Det var varit både kallt, och tyst. Med kallt avses väderleken som gav oss temperaturer härnere på ner till 12-13 grader kallt. Och tyst från undertecknad beroende på en mängd faktorer som tandläkare, skrivande och bokhantering. Men nu är jag förhoppningsvis i kapp med det mesta, och ett sista tandläkarbesök i den kommande veckan skall väl förhoppningsvis råda bot på trilskande tänder! Men under flera sena eftermiddagar, på väg hem från posten har jag kunna njuta av en fantastisk solnedgång, som bilden visar. Man blir nästan lite lyrisk. Bilden nedan visar också att det inte alltid är så!

Lite vinter blev det dock...

Men vi tar det väl från början, som vanligt. Januari månad slutade med ett ”ordentligt” strömavbrott som började vid 14-tiden och varade nästan 2 timmar. Nervositeten var stor eftersom jag precis höll på att säkerhetskopiera och jag var lite osäker på vad hade hänt. Det klarade sig, men vis av skadan har jag nu inhandlat en liten batteriback-up från Kjell & Co. Så nu skall man väl slippa att få hjärtat i halsgropen. Annars kom vinterns första snö den 1 februari. Inga stora mängder men det blev vitt i markerna. Men det är inte utan man känner sig ganska lycklig över att det nu har gått två månader utan snö. Annat var det förra året då låg snön, eller rättare sagt drivorna, meterdjupa.

I veckan arbetade jag också lite med den kommande resan till Normandie som sker den 20 april. Det var kontroll av minibussarna, hotellet och lite andra praktiska saker. Glädjande nog var allt OK och det ser lovande ut! Den kommande veckan fortsatte med kallt väder, lite snö och den vanliga blåsten. Själv hade jag ett tandläkarebesök inbokat för att få en gammal avbiten kindtand utdragen. Det var inte utan viss nervositet som jag anlände till min tandläkare i Brantevik. Tanden var ju avbruten så det blev lite jobb att få ut den, men så småningom lyckades hon (ja det är en kvinnlig tandläkare, och en mycket trevlig sådan). Allt kändes bra, vilket inte var så konstigt med tanke på bedövningen. När den släppte kändes det inte fullt så bra. Resten av veckan gick i tandvärkens tecken. En inflammation hade slagit till i hålet för den utdragna tanden. Som vanligt hade det blivit helg och det var inte läge att ringa tandläkaren förrän på måndagen. Jag fick omgående en akuttid. Ett mindre trevligt besök där hålet rensades och syddes. Snacka om tandvärk. För första gången på många, många år fick jag tillgripa smärtstillande för att kunna sova. Men nu har det äntligen lugnat ner sig och som sagt i kommande vecka skall stygnen bort, sedan får vi hoppas detta är historia.

Så nära ett månlandskap man kan komma. Satellitbild över Pointe du Hoc i Frankrike,

Ett av besöksmålen på den kommande Normandieresan är Pointe du Hoc. Bara några kilometer från orten där vi bor. Ett område som bevarats exakt som det såg ut efter krigsslutet. Givetvis har naturen mjukat ut konturerna, och slätat till bombkratrarna lite. Men det är en märklig upplevelse av vandra runt i området bland kullvräkta och söndersprängda bunkrar. Man blir dock förvånad över en del bunkrar som är helt intakta, trots det intensiva bombandet. När man står längst ut vid avspärrningen, på spetsen, har man svårt att föreställa sig att här klättrade amerikanska Rangers upp och erövrade batteriet. Ett batteri utan kanoner!

Under de gångna veckorna har det också blivit tid för ett besök uppe i Djuramossa. Museet håller ju vinterstängt men det betyder inte att verksamheten har upphört. Flitens lampa lyser med nya projekt och underhåll. Varje tisdagskväll träffas ett ganska stort gäng för att arbeta med olika projekt. Just nu är det bl a inredningen av en el-container för museets nya strömförsörjning som pågår.

Ett glatt arbetsgäng i den blivande el-containern.

 Men även borta hos grannen lyser flitens lampa i uthusen. Här pågår renoveringsarbetet med både stridsvagnar, verktyg och fordon. Det är Pansar-Perssons gäng som jobbar med detta. En liten stund på kvällen träffas gängen för en gemesam fikapaus innan arbetet fortsätter ytterligare några timmar. Känner du för att vara med på ett hörn? Tag iså fall kontakt med Johan Andrée på Beredskapmuseet. Du finner han på info@beredskapsmuseet.com

Radaranläggning i vinterskrud.

