så med den sköna bilden ber jag att få önska en god fortsättning på dagen, veckan och året. Glöm nu inte kolla bokhyllan! Står boken om Muskö där? Om inte så skall du kanske ta och beställa den.
Hälsningar

Leif H

Bunkervänner!
En riktigt God Jul och ett Gott Nytt år är vad som återstår! Jag hoppas du haft ett bra och givande år tillsammans med mig här på FORT & BUNKER, eller tillsammans med några av de böcker som förlaget ger ut. Nu tar vi en kort paus och firar helgerna. Vi hörs/läses på det nya året!

Njut och koppla av

JULHÄLSNINGAR
Leif H

Annars vaknade jag upp idag, söndag till en grå och mulen morgon. De senaste dagarnas blåst, föregånget att två rejäla stormoväder (nästan åtminstone) gjorde att morgonen inte kände så där väldigt upplyftande. Men iväg i bilen in till min lokale ICA-handlare för bullinköp, och på vägen dit kom glädjeämne nummer 1. Bensinpriset hos den lokala Statoilmacken kunde man väl inte klaga på.

Man tittade faktiskt både, och två gånger...

Bensinpriset hos Preem, tvärs över gatan var 14,33. Väl hos handlaren kom ”bagerskan” med ett leende och berättade att nu var minsann nästan allt färdig. Så det var bara att plocka på sig av läckerheterna, och skynda hemåt för den väntande frukosten med nya bullar, lussekatter, kaffe, ost, dansk salami och juice, tillsammans med morogntidningen.

En fröjd för både öga, näsa och morgonhumöret, nybakt alltså!

Annars har det varit en vecka med mycket hårda ord och svordommar över ett trilskande e-postsystem. Det var Loopia som drabbades av ett fel i sina servrar under måndagen som gjorde att e-posten uteblev. Först på torsdagen fungerade allt som det skulle igen. Men man blir lika förvånad varje gång över hur ställd man är utan alla tekniska hjälpmedel. Detta oavsett om det gäller e-post, datorer eller mobiltelefoner.
Det är ju också extra frusterande när det är så nära inpå den stora gåvohelgen.
BUNKERBOKEN leder fortfarande ”julklappsligan” med stora mått. Vill man däremot finna boken i bokhandeln blir det snabbt stopp. Bokhandlare tar tydligen inte gärna ”smala” böcker att detta slag. Men det finns ett STORT undantag som jag måste få nämna och det är Bokhörnan (Bokia) i Karlskrona. Här finns alltid de båda delarna av Blekingeböckerna och jag tror även de har några, eller någon Bunkerbok också! För hur skall man annars finna sina favoritböcker inom ”sitt” område. Det är ju inte alltid det enklaste att finna nyutkomna sådana.

Men som alltid kan du beställa böckerna via vår hemsida bunker.nu. Du fyller bara i namn, adress och postadress, samt ett mobilnummer. Kryssa för vilken/vilka böcker det gäller och skicka iväg beställningen. Inom ett par dagar har du boken i din brevlåda, eller host ditt postombud. Tänk dock på att det är segt med postgången nu, såhär nära jul, så det skadar inte att vara ute i god tid. Absolut sista dagen för att beställa böcker till julafton, eller rättare sagt dagen före, är den 19 december. Efter detta datum kan vi inte garantera att din beställning hinner fram till jul. Men du kan givetvis beställa ändå, det är bara det att får böcker efter julhelgen.

En annorlunda hobby, eller en livstil?

Något som började förundra mig, efter besöket i somras på den stora War & Peace-showen i Beltring (England) är fenomenet Reenactment. Du har säkert själv sett det någon gång. Det kan vara i form av ett uppträde, en utställning eller i samband med någon pampig invigning. Karoliner, som på bilden ovan, eller beredskapssoldater från andra världskriget. I kommande nummer av FORT & BUNKER skall jag titta lite nämare på denna, alltmer växande, hobbysyssla. En hobby som i vissa fall utvecklas till en hel livstil, där man äter, verkar och uppträder på det som rollfiguren skulle ha gjort. Nu väntar en intensiv arbetsvecka. Och det är en vecka där min almanacka för första gången i år är helt blank. Inte en enda inbokad aktivitet – Härligt!

Jag slutar med en bild från en solig söndag, för precis ett år sedan. Jag håller tummarna för att det skall bli lite lindringare i år (och nästa år)

Och därmed är det bara att önska en trevlig luciavecka och hoppas att julstressen håller sig borta från oss. Till vi läses nästa gång önskar jag trevliga dagar

Leif H

Julmånaden – det märks på beställningarna. Det är många som kommer att få, eller kanske redan har fått, böcker från förlaget FORT & BUNKER i julklapp. Det är blandad kompott. Kanske kan man ana att ”någon” önskat sig, och styrt julklappsordern rätt väg
En bok som jag hade hoppats skulle bli färdig till julens klappar var Musköboken. En bok som kom ut 2007, men som tog slut väldigt, väldigt snabbt. Roligt på sitt sätt, men tråkigt för alla de som blev utan. Nu kommer den igen i en nyutgåva och jag hoppas den skall vara lika populär, och efterfrågad, som mail och telefonsamtal har gjort gällande. Tyvärr kommer den inte att kunna levereras förrän under januari, men det går bra att beställa den via hemsidan www.bunker.nu

När du ändå är ute på nätet tycker jag du skall titta in på sidan namninsamling.se – Gratis och kvalitetssäkrade namninsamlingar och lägga ditt namn för en god sak (tycker jag) Det har under två års tid rasat en strid mellan Beredskapmuseet och Statens Försvarshistoriska museer. En strid som varit mycket märklig. Jag har av olika skäl hållt mig utanför denna för att inte dra in verksamheten. Men nu tycker jag att det har gått för långt och man måste reagera. Du kan hjälpa till genom att protestera via namninsamlingen. Klicka på länken och följ instruktionerna.

I veckan kunde man också träffa en av författarna till BUNKERBOKEN i bokhandeln i Vimmerby. Att det var just Vimmerby är kanske in te så svårt att räkna ut – Tim Eriksson bor nämligen här. Under två timmar fick han öva upp sitt autografskrivande och dessutom sälja lite böcker, det hängde egentligen ihopa!
Och just BUNKERBOKEN till den mest populära av förlagets böcker just nu. Boken som visar på allt det som fanns, och allt det som inte finns längre. Du får följa med på en fotografisk resa genom kustartilleriets spektakulära anläggningar. Från Blekinge i söder, till ett avlägset artillerifort i Norrland. Och där emellan finner du både Stockholms skärgård och lite Göteborg. Just kustartillerianläggningarna i Stockholms skärgård är det som gör boken så unik. Detta var anläggningar som omgärdades av så hög sekretess att man t o m flera år efter att kustartilleriet som vapenslag avvecklats, måste genomgå säkerhetskontroll för att besöka platserna. Nu kan du i lugn och ro ”besöka” dem från fåtöljen hemma. För nu finns de flesta av dem inte längre.

BUNKERBOKEN har väckt stor uppmärksamhet och den tryckta upplagan minskar snabbt. Vill du försäkra dig om ett exemplar så skulle jag nog rekommendera att du gör det ganska snart. Visserligen finns det fortfarande ett antal böcker kvar, men nästan 3/4 av upplagan är redan slutsålt. Så du kanske skall ge dig en bra bok i julklapp!

På tal om böcker vill jag gärna peka min senaste kvällsbok, för andra gången. Det är Midvintermörker av Lars Wilderäng. Jag vet inte om du gillar den här typen av böcker men om jag säger  Garbo, i tre delar, Operation Gävle, Röd Storm och liknande så vet du förmodligen vad jag menar. Boken beskriver ett scenario där Sverige överfalles av Ryssland. Boken pekar, med hela handen, på den kraftiga utarmningen av det svenska försvaret, och skildrar i nästan militär detaljrikedom ett händelseförlopp, både vid frontlinjen på Gotland, och bakom kulisserna i ledningscentralen. Till dig som gillar militärteknotriller så kan jag lova en riktig guldgruva. Speciellt roligt var det att läsa om den nytillträdde statminsterns fråga när det rapporterades om ett sänkt ryskt RO-RO-fartyg vid Slite. Var det kustartilleriet, undrade hon. Svaret kan ni kanske själv räkna ut. Enda nackdelen med denna typ av böcker är att man gärna ”slukar” dem. Själv brukar jag läsa en stund i sängen, men med böcker som denna blir det lite för långa stunder ibland, och man har svårt att lägga från sig boken.

I veckan var det dags för den sista reparationen på min bil, efter sammanstötningen med min kollega Johan Andrée under Regementets Dag på Revingehed. Den sista delen som skulle åtgärdas var den sneda ratt som jag ”njutit” av under flera månader. Nu har jag åter en ”rak” ratt som inte böljar.

Annars har det varit en vecka som mest kommit att handla om bokpackning, artikelskrivande och lite förberedelser med det kommande nuret av FORT & BUNKER. Visserligen är det först i februari som detta skall komma ut, men det gäller att börja förberedda och se till så det finns artiklar och innehåll. 2012 års första nummer kommer att koncentrera sig på vårt broderland Finland. Vi skall försöka förklara de många krigen och deras förlopp och också berätta lite om den militärhistoriska statusen. Här vårdas arvet av militärhistorien, krigsveteraner och platser med anknytning till krigshändelserna. Det är givetvis resan och intrycken från den Finlandresa jag gjorde i oktober tillsammans med kollegorna Johan och Ola. Under en vecka fick vi lära oss det mesta om den finska krigshistorien. En historia som utvecklades och levde sitt eget liv i skuggan av andra världskrigets stora händelser i övriga Europa, och världen. Just nu håller jag på att fördjupa mig i böcker, tidskrifter och material om Finland och dess krig.

Efter Gordons Ramsey,s smak och tycke.

Veckans matbild får bli av min tomma tallrik efter måltiden med ankbröst, rödvinssås och potatiskaka. En måltid inspirerad av alla matprogram på TV, där det oftast tjatas om anka i alla dess former. Jag vara tvungen att prova. Och, visst var det gott! Annars är det helt andra typer av mat det handlar om normalt genom arbetet med bokprojektet Snuskburken. Just nu letar jag milijöer till fotograferingen av lite militär mat. Och två har jag lyckats bli överens med mig själv om. Det är två härliga kontraster i köksväg, med åtskilliga år emellan.Först ut på önskelistan står Krigsköket på den fd Örlogsbasen Muskö

Här skulle 2 000 portioner kunna serveras vid behov. Krigsköket kom aldrig till skarp användning, men fick faktiskt rycka in under en ombyggnad av det stora köket ovanjord. Då både lagades och serverades maten inne i berget. Den andra platsen har stått tom i många, många år och det var förmodligen ännu längre sedan det lagades mat här. Det är fortköket på Västra Hästholmen. En fantastisk miljö där man verkligen önskar att väggarna kunde tala.

Det är tyst och stilla i det gamla fortköket numera.

Som en del i arbetet med bokprojektet tittar jag också lite på den mat som soldaterna i världens försvarsmakten kan ta del av idag. Jag kan lova att det är långt från mina dagars Mariekex och Pytt-i-Panna. Vad sägs t ex om den franska stridsportionen;  ”Den franska stridsförpackning RCIR (ration de combat individuelle rechauffable) finns tillgänglig i 14 olika menyer förpackade i en liten pappkartong. Denna innehåller två förkokta, färdig-att-äta huvudmål förpackade i lätta metallförpackningar, liknande sardinförpackningar, och en förrättsförpackning i en mer traditionell förpackning eller konservburk. Huvudmålen består bl a av biffsallad, tonfisk och potatis, lax med ris och grönsaker, köttpaj (Shepards pie) köttgryta på hare, chili con carne, paella, kalv gryta, lammgryta, kyckling med grönsaker mm. Förrätterna består av laxterrin, kycklingpastej, tonfisk i sås, fiskterrin, andpastej mm. Varje måltidslåda innehåller också paket med snabbsoppa, hårda kex, bredbar ost, tändstickor, engångskök med bränsletabletter och vattenreningstabletter. I portioner avsedda för officerare finns en liten flaska vin, åtminstone var detta gängse för några år sedan”.

Fransk fältmat, långt från krogens gourmetmat, men ändå..

Det finns gott om roliga exempel när man ställer samman de olika ländernas matransoner. I de flesta länderna känner man också igen matkulturen, både när det gäller maten, men också vid själva sammansättningen av ransonen.
HAr du själv några ”trevliga” matminnen från det militära. Trevliga kan vara dubbelbottnat, för det var ju inte alltid det var sådär fantastiskt gott – maten  i fält. Även om killarna vid koket gjorde sitt bästa. Du har kanske själv legat vid trossen som kock. Hör gärna av dig med dina minnen.

Nu fortsätter vardagen med skrivande och andra trevliga uppgifter. Enligt kalendern är det nu bara två veckor till julen.
Bästa hälsningar
Leif H

Vilket öde! Till och med whiskey har blivit kronofogdens intäkter. Förhoppningsvis var det en ganska dyr whiskeyflaska.

I måndags, den 21, skulle jag besöka min doktor, men man ringde från läkarstationen och meddelade att han blivit sjuk!? Se på f-n jag trodde inte doktorer kunde bli sjuka ) Nåväl bortsett från det så är det de gångna två veckorna vi skall avhandla. Tiden har varit ansträng och det har inte blvit itid över för skrivandet förrän nu. Vi tar det från början, eller rättare sagt 14 dagar sen!
Veckan kom att handla mycket om Stockholmsresan. Det var ju dags för Militariamässan på lördagen, och jag tänkte hinna med ett par timmar på Krigsarkivet under fredagen. Så på onsdagen var det dags att sätta på vinterdäcken, för säkerhets skull. Det blev stor uppståndelse i gummiverkstaden när däcken märkta ”Högberg” inte passade på bilen! Det visade sig att vi var två ”Högberg” på samma verkstad, och däcken var bara märkta med namnet. Men det löste sig. Efter däcksbytet var det dags att ”fylla” bilen med böcker, mest Bunkerboken, men också av det övriga sortimentet, inför Stockholmsresan på torsdagsmorgonen.

Kålpudding med tillbehör. En riktigt härlig lunch i Gränna!

Uppresan gick bra och det blev som vanligt tank- och matstopp i Gränna. Dagens rätt -Kålpudding, potatis, lingon och gräddsås, var riktigt njutbart. Framme i Stockholm lagom till rusningstrafiken, som vanligt. Incheckning, uppackning, lite datorarbete, kvallmat i den som vanligt tomma restaurangen och därefter till sängs. Nästa morgon var det så det vanliga köret; frukost, bilfärd och bilköer in till Banérgatan (Krigsarkivet) och sedan tillbringade jag hela dagen där. Lunchavbrottet på den lokala pizzerian blev en trevlig överraskning då det dök upp en bekant som jobbar inne hos ”grannen” FMV. Dagens pizzarast gick jättensnabbt förbi, under trevlig samtal. Efter arbetsdagen på KrA blev det en stunds handlande i Fältöversten. Lite god plockmat till kvällen (för att slippa den tråkiga restaurangen) och dessutom en god bok. Det blev Clive Cusslers senaste. En aktionförfattare som jag är sjukligt förtjust i. Kan verkligen rekommenderas. Teknotriller/action i slit med Tom Clany och Ian Fleming med den annorlunda ”hjälten” Dirk Pitt. Nåväl tillbaks till hotellet via diverse omvägar där GPS inte riktigt hade samma karta som verkligheten. Eller är det så att man bygger snabbare än vad GPS-kartorna hinner uppdatera.

Det blir lite trångt på baksidan av utställningshallen.

Nästa morgon blev det rivstart, efter en kort ”försovning”. Slängfrukost och iväg till Solna. Det gäller att vara ute i god tid så man lyckas få bilen någorlunda i närheten av lastportarna. Böcker är ju tungt. Så sedan blev det kartongbärande och ”dukning” på mina två bord. Klockan 10 slogs portarna upp och snart vimlade hallen av folk. Denna gång verkade som om mässan mest bestod av tysk militaria och blankvapen, alltså svärd och knivar. Men det är ju en vapen- och militariamässa så det skall väl vara så. Och givetvis såldes det lite böcker också. Båda författarna till BUNKERBOKEN dök upp och signerade sin bok som sålde riktigt bra. Som vanligt tog mässan plötsligt slut.

Min plats på mässan. FORT & BUNKERs bokbord.

Vid pass 2-3-tiden försvann de flesta besökarna, och det var istället utställarna som drog omkring för lite bytesaffärer och diskussioner. Nedpackning och lastning gick snabbt och det var bara att styra till hotellet för en sista natt. Jag hade bestämt mig för att stanna kvar över natten, i motsats till tidigare mässor, då jag kört ner till Skåne efter mässan. Men 7-8 timmars bilkörning i kvälls- och nattmörker är inte precis lockande. Dessutom känns det som att påföljande dag är fullständigt förstörd när man inte har kommit i säng i vettig tid. Så det fick bli en natt till i Stockholm. Har nu också bestämt mig för att byta hotell tills nästa gång. New World Hotell är visserligen ett bra hotell med mycket bra priser, men läget är katastrofalt. Granne med grönsakshallar och järnväg, och långt till allting. Det får bli något mer centralt nästa gång.

Tomt och öde. E 4 en tidig söndagsmorgon

Nedfärden startade tidigt och det var en upplevelse att köra på en E 4 som var i stort sett fri från bilar. Började nästa bli lite nervös att jag var den ende som var kvar! Som vanligt blev det stopp i Gränna och en tidigt lunch. På samma ställe som bjöd på en läcker kålpudding fick jag nu någon märklig tallrik grekisk färsrätt med tzasiki. Tyvärr med en vederv ärdig smak och givetvis inte tilräckligt varmt. Det är nog dags att byta matställe också!

Grekisk köttfärs, som kunde varit bättre, och varmare!

Väl hemma väntade sedan ett tandläkarebesök på måndagen p g a en sönderbiten kindtand, precis innan Stockholmsresan. Och inte nog med det! Dagen efter var det dags för det planerade besöket hos tandhygienisten på samma ställe. Så det blev att köra till Simrishamn två dagar i rad. Annars kom veckan att handla om FORT & BUNKER. Inlagan, som jag arbetat med under Stockhomsbesöket ”slängdes” in till mitt tryckeri redan på måndagsmorgon för att den skulle bli klar tills fredagen. Nu tog den dock en dag extra men det spelade ingen roll eftersom det var helgen som skulle användas för packningen.

Dethär hade blivit "grejor" på nyårsafton. Raketerna till en lysraketpjäs monteras av för vinterförvaring.

Det blev också tid över för en arbetsdag vid Beredskapsmuseet där det var dags för säsongsstängning. Detta innebär bl a att det mesta av utomhusföremålen packas in i stora presenningar inför vinterperioden. Själv sprang jag runt och agerade fotograf och svarade för tillagningen av dagens lunch som bestod av en läcker gulaschsoppa med vitlöksbröd. Värme gott i den råa höstkylan. Dagen rann snabbt iväg och det en tidig eftermiddag som gjorde att jag kom hem i vettig tid. Söndagen blev till att klista etiketter, stoppa ner tidningar och klistra kuvert. Årets sista utgåva av FORT & BUNKER skulle ju vara klar tills måndagmorgonen – och det var den också!

Alla lätt sig väl smaka i den lite ruggiga höstdagen. En värmande soppa sitter alltid rätt.

Då var vi framme vid innevarande vecka och det blev också en vecka fylld av fotografering, bokpackning, tidningar, kylskåp och allt möjligt i en salig blandning. Så blev det en ny ”arbetsdag” vid Beredskapsmuseet. Denna gång som fotograf av observationsvärn och civilförsvarsförråd. Det var på tisdagen som tömningen av ett civilförsvarsförråd skulle dokumenteras.

Några av de 93 000 skyddsmaskerna som skall vidare till förbränningsugnarna.

Det gällde ett förråd med bl a över 93 000 skyddsmasker som nu tömdes och transporterades till fröbränningsanläggningen. Man får väl se det som ett fredligt tecken, och inte tänka på de enorma resurser som nu kastas. På eftermiddagen var det dags att försöka fotografera inne i ett observationsvärn, komplett med sin spaningsutrustning, dvs kikaren och den speciella mätanordning som gav bäringen för observationen.

Ibland blir det lite trångt!

Så här kan det se ut när man stod på Obs-post i ett av de gamla observationsvärnen i Skånelinjen.

 Annars har nu arbetet med det stora projektet Snuskburken och andra recept kommit igång på allvar. Just nu försöker jag bestämma mig för vilka recept som skall vara med, och hur dessa skall fotograferas. Ett arbete som inte minst gör att man blir ganska hungrig! Så därmed var vi framme vid dagen som är idag, lördagen den 26 november 2011. Imorgon påstås det att det är första advent och skyltsöndag dvs julen närmar sig. Själv sitter jag mest och retar mig på att jag inte kan följa med befästningsgruppen och Anders Lövegaard hos Täby Hembygdsförening när han visar runt bland korvfort och ställningar i Norra Fronten. Men du som bor i Stockholm eller dess närhet har chansen. Sök på nätet  och titta efter Täby Hembygdsförening. Nu önskar en fortsatt trevlig helg och en underbar första advent.
Leif H

PS Fortfarande är boken BUNKERBOKEN en rykande het present. Den köps i stor omfattning som present verkar det som, så jag hoppas att det blir många glada miner vid julgranen, om nu mottagaren kan vänta!

Årets julklapp? Författarna i TV 1,s morgonsoffa

Vadå årets julklapp. Jag vet inte om BUNKERBOKEN kommit som en räddning för många kvinnliga äkta hälfter, eller om Tim och Alex fullständigt charmade sönder den kvinnliga publiken i samband med deras framträdande i TV,s morgonprogram. För jag kan aldrig tänka mig att det skulle vara så att kvinnor nu plötslig fattat intresse för stål och betong. Andelen kvinnliga beställare är som du förstår ganska hög. Nej, jag är nog böjd att tro att BUNKERBOKEN förmodligen blir ÅRETS JULKLAPP i många hem. Man kan också konstatera att TV-framträdanden har en enorm påverkan på försäljning av böcker, åtminstone närdet gällerBUNKERBOKEN!
Jag skulle nog vilja råda alla som tänkt sig köpa böcker inför julhelgen, som present till sig själv, eller till någon annan, att göra det NU! Upplagan går åt i ganska snabb takt, och det vore väl snopet att stå utan!?
Annars har nu vädret slagit om lite. Det är inte fullt så dimmigt, men å andra sidan börjar det bli kallare. Med andra ord handskarp och vinterjackan har åkt fram. Någon som förmodligen inte bryr sig så mycket om detta är min ”kompis” i trädgården. Flitigt grävande, och förmodligen förberedande vintern

Åtminstone om man skall döma av högarna i gräsmattan. Bilden ovan visar några av de snart 100 små jordkullar som ”växer” i min trädgård. Efter otaliga försök att bli av denna ”grävmaskin” har jag nu gett upp. Han/hon får fortsätta att gräva!

I övrigt så innehöll veckan ett ”icke-besök” på, eller hos  Tingsrätten i Helsingborg. Det var de förberedande förhandlingarna mellan SFHM /Statens försvarshistoriska museer och Beredskapsmuseet. Ärendet gäller äganderätten till museets föremål, i denna omgång begränsat till kanoner och vapen. Men om allt som varit statens, alltid är statens, så lär det väl ite dröja länge förrän även gamla första förband, snuskburkar och tomhylsar skall krävas tillbaks. Själv har jag en 40 mm tomhylsa, en stridsförpackning förband och två bukrar leverpastej. Tänk jag kanske blir åtalad! Nåväl Johan Andrée och jag själv valde istället att ta en tur till Helsingör. Vi njöt en kopp kaffe och ett wienerbröd på överresan. Återvägen gjorde vi det obligatoriska inköpen i det som för kallades ”tax-free-shopen. Medan vi väntade på att förhandlingarna skulle avslutas passade vi också på att ta en liten promenad i centrala Helsingborg. Förhandlingarna ledde ingenstans, utan nu väntar fler förhnadlingar och förmodldigen också en rättegång, om inte tvisten löses innan.

Tillsammans med Max på Max!

Javisst ja jag glömde ju att rättegångförhandlingarna också gav mig ett tillfälle att besöka hamburgerkedjan Max och som ett offer för deras reklam beställa en TripelCheese, tror jag den kallades. Stor, kladdig och alldeles för mycket dressing! Så kan man väl beskriva besöket. Jag tror ändå jag håller mig till korv!

Njaa korv var det åtminstone inte...Vilket onekligen leder oss in på ämnet korv! I samband med ett läkarbesök i Malmö under måndagen skulle jag också passa på att göra lite inköp på BilTema, vilket alltid brukar var en trevlig upplevelse. Och det var det denna gången också, ända tills jag upptäckte att det var lunchdags och det fanns en korvhörna precis utanför kassorna. Om det är Biltema som driver den, eller om den är utarrenderar spelar kanske ingen roll, men det var inget bra. Samma system som på hamburgerställena, alltså menyer. Jag valde en grillad ost/baconkorv utifrån den läckra ost och baconkorv jag brukar handla från Per i Viken http://periviken.se/s.asp Men tyvärr var denna korv lika långt från min "vanliga" delikatess som jag var från Viken! Rullgrillad, skinn och benfri och mycket kompakt. Ingen höjdare alls. Men kvinnan bakom disken var trevlig, så det var alltid något!Det var också dags för en föreläsning i veckan, denna gång hos Råå Segelskap. På onsdagskvällen samlades ett 30-tal nyfikna, och intresserade medlemmar för att lyssna på ett föredrag om det skånska kustförsvaret och Skånelinjen. Det blev mycket snack och frågor efteråt vid kaffet.Både torsdagen och fredagen fortsatte med bokpackning och datorarbete. Det är ju så att det skall komma ut ett nytt nummer av FORT & BUNKER inom kort, och detta skulle helst vara färdigt innan jag åker till Stockholm i nästa vecka.En liten föraning om hur den kommer att se ut, och lite om innehållet får du via bilden ovan. Omslaget har redan gått till tryck, så lite har jag hunnit med. Lördagen och söndagen tillbringades på Beredskapsmuseet med ett planeringsmöte under lördagseftermiddagen som fortsatte med en läcker middag på kvällen och som vanligt ett försent sänggående. Söndagen startade med lastning redskap, verktyg och material för en runda längs "våra" bunkrar. Nu skulle äntligen de robusta skylthållarna komma upp sina platser.Det flöt på i den tidiga morgonen.

 Med hjälp av en motordriven jordborr var det ingen konst att få stolparna i marken. Värn 740, 739, 735, 1843, 1840, 728, 729 och 733a, alla fick de sina skyltar. Johan agerade fotograf och arbetsledare medan Sven-Arne och undertecknad ”slet” med stolpar och annat. Jag hade nog trott att det skulle ta betydligt längre tid. Men redan vid pass 11-snåret började vi se att vi jobbat undan.

Arbetsledaren leder arbetet. Det är Sven-Arne som får slita!

Inom kort skall skylthållarna få sina text och bildtavlor. Informationstavlor som berättar om värnet. Vad det är, och varför det ligger där det ligger. Bilder och teckningar hjälper också besökaren att förstå värnets funktion.

En riktigt läcker lunch hemma hos Persson!

Vår belöning efter dagens ”hårda” arbete bestod i en härlig lunch hemma hos Sven-Arne och Birgitta som bjöd på nystekta köttbullar, potatis, gräddsås, lingon och pressgurka. Vad mer kan man begära? Redan klockan ½2 satt jag i bilen, på väg hem och fick ett par timmar framför datorn innan det var dags att hålla kväll. Nu väntar en välfylld vecka. FORT & BUNKER skall bli färdig. Bokföring och momsredovisning skall göra klart. Bilen skall lastas med böcker och annat inför Militariamässan, nu på lördag. Jag avslutar med ett optimistiskt tecken. Sommarens sista ros, i början av november. Eller är det kanske den kommande säsongens första ros? Det lär väl ligga lite väderlek mellan oss och den kommande sommaren. På onsdag är det dags att lägga vinterskorna på bilen, och kanske även leta fram mössan ur garderoben

Så med detta önskar jag en trevlig vecka. Vi kanske ses i Stockholm. Då kan du också passa på att köpa den nyligen utkomna succéboken BUNKERBOKEN!
Hälsningar

Leif H

Skånsk höst i all sin prakt?

Rubriken ger en bra bild om vad veckan handlat om. Skrivande, skrivande och åter skrivande för att avslutas med ärtsoppekokning och servering av densamma. En mycket trevlig kombination! Så långt allt väl men idag när detta skrives har det vår tid gått ur led, eller rättare sagt gått över till ”annan” tid, eller det som kallas vintertid. En fråga man onekligen ställer sig är varför det kallas ”sommartid”, inte har det väl varit bättre sommar för att det varit sommartid??;-)

Nåväl klockan visar säkert rätt tid min, men min kropp har inte riktigt hunnit ”in tillsammans med sommarmöblerna”. Nu kommer det att bli ett par extremt tidiga mornar innan allt har anpassat sig. Men å andra sidan kan det passa rätt bra eftersom det nu kommer en månad med ovanligt mycket inbokade aktiviteter. Bland annat skall det nya numret av FORT & BUNKER ligger klart, och ute, i slutet av månaden.

Så egentligen har jag mest suttit framför dator och arbetat med tidningen som bl a innehåller en reseberättelse från Finland, besök i Tyskland, lite om värkanoner, korvfort i Stockholm och en hel del annat smått och gott. En trevlig läsning är den arbetsdagbok som berättar om byggande av batteri Dalom, på Hemsö, under början på 1900-talet.

Nu är det jul, nu är det igen, och julen varar...

I veckan var det också exakt två månader, eller åtta veckor till självaste julafton. Tanken på detta gjorde mig sugen på julmat! Javisst skinka, brunkål, köttbullar och lite annat. Sagt och gjort iväg för att inhandla en liten plastkorv med brunkål, färdiga Mamma Scan-köttbullar och lite skinka. Brunkålen lyste med sin frånvaro i två affären!? Jaha! Nu skulle jag bara ha julmat, så det så! Vitkålshuvud – laga själv. Och när jag ända skall laga brunkål kan jag lika gärna göra egna köttbullar och köpa en hel skinka! Så det som skulle bli ett enkelt plock med färdigmat blev istället en matlagningseftermiddagg med en god julmatskväll som avslutning. Om du inte det så kan jag berätta att ett normalstort vitkålshuvud ger ca 3 liter brunkål, eller 6 plastburkar med årets behov av brunkål!

Dimmig morgon på E 6,an

Annars var det lördagen som stod för det mesta av rörliga (och rörande) aktiviteter under den gångna veckan. Beredskapsmuseet skulle stå som arrangör för ett företags kunder och visa upp fordon, utställningar och bjuda på lite god och värmande ärtsoppa. Så som ansvarig för ärtsoppekoket var det bara att stiga upp tidigt och sätta sig bakom ratten för att inställa sig på ”arbetsplatsen” kl 0900. Här var det redan full aktivitet med varmkörning av stridsvagn, fordon och annat som hör till en normal lördagsmorgon, eller?