Det verkar som om radaranläggningen i Laröd aldrig upphör att fascinera besökare, och journalister. I den gångna veckan var det dags igen och det blev besök i anläggningen tillsammans med en journalist som arbetar med en reportageserie om om dolda hemligheter i området. Vi får väl se vad som det blir av det.
Från kollegan Mats B kom två härliga bilder i matens tecken som jag jag bara inte kan undanhålla dig:

Pannkaksbakning i fält. En stunds matro under invasionsdagarna i Normandie.

Lite mat innan det är dags att dra ut kriget. Käk ombord för amerikanska soldater.

I förra veckobrevet efterlyste jag dina matminnen från lumpen, gärna tillsammans med dina favoriträtter. Det har varit märkligt tyst. Var det verkligen så att det inte fanns något som smakade i ”lumpen”? Fläsk med löksås, makaroner med falukorv, kalopsen, ärtsoppan, kvällsmackorna med prickig korv och varm choklad efter kvällsövningen. Någonting måste väl ha fastnat. Du kan väl inte ha glömt den mindre trevliga lapskojsen eller som i mitt eget fall fisken. Det var då lunchen bestod av ett besök på markan. De dagarna var det ostfralla och ibland en leverpastejsfralla, på markan, som fick bli dagens lunch. Maila mig på info@bunker.nu och berätta om din godaste lumparmat, eller bästa minnet.

Dolda kanoner i semesterparadiset (foto Neill Wood)

Mitt i odlingslandskapet. Här rasade en gång hårda strider.

I den mindre skalan, men en plats för minnena.

Mer om detta kan du läsa i senare nummer av tidningen. Så där ser du vad som händer under tre veckor i mitt liv. Nu får du vänta en vecka tills nästa rapport och då är dessutom tidningen förmodligen på väg ut till sina läsare.

Bunkerhälsningar
Leif H

PS Notera redan nu i den kalender den militärhistoriska dagen och SMB-dagen på Beredskapsmuseet i Djuramossa. 17 maj. Mer information kommer, men det blir ett ordentlig pådrag. Dagen har fått namnet SOLDATERNA! Så kan du själv fundera vad det kommer att handla om!

Sakta börjar livet återvända i de normala fotspåren. Alla helgerna ligger bakom oss och vardagen flyter på som vanligt. Det är datorarbete, tandläkarbesök, handla, hämta böcker, packa böcker och mängder av allt annat praktiskt som nu fyller dagarna, och ibland även kvällarna. Glädjande nog har det blivit en liten aning ljusare, både mornar och kvällar. Och! Snön lyser med sin frånvaro, något som jag är väldigt glad för. Vid denna tiden förra året hade snön legat i stora driva under mer än 2 månader. I samband med en av de återkommande stormarna lyckades Landskronavarvets 6 000 ton tunga torrdocka slita sina förtöjningar och driva iväg. Det bar sig inte bättre än att den drev på den mest långrunda delen av Lundåkrabukten, precis söder om Landskrona. Vattenståndet var ovanligt högt och den hårda blåsten drev den gigantiska torrdockan långt upp på de lågt liggande ängarna. Själv hade jag bara läst om händelsen, men när jag passerade kunde jag inte låta bli utan att förbluffas och naturens krafter. Nu skall man försöka ta loss den genom att gräva en kanal och en damm och därefter bogsera tillbaks ”rymlingen”.

Årskiftet 2910/2012

Bilden ovan fann jag bland vinterbilderna. Visserligen ser det väldigt vackert ut med den vita snön och klar, blå himmel. Men det var den dagen. Normalt var det snålblåst och snöyra den mesta tiden. Nej tacka vet jag den ”riktiga” skånska vintern som råder nu,

Tidningen FORT & BUNKERs första nummer för året växer fram så sakta. I slutet av februari skall du kunna ha det i din brevlåda (under förutsättning att du abonnerar). Innehållet denna gång är väldigt blandat; Värntorn, alltså stridsvagnstorn i bunkrar, Reenactment som denna gång tittar lite närmare på Skånes Caroliner. Att utforska bunkervärlden och militärhistorien via datorn och Google samt en hel massa annat. Jag tänkte jag skulle ta dig med på en liten virituell militärhistorisk utflykt till det forna Östtyskland.

Det forna DDR med markerade militärhistoriska sevärdheter.

Ända sedan besöket i Tyskland för två år sedan tillsammans med kollegorna, har jag förvånats över mängden sevärdvärdheter, och spännande platser, för oss militärhistoriskt intresserade. Tyskland ligger ju ganska nära, åtminstone för oss härnere i Skåne. Här är två färjelinjer och en broförbindelse så det behöver inte ta mer än 3-4 timmar förrän man är nere i norra Tyskland. Som vanligt var det först efter hemkomsten som jag började alla sevärdheter som vi passerat. Dels beroend epå att jag köpt lite speciella guideböcker, dels genom att jag börja finkamma internet efter sådan som man borde titta på. Det en ledde till det andra och jag började markera mina ”fynd” på den utmärkta gratistjänsten Google Earth (gratis nedladdningsbar) Hitintills har jag gått igen det mesta som finns att upptäcka i det forna DDR när det gäller militärhistoria sevärdheter och lämningar. Jag har markerat kasernområde, övningsfält, bunkrar, museum, minnesmärken och så vidare. Allt dethär kommer man ju givetvis aldrig att hinna med att se, men nu vet jag åtminstone var det finns. Tiden är också en faktor som spelar in när det gäller det tidigare Östtyskland. Den stora mängden övergivna kasern- och militärområden kommer förr eller senare att försvinna, dels genom att naturen tar över, men också att det mesta rivs eller plockas bort. Så bjud dig själv på en liten militärhistorisk resa. Välj ”ditt” land att utforska. Välj en tidsepok och ett begränsat geografiskt område, t ex Frankrike och första världskrigets slagfält. Sedan är det bara att flyga fram över landskapen och leta efter spännande utflyktmål. Du har stor hjälp om du någon bok i det aktuella ämnet där du kan få lite ortnamn och platsangivelser. Trevlig resa!

Ett ammunitions, - eller robotförråd någonstans

Här ovan ser ett exempel på vad man kan hitta under utflykterna. Bilden visar ett stort ammunitionsförråd, eller kanske f d robotförråd, någonstans i det forna DDR.

Annars är det arbetet med bokprojektet Snuskburken som är det jag helst vill lägga min tid på. Just nu håller jag att försöka sammanställa de maträtter som har funnits längst inom den militära ”matkonsten”. För det var ju så att vi åt ju inte bara ärtsoppa i det militära. Det var många rätter som man fick njuta av under dagarna i fält. En del blev kvar som ett bestående matminne, medan andra förträngts. Så jag tänkte du kanske kan hjälpa att leta fram ”guldkornen” när det gäller maten i det militära. Vad smakade bäst ute fält? Har du inga bra minnen från fältövningar får du gärna komma något som smaka extra gott ”hemma” i matsalen. Skicka ett mail till mig på info@bunker.nu så skall jag försöka skapa en sorts 10-i-topp-lista över resultatet. Vem vet det kanske är precis din favoriträtt som kommer med i boken?

I våra dagar finns ju inte längre den gamla hedliga trossen och mycket av det som lagas idag i de militära köken skiljer sig inte nämnvärt från vilken ”dagens” som helst. Ovan ser du en fransk stridsportion där huvudrätten är Volaille aux légumes printanier som det heter på franska, det låter lite enklare på svenska; kycklingkött med grönsaker. I övrigt finns där ett sortiment av kex, buljong, efterrätt och annat som gör fältlivet trevligt. Maträtten kan ätas kall eller värmas i sin förpackning.

Den svenska fältransonen, ovan i form av frukost, ser inte lika imponerande ut. Här är det solgryn med hallon och diverse ”läckra” tillbehör som Hallontoddy(?), energidryck, choklad och pulverkaffe. Men man kan ändå inte ungå att bli imponerad över de olika ländernas satsningar på maten i soldaterna fältportioner. Utbudet är stort och variationsrikedomen likaså. Numera är konserver sällsynta och har idag t o m hamnat på museum.

Nu har den militära burkmaten blivit museiföremål.