Lite grundfakta om batteri Helsingborg

Bilden ovan visar utsikten mot besökarna från min arbetsplats i köket. Här är det Johan Andrée som berättar om museet och batteri Helsingborg. Besökarna, alltså de inbjudna gästerna fick en trevlig dag som verkade att vara mycket uppskattad. Kanske ett tips till dig som letar efter en något annorlunda aktivitet för dina kunder eller personal. Den envisa dimman låg kvar över omgivningar men det hindrade inte museets pansarfordon från att visa upp sig.

 Så mycket mer har inte hänt i veckan, jo men visst det kom ut en ny bok i veckan inom det område som intresserar oss. Bernt Törnell och Alf Kling kom ut
med boken Kalla krigets luftförsvar. Jag har själv bara hunnit bläddra igenom den. Verkar vara en välmatad och innehållsrik bok kring ett ämne som varit kringgärdat av sekretess. Jag har inte hunnit fördjupa mig i den utan överlämnade den till kollegan Lars Dahlbom som lovat att ge oss en recension i kommande nummer av FORT & BUNKER.

Så utöver BUNKERBOKEN och Spår av ett försvar har du nu ytterligare en bok att skriva in på din lista över julklappsböcker.

Så nu väntar FORT & BUNKER på sin redaktör som hoppas hinna med några sidors innehåll i dag. Kommande vecka innehåller bara en enda dag som inte upp bokad. Bl a blir det besök hos Tingsrätten i Helsingborg (tisdag) där de förberedande förhandlingarna mellan Beredskapsmuseets och Statens Försvarshistoriska museer skall börja. På onsdag är det en föreläsning i Helsingborg om Skånelinjen och helgen är vikt till planeringsmöte på Beredskapsmuseet. Dessutom skall jag hinna med läkarbesök och lite annat smått och gott också!

Så nu önskar jag en trevlig vecka och vi läses igen!
Hälsar
Leif H

Den romerske politikern Cato d.ä., brukade avsluta många av sina anföranden i senaten med ”Ceterum censeo Carthaginem esse delendam” (för övrigt anser jag att Karthago bör förstöras). Jag har tagit mig friheten att ändra detta till; För övrigt anser jag att BUNKERBOKEN skall finnas i varje bokhylla! Det är snart jul och då kan man kanske önska sig böcker i julklapp!

Svenskarna vid Jandeba Svenska frivilligkompaniet 1942 – 1944. Så är namnet på en utomordentligt intressant bok av Nicolas von Schmidt-Laussitz som jag satt och bläddrade lite förstrött i häromdagen. Jag letade efter in infallsvinkel, eller tråd, för ett par kommande artiklar om Finland och dess krig i modernare tid. I boken finns en ”rulla” alltså en tjänstgöringslista över de soldater som tjänstgjorde i kompaniet. Som vanligt när man läser namnlistor, tittar man helt automatiskt efter sitt eget efternam. Och där stod det Jan-Erik Högberg, född 26 mars 1924 och tjänstgjorde i kompaniet 1942-1943. Där var den ”vinklingen” eller den röda tråd jag letat efter. Plötsligt var det personligt, eller var det det? Det återstår att se, men nu är efterforskningar igång. Vem var denne Högberg?

Har du tänkt på så mycket mer intressant saker och ting blir när något kommer närmre? Att läsa om platser och händelser blir mycket mer levande och inspirerande när man själv varit på platsen, eller kanske träffat personer som varit inblandade. Så är det nu i mitt fall med Finland. Finlands krig har plötsligt blivit mycket mer intressesanta, om man nu kan använda ett sådant ord. Men jag tror du förstår vad jag menar. När jag läste till marknadsekonom tittade vi närmare på ett speciellt fenomen som fått namnet Volvo-syndromet. Det visar sig så att närm köpt något, i det aktuella fallet handlade det om inköp av en bil av märket Volvo, så var köparen extremt intresserad av allt som rörde märket Volvo, under en långt tid efter köpet. Samma ska är det nu i mitt fall när det gäller Finlands militärhistoria. Jag vill vet mer, jag vill varför, jag vill veta hur och helst vill jag också se platserna. Så det kanske blir fler Finlandsresor framöver, vem vet.

Men nu tillbaks till vardagen och allt annat som händer i ”vår” värld. I förra veckobrevet nämnde jag att jag inte var helt överens om namnet på förlagets senaste bok BUNKERBOKEN. En bok som redan i förordet ”sågar” beteckningen bunker.

 Och det råder väl ingen tvekan om att ovanstående bild visar en bunker, eller pjäsvärn, eller vad nu vill kalla det. Men det är också en kustartillerianläggning, där det enskilda pjäsvärnet ingår som en väsentlig del. Men vad är egentligen en bunker? I den lilla boken från Borg till Bunker, utgiven av Riksantikvarieämbetet 1983, ger följande beskrivning; Skyttevärn, skyttegrav, bunker m fl. En bunker är en mindre befästning som i stridsverksamhet skall underlätta eldgivning, observation eller stridsledning. Stridsvärn är ett samlingsbegrepp och anläggningarna har olika benämning beroende på vad de skall skydda, t ex pjäsvärn för artilleripjäser. Skyttevärn skyddar soldaterna vid eldgivning. De kan bestå av enkla gropar eller vallar. När vallgraven är mer framträdande än vallen kan begreppet skyttegrav användas. Från och med sent 1800-tal kommer betong och järn in som byggnadsmaterial. Bunkern är således en sen form av stridsvärn och kan vara anpassar för t ex observationer eller artilleripjäser.

 Bilder ovan tycker jag illustrerar begreppet bunker, eller stridsvärn. Eller tycker du att nedanstående bild ger uttrycket bunker mer rättvisa?

Nu är det här ingen jakt på BUNKEBOKENs författare på något sätt, vi har bara lite olika uppfattning om namnet ”bunker”. Av det skälet skulle det vara roligt att höra din åsikt om vad du lägger i beteckningen ”bunker”. Tvärtom jag vill gärna höra läsarnas åsikt om de olika begreppen inom ”vår värld”. Som jag nämnde i förra veckobrevet är BUNKERBOKEN ett unikt bokdokument med en bilddokumentation från en värld och tid som inte finns längre. Tyvärr är nästan allt som visas i boken numera helt borta, eller mycket otillgängligt för en vanlig besökare. De platser som fortfarande är möjliga att besöka är kraftigt förändrade, eller anpassade till en turistverksamhet, som inte alltid överensstämmer med verkligheten. Tyvärr tar boken inte upp ”allt” men vi får vara glada för det som Alex och Tim hunnit besöka, och bearbetat i sin bok. För det här är ju saker som man inte bara åker ut och fotograferar hur som helst. Naturligvis kan man göra det med de mindre truppbefästningarna som ligger längs våra kuster, eller liknande. Men en kustartillerianläggning, och speciellt då sådana med sin utrustning och pjäs kvar, var extremt svårt att besökstillstånd till. Platser som Landsort, Korsö, Slite med flera andra är platser som idag inte finns kvar i sitt ursprungliga skicka. I några fall är platserna helt borta! Så vill du ha ett unikt stycke tidsdokument över främst det svenska kustartilleriet under 1900-talet finns det faktiskt intemycker att välja på! BUNKERBOKEN är den enda bok som verkligen kommit betongen inpå livet, och lite till!

Så nu över till något helt annat: Kollegan Bernt Törnell och Alf Kling har kommit ut med en ny bok under namnet  Kalla Krigets Luftförsvar. Den går att beställa via författarna på hemsidan http://www.flygbas.se/?page=1&lan= de&kat=&id=65977 Så fort vi fått ett recensionexemplar kommer vi att berätta merom denna spännade bok. Bernt har tidigare gett ut Spaning mot skyn, här på FORT & BUNKERs förlag. Den finns fortfarande att beställa.

Från Finland kom en bunt bilder från våra äventyr där. Det var en av de finska deltagarna under besöket på kustartilleriön Kuivassari som passade på och tog en idolbild av Johan och undertecknad. Jag skulle nog inte behöva så lång övertalning för att få några timmar till på den ön!

Så nu har jag lyckats med mästerverket att göra färdigt ett veckobrev i tid! Nu stundar arbetsveckor med Snuskburks-projektet, Stockholmresor, Städdag på Beredskapsmuseet och en hel del annat. Så nu önskar jag fortsatt trevlig söndagskväll och en bra arbetsvecka, eller vad du nu än gör i veckan!
Hälsar
Leif H
Och bara för att du inte skall glömma hur den ser ut kommer här en bild på boken som du definitivt bör ha i din bokhylla, om du är det allra minsta intresserad av militärhistoria, och speciellt det svenska kustartilleriet!

Svenskarna vid Jandeba Svenska frivilligkompaniet 1942 – 1944. Så är namnet på en utomordentligt intressant bok av Nicolas von Schmidt-Laussitz som jag satt och bläddrade lite förstrött i häromdagen. Jag letade efter in infallsvinkel, eller tråd, för ett par kommande artiklar om Finland och dess krig i modernare tid. I boken finns en ”rulla” alltså en tjänstgöringslista över de soldater som tjänstgjorde i kompaniet. Som vanligt när man läser namnlistor, tittar man helt automatiskt efter sitt eget efternam. Och där stod det Jan-Erik Högberg, född 26 mars 1924 och tjänstgjorde i kompaniet 1942-1943. Där var den ”vinklingen” eller den röda tråd jag letat efter. Plötsligt var det personligt, eller var det det? Det återstår att se, men nu är efterforskningar igång. Vem var denne Högberg?

Har du tänkt på så mycket mer intressant saker och ting blir när något kommer närmre? Att läsa om platser och händelser blir mycket mer levande och inspirerande när man själv varit på platsen, eller kanske träffat personer som varit inblandade. Så är det nu i mitt fall med Finland. Finlands krig har plötsligt blivit mycket mer intressesanta, om man nu kan använda ett sådant ord. Men jag tror du förstår vad jag menar. När jag läste till marknadsekonom tittade vi närmare på ett speciellt fenomen som fått namnet Volvo-syndromet. Det visar sig så att närm köpt något, i det aktuella fallet handlade det om inköp av en bil av märket Volvo, så var köparen extremt intresserad av allt som rörde märket Volvo, under en långt tid efter köpet. Samma ska är det nu i mitt fall när det gäller Finlands militärhistoria. Jag vill vet mer, jag vill varför, jag vill veta hur och helst vill jag också se platserna. Så det kanske blir fler Finlandsresor framöver, vem vet.

Men nu tillbaks till vardagen och allt annat som händer i ”vår” värld. I förra veckobrevet nämnde jag att jag inte var helt överens om namnet på förlagets senaste bok BUNKERBOKEN. En bok som redan i förordet ”sågar” beteckningen bunker.

En kanon i en bunker. I detta fallet batteri GE (Furuvik). (Bild ur boken BUNKERBOKEN)

 Och det råder väl ingen tvekan om att ovanstående bild visar en bunker, eller pjäsvärn, eller vad nu vill kalla det. Men det är också en kustartillerianläggning, där det enskilda pjäsvärnet ingår som en väsentlig del. Men vad är egentligen en bunker? I den lilla boken från Borg till Bunker, utgiven av Riksantikvarieämbetet 1983, ger följande beskrivning; Skyttevärn, skyttegrav, bunker m fl. En bunker är en mindre befästning som i stridsverksamhet skall underlätta eldgivning, observation eller stridsledning. Stridsvärn är ett samlingsbegrepp och anläggningarna har olika benämning beroende på vad de skall skydda, t ex pjäsvärn för artilleripjäser. Skyttevärn skyddar soldaterna vid eldgivning. De kan bestå av enkla gropar eller vallar. När vallgraven är mer framträdande än vallen kan begreppet skyttegrav användas. Från och med sent 1800-tal kommer betong och järn in som byggnadsmaterial. Bunkern är således en sen form av stridsvärn och kan vara anpassar för t ex observationer eller artilleripjäser.

Värmland

Skåne

Halland

 Bilder ovan tycker jag illustrerar begreppet bunker, eller stridsvärn. Eller tycker du att nedanstående bild ger uttrycket bunker mer rättvisa?

En av pjäserna i det forna batteri LO (Landsort)

Nu är det här ingen jakt på BUNKEBOKENs författare på något sätt, vi har bara lite olika uppfattning om namnet ”bunker”. Av det skälet skulle det vara roligt att höra din åsikt om vad du lägger i beteckningen ”bunker”. Tvärtom jag vill gärna höra läsarnas åsikt om de olika begreppen inom ”vår värld”. Som jag nämnde i förra veckobrevet är BUNKERBOKEN ett unikt bokdokument med en bilddokumentation från en värld och tid som inte finns längre. Tyvärr är nästan allt som visas i boken numera helt borta, eller mycket otillgängligt för en vanlig besökare. De platser som fortfarande är möjliga att besöka är kraftigt förändrade, eller anpassade till en turistverksamhet, som inte alltid överensstämmer med verkligheten. Tyvärr tar boken inte upp ”allt” men vi får vara glada för det som Alex och Tim hunnit besöka, och bearbetat i sin bok. För det här är ju saker som man inte bara åker ut och fotograferar hur som helst. Naturligvis kan man göra det med de mindre truppbefästningarna som ligger längs våra kuster, eller liknande. Men en kustartillerianläggning, och speciellt då sådana med sin utrustning och pjäs kvar, var extremt svårt att besökstillstånd till. Platser som Landsort, Korsö, Slite med flera andra är platser som idag inte finns kvar i sitt ursprungliga skicka. I några fall är platserna helt borta! Så vill du ha ett unikt stycke tidsdokument över främst det svenska kustartilleriet under 1900-talet finns det faktiskt intemycker att välja på! BUNKERBOKEN är den enda bok som verkligen kommit betongen inpå livet, och lite till!

Så nu över till något helt annat: Kollegan Bernt Törnell och Alf Kling har kommit ut med en ny bok under namnet  Kalla Krigets Luftförsvar. Den går att beställa via författarna på hemsidan http://www.flygbas.se/?page=1&lan= de&kat=&id=65977 Så fort vi fått ett recensionexemplar kommer vi att berätta merom denna spännade bok. Bernt har tidigare gett ut Spaning mot skyn, här på FORT & BUNKERs förlag. Den finns fortfarande att beställa.

Från Finland kom en bunt bilder från våra äventyr där. Det var en av de finska deltagarna under besöket på kustartilleriön Kuivassari som passade på och tog en idolbild av Johan och undertecknad. Jag skulle nog inte behöva så lång övertalning för att få några timmar till på den ön!

Bättre kan det knappast bli! (foto: Poppe Taucher)

Så nu har jag lyckats med mästerverket att göra färdigt ett veckobrev i tid! Nu stundar arbetsveckor med Snuskburks-projektet, Stockholmresor, Städdag på Beredskapsmuseet och en hel del annat. Så nu önskar jag fortsatt trevlig söndagskväll och en bra arbetsvecka, eller vad du nu än gör i veckan!
Hälsar
Leif H

Ibland kan det vara lite svårt att återvända till verkligheten, speciellt efter en resa av den typen som jag deltog i förra veckan. Jag pratar alltså om årets Bunkerresa som gick till Finland. Det tar ett tag att sortera, och bearbeta alla intryck, och det kan t o m kännas lite motigt att kommi igång i den ”vanliga” vardagen. Men nu börjar allt rulla på som vanligt. Under min frånvaro hade den lokala tidningen Ystad Allehanda ett större reportage om mig. Man förundras övr hur stor genomslagskraft ett sådant här reportage har. Det är gratulationer både hit och dit från folk som sett artikeln. Posten, ICA-handlaren, folk man möter i byn osv. Men det känns samtidigt ganska roligt när folk säger, så där lite försynt; ”-ja jag har nog sett dig tidningen”, och man vet att dom lusläst artikeln och förmodligen även besökt hemsidan. Men jag måste erkänna att det ger lite krydda i livet, att vara lokal kändis för ett ögonblick

Och det var inte bara här hemma som jag fick plats i ”världspressen”. Från kom ett exemplar av Kymen Sanomat, en finsk lokaltidning från de östra delarna. Som du kanske minns av förra veckobrevet blev jag intervjuad i Miehikkälä, vid mitt besök på museet där. Vad som står i artikeln har jag inte en aning om.