På bilden ovan kan du se en del av den amerikanska försvarsmakten konserver och matprodukter. Notera att det på den tiden också ingick ett litet paket cigaretter i fältransonerna. Till och med här hemma fanns det cigaretter i fältransonerna under 1950-talet. Mest berömd i det sammanhanget är kanske den s k tegelstenen som just var benämningen på en fält/stridsranson. Den innehöll konserver, kex och dryck.
Något som också har börjar röra på sig är alla evenemang och aktiviteter framöver. Det dyker upp än det en, och än det andra. Just nu har jag fått följande att notera i min kalender:
14 april – Stockholm Vapen och Militariamässa
17 maj – SMB-dag och Militärhistoriskt dag på Beredskapsmuseet i Djuramossa
19 maj – Militärmuseet i Delaryd. Invigning Etapp 2
30 juni – Beredskapsmuseet 30-års jubileum
Vill du har information om de olika begivenheterna rekommenderar jag att du söker på deras resp hemsidor. Där finner finner du program och tider mm mm. Vet du med kommande arangemang får du gärna skriva en rad/mail till mig så kan jag uppdatera ”Kalender” efterhand.

Boken Muskö en örlogsbas i berget finns nu åter i lager. Priset är 250 kronor och du beställer den enklast på FORT & BUNKERs hemsida. Boken kan inte köpas i bokhandeln (kan vara bra att veta)

Så med detta ber jag att få önska en trevlig vecka och kan bara konstatera att vi har kommit lite nämre sommaren

Hälsningar

Leif H

Snacka om att gå upp i rök!

Det har redan hunnit gå två veckor in på det nya året, så det är hög tid att komma igång  med skrivandet av veckobreven!
Så börjar vi på ett nytt år och nya äventyr. 2011 är nu historia, och för min del en bra historia. Det var ett riktigt hektiskt år med mängder av intressanta och spännande upplevelser. Men nu skall vi se om 2012 kan bli minst lika bra!
Av mina två stora intressen, militärhistoria (med betong) och mat, var det maten som stod i centrum under de gångna helgerna. Jag tillhör de där konservativa typerna som gärna håller på traditionerna, och tycker att årets säsonger skall stämma och anpassas med maten. Jag saknar t ex kräftpremiären i augusti, men nu var det jul och nyårshelgen det gällde.
Julhelgen blev den sedvanliga med skinka, brunkål, köttbullar, prinskorvar, revbensspjäll och ris á la Malta. Före allt detta måste det bara avnjutas en läcker silltallrik med klassiska tillbehör som öl och snaps. Jag slog till med fyra sorters sill och sparade laxen till juldagen. TV med Kalle Anka och tittade glatt på de gamla invanda figurerna.

Sill, snaps och en kall öl på stående fot under julstöket!

Annars har hela december månad mest handlat om att ta mot beställningar och skicka detsamma. Det är förstås förlagets böcker jag pratar. BUNKERBOKEN och MUSKÖ är de två böcker som varit julens stora dragplåster. Musköböcken är tyvärr försenad och jag hoppas den skall upp när inom den närmsta veckan. Men annars är det många ”grabbar” som fått BUNKERBOKEN bland julklappspaketen. Nu tror jag förstås att den aldrig hamnade bland julklappspaketen – den öppnades nog direkt vid ankomsten! Men jag hoppas alla som beställt böcker, har fått dessa, och är belåtna med sitt val.
Direkt efter helgen (alltså nyårshelgen) var det dags att börja sätta sig vid datorn igen. Denna gång var det en artikel till tidningen Soldat & Teknik som skulle författas. Det aktuella numret utkommer den 12 mars, så du får ge dig till tåls tills dess.

Men roligast av allt var när det dök upp två pallar med boken om Muskö. Det är SMB (Svenskt Militärhistoriskt bibliotek) som valde just min bok om Muskö till sin månadsbok i december 2011. ”Min” bok låter snyggt! Det handlar om en speciell upplaga som SMB själv tryckt upp för sina medlemmar, och som bara säljs inom SMB,s verksamhet. Men som tack och belöning har jag fått en mindre upplaga av ”min” bok och denna kan du givetvis beställa från förlaget FORT & BUNKERs hemsida till ett skapligt pris.

Ja, ”äventyret” med skrivandet av Musköboken var verkligen en dröm som gick i uppfyllelse. Det var också ett ämne som många ville läsa om. Den förhållandevis stora upplagan sålde slut på mindre än ett år, när boken ut första gången 2007. Genom åren har det varit många som velat köpa boken, så jag hoppas att alla ni som saknat den, nu tar chansen att komma över ett exemplar.
Annars har det varit allt möjligt under de två veckor som redan gått av det nya året. Det bästa är att snön lyser med sin frånvaro, och jag hoppas att det för första gången på länge skall bli en grön vinter. Ställ skidorna längst in i garderoben och plocka fram vattenskidorna istället.

Informationsskylt vid Ksp-värn 735 i Domsten (foto: Johan Andrée)

Min kära kollega, Johan Andrée, vid Beredskapsmuseet, har under hela förra året, men främst under hösten ”slitit” med underlaget till de informationstavlor som varit ett önskemål att få sätta upp vid Per-Albinlinje värn som ingår i bevarandeprojektet hos Beredskapsmuseet. Ritningar, teckningar, bilder och textunderlag var nu färdigt och Johan och undertecknad tillbringade några dagar med att ta fram skyltoriginalen. Hur det ser ett kan du se på bilden ovan. Johan körde ner till kulsprutevärnet 735 i Domsten och ”provskyltade”. Ser stiligt ut, om jag själv får säga det!

Annars har det nya året året startar på ett utomordentligt trevligt sätt. På genom lokalerna hos min lokala ICA-handlare passerar jag ett av de stora varutställen för ”tillfälliga” varor. Oxfile 99:-/kilo! Jag tänker inte så mycket på när en kvinnorna i delikatessdisken påpekar tillfället! OXFILÉ FÖR 99 KRONOR KILOT! Svensk! Färsk! Är det något fel på den är min första tanke. Och det var det på sätt och vis. Leverantören hade levererat ett antal kilo (ganska många) färska oxfiléer fel till butiken. Eftersom det var en färskvara och dessutom fredag, ville man inte ta tillbaka partiet. Jag förmodar att butiken fick ett mycket bra pris på köttbitarna och valde att göra en liten oxfiérea! Och det tog inte många minuter förrän partiet var slut. Själv lade jag beslag på 2 härliga filer, det skall kanske tilläggas att det var hela filéer. Resultat blev mycket ”godis” i frysen och en härlig måltid på kvällen.

En ½ oxfilé, uppbunden, brynes på alla sidor.

Den brynta oxfilén inlindad i mördegstäcke. Innanför finns baconskivor och champinjon.

Efter en stund i ugnen blir den precis så läcker som den skall vara - Varsågod! Biff Wellington a la Gordon Ramsey.

Och så till sanningens ögonblick - serveringen!

En bild säger mer än 1 000 ord! Och gott var det också!

Så ibland kan man har tur och i detta fallet var det en tur som håller i sig under några veckor, då jag kan njuta av oxfile både på tvären och raken. Det leder oss osökt över till projektet Snuskburken, och andra recept. Där är det mycket sällsynt med oxfile och betydlgt vanligare med konserver och frystorkade livsmedel. Från Ryssland har vi fått följande bilder som illustrerar de ryska soldaternas stridsportioner.

Rysk stridsportionssats. Konserver och folieförpacknngar.

Maten skall ju tillagas också, och i våra dagar har de klassiska fälköken helt försvunnit. Nu är det soldaten själv som skall värma sin man, på något sätt. Det kan vara kokkärl och spritkök, någon form av engångsbrännare eller varmt vatten direkt ner i förpackningen. På bilden nedan kan du se en praktisk engångsbrännare för bränsletabletter.

Och därmed har vi kommit fram till slutet av den andra veckan på det nya året. Just nu är det arbete med det kommande numret av FORT & BUNKER som håller mig sysselsatt. Under gårdagen (lördag) beskåda jag ett execispass tillsammans med Skånes Caroliner under ett par timmar i härligt ”vinter”väder. Kallt, klar himmel och ingen snö! Mer om de skånska karolinerna kan du läsa här http://skanescaroliner.treminuter.se

Exercis under fladdrande fana. Skånes Caroliner exercerar.

Så med den sköna bilden ber jag att få önska en god fortsättning på dagen, veckan och året. Glöm nu inte kolla bokhyllan! Står boken om Muskö där? Om inte så skall du kanske ta och beställa den.
Hälsningar

Leif H

Bunkervänner!
En riktigt God Jul och ett Gott Nytt år är vad som återstår! Jag hoppas du haft ett bra och givande år tillsammans med mig här på FORT & BUNKER, eller tillsammans med några av de böcker som förlaget ger ut. Nu tar vi en kort paus och firar helgerna. Vi hörs/läses på det nya året!

Njut och koppla av

JULHÄLSNINGAR
Leif H

Annars vaknade jag upp idag, söndag till en grå och mulen morgon. De senaste dagarnas blåst, föregånget att två rejäla stormoväder (nästan åtminstone) gjorde att morgonen inte kände så där väldigt upplyftande. Men iväg i bilen in till min lokale ICA-handlare för bullinköp, och på vägen dit kom glädjeämne nummer 1. Bensinpriset hos den lokala Statoilmacken kunde man väl inte klaga på.