Så nu tycker jag vi lämnar ”linslusen” ett tag och ägnar oss åt lite mer väsentliga saker. Direkt i måndags var det baara att kasta sig över bokhantering, postadresser, fakturor, emballage och allt annat trevligt som hör bokutgivning till.

Bokpackning på lagret, ganska trevligt, trots allt!

Förlagets senaste bok BUNKERBOKEN skulle nu distribueras till sina beställare. Tim Eriksson och Alexander Olsson är de båda männen bakom boken, som egentligen är mer en bilderbok över det svenska kustartilleriet, än en bok om bunkrar.
Valet av bokens titel har jag fortfarande svårt för, eftersom jag tycker att kustartillerianläggningar inte är bunkrar i den bemärkelsen, utan snaraste anläggning där det ingår bunkrar. Det är t ex svårt att kalla en av pjäserna på 12/70-batteriet på Landsort för bunker, medan däremot pjäserna i Furuvik står i bunkrar! Det är svårt det här med uttryck. Men oavsett vad jag tycker så måste jag erkänna att det är en underbar bok att sitta och bläddra i. Jag har nånstans skrivit att BUNKERBOKEN fortsätter där Jean-Carlos Daanckwardts bok slutade, och det står jag fortfarande fast vid.

Till dig som beställt, och hunnit bläddra i boken, vill jag gärna rikta en uppmaning om att kommentera boken. En hel del omdömen har redan dykt på de olika forum där vi betongälskare hållet till. Men det skulle vara roligt att höra från fler, och inte bara från oss, redan frälsta.

Alla som hitintills beställt boken skall ha fått den vid det här laget. Ja givetvis inte ni som beställt de senaste dagarna, men ni andra. Beställningarna behandlas som regel samma dag, i vissa fall dagen efter. Du bör dock räkna med att det tar 2-3 dagar för posten att få boken till din brevlåda. Vid det här laget vet du väl att du enklast beställer den direkt här på hemsidan, betalning sker efter leverans. Vill du hellre gynna våra bokhandlare så kan du beställa den i din lokala bokhandel. Tyvärr har ingen bokhandel boken ”i lager” som det heter, utan man får snällt beställa den, och vänta några dagar. Vad den kostar i bokhandeln har jag ingen aning om.  Besöker du Militariamässan i Solna, den 12 november, har du möjligheten att köpa boken ”över disk” då jag finns där med förlaget alla böcker. KAnske finns också både Tim och Alex där, men det är inte riktigt klart ännu. Men boken kan du köpa där. Du slipper då portokostnaden, och har chansen att kika på lite militaria också!

Så när väl alla böcker var utskickade var det dags att ägna sig åt lite höstarbete i trädgården. Eller rättare sagt lite pyromanverksamhet. Det gällde att elda upp rishögarna från den stora trädgårdsrensningen tidigare i höst. Berget av greanr och ris har irriterat mig länge, och nu var det dags. Kall, vindstilla morgon, perfekt för att elda. Färska grenar och fuktigt trädgårdsavfall kräver åtskilligt med tändvätska innan allt vill börja brinna. Men efter några timmar brann allt, det var bara att mata på elden med grenar, och krafsa samman efterhand.

Ett "slitsamt" arbete!

Och med det hårda arbetet avslutades veckan. En vecka som dessutom innehöll helt fantastiska morgnar. Lite frost, klart väder och härliga soluppgångar. Så jag slutar med en bild åt öster. Det kan väl passa denna vecka efter Finlandsresan!

Det är nästan så man får en tår i ögat....

Så med det önskar jag en trevlig vecka och vi läses snart igen!
Hälsar
Leif H 

Den kvinnliga kvartetetten på Silja Serenad

Bilden ovan kan kännas lite missplacerad, men den är faktiskt alldeles rätt, och ett bra tecken på hur fel allting kan bli. Den här kvinnliga stråkkvartetten var det första som mötte oss ombord på Finlandsfärjan på söndagseftermiddagen. Rederiet har av någon outgrundlig anledning tyck att fyra vackra kvinnor med stråkinstrument, var det rätta sättet att hälsa passagerarna välkomna ombord. Min första tanke, när jag och hörde dem, var TITANIC! Orkestern som spelade Närmare gud till dig på akterdäcket. Men det var kanske bara jag som hade lite noja!? Men vi skulle ju korsa ett vatten där det inte för så många år sedan försvann en stor färja, och många människor fick sätta livet till. Jag måste nog erkänna att tankarna gled över på det hållet. Nåväl det var min första färjeresa till Finland och en vecka med kollegorna för en laddad upplevelsevecka.

Men från början, för att få ordningen rätt. Vecka 39, alltså förra veckan var en fylld av det sedvanliga stresset inför en resa. Kontorsuppgifter, förberedelser, packning, läkarbesök och en 65-års intervju hos lokaltidningen Ystad Allehanda. Extra stressigt blev det på torsdagen då plötsligt den nya boken BUNKERBOKEN anlände till lagret. Nu gällde det att få iväg ett par ex åt alla håll och kanter, främst till författarna Tim och Alex, samt till några av tidningarna. Och plötsligt var det söndagmorgon och dags för färden mot Stockholm och färjan. Efter att ha plockat upp kollegorna Johan och Ola, som nu tillsammans gör densjätte årsresan, var det bara att slököra till Stockholm och färjeläget. Kaoset var stort vid infarten till färjan eftersom kön delades i två delar; nästan alla bilpassagerarere skulle till Estland, Lettand eller Litauen, och ett litet antal fordon till Finland. Den gemensamma kön skapade visst huvudbry. Men sen gick det som på räls och vi kunde snart parkera bilen på avsedd plats och leta upp vår hytt på däck 9. In med packningen och iväg för att få en första svalkande öl. Jag hade bokat bord till den stora buffén, men första kl 19. Tiden dit fördrev vi med att strosa runt och titta på livet ombord, leta efter Håkan (Färje-Håkan) och gå upp på utsiktsdäcket för att se utfärden genom Stockholms skärgård. Efter den omfattande buffén, som kanske inte riktig var värd priset var det sängdags i vår hytt.

Kanske inte precis det bästa välkomstvädret!

Väckerklockan jagade upp oss för frukost och därefter fanns det tid för att slöa lite i hytten. Något som avbröts av att Johan plötsligt ropar -Sveaborg! Vi var ganska långt inne och färjan passerade mycket nära den gamla svenska befästningen. Småregn och rusk var det väder som välkomnade oss till Finland, något som skulle visa sig vara standardväder de flesta dagar här. Att komma av färjan tog inte många minuter, inte heller att hitta till vårt hotell, Hotel Anna. Här mötte vår ciceron och resesamordnare Jan Molin upp. Efter en timmas småprat om upplägget inför veckan var det dags att ge sig iväg till det första inplanerade evenemanget – Lunch med en del av de som ställer upp under veckan, samt också dett kärt möte med en veteran, Björn Munsterhjelm.

Björn Munsterhjelm under sitt besök på Beredskapsmuseet 2009. (foto Johan Andrée)

 Krigsveteranen Björn träffade jag på Beredskapsmuseet 209 i samband med att han invigde en utställning och sitt förband, IR 61, på museets. På bilden härintill, tagen vid invigningen, bär Björn motvilligt alla sina medaljer. Är du nyfien är det; – Frihetskorset, fjärde klass, med eklöv, utmärkelse för att ha deltagit i strid – Frihetskorset, fjärde klass, två stycken – Minnesmedaljerna för vinterkriget och fortsättningskriget – Aunuskorset, för deltagande i striderna österut – 11 div. kors – 17 div. kors – Finlands veteranförbunds förtjänstkors och krigsinvalidmärket.Björn fanns redan på plats på restaurangen ZINNKELLER, Tennkällaren, där Jan Molin hade lyckats samla några inblandade i militärhistoria för en lunch. Här fanns, eller dök upp ”Poppe” Taucher från Nylands Brigas Gille,Stefan Forss (som låg bakom filmerna Tail-Ihantal och Framom främsta linjen), överstelöjtnant Stig Rydell som tjänstgör på finska Försvarshögskolan samt Carl-Fredrik Geust. Det blev en lång lunch där den tyska restaurangen bjöd på stekt bratwurst, saurkraut och potatis, alltsammans nedsköjt med ett stort stop tysk öl. Diskussionerna var många, frågorna likaså, men plikterna kallade vära finska vänner och så även oss själva. En hel del av dem kom vi att träffa flera gånger under veckan. Vi tog ett varm farväl av vännen Björn, och hoppas att vi eventuellt kunde ses igen.

Eftermiddagen var vigd åt lite sightseing i Helsingfors och ett besök vid Hjältekyrkogården på Sandudd i Helsingfors. Regnet fortsatte och vädret var kanske inte det allra bästa, men vad gjorde det efter ett sådant mottagande, och med det väntande programmet som låg framför oss i veckan. I anslutning till den stora kyrkogården fanns givetvis en lämpligt placera blomsterbild där jag inhandlade en bukett med blåa och gula blommor. Det passade väl bra med en ”svensk bukett” åt våra stupade frivilliga som vilar här på )

De blevo kvar efter striden... Blomsternedläggning vid de stupade rikssvenskarnas minnesten. (foto Johan Andrée

Trots det ihärdiga regnet var det en upplevelse att beskåda den stora den stora krigskyrkogården där bl a marskalt Mannerheim vilar. Den är fjääran från de krigskyrkogårdar jag beskådat i Frankrike och på andra platser. Första dagen led mot sitt slut och vår ciceron Jan Molin gav tips om en restaurang för kvällens middag. En restaurang helt baserad på vitlök. Kunde väl passa nu när man hade enkelrum, och skulle vistas ute hela veckan;-)

Måndagskvällens förrätt - blinier med "tillbehör".

Huvudrätt - Biff med helstekt vitlök och vitlökspotatisgratäng.

En kort promenad tillbaks till hotellet och jag tror vi alla somnade ganska omgående efter en ”späckad” dag. Nu väntade tisdagen med en spännande utflykt till något som varit en dröm under många, många år! Kustartilleriön Kuivasaara, eller Torra Mjölö, som den heter översatt till svenska.

Men först frukost. Det var första gången jag åt i en frukostmatsal där man steg av hissen på 2.våningen och sedan tog trapporna ner till en angränsande lokal, beläget i källarplanet. Frukosten var OK. Fråm hemmaplan hade jag fått informationen att man äter väldigt mycket mörkt bröd i Finland, och att detta dessutom skall vara nyttigt. Detta bruklar vara lika med att det inte smakar så gott! Och det stämde! Jag gjorde misstaget att ta det mörka brödet till morgonmackorna och det gav verkligen käkmusklerna anledning att arbeta lite (eller rättare sagt mycket) I övrigt var det inget att klaga på. Här fanns det vanliga utbudet skinka, prickig korv, ost, fruktsallad, yoghurt, bröd och gröt. Det fanns även kokta ägg i klassen golfboll, dvs hårkokta. Ola gillade detta skarpt, medan jag föredrar ett perfekt 3½ minuters ägg.
Idag var det dessutom chans till lite sovmorgon (för de som önskade) Man kan väl säga att  Ola och jag körde som vanligt i frukostmatsalen. Efter frukost passade jag på att skriva lite på den reseberättelse som kommer så småningom här på hemsidan, och i FORT & BUNKER. Dagens magiska datum var kl 1300 vid småbåtshamnen bakom Officerskasinot. Johan tyckte vi behövde en dos av den högre makten och styrde kosan mot Helsingfors mäktiga katedral. Här lyckades vi finna en parkeringsplats och Ola och Johan vandrade uppför de många trappstegen till den bländande vita kyrkan. Själv studerade jag folklivet och kunde konstatera att hit kom alla turistbussar, och några till. Min kära kollegor nöjde sig inte med en kyrka utan nu skulle även den röda tegelkatedralen, Uspenskijkatedralen. Här föredrog jag dock att bli kvar vid bilen. Det blev tid till en kort runda på det populära marknadstorget, mellan hamnen och presidentpalatset innan vi körde bort till Officerkasinot. Här väntade Jan M på oss och såg till så att vår bil blev vederbörligen parkerad på trygg plats.

Samling och väntan på vår båt. På bilden syns Ola, Johan (med ryggen mot kameran), Jan Molin, Henric Arnoldsson, Poppe Tascher och Ove Enkvist som skulle göra oss sällskap ut till den mäktiga kustartilleriön precis utanför Helsingfors.

Vi färdades ståndsmässigt som det sig bör när man besöker en anläggning inom det finska kustartilleriförsvaret. Ove Enkvist, som också var med, hade dessutom ett förflutet som KA-officer och är numera överstelöjtnant i.a (i avsked, som det heter i Finland). Så besöket på ön, med alla kanonerna var efterlängtat. Vår oro hade varit vädret, då det är omöjligt att lägga till vid den lilla kajen på ön om det blåser för mycket. Men det var en normal dag och det var bara ett lätt regn som blötte ner oss.

Finsk stridsbåt. Jan Molin, jag själv och Ove Enkvist spänner säkerhetsbältet inför färden.

Vårt färdmedel var en finsk stridsbåt, dock helt olik vår stridsbåt 90. Denna påminde mer om en täckt landstigningsbåt med en manöverhytt längst bak, och man kunde kanske säga att det liknade en gråmålad fiskebåt. Men där upphörde all likhet. Inom hamnområdet gick det med normal fart, men så fort vi passerat ytterområdet satte skepparen, eller man kanske säger något annat, full fart, och då menar jag full fart. Det tog inte lång stund att förstå varför det fanns säkerhetsbälten i stolarna och en mycket kraftig fjädring. Ön Kuvasaari ligger bara 5 km ut från Helsingfors så det tog inte många minuter förrän vi kunde sätta fötterna på land. Redan från kajen kunde vi skymta ett flertal tornpjäser och några äldre byggnader. Ove E ilade iväg och hämtade nycklarna till anläggningarna och vi kunde börja vår upptäcksfärd. Och det blev kanoner, kanoner och åter kanoner. Helan är fylld med kanoner, av alla slag. Många av dessa har transporterats hit för att utgöra grunden till en unik samling kustartilleripjäser ur det finska försvaret.

Forthjässan med sin bestyckning. I bakgrunden syns tornet med sina två 30,5 cm kanoner.

Våra anslagna tre timmar gick blixtsnabbt och det var bara att återvända till den lilla hamnen där vi kunde se vår båt på väg in i ganska kraftig sjö. Denna gången fick vi uppmaningen att spänna fast oss, och jag kan förstå varför. Hastigheten tillbaks till Helsingfors var densamma som på utvägen vilket gjorde färden till en ordentlig berg-och-dalbana. Inom kort stod vi åter på kajen och kunde tacka vårt sällskap, och skeppare, för ett par väldigt intressanta timmar. Klockan hade redan blivit sen eftermiddag, och efter en kort titt in i Officerskasinot, blev det till att återvända till hotellet.

Tipset på kvällen restaurang visade sig vara lite tokigt och vi bad taxin köra någon annanstan, då plötsligt vi upptäckte restaurang Salve, som vi hört berättats om. Sagt och gjort, här stormade de tre hungriga in. Det var ju dessutom min födelsedag och som traditionen bjöd var det jag som skulle stå för middagen. Och nog fick vi en ordentlig middag! Jag fastande för Gös Waleska. När tallriken kom på bordet såg det lite konstigt ut! En stor klump, nästan som en pannbiff tillsammans med potatismos! Det visade sig att tjene missuppfattat just min beställning och beställt älgfärsbiff med svamp. Jag skickade ut saken igen, och fick vänta länge på en köttbit, som mina kära kollegor redan njutit av. Men så kan det gå. Sängen väntade och onsdagen började med den vanliga frukosten innan vi drog iväg för att plocka upp Jan M. Färden gick nu rakt österut, mot Ryssland. Vårt mål var Salpalinjen, och två museer i närheten av den ryska gränsen. Det ca två timmar till det första besöksmålet som var Salpalinjemuseet i Miehiekälä.

På guidad tur i befästningsområdet skyttegravar.

Här väntade en ganska stor delegation på oss. Dessutom stod lunchen och väntade. Dagen till ära var det nyfångad, varmröt lax med kokt potatis och örtagårdsås. Efter maten och kaffet var det så dags att bege oss ut i den gamlabefästningslinjen. Det blev en rundtur på ca 1 timma. Efter rundturen väntade lokaltidningen på att få göra en intervju med mig. Jag har fått tidningen tillsänd mig, men jag har inte den blekaste aning om vad det står; Salpalinjamuseo oikealla tiellä, så lyder rubriken, och i texten kan jag utläsa min nya titel sotahistorioitsija, alltså krigshistoriker. I Finland är man inte militärhistoriker, utan krigshistoriker. Något som också märks och präglade besökket i hög grad. Det talas om ”våra tappra hjältar” och ”äro och mod”. Men det är svårt att undvika känslan av respekt och vördnad när man träffar de gamla krigsveteranerna, och de som förösker levandegöra historien om krigen.
Vi fortsatte vårt besök till nästa museum i Salapalinjen, bara ett par mil bort. Här vid Virola löpte bl a spärrlinjen, givetvis kompletterad med ”korsun” och skyttegravar. Här var det själva museet som imponerade bl a med en imponerande bildvägg över 30 kilometer av linjens bunkrar.

Imponerande! En hel vägg med bunkerbilder!

Det var väl onödigt att säga att diskussionens vågor gick höga om linjen och bilddokumentationen. Strax utanför museet fanns naturligtvis också en av dessa bunkrar ur linjen. Det som var otroligt var att den var i originalskick komplett med sina vapen, kulspruta och kanon! Givetvis blev det en diskussion om detta med utställda vapen och risken för stölder.

Museets personal i livligt samspråk med Johan Andrèe.

Båda museerna var relativt nybyggda, eller med nyuppförda huvudbyggnader. Trots att båda inritkade sig på samma ämne -Salpalinjen, tog de på inget udden av varandra, utan tvärtom kompletterade varandra. Vi avslutade dagen vid en bergknalle, en bit från museet för att beskåda det 10-tal bergtunnlar som sprängts in i berget. Här var det svenska frivilliga som under 1939/1940 bidragit med arbetsinsatser. Kvällen stod för dörren och det var dags att återvända till Helsingfors. Vid 19-tiden tog vi ett tankstopp och matstopp vid en vägkrog/kedja med beteckningen ABC. En kedja som vi skulle komma att njuta av flera gånger under vistelsen. Kvällsmaten bestod av diverse olika kötträtter bl a en panna med en köttbit, korv, potatis serverat i ett stekjärn. Gott och hyftsat pris. Korven hade man dock lyckats ”tälja” till så att korvkioskerna i Stockholmstrakten nästan framstår som amatörer!

Konsthantverk? Eller kanske det skall kallas korvhantverk!

Vi var inte tillbaks i Helsingfors förrn vi 22-tiden och avslutade kvällen med varsin tjeckisk öl på vårt nya ”vattenhål” precis intill hotellet. Därefter väntade en skön nattsömn efter en mycket innehållsrik och spännande dag. Nästa, torsdag, var det dags för en utflykt västerut till Frontmuseet i Hangö. Det har talats mycket om just detta museum, och det verkar som om alla varit på besök där. Som vanligt låg regnet tungt över oss när vi styrde ut för de ca 15 milen till museet.

Frontmuseet Hangö. I bakgrunden skymtar innehavaren Stig Häggström.

Efter att ha kört fel, mest beroende på att turistbroschyren berättade om kontoradressen, som låg några mil från museet. Men väl framme tog vi emot av krigsveteranen Stig Häggström och hans son, samt en liten skällande hund. Det obligatoriska kaffet och småpratet inledde besöket, innan vi begav oss ut i det mycket märkliga museet. Jag vet inte riktig hur man skall beskriva det, men någon röd tråd var svårt att upptäcka. Här fanns det mesta, men i en salig röra. Karelska kyrkor av tändstickor, sjökriget, artilleripjäser, skyttegravshantverk, tsarens soldater, japonskor i kimono, flygstrider och plastmodeller. Men det gällde att se genom röran! För det fanns en hel del mycket intressanta saker bl a det som kallas skyttegravskonst. Knivor i konstfullt snidade slidor. Vackra träaskar med intarsia. Arbeten som utförts av frontsoldater under uppehåll i striderna. Efter att ha tittat runt inne blev det en tur i terrängen. Museet ligger precis där gränsen mellan Finland och det ”sovjetockuperade” området av Hangö löpte. Här fanns de sedvanliga ställningarna och givetvis och en korsu men det klingande namnet Gyllene Freden, dock nybyggd efter en korsu som fanns på annan plats.

Löpgravarna vid gamla gränsen. I bakgrunden skymtar stora vägen till Hangö.

Regnet fortsatte och vi tog farväl av våra värdar för färden tillbaks till Helsingfors. Nu väntade en bastukväll, med efterföljande buffé, hos den svenske försvarsattachen, något som vi såg fram emot. Och vi  var ett härligt gäng som samlades hemma hos försvarsattachen Ingemar Adolfsson och hans hustru. SOm sig bör i Finland inleddes kvällen med bastu, öl och korv. Det tog nte lång stund förrän diskussionerna gick höga brevvid poolkanten. Samtalen fortsatte sedan vid den väntande kvällsmaten. Det är ju svårt att undvika närm  man samlar krigsveteraner, militärhistoriker och militärer runt ett bord. Mest minnesvärt under kvällen var veteranen Lars Löflund som med sina berättelser ”trollband” bordet. Speciellt minns jag han berättelse när han som ung officerkadett, efter tjänsgöring vid fronten, anlände till officersskolan, där huvuddelen var finländare. Lars som var finlandssvensk fick många kommentarer för sitt ursprung något som kulminerade när hans kunskaper ifrågasattes. Han ställde då frågorna till antagonisterna; Har ni varit i krig? Har ni varit vid fronten? Har ni blivit sårad? Själv kunde han svara ja på alla tre frågorna, något som ingen av de andra kunde. Från den stunden fick han den respekt han förtjänade. Bara som en liten anmärkning kan nämnas att Lars, eller Lasse som han kalldes, sårades fyra gånger under krigen.

Nåväl den trevliga gick mot sitt slut och det var dags att återvända till hotellet. Men jag tror de flesta av oss kunde suttit kvar och diskuterat långt i på småtimmarna. Ett stort tack också till värdfolket som gjorde både mat och kvällen till en minnevärd tilldragelse. Vi avslutade kvällen med en stilla öl på vårt ”vattenhål” med en kort planering inför morgondagens utför norrut, mot Tavastehus.

Tysk pansarvärnvärnkanon vid pansarmuseet i Parola.

Det blev som vanligt en tidig start. Det gällde ju att utnyttja denna vår sista hela dag i Finland. Först på dagens lista stod pansarmuseet i Parola. Ett msueum jag hört talat om sedan länge, främst på grund av deras stora samling sovjetiska stridvagnar, men också för att här fanns ett pansartåg. Efter lite virrande på den finska landsbygden och Tavastehus utkanter hittade vi rätt. Vi var totolt 5 besökare på det något hösttrötta museet. Vi botaniserade runt i de två utställningshallarna med de äldsta, och de modernaste vagnarna.

Det var ganska trångt mellan härligheterna!

Museet hade även en stor utomhusutställning med en mängd vagnar, främst tyska och ryska. Dessa stod uppställa på en terasserad sluttning och gav ett imponerande intryck. Doch verkade som om ett flertal vagnar var i stort behov av lite skyddande underhåll.

Här fanns mycket att titta på för den intresserade.

Efter att ha sett oss ”mätta” på stridsvagnar och pansarvärnskanoner styrde vi färden till den intilliggande staden Tavastehus. Här fanns nämligen det finska artillerimuseet. Men först gjorde vi ett litet stopp vid vårt favoritställe ABC där Ola och jag njöt av Dagens rätt som var finska köttbullar och potatismos, samt ett berg av grönsaker. Jag kan upplysa om att finska köttbullar smakar ungefär som våra svenska (dock inte som mammas köttbullar ). Efter maten bar det av till artillerimuseet och en mycket glad överraskning. Vilket museum, vilken utställning. Här kunde man ta till Sven Jerrings berömda referatuttryck från OS; kanoner, kanoner, kanoner så långt jag ser!

Här fanns kanoner och artilleri av allehanda slag. I bakgrunden syns Tavastehus slott.

Men även här fanns inslag av allt det som sällan kommer till als, och som jag för tillfället  är väldigt nyfiken på, nämligen mat och det ”vanliga” soldatlivet. Som en del av utställningen fanns ett rum avsatt för Lotta Svärd-rörelsen. Här hade man byggt upp en autentisk marketenterimiljö. Trots mina förösk gick det inte att få beställa något här.

Svårt med kommunikationen - kanske språkproblem, eller?

Efter att ha gått genom museets tre våningar fortsatte vi utomhus där ett stort antal artilleripjäser stod uppställda. Vi avslutade vårt besök på museet i en mindre utställningshall som var inrymd i den gamla stallbyggnaden. Precis intill museet fanns en miliariaaffär och vi passade på att se vad den hade att bjuda på. Vi fann en rysk Maxim-kulspruta till det facila priset av 1 650 euro (ca 16 000 kr). En pratsam man i affären erbjöd sig att ta ett greuppfoto av oss och du ser resultatet nedan. Jag är den som är iklädd den ryska pansarluva, som för övrigt kostade 1 000 kronor!

De tre tappra resenärerna i Tavastehus.

Sista kvällen i Helsingfors firar med en ordentlig måltid på et amerikansk stekhus. Det var rejäla köttbitar, med läckra såser som avrunda besöket. Diskussionerna handlade givetvis om allt som vi upplevt, och hur man skall rangordna alla intryck. Men det fanns också plats för att börja ”spåna” om nästa års resa, och vart den skall ta vägen.

300 gr köttbit, medium, bearnaisesås, det är nära himmelriket!

Nästa dag, lördag, var det avresadags, men det fanns tid till lite strövtåg i Helsingfors med bl a besök på Krigsmuseet som också visade sig vara ett mycket välordnat och spännande museum. Vi passade också att njuta av folklivet på Salutorget och på de stora shoppinggatorna där vi bl a gjorde ett besök hos Karl Fazer, ni vet mannen bakom choklad och annat gott.

En trevlig avslutning på vår vecka i Helsingfors och Finland!

Som en del av er kanske noterat så spelade Sverige fotboll mot Finland på fredagskvällen. De svenska supportrarna ”förgyllde”, inte bara vår utan hela färjan med sin ”underbara” allsång och tröttsamma hejarramsor. En fördel var dock att de flesta snabbt blev så berusade att de slocknade i hytterna. Överfärden till Sverige gick lugn och snabbt. Från däcket njöt vi att infarten genom det trånga Oxdjupet. Sedan var det bara att köra av färjan och styra kursen mot Skåne och hemmet. Nu väntar kontoret och den nyutkomna boken BUNKERBOKEN, som jag hoppas att du inte missat!

Vi läses inom kort hälsar
Leif H

För första gången kan du nu läsa om den unika berganläggningen i Stockholms skärgård. Boken beskriver en av de mest mytomspunna anläggningarna inom den svenska försvarsmakten. Tillsammans med hundratals bilder, både äldre och nytagna får du en unik inblick i en tidigare hemlig miljö. Boken skildrar anläggningens tillkomst under åren 1950 – 1969 samt verksamheten vid de olika verksamheterna som fanns (och finns) i den enorma berganläggningen. Musköbasens berganläggning är ofattbar stor, det är svårt att ge ett begripligt mått på storleken, men här är något att fundera över.

1. Det går att placera hela Gamla Stan i Stockholm inuti i berget, och det finns plats över! Vill du jämföra med något annat så kan du stoppa in furstendömet Monaco istället.

2. De båda jagardockorna är stora, rejält stora. Man har t o m dykt med en ubåt inne i dockan. Visserligen stod ubåten, efter dykningen, på bottnen med halva tornet över vattenytan – men det är djupt!

Men boken presentera inte bara berget och marinens fartyg. Här finns allt möjligt märkligt inne från de djupa gångarna, och du kan lugnt använda uttrycket ”schweizerost” utan att ta till överdrift. Själv har jag, många gånger, varit lycklig över de vägvisare och orienteringstavlor som finns i berget.

FAKTA

MUSKÖ – EN ÖRLOGSBAS I BERGET
Pris 250,00

Mitt i Köpenhamn och dessutom öppet!

Om man tittar i bordsalmanackan så kan man läsa; Ystad/Bilen, Apoteket, Läkarstationen, Packning, Läkarstationen, Överskottsbolaget, Ystad och Köpenhamn. Där har du hela veckan i kort sammanfattning. Tänk om det vore så enkelt. Lite mer har det faktiskt hänt i veckan. Hela programmet för Finlandsresan är nu klart och dt kommer att bli riktigt spännande att få hälsa på borta i österled. Bara för att fresta dig så kommer här mitt veckoprogram för vecka 40;
Söndag: överfart till Helsingfors med Siljalinje
Måndag: Ankomst Helsiningfors kl 9.00. Möten. Besök på Krigsmuseet.
Tisdag: Besök på Stora Torrö (Kuivasaara) med 30,5 cm kanoner
Onsdag: Salpalinjen
Torsdag: Hangö
Fredag: Tavastehus och pansarmuseet
Lördag: åter mot Sverige med Siljaline
Söndag: hemkomst
Så enkelt låter det när man lista det det rakt upp och ner. Ett utförligare reportage kommer givetvis senare.

Annars har veckan  till stora delar bestått av arbete med dels bokprojektet Snuskburken och det kommande numret av FORT & BUNKER. Redan omkring den 15 november skall den nya tidningen finnas ute hos sina läsare. Utöver alla praktiska bestyr hann jag också med att besöka Köpenhamns befästningsdag. Ett årligen återkommande evenemang, sista söndagen i september. Folkfest, militärhistoria och massor av aktiviteter. I år kunde man t o m prova på helikopterflygning.

Huvudingången till Garderhöjfortet

Jag hade stämt träff med kollegan Lars D och vi tog oss gemensamt över bron med sikte på dagens första besöksmål Garderhöjfortet. Detta är alltså en ring av fort som skulle skydda Köpenhamn mot anfall. Själv försvarslinjen bestod dels av artillerifort, dels en lång fästningsvall med bastioner, och dels översvämningsområden. Garderhöjfortet tillhör ett av de större forten och driv idag av en förening http://www.garderhoej.dk/ Första gången jag besökte fortet var 2003 och det var ganska risigt och förfallet. Det yttre förfallet var omfattande med bl a stora skador på taket. Nu hade det blivit betydligt bättre, utvändigt. Invändigt hade det väl inte hänt så mycket. Iden del av fortet som hade varit avsett för officerare hade man för dagen byggt en lite utställning med uniformer, bilder och vapen. Faktiskt ganska intressant. Dessutom blev Lars och jag väl omhändertagna av en tidsenligt klädd gentleman som i detalj beskrev allt som var utställt.

En lite småtrevlig och intressant utställning.