Man tittade faktiskt både, och två gånger...

Bensinpriset hos Preem, tvärs över gatan var 14,33. Väl hos handlaren kom ”bagerskan” med ett leende och berättade att nu var minsann nästan allt färdig. Så det var bara att plocka på sig av läckerheterna, och skynda hemåt för den väntande frukosten med nya bullar, lussekatter, kaffe, ost, dansk salami och juice, tillsammans med morogntidningen.

En fröjd för både öga, näsa och morgonhumöret, nybakt alltså!

Annars har det varit en vecka med mycket hårda ord och svordommar över ett trilskande e-postsystem. Det var Loopia som drabbades av ett fel i sina servrar under måndagen som gjorde att e-posten uteblev. Först på torsdagen fungerade allt som det skulle igen. Men man blir lika förvånad varje gång över hur ställd man är utan alla tekniska hjälpmedel. Detta oavsett om det gäller e-post, datorer eller mobiltelefoner.
Det är ju också extra frusterande när det är så nära inpå den stora gåvohelgen.
BUNKERBOKEN leder fortfarande ”julklappsligan” med stora mått. Vill man däremot finna boken i bokhandeln blir det snabbt stopp. Bokhandlare tar tydligen inte gärna ”smala” böcker att detta slag. Men det finns ett STORT undantag som jag måste få nämna och det är Bokhörnan (Bokia) i Karlskrona. Här finns alltid de båda delarna av Blekingeböckerna och jag tror även de har några, eller någon Bunkerbok också! För hur skall man annars finna sina favoritböcker inom ”sitt” område. Det är ju inte alltid det enklaste att finna nyutkomna sådana.

Men som alltid kan du beställa böckerna via vår hemsida bunker.nu. Du fyller bara i namn, adress och postadress, samt ett mobilnummer. Kryssa för vilken/vilka böcker det gäller och skicka iväg beställningen. Inom ett par dagar har du boken i din brevlåda, eller host ditt postombud. Tänk dock på att det är segt med postgången nu, såhär nära jul, så det skadar inte att vara ute i god tid. Absolut sista dagen för att beställa böcker till julafton, eller rättare sagt dagen före, är den 19 december. Efter detta datum kan vi inte garantera att din beställning hinner fram till jul. Men du kan givetvis beställa ändå, det är bara det att får böcker efter julhelgen.

En annorlunda hobby, eller en livstil?

Något som började förundra mig, efter besöket i somras på den stora War & Peace-showen i Beltring (England) är fenomenet Reenactment. Du har säkert själv sett det någon gång. Det kan vara i form av ett uppträde, en utställning eller i samband med någon pampig invigning. Karoliner, som på bilden ovan, eller beredskapssoldater från andra världskriget. I kommande nummer av FORT & BUNKER skall jag titta lite nämare på denna, alltmer växande, hobbysyssla. En hobby som i vissa fall utvecklas till en hel livstil, där man äter, verkar och uppträder på det som rollfiguren skulle ha gjort. Nu väntar en intensiv arbetsvecka. Och det är en vecka där min almanacka för första gången i år är helt blank. Inte en enda inbokad aktivitet – Härligt!

Jag slutar med en bild från en solig söndag, för precis ett år sedan. Jag håller tummarna för att det skall bli lite lindringare i år (och nästa år)

Och därmed är det bara att önska en trevlig luciavecka och hoppas att julstressen håller sig borta från oss. Till vi läses nästa gång önskar jag trevliga dagar

Leif H

Julmånaden – det märks på beställningarna. Det är många som kommer att få, eller kanske redan har fått, böcker från förlaget FORT & BUNKER i julklapp. Det är blandad kompott. Kanske kan man ana att ”någon” önskat sig, och styrt julklappsordern rätt väg
En bok som jag hade hoppats skulle bli färdig till julens klappar var Musköboken. En bok som kom ut 2007, men som tog slut väldigt, väldigt snabbt. Roligt på sitt sätt, men tråkigt för alla de som blev utan. Nu kommer den igen i en nyutgåva och jag hoppas den skall vara lika populär, och efterfrågad, som mail och telefonsamtal har gjort gällande. Tyvärr kommer den inte att kunna levereras förrän under januari, men det går bra att beställa den via hemsidan www.bunker.nu

När du ändå är ute på nätet tycker jag du skall titta in på sidan namninsamling.se – Gratis och kvalitetssäkrade namninsamlingar och lägga ditt namn för en god sak (tycker jag) Det har under två års tid rasat en strid mellan Beredskapmuseet och Statens Försvarshistoriska museer. En strid som varit mycket märklig. Jag har av olika skäl hållt mig utanför denna för att inte dra in verksamheten. Men nu tycker jag att det har gått för långt och man måste reagera. Du kan hjälpa till genom att protestera via namninsamlingen. Klicka på länken och följ instruktionerna.