Efter en liten tur upp på fortets hjässa var det dags att ta sig vidare till nästa besöksmål som det gamla artillerimagasinet, som var en del av den stora Västvallen (Vestvolden) i Rödovre http://sv.wikipedia.org/wiki/Vestvolden. Här var det samlat samman till en riktig ordentlig familjedag med militärhistoriska förtecken. Redan ute på parkeringen stod musikkåren uppställd i väntan på inmarschen.  På promenaden in till själva vallen möte vi både soldater och poliser uppstärckta i sina autentiska uniformer från sekelskiftet.

Vaktparaden under eskort av konstaplar ur Köpenhamns polisväsende.

Uppe på fästningsvallen hade Själlands Historiska Artillericorps bemannat kanonen och demonsterade eldgivning.

Eldgivning från fästningsvallen.

Men det fanns mycket att beskåda på det relativt stora området. Ett område som egentligen är ett kombinerat park och idrottområde. Längst bort kunde vi skymta en pågående fotbollsmatch, men vi föredrog det militärhistoriska livet. Lägerlivet fanns också till beskådande tillsammans med en tidsenlig förbandsstation.

Tältläger före maskeringskonstens införande.

Till och med barnen hade man tänkt med ett eget litet tältläger. Här lektes det givetvis krig och militär med trägevär och en alldeles egen miniatyrkanon. Man kan lugnt påstå att gänget ungar trivdes ordentligt.

Här får man leka krig!

Den stora kokvagnen, eller Gulaschkanonen, som valt att kalla den i programmet serverade någon väldoftande köttgryta med ris. Kön till utspisningen slingrade sig dock l ite väl lång för att vi skulle välja den. Vi titta runt lite till och beslöt oss sedan för att fortsätta mot dagens tredje mål som var Dragörfortet. Men först ett stopp vi någon ”pölsemand” för lite gott näringsintag.

Gulaschkanonen tillagade dagens lunch.

Utflyktmålet Vestvolden varf så pass trevligt att jag lägger med en bild från ”grabbarna” i Själland Historiska Artillerikorps. Här kunde man bl a titta på utrustning och något så ovanligt som kommunikationsutrustning i form av brevduvor!

Tidsenliga soldater med utrustning.

Men nu var det sen lunch som gällde, och det kom att xdröja ända till det idylliska samhället, eller byn Dragör, innan det blev någon mat. Vädret var fantastiskt och det var inte speciellt svårt att slå sig ner utanför korvkiosken och njuta av en röd pölse tillsammans med en svept pölse. Därtill senap, ketchup, rostad lök, bröd och en dansk citronvand! Ibland ler livet lite extra mycket mot oss!

Vad mer kan man önska sig, det skulle i så fall vara en kall öl!

Men tyvärr kunde vi inte sitta kvar och njuta i det fina vädret. Nästa besöksmål för dagen kallade och det var Dragörfortet. Placerat nästan precis intill det gamal färjeläget där förr i tiden (min egen tid) båtarna från Limhamn lade till. Detta var förr den stora resvägen till Sverige, alltså före bron. Här kunde köerna sommartid växa sig timslånga i väntan på färjeplats. Dragför var ockås en by som i stor grad levde på ditresande svenskar som skulle handla, främst sprit och öl, men även lite annat gott ur det danska köket.

Dragör fortets hjässa med de gamla pjäsplatserna.

Dragörfortet är idag hotell och restaurang http://www.dragorfort.dk Den var av någon märklig anledning inte öppen en dag som denna. Men det är klart säsongen för sommarutflykter och uteätande är kanske över. Vi titta runt och passade också på att ta en titt inne i entreen. På anslagstavlan fastnade min blick på en liten miniatyrmedalj som var uppnålad där.

Miniatyrjärnkors i ett dansk artillerifort.

Ett tyskt järnkors i miniatyr? Ett märkligt ställe för ett sådant, men man blir aldrig förvånad över hur mycket det finns att lära, och att se runt om oss. Det var dags att åka vidare till dagens sista besöksmål – fortet Kongelunden. Ett fort som fick en fortsättningen in i det moderna kriget. Här kom en radaranläggning att placeras som en av Köpenhamns luftförsvar med bl a ett Hawkbatteri söder om fortet. Vi tog en runda runt det ganska nedslitna fortet, som ser lite konstigt ut med sina strålkastarplattformar och höga radartorn.

Radartornet i Kongelundsfortet.

Men det fanns också något annat som var mycket på tagligt vid fortet. BULLRET! Fortet ligger precis i en av flygplatsen Kastrups huvudbanor, och det startade ett plan i minuten. Plan som dånade fram precis över oss med motorerna på full gas. Jag lovar att aldig mer klaga över flygbullret hemma. På bilden oven kan du faktiskt skymta ett av de startande planen som en liten prick precis ovanför plattformen. Annars syns det bättre på bilden nedan.

Det låter rätt mycket på fortet!

Så där! Ytterligare en vecka att lägga bakom sig. Jag bifogar en bild osm berättar om kommande tider. I mina trakter betyder det snö och snöstorm. När jag såg denna bild genom fönstret fick man en påminnelse om vad som skall komma. Denna gången var det ingen snö som blåste förbi fönstret utan måsar som jag mask på de nyplöjda fälten.

Virvlande vitt, men ingen snö. Bara fiskmåsar.

Så nu ber jag att få ösnka en riktigt bra vecka. Njut av det utlovade vackra vädret. Nu skall jag kasta mig ut i veckans bestyr!

Hälsar
Leif H

Meny och servisdelar från luftskeppet Graf Zeepelin. Här kan man tala om anrik servering på högsta nivå.

Om förra veckan skrev jag att det inte hände så mycket. Nu har det varit den rakt motsatta typen av vecka. En lugn och behaglig inledning och sedan betong och åter betong. Nu i form av ubåtsbunkrar, ja faktiskt flera stycken, i norr Tyskland. Första delen av vec kan handlade om momsredovisning, bokföring, lämna gräsklipparen, besöka doktorn, växla pengar, besöka apoteket plus allt annat ”jättespännande” som händer en helt vanlig vecka i livet!

Men det var ju fredagmorgon som det började. Tidig frukost. Som vanligt sov jag lite dåligt som alltid när det är någon speciellt som skall hänta, som t ex köra till Bremen och Bremerhaven och titta på en av världens största friliggande bunker (och lite till).

Nu kan du njuta drycken på förbjudet underlag!

Nåväl efter ett snabbt besök hos mitt lokala tryckeri, för att lämna en folder för tryckning (trevliga glasunderlägg) var det dags att styra ut mot Öresundsbron och vidare mot ”utlandet”. Det flöt på bra på den danska motorvägen ner till Rödby och den väntande färjan över till Tyskland. Eftersom jag inte hade någon brådska svängde jag inom BorderShop för att proviantera lite flytande varor. Jag misstänkte att återresan på söndag kan bli sen eftermiddag, eller kväll, och då är det litet snopet om man sparat inköpen tills dess och upptäcker att ”gottekiosken” har stängt! Det var som vanligt fullt med folk som med något vilt i blicken irrade runt bland utbudet av öl, vin och sprit. Allt givetvis med stora skyltar om de fantastiska priserna! Jag skulle ha lite whiskey och detta fanns givetvis högst upp så det vara bara att följa strömmen uppåt. Här uppe var det lite lugnare, vilket kan bero på att priserna inte är lika ”fantastiska” som på öl och vin. Det blev några flaskor ”bom pomada”, som mina portugiska vänner skulle ha uttryckt det, och dessutom en flaska för eget bruk, alltså en något billigare sort. Föll dessutom för ett erbjudande om en lagrad jamaicarom. Kom medetsamma att tänka på rom och cola och slog till med en flaska. Efter en dryg timme kunde jag ställa mig i kön till färjan. Jag behönde inte vänta länge förrän jag var ombord och styra kursen till cafeterian för något att äta. Som vanligt föll jag för korv (trots att jag borde lärt mig), alltså bratwurst mit kartofelpuré, eller korv med mos för oss vanliga. Priset var som vanligt på niva otroligt. 77 danska kronor kostade kalaset tillsammans med en flaska vanligt bordsvatten.

Den berömda "Stau", dvs kön på Autobahn. Som tur är på motsatta sidan.

45 minuter senare var det till att rulla av i Travemunde och börja färden mot Bremen och Bremerhaven. Först några mil ”vanlig” väg innan Autobahn (motorvägen) tog vid. Det var ju fredag och därmed var trafiken ganska intensiv, speciellt när jag närmade mig Hamburg. De vanliga vägarbetena dök upp och köerna och småstoppen tilltog. Jag måste dock erkänna att det flöt på ganska bra. Efter några timmar var det dags att fylla upp tanken, kaffe till mig och bensin till bilen. Klockan var fortfarande baraganska tidig eftermiddag och jag bestämde för att ta en titt på resan mål, lite i förväg. Jag skall ju dit på söndag för den officiella visningen, men det kunde ju roligt att se härligheten i egen takt.

En oansenlig skylt till en ansenlig bunker.

Skyltarna på motorvägen ropade ut Bremen-Farge, som ju platsen hette, och motorvägen tre filer övergick till en smal nordtysk landsväg med hastigheten begränsad till 70 km/tim. Faktiskt ganska skönt efter flera timmars framfart på Autobahn i fareterna 110-120 km/tim och väldigt lite att titta på. Nu gällde det att hitta rätt. Inne i den lilla orten stod så plötsligt skylten. Rödfärgad och med texten U-boot-bunker! Jag hann bara svänga in på den lilla gatan när jag skymtade den enorma betongbyggnaden ovanför bygatan hus. Vägen slutade efter något 100-tal meter fram vid det inhägnade området kring bunkern). Jag parkerade och beslöt mig för att ta en runda runt staket. Det var en bit att gå utmed staketet, bunkern är ju 426 meter lång med en bredd av 97 meter. Till detta skall ju den instängslade längden också räknas, så det blev en bit att gå.

Även om bilden inte gör någon rättvisa åt storleken kan jag intyga att den är gigantisk. 426 meter lång och 67-97 meter bredd. Höjden varierar mellan 22-33 meter. Det är STORT!

Bunkern framsida har en förhållandevis liten öppning. Det var här som de färdiga ubåtarna skulle segla ut i Weser och fortsätta färden ut i Nordsjön. Nu byggs skyddsvallen, framför bunkern, upp med ett par meter för att skydda mot översvämningar. Och det är inte bara framför Valentin som det finns en skyddsvall. Denna fortsätter åtskilliga km åt varje håll som ett skydd mot floden. Så efter att ha stillat min nyfikenhet var det bara att sätta kursa mot det väntande hotellet i Bremerhaven. Snabbt och enkelt nådda jag platsen och dessutom bra parkering. Incheckningen gick snabbt. Fem minuter upp till rummet och slängde in väskorna. Därefter ner till den lilla baren för att njuta av en efterlängtad öl – Königspils, från fat. Frågan stor eller liten? besvades smed en förvånad min, och jag fick givetvis en ordentlig öl. Efter att ha släckt törsten kunde jag så ”bo in mig” och duscha av resdammet. Klockan hade hunnit och bli nästan åtta, på kvällen, och magen började skicka hungersignaler.

 Middagen får väl klassas som hjärnsläpp. Sitter med en god öl vi restaurangen och läser menyn. Upptäcker något som heter Bremerhaven Lapskojs!? Eftersom jag hela veckan hemma syssla med skrivande till det kommande bokprojektet Snuskburken, där av naturliga skäl lapskojs finns med. Tro mig eller ej men jag beställer denna rätt och lyssnar dessutom inte på servitrisen som försiktigt frågar om jag ätit detta förr!!! Så det kom in en tallrik med en rödaktig röra, ett stekt ägg ovanpå. Tillbehör rödbetor och ättiksgurka samt lite sallad på en extra tallrik – Guten Apetit!! Jo jag tackar jag. Det var ju inget fel på det, men det tillhörde inte favoriträtterna i lumpen, och det gör det definitivt inte nu heller! Så efter maten en stunds planering inför lördagens upptäcksfärder och sedan var det bara att krypa till kojs.

Lördagen startade med en härlig hotellfrukost. Jag var ganska ensam i den stora matsalen tillsammans med en riklig frukostbuffe. Den stora frågan är om man skall ha äggröra och bacon, eller kokt ägg, eller yoghurt och flingor, eller nybakta franskbrödsbullar, eller fruktsallad eller…. Valet var enkelt, jag avstod från yoghurten och satsade på resten, plus ett mycket hårdkokt ägg (tyvärr). Annars var den en perfekt frukost. Snabbt upp på rummet för att hämta kartor och kameraväskan och sedan iväg mot Cuxhaven. Skapligt väder och eftersom jag satt gps,n på ”undvik motorväg” blev det en tur genom ett härligt nordtyskt landskap. Radion hade jag lyckats ställa på en tysk radiostation som spelade blandad 80-90-tals musik blandat med motorvägsrapporter ..zwei kilometer stau osv (körapportering från autobahn). Skönt att slippa detta.

Här kan verkligen tala om ett blickfång. Infarten till marinflygbasen i Nordholz.

Vid ett trafikljus upptäckte jag plötsligt en stor flygmaskin, parkerad intill vägen och någon form av infart! Detta var det tyska marinflygets bas och precis intill lägg flygmuseet Aeronauticum. Orten var Nordholz, några kilometer från Cuxhaven. En snabb inspektion visar att de öppnar klockan 10 – perfekt! Fortsätter mot Cuxhaven för att skapa mig en bild av platsen. Eftersom alla de ”stora” kända inköpsställena låg på rad vid infarten, Aldi, Liedl, Penny m fl var det läge att passa på att proviantera lite. Stor vagn och många frestelser! Men jag lyckades hålla mig inom ramarna. Senap, marmelader, konserverad svamp, såser, lite lokalt brännvin (med det klingande namnet ”Måsskit”!) isthe och lite annat smått gott, så var jag, Ja visst ja jag glömde ölen, det blev några flaskor av det också.

Så eftersom klockan nu blivit nästan 11 var det lagom att ta sig tillbaks till Aeronauticom i Nordholz. Nu var det lite mer bilar parkerade utanför, men det är nog inte på entreavgifterna man klarar sig. Det var ganska dyrt 7,50 euro samt extra 2,50 för att man ville fotografera, Men så fick man också en liten plastad lappa i ett rött snöre att ha om halsen. Förmodligen så att vakterna (funktionärerna) skulle se at man hade betalat avgiften. Fotograferingsavgift är något som förekommer i utlandet, inte så ofta, men tillräckligt för att vara irriterande. Frågan är varför? Och vad det skall tjäna till mer än att klämma besökaren på lite mer pengar. Entreen låter inte så dyr när man säger 7,50 istället 10!

Men vem bryr sig Det visade sig vara värt vartenda öre att ta sig in på museet. Inte nog med att det nu var en tysk marinflygbas, den hade ett riktigt historiskt förflutet tillbaks till 1913. Det var härifrån som det tyska flygvapnet zeepelinare opererade ifrån under första världskriget. Under andra världskriget var det härifrån som mycket av flygförbanden, i anfallen mot Danmark och Norge, utgick. Så det var verkligen en historiskt plats.

Ett stort antal verklighetstrogna modeller fanns att beskåda på museet. Du ser tre av dem här ovanför. Var och visar på lite dramatiska händelser i zeepelinarnas historia . Från vänster:
”Luftskeppet L 23 uppbringar den norska barken Royal som smugglar kontraband till England. En nedfirad prisbesättning seglar fartyget till Cuxhaven.
Mittbilden visar attacekn mot luftskepp L 48 som i maj 1917 angrepps av fyra engelska jaktplan och störtade.
Längst till höger en modell som visar undergången av luftskeppet L 19 som efter beskjutning störtar i Nordsjön. Besättningen räddas av en engelsk fiskebåt. 