I veckan kunde man också träffa en av författarna till BUNKERBOKEN i bokhandeln i Vimmerby. Att det var just Vimmerby är kanske in te så svårt att räkna ut – Tim Eriksson bor nämligen här. Under två timmar fick han öva upp sitt autografskrivande och dessutom sälja lite böcker, det hängde egentligen ihopa!
Och just BUNKERBOKEN till den mest populära av förlagets böcker just nu. Boken som visar på allt det som fanns, och allt det som inte finns längre. Du får följa med på en fotografisk resa genom kustartilleriets spektakulära anläggningar. Från Blekinge i söder, till ett avlägset artillerifort i Norrland. Och där emellan finner du både Stockholms skärgård och lite Göteborg. Just kustartillerianläggningarna i Stockholms skärgård är det som gör boken så unik. Detta var anläggningar som omgärdades av så hög sekretess att man t o m flera år efter att kustartilleriet som vapenslag avvecklats, måste genomgå säkerhetskontroll för att besöka platserna. Nu kan du i lugn och ro ”besöka” dem från fåtöljen hemma. För nu finns de flesta av dem inte längre.

BUNKERBOKEN har väckt stor uppmärksamhet och den tryckta upplagan minskar snabbt. Vill du försäkra dig om ett exemplar så skulle jag nog rekommendera att du gör det ganska snart. Visserligen finns det fortfarande ett antal böcker kvar, men nästan 3/4 av upplagan är redan slutsålt. Så du kanske skall ge dig en bra bok i julklapp!

På tal om böcker vill jag gärna peka min senaste kvällsbok, för andra gången. Det är Midvintermörker av Lars Wilderäng. Jag vet inte om du gillar den här typen av böcker men om jag säger  Garbo, i tre delar, Operation Gävle, Röd Storm och liknande så vet du förmodligen vad jag menar. Boken beskriver ett scenario där Sverige överfalles av Ryssland. Boken pekar, med hela handen, på den kraftiga utarmningen av det svenska försvaret, och skildrar i nästan militär detaljrikedom ett händelseförlopp, både vid frontlinjen på Gotland, och bakom kulisserna i ledningscentralen. Till dig som gillar militärteknotriller så kan jag lova en riktig guldgruva. Speciellt roligt var det att läsa om den nytillträdde statminsterns fråga när det rapporterades om ett sänkt ryskt RO-RO-fartyg vid Slite. Var det kustartilleriet, undrade hon. Svaret kan ni kanske själv räkna ut. Enda nackdelen med denna typ av böcker är att man gärna ”slukar” dem. Själv brukar jag läsa en stund i sängen, men med böcker som denna blir det lite för långa stunder ibland, och man har svårt att lägga från sig boken.

I veckan var det dags för den sista reparationen på min bil, efter sammanstötningen med min kollega Johan Andrée under Regementets Dag på Revingehed. Den sista delen som skulle åtgärdas var den sneda ratt som jag ”njutit” av under flera månader. Nu har jag åter en ”rak” ratt som inte böljar.

Annars har det varit en vecka som mest kommit att handla om bokpackning, artikelskrivande och lite förberedelser med det kommande nuret av FORT & BUNKER. Visserligen är det först i februari som detta skall komma ut, men det gäller att börja förberedda och se till så det finns artiklar och innehåll. 2012 års första nummer kommer att koncentrera sig på vårt broderland Finland. Vi skall försöka förklara de många krigen och deras förlopp och också berätta lite om den militärhistoriska statusen. Här vårdas arvet av militärhistorien, krigsveteraner och platser med anknytning till krigshändelserna. Det är givetvis resan och intrycken från den Finlandresa jag gjorde i oktober tillsammans med kollegorna Johan och Ola. Under en vecka fick vi lära oss det mesta om den finska krigshistorien. En historia som utvecklades och levde sitt eget liv i skuggan av andra världskrigets stora händelser i övriga Europa, och världen. Just nu håller jag på att fördjupa mig i böcker, tidskrifter och material om Finland och dess krig.