Jag har väl aldrig varit så väl insatt i den tidiga utvecklingen av luftfart, läs zeepelinare, men här fick en grundlig ”utbildning”. Jag t o m fick prova på att sryra ett luftskepp, något som inte var allra enklaste, men väldigt rolig. Det var helt enkelt en flygsimulator men istället för flygplanet var det ett luftskepp modell större man skulle manöverera.

Här kunna man ratta en zeepelinare alldeles själv!

Och tyckte man att utrustning och omgivning var lite för enkel var det bara att titta på kopian av en manöverrumsgondol från ett luftskepp precis ovanför.

Så här såg det ut på "riktigt".

Men det fanns mycket mer att beskåda på detta faktiskt mycket intressanta museum. Flygmuseer är enligt min mening annars ganska trista platser med ett nästan 100% fokus på flygmaskinerna. Allt kring, och runt, flygverksamheten kommer oftast i skymundan. Dessutom skall jag väl kanske tilläga att jag är ganska ointresserad av just flygplan, även om jag kan tycka det är häftigt att se ett plan i luften. Men här fanns just allt det andra, och dessutom koncentrerat till just det tyska marinflyget och zeppelinarna, samt en del av flygplatsens historia. Här fanns t ex ett av de tre Me-162 som överlevt sedan andra världskriget. Förklaringen till att det just fanns var att 10 plan av detta slag var stionerat här.

Me-163. Frågan är vilket som var farligast för piloten? Planet eller fienden?

Här fanns också några praktfulla fartygsmodeller av de tyska hangarfartygen Graf Zeepelin och den tänkta efterföljaren. Hitler bestämdes ig dock för att hangarfartyg var inget för Tyskland och inget tyskt hagnarfartyg blev färdigställt. Graf Zeepelin var i det närmaste färdigt men togs aldrig i bruk. Efter kriget användes hon som målfartyg för ryska flygplan och ligger idag som vrak utanför den polska kusten.

Bara en dröm som aldrig blev....

Givetvis fanns det en massa flygplan också på museet. Dessa stod utomhus och var väl kanske i allra bästa skick. Samtliga utställda plan (tror jag) var sådana som använts av det tyska marinflyget vid basen i Nordholz.

Museet Aeronaticums utomhusutställning. Lika tråkigt som det ser ut.

Som sig bör fanns här också exempel på motståndarsidan flygplan och helikoptrar. Jaktplanen av någon MIG eller eller SU-sort hade tillhört det östtyska flygvapnet och såg lika slitet och trött ut som sig bör när det gäller ”andra sidans” prylar.

Lite skamfilad och trött. Motståndarsidans flygmaskin.

Så efter en snagg rumda utvändigt och lite botaniserade i museishopen avslutade jag besöket med en kopp kaffe i den lilla cafetering. T o m här gick zeepelin-temat igen genom zeepelinformade kex som bjöds till kaffe. Genomtänkt!

Zeepelinarekex bjöds till kaffet.

Det annorlunda flygmuseet Aeronauticum i Nordholtz.

Så ut igen och i bilen iväg mot Bremen. Nu hade det varit tillräckligt med luft och blånande himmel. Det var dags för lite betong av modellen större. I Bremen byggdes en ubåtsbunker med plats för 8 ubåtar. En av de få som överlevt andra vräldskriget. De flesta av de stora ubåtsbunkrarna i Tyskland sprängdes av de allierade efter kriget. Av någon anledning överlevde nästan de flesta ubåtsbunkrarna utanför Tyskland, t ex i Frankrike och Norge. Gps,n lotsade mig rätt in i Bremens hamnområde, som såhär på lördagseftermiddagen låg tomma och övergivna. Jag körde den anvisade gatan fram och där plötsligt låg den märkliga skapelsen,

Ubåtsbunkern Hornisse med sina nya "överbyggnad".

Märkligt är att man byggt ett modernt kontorkomplex på bunkerns tak där bl a Mexicanska ambassaden har sina lokaler. En lång ramp, längs bunkerns långsida leder upp till taket som fungerar som parkeringsdäck till byggnaden. Promenerar man iväg en bort längs kajområdet kan man beundra ubåtsbunkerna och de gamla kajerna.

Sakta håller naturen på att ta över omgivningar.

Klockan hade blivit sen eftermiddagmen det fanns fortfarande några timmars dagsljus kvar. Jag satte kurs mot Bremerhaven, jag skulle ju ända dit! Jag hade fått ett tips på flygmuseet i Nordholz om en luftvärnsställning, tvärsöver floden Weser, mittför Bremerhaven. Det blev till att åka färja över och sedan en kort bilfärd fram till ”luftvärnsmuseet”, som givetvis var stängt. Men jag fick en härlig färjetur fram och tillbaks och dessutom se ett sk flkaturm (luftvärnstorn) klätt med tegel.

Skylten som berättar om luftvärnsmuseet.

Efter som resan handlar väldigt mycket om ubåtar och ubåtsbunkrar gjorde jag också ett besök på Bremerhavens marina museum. Här ligger en ubåt av typen XXI, alltså den ubåt som var tänkt att byggas i den stora ubåtsbunkerna Valentin.

Ubåt av modellen XXI

Något som är fördelen med korta utflykter, som denna till Tyskalnd, är dels att man har gott om tid och inte så mycket bestämda ”måsten”. Att sätta gps.n på ”undviok motorvägar” innebär också att man hinner se mycket mer, kan stanna och det hela betydligt mer njutbart. Under lördagen fann jag tack vare dethärmed att undvika motorvägar ett litet minnesmärke, eller rättare sagt flera, i en liten by som jag passerade. Här fanns en minnesvägg namnen på byns stupade under första och andra världskriget. I mitten stod ett äldre monument som högtidlighöll fransk-tyska kriget 1870, och vid sidan av detta fanns en minnessten över någon översvämning långt tillbaks i tiden. Men med tyk ordning och reda hade man samlat allt på ett ställe i byn.

Minnesplatsen i den lilla byn Hagen.

Så nu började det skymmaoch det var dags att uppsöka hotellet för sista natten. I morgon var det ju dags för den officiella visningen av ubåtsbunkern Valentine. Sömnen var god och jag kunde njuta i lugn och ro av frukstbuffens läckerheter, visningen skulle ju inte börja förrän klocka 11. Men jag var på plats i god tid och prick 11 började visningen. Efter en lång utläggning om säkerhetsföreskrifterna och betalning blev vi så insläppta.

En stund av allmänt skratt - hjälmutprovning med hårnät.

Men det återstod lite praktiska detaljer innan vi äntligen kunde komma in i själva bunker. Något som visade sig vara lite antiklimax. Man fick se ungefär 1/3 av bunker, själva mittdelen. Den första delen var avstängd (utan förklaring) och den sista tredjedelen var i så dåligt skick att man helt enkelt inte fick gå in där. Men nog var det stort alltid.

Den förbjudna delen. Rensad på allt men övergiven, och oanvänd, sedan andra världskriget.

Efter det korta besöket invändigt var det dags för en rundtur på utsidan. Detta hade jag ju redan gjort i fredags men jag följde med för att höra vad guiden hade att berätta. Framsidan håller på att vallas in, som jag nämnde tidigare, och samband med detta gjuter man också en ”bassäng” framför bunkers dockport.

Ubåtsbunkerns dockport, eller utsläpp. Här byggs nu en skyddsmur.

Guiden berättade också om en händelse som inträffat ett antal år tillbaks i tiden. Detta var efter att den västtyska marinen byggt upp ett storlager i delar av den stora bunkern. På den över 20 meter höga frontmuren, ut mot floden, som är livligt trafikerad, hade någon målat med jättebokstäver NO MORE WAR! Det tog inte lång tid förrän hela framsidan var nymålad med marinens skeppsgrå färg. Så det blev en lagom avslutningshistoria på en mycket spännande weekend i Tyskland. Nu stundar en vecka framför datorn innan det är dags för nästa utflykt.

Snopet!

Avslutningsvis en bild på överraskningen, med stort Ö. När jag kom och hade packat ur bilen, och plockat ur mina inköp, tänkte jag sätta in några öl i kylen för att njuta av lite senare. Döm om min förvåning när jag upptäckter texten Alkoholfri! Ridå. Men man kan kanske koka en god köttgryta med öl, vem vet!
Så till vi läses nästa gång – Ha en trevlig vecka!
Leif H

Kokkärl m-39

Under fredagen passade jag på att fotografera lite. Med posten kom en ”snuskburk”, eller kokkärl av äldre slag. Som inhandlats på Tradera. Och den är vad man skulle kunna kalla föregångaren till den nuvarande m/40. Denna är lite högre och svagt böjd. Från ovan är den nästan njurformad. Den är tillverkad i plåt och svartmålad.

Från Finland ringde Jan M och berättade att nu var allt klart och man ”väntade” bara på oss. Skall bli riktigt spännande resa. Mest förväntningar har jag inför besöket på det stora KA-batteriet Kuivasaari med sitt stora dubbeltorn. Men också utflykter i österled till bl a Salpa-linjen. Men än är det 14 dagar dit!

Här kan man prata om stora kanoner!

Nu har det hunnit bli söndag och jag har avnjutit en god frukost med nya frallor och morgontidningen. Idag är en liten märklig dag förstod jag i kassan hos handlaren när kvinnan bakom kassan säger ”-tänk att det är 10 år sedan!”. Jag behöver väl inte förklara vad det är som hände för tio år sedan, både tidningar, radio och TV kommer att svämma över av denna händelse som kom att förändra världen!

Själv skall jag idag ägna mig att slänga allt som varit bra att ha. Containern jag hyrt skall förhoppningsvis fyllas.

Evenemang framöver är Militärdagar med karoliner och annat på Miliseum (Skillingaryd) den 17 och 18/9 http://www.vaggeryd.se/museum, Köpenhamns befästningsdag 25/9 http://www.kbh-befaestning.dk/ Själv skall jag plockat ut lite godbitar i Köpenhamn. Skillingaryd för vänta eftersom jag i kommande helg tar mig ner till Bremerhafen och Bremen för att se vad som finns kvar från andra världskriget, och givetvis passar jag också på att besöka den gigantiska ubåtsbunkern Valentine.

Så nu återstår inte mer än att önska att din vecka varit riktigt bra, detta brev skriv ju något försenat, så att önska en fortsatt trevlig vecka 36 känns lite överspelat. Nu skall jag kasta mig över nästa veckobrev och berätta om äventyren i Tyskland.

Till vi läses igen önskar jag en god fortsättning på vad du nu än sysslar med

Leif H 

Flaggceremoni vid Beredskapsmuseet i Djuramossa den 4 sept 2011. foto Lars Dahlbom

Detta var en vecka som kom att bli en avslutning på sommarsäsongens guideplikter. Det var också en vecka med rensning hemma, både i trädgård och uthus. Och veckan avslutades med den stora MILITÄRDAGEN på Djuramossa. Men vi tar det väl som vanligt från början. Måndagmorgon dök ”vår” trädgårdsmästare upp för att försöka skapa ordning i den stora djungeln. Kanske också kombinerat med ointresse har vår trädgård fått växa sig bortom alla rim och reson. Nu var det dags att göra något åt det! Jag tyckte det verkade som om jag kunde gömt ett helt trosskompani i alla buskar och snär som fått växa hur som helst.

Vem kunde tro att det såg ut så under allt det gröna....

Här kommer det att brinna länge...

 På tisdagen var det dags att rensa lite i uthusen för att samla samman lite prylar till helgens loppmarknad. Det är ett par goda vänner som ser till att det blir sålt av lite av förrådet med ”bra-att-ha”. Får väl höra sen om de lyckades sälja någonting av ”skroten”. Beställde också en container som skall komma nästa vecka. Det är meningen att den skall fyllas med allt det som varit ”bra-att-ha” i närmare 20 år, och som aldrig kom till användning. Det lär förmodligen också bli en och annan annons på Tradera också, för allt är ju inte ”skrot”.

Under veckan blev det också till att provlaga och testa den lilla ”frestelse” som jag skall bjuda på under MILITÄRDAGEN på lördag. Som ett led i det pågående projektet med militär mat och matlagning skall jag hålla ett kort föredrag om ”en trerätters i fält”. Då tänkte jag passa på att bjuda något gott ur 1909 års kokinstruktion, nämligen Kexgröt! Egentligen ett väldigt enkelt recept. Krossa mariekex, blanda med hallonsaft, koka minst en timma och späd med vatten. Socker tillsättes efter smak. Så långt receptet, men det krävde lite bearbetning. Men det fick anstå tills fredagen.

Undrar om det är den berömda Kexgröten han avsmakar? (foto Krigsarkivet)

Så var det då dags att återigen bege sig till Beredskapsmuseet och Djuramossa. Denna gång för årets sista, större evenemang – MILITÄRDAGEN! Tillsammans med Beredskapsmuseets uppvisningstrupp, 7.motorbrigaden och Hemvärnet skulle vi genomföra en stor publikdag med militärhistoriska förtecken.

Delar av 7.motorbrigaden ställer upp. (foto EliSophie)

 Det blev full fart redan från början. Trots alla förberedelser höll museet öppet som vanligt och det var en hel del besökare som njöt av det fina höstvädret. Material skulle plockas fram, maskiner provköras osv. Efter lunch dök så Hemvärnet upp med sin kokkärra och lite senare kom också deras förläggnings- och utrustningsmaterial. Hemvärnet skulle svara för ärtsoppekoket samt genomföra uppvisningar med sina olika enheter bl a sjukvård och hundpatrull. Dagen rann iväg och vid pas ½7 bjöd Hemvärnet in till kvällsmat med grillat kött och potatissallad – något som satt perfekt och vi slapp själva laga maten. För ovanlighetens skull kom vi ganska tidigt i säng, kanske också beroende på att vi skulle upp redan kl 0600.

Lördagmorgon! Det blev en snabb kopp kaffe, sedan var det bara ut och börja med mottagning och organisering av dagens medverkande. Redan kl 9 öppnades museet och begivenheten. Först ut på dagen stod flaggceremonin med alla deltagararna uppställda kring flaggstången. Du ser stunden överst i detta brev. Johan öppnade dagen med ett par valda ord och allt kunde köra igång. Trots en trilskande inledning blev dagen till en verklig succé. Det var kanske inte direkt publikrekord, men tillräckligt med besökare för att ge tillställningen en bra inramning.

Dagen var fylld av konstraster, som här till exempel! US Army möter karolin, konstrasterna blir många under dagen.(foto EliSophie)

Dagen löpte på och både varm korv och ärtsoppa fick strykande åtgång. De som var intresserade kunde t o m köpa på sig både militär utrustning och byggmodeller. På plats fanns också det allt mer populära nöjet reenactment i form av Big Red One med amerikanska soldater och fordon. Men man kunde också möta Kalla krigets svenska soldater i m/59 med kulsprutepistol och allt!

Det fanns t o m en autentisk pressbevakning. (foto Lars Dahlbom)

Tyvärr gjorde min trilskande fötter och ben att jag fick lämna dagen i förtid. Men ”husfotografen” Sofie fanns överallt och bjuder på massvis av bilder som du kan finna via länken nedan:

http://www.facebook.com/pages/Fotograf-EliSophie/207832082601621

Söndagen (som nuär eftermiddag, när detta skrives) blev en slö dag, eller man kanske skall kalla det för efterverkningarnas dag. Vaknade ganska utvilad vid 7-snåret och körde in till byn efter morgontidning, nybakat bröd och blommor till sambon! Sedan blev det en lång, lång frukost. Ett par timmar arbete med bokbeställningar och tidningar innan jag kastade mig i TV-fåtöjen och somnade. Tre timmars eftermiddagssömn, och missad lunch, hör verkligen inte till vanligheterna. För att vakna till liv och få lite frisk luft gick jag en sväng i den nyröjda trädgården. Passade också på att plocka en skål med plommor. I år är tydligen ett riktigt fruktår. Plommonträdets grenor håller att knäckas av tyngden från alla frukter. Fåv väl se om vi kan få tag i någon som kan ”palla” lite i veckan.

Härligt gott! Både som dom är, eller som sylt och saft.

Nu är det måndag och jag skall försöka få kontakt  med en läkare för att diskutera mitt fotproblem. Via telefonen fick jag besked att du har nummer 14 i kön, så jag valde att bli uppringd istället. Så i väntan på detta blev veckobrevet färdigt och jag skall nu kasta mig över det roliga jobbet med Snuskburken, mlitärmat och annat gott!
Tills vi läses önskar jag en tevlig vecka
Leif H

PS Jag slutar med kollegan Lars D bild på föreläsaren och Kexgrötsbjudaren!

Betong och mat, mina två stora intressen som här förenas!

Bättre än så här blir inte! (foto Niklas Falk/Försvarsmakten)

Så kom då äntligen dagen! INRYCKNING! Det hade börjat redan på torsdagen med hämtning av fordon hos Beredskapsmuseet i Djuramossa. Två rejäla dragfordon lastade allt vad vi behövde i fordonsväg. Strax efter lunch på fredagen var det dags för en del av oss att infinna sig på P 7 för att förbereda fordon, förläggning och allt annat. Först ut på listan stod tankning av fordon. Något som var extra trevlig eftersom fordonen är ganska törstiga av sig.

Här var det samling kring pumpen!

Kronans bensin är också billig, och det var den ersättning vi fick, bensin till fordonen och mat till oss själva. Vi fick också uppleva något mycket märkligt under tankningen. På Revingehed finns också en sk fordonsgrupp som vårdar och renoverar regementets gamla fordon. Tyvärr hade de lite dåligt med folk så kollegan Johan fick rycka in. Först som ”förlöpare” framför en Centurionvagn, sedan som tankbiträde.  Alla pansarfordon som framföres inom motorområdet skall ha en man gåendes (springandes) framför vagnen som en extra säkerhetsåtgärd. Nu fick vi uppleva Johan springandes sidan om det stora pansarfordonet.

Johan gör av med lite överskottsenergi tillsammans med Stv 102.

Efter tankningen var det bara att ställa fordonen på plats och bege oss till matsalen för lite middag. Man har nästan glömt hur tidigt man äter i det militära. Middagen serveras mellan kl 16 – 17 och dagen till ära serverades fläskfile med potatishalvor och svampsås (det var ju fredag!). Inte alls illa! Till detta en ordentlig salladsbuffé och kaffe på maten. Sedan var det bara att bege sig till vårt logement. På militärspråk By 102 där vi raskt invaderade tre rum med hela vårt gäng. Alla var inte komna ännu. Några skulle komma senare på kvällen, några på lördagsmorgonen och siste man skulle ansluta tidigt söndagmorgon.
Det var inte utan att det var ganska skönt, efter det att prylarna åkt in i skåpet, sängen bäddats, att få njuta av en kall öl i goda vänners lag.

Istället för kvällsmat, eller samling på luckan!

Allt eftersom kväll framsked blev vi fler och fler. Alla verkade dessutom att ha inhandlat chips och andra livsnödvändigheter. Några tog en liten utflykt i kvällen till den närbelägna metropolen Södra Sandby och inhandlade pizza. Någon mat fanns tyvärr inte att tillgå på regementet. Den gamla fina markan och soldathemmet är numera stängt i avsaknad av soldater. Men det var tjo och glam på luckan när vi var samlade.

Vi blev fler och fler under kvällens lopp.

Diskussionerna gick höga och förväntningarna inför morgondagens generalrepetition var stora. Hur dags? Var skall vi samlas? När kommer kungen? Får vi någon mat? Vem sitter där? Vår ”chef” Johan hade fullt upp med att försöka att förklara att han visste ungefär lika mycket som vi andra. Nåväl, dagens ”arbete” började göra sig påminnt, eller var det kanske ölen som bidrog till att John Blund började göra små besök. Dt var dags att sova på ”luckan” för första gången sedan värnplikten 1966. Det var inte det lättaste att komma till ro. Det var varmt, sängen var smal och ljuden obekanta. Men så småningom slumrade jag in och tror att jag sov den mesta delen av natten. Vi hade bestämt väckning till klockan 0630 eftersom alla hade påpekat hur lång kön till dusch och toalett skulle vara på morognen. Frukost skulle serveras kl 0800 – 0830 och det ville man ju inte missa! Trots detta var i stort sett alla färdiga och iförda sin uniform m/39, eller m/58, när klockan var strax före ½8. Det var bara att bege sig i samlad klunga till matsalen och hänga utanför. Klockan åtta blv vi insläppta och det var bara att plocka på brickan med filmjöl, musli, ägg, ost, korv, bröd, dricka och kaffe, eller vad nu föredrog.
Efter maten var det tillbaks till förläggningen för uthämtning av våra vapen, gevär m/96, alltså den berömda Mausern. Därefter packade vi in oss i bilarna för färden till motorområdet och förberedelserna inför dagens övningar.

Nu gällde det att komma ihåg allt! Enskild ställning, manöver, Givakt och det med i remmen gevär, för fot gevär, och lite till. Vi passade på att öva lite innan allvaret började.

Det var gott om tid och vi passade också på att bli fotograferade. ”Hovfotograf” Dahlbom tog gruppbilder av de olika enheterna och dessutom ”förbrytarporträtt” av var och en. Speciellt bra tyckte jag gruppbildsuppställningen av hela förbandet blev.

Stolta grabbar, och tjej! Men då visste vi inte riktigt hur lyckat allt skulle bli.

Efter mycken om och men blev det så äntligen dags för oss att köra ut mot den gemensamma samlingsplats vid regementets pistolskyttebana. Denna ligger precis nedanför det öppna fält där kungen med uppvaktning och publiken skulle stå under söndagen.

Uppstigning och avmarsch mot fältet.

Kön bakom oss var imponerande. Eftersom vi tillhörde Beredskapstiden och Andra Världskrigets förband. 7.motorbrigaden föregångare till de senare pansarbrigraderna och MekBat skulle vi ha vår plats långt fram i den historiska kortegen. Först skulle beridet artilleri från A 3 rida, därefter ”vår” stridsvagn, och sedan pansarbilen som jag själv tillhörde. Det tog en stund till uppsamlingsplatsen och det fotograferades vilt längs vägen.

Bakom oss fanns "vår" radioterrängbil, den sk Suggan, lastbilar och även en stridsvagn S.

Samling och förberedelser.

Väl framme blev det lite dirigerande innan alla stod placerade i den ordning kortegen skulle färdas. Äntligen var det dessutom dags för utspisning. Men först var det uppställning inne på skjutbana och vi hälsades av den ansvarige officeren från P 7. Efter lite uppdelningar i tidsordning, lite pep-talk var han nöjd och vi kunde hämta våra matpaket som bestod av rostbiff med potatissallad, dryck och ett äpple. Måltiden förtärde vi med lättad klädsel inne på skjutbanans platser. Jag behöver väl inte påpeka att det smakade ganska så gott med mat.

Här sitter jag själv i "lättad klädsel" och skall precis börja måltiden. Mina kära kollegor och vapenbröder är också koncentrerade på maten.

Efter maten, och en stunds väntan, var det dags för hela kortegens personal att promenera fram längs den tänkta kortegevägen. Själv stannade jag kvar vid fordonskolonnen och agerade vaktpost med mitt obrukbara, men skräckinjagande mausergevär! Det var ganska skönt att luta sig tillbaka på en gammal trädgårdsmöbel i den bleka solen. Så småningom återvände alla och det var dags att låta kolonnen köra längs färdvägen. Uppe på estraden, där kungen skulle sitta imorgon, fanns en del befäl och soldater som agerade statister. Förmarschen gick bra tyckte jag! Hälsningar, både med huvudvridningar och honnör satt perfekt. Men det tyckte inte våra ansvarige ”general”. Gör om! Gör rätt! Det tog givetvis en bra stund att få alla fordon runt på de små skogsvägarna, tillbaka till utgångsplatsen. Och så körde vi igen. Denna gång belv det godkänt och vid pass strax efter klockan 15 var det bara att njuta av kaffe och nybakade wienerbröd från fältbageriet.

Kafferast med wienerbröd.

Efter det uppiggande kaffet var det dags att återvända till motorplan och göra allt för inför den viktiga morgondagen. Det var också viktigt att passa mattiderna, annars blev det till att svälta. Alla stuvade in sig i bilarna och begav via förläggningen till matsalen. Dagens middag skulle enligt veckomatsedeln bestå av hamburgare med bröd, och alternativet lasange. Hamburgare vet jag inte om man kalla den ”överkörda” pannbiff som nästan alla ratade. De flesta av oss valde istället lasangen, som var riktigt god. Hemvärnsungdomarna kom samtidigt med oss, och där var det hamburgare som blev deras val.

Efter maten bar det tillbaks till motorplan för att göra allt klart till den stora dagen imorgon. Gamla fordon är känsliga saker och det är inte alltid som de fungerar när det behövs. Nu gällde det att inte få störningar, eller incidenter, mitt framför majestätet undr uppvisningen. Efter några timmar var det klart för återfärd till förläggningen. Vår långa kolonn med mig som andra bil, och Johan först körde mot grinden när malören inträffade. Johan sstannade för att släppa fram en bils om kom från vänster. Tyvärr trodde jag han skulle köra! Och så var olyckan ett faktum. Pang!

I goda händer, när det hände!

Som tur var fanns det en mängd motorkunniga människor i vår kolonn och den tjutande tutan tystnade snabbt efter att Joakim ryckt av sladden. Det konstaterades snabbt att vattnet som rann ut, med en skarp doft av citron, var spolarvätska och inte kylarvätska. Lite bucklor och tillknölad plast samt en krokig ratt plus stoltheten var allt som skadats. Märkligt nog hade Johans bil fått minimala skador. Åtminstone vad vi kunde se. Resten av kvällen fick jag båda höra och veta hur det var med förhållandet mellan Nissan och Jeep, och alla andra tänkbara kommentarer.
Nästa morgon var det den stora dagen. Frukosten var snabbt avklarad och det var bara att bege sig till motorplan.

Inget är som väntans tider...

 Som alla minst var det ofta väntan som gällde i det militära, så också denna dag. Under tiden som skulle förflytta tills det var dags drog vi omkring, förmodligen lätt nervösa inför dagens begivenheter. Vi fick ett varningens ord från en tillskyndande bilist. Ta det lugnt! Polisen har kontroll precis vid utfarten. Detta var en varning som vi inte behövde bry oss om, men det var väldigt tacksamt eftersom polisen stoppade trafiken på Revingevägen så att kom över med vår kolonn. Tyvärr var det inte läge att stå att fotografera så därför har jag inga bilder från själva ”dagen”. Men man kan väl lugnt säga att det blev en riktig succe! Inte bara förbimarschen utan också den efterföljande uppställningen där publiken fick kika närmare vår våra fordon och utrustning. Vi passade givetvis på att göra reklam för både museet och också den kommande MILITÄRDAGEN nu på lördag (3/9). På länken nedan kan du se några bilder från själva paraden, och dessutom en filmsnutt från själva defileringen:
http://www.kulturportallund.se/index.php?option=com_content&view=article&id=744&Itemid=4191
http://www.kulturportallund.se/index.php?option=com_content&view=article&id=747&Itemid=4198

Vid pass ½ 4 hämtade jag och Johan kaffe och nybakta wienerbröd till ”krigarna” och efter att ha njutit av detta var det dags att bryta utställningen och bege sig tillbaks till motorplan. Nu var det lastning av fordon som gällde, som efter visst besvär kom på plats ombord på släp och vagnar. Därefter var det tillbaks till förläggningen för städning, vård av utrustning och lättare vapenvård.

Vapenvården bedrevs med så stor iver och nit att vår käre chef fick fälla anmärkningen ”det är inte särskild tillsyn”, men alla ville göra ett bra jobb, vilket de också lyckades med!
Allra sist på dagen, eller nästan kvällen, samlades vi utanför kasernen för en kort debriefing från Johan och det var inte utan viss stolthet vi kunde applådera oss själva för en minnesvärd och lyckad uppvisning, och upplevelse!

Så var det slut - för denna gången!

Så nu var det tillbaks till ”vardagen” för några dagar innan det är dags igen för en ny ”militär” helg. Denna gång på Beredskapsmuseet där det avhålls en MILITÄRDAG med allt vad det innebär!

Välmaskerad Jeep, eller kollegornas omtanke!

Som avslutning passar väl bilden av min bild med kollegornas kära omtanke och omdop till Jeep. Jag vet inte riktigt vad de båda bilföretagen tycker men jag tror inte någon av dem gillar jämförelsen. Men lite plåt och tilltufsad stolhet vad gör det så länge inge blev skadad!
Nu önskar jag en fortsatt skön vecka och glöm nu inte beställa Bunkerboken, om du inte redan gjort det, och att besöka Beredskapsmuseet på lördag!
Hälsningar
Leif H

PS Lite smolk i bägaren tyckte jag dock det var att ”huvudpersonen” infanteristen från I 25, som ju var det som egentligen firades, lyste med sin frånvaro. Nog borde ha gått att klä ut några av regementets soldater i tidsenliga uniformer.

Så var det då dags att röra på sig. (foto Lars Dahlbom)

”…dimman dansar…” ”…gå på vattnet…” ”…långtradare…” Märkliga fraser, helt ryckta ur sitt sammanhang. Vi kan lägga till nypotatis och wienerbröd! Men det är inte så märkligt som det låter. Det är några av alla de sökord och sökbegrepp som leder fram till FORT & BUNKERs webplats www.bunker.nu Svårare var det alltså inte!
Det blev annars en mycket märklig vecka som helt kom att kretsa kring Regementets dag på Revingehed. Det var alltså det nuvarande regementet P 7 som firade sin 200 års födelsedag med kunglig närvaro och stor historiskt återblick. För att skapa lite mer utrymme har jag valt att berätta om detta i ett eget veckobrev som du finner under rubriken vecka 34 GIVAKT! MANÖVER!

Kan ni bekräfta att ni är ägare till bilen XXX XXX? Så lät det häromdagen i min telefon. Det var ett marknadsundersökningsbolag som ville veta vad jag tyckte om mitt senaste verkstadsbesök!? Ett telefonsamtal som nästan fick en att byta bilverkstad! Först bryts samtalet, sedan kommer en del märkliga frågor som ovanstående, sedan bryts samtalet igen. Dagen därpå ringer människan igen och skall återuppta samtalet. Då plötsligt säger hon (för det var en kvinna) att hennes dator lagt av (!?) och undrar om hon får ringa igen. Svaret blev nej tack!

Tidningen FORT & BUNKER nådde sina läsare. Något som märktes både på telefon och i mailboxen. Tack för alla vänliga och berömmande ord! Det är att trevligt och höra från tidningen läsare. Redan nu har arbetet med det kommande numret påbörjats och detta skall finnas hos sina läsare ungefär i mitten av november. Då är det dessutom lite trevliga specialerbjudanden och en närmare titt på fenomenet re-enactment!

På torsdagen var det dags för en tur till Djuramossa för att beskåda lastningen av 7.motorbrigadens fordon inför Regementets dag på söndag. Blev några festliga timmar med lastning och transport och avslutningsvis lossning i Revingehed. Det var åtskilliga ton pansar och plåt med med stor skicklighet och snabbhet placerades på försvarets tunga transportfordon. Tjaa mycket mer hände inte under de dagar i denna  vecka som det inte var militära övningar. Om detta kan du läsa i veckobrevet Givakt! Manöver!

Hälsningar

Leif