Efter Gordons Ramsey,s smak och tycke.

Veckans matbild får bli av min tomma tallrik efter måltiden med ankbröst, rödvinssås och potatiskaka. En måltid inspirerad av alla matprogram på TV, där det oftast tjatas om anka i alla dess former. Jag vara tvungen att prova. Och, visst var det gott! Annars är det helt andra typer av mat det handlar om normalt genom arbetet med bokprojektet Snuskburken. Just nu letar jag milijöer till fotograferingen av lite militär mat. Och två har jag lyckats bli överens med mig själv om. Det är två härliga kontraster i köksväg, med åtskilliga år emellan.Först ut på önskelistan står Krigsköket på den fd Örlogsbasen Muskö

Här skulle 2 000 portioner kunna serveras vid behov. Krigsköket kom aldrig till skarp användning, men fick faktiskt rycka in under en ombyggnad av det stora köket ovanjord. Då både lagades och serverades maten inne i berget. Den andra platsen har stått tom i många, många år och det var förmodligen ännu längre sedan det lagades mat här. Det är fortköket på Västra Hästholmen. En fantastisk miljö där man verkligen önskar att väggarna kunde tala.

Det är tyst och stilla i det gamla fortköket numera.

Som en del i arbetet med bokprojektet tittar jag också lite på den mat som soldaterna i världens försvarsmakten kan ta del av idag. Jag kan lova att det är långt från mina dagars Mariekex och Pytt-i-Panna. Vad sägs t ex om den franska stridsportionen;  ”Den franska stridsförpackning RCIR (ration de combat individuelle rechauffable) finns tillgänglig i 14 olika menyer förpackade i en liten pappkartong. Denna innehåller två förkokta, färdig-att-äta huvudmål förpackade i lätta metallförpackningar, liknande sardinförpackningar, och en förrättsförpackning i en mer traditionell förpackning eller konservburk. Huvudmålen består bl a av biffsallad, tonfisk och potatis, lax med ris och grönsaker, köttpaj (Shepards pie) köttgryta på hare, chili con carne, paella, kalv gryta, lammgryta, kyckling med grönsaker mm. Förrätterna består av laxterrin, kycklingpastej, tonfisk i sås, fiskterrin, andpastej mm. Varje måltidslåda innehåller också paket med snabbsoppa, hårda kex, bredbar ost, tändstickor, engångskök med bränsletabletter och vattenreningstabletter. I portioner avsedda för officerare finns en liten flaska vin, åtminstone var detta gängse för några år sedan”.

Fransk fältmat, långt från krogens gourmetmat, men ändå..

Det finns gott om roliga exempel när man ställer samman de olika ländernas matransoner. I de flesta länderna känner man också igen matkulturen, både när det gäller maten, men också vid själva sammansättningen av ransonen.
HAr du själv några ”trevliga” matminnen från det militära. Trevliga kan vara dubbelbottnat, för det var ju inte alltid det var sådär fantastiskt gott – maten  i fält. Även om killarna vid koket gjorde sitt bästa. Du har kanske själv legat vid trossen som kock. Hör gärna av dig med dina minnen.

Nu fortsätter vardagen med skrivande och andra trevliga uppgifter. Enligt kalendern är det nu bara två veckor till julen.
Bästa hälsningar
Leif H

Vilket öde! Till och med whiskey har blivit kronofogdens intäkter. Förhoppningsvis var det en ganska dyr whiskeyflaska.

I måndags, den 21, skulle jag besöka min doktor, men man ringde från läkarstationen och meddelade att han blivit sjuk!? Se på f-n jag trodde inte doktorer kunde bli sjuka ) Nåväl bortsett från det så är det de gångna två veckorna vi skall avhandla. Tiden har varit ansträng och det har inte blvit itid över för skrivandet förrän nu. Vi tar det från början, eller rättare sagt 14 dagar sen!
Veckan kom att handla mycket om Stockholmsresan. Det var ju dags för Militariamässan på lördagen, och jag tänkte hinna med ett par timmar på Krigsarkivet under fredagen. Så på onsdagen var det dags att sätta på vinterdäcken, för säkerhets skull. Det blev stor uppståndelse i gummiverkstaden när däcken märkta ”Högberg” inte passade på bilen! Det visade sig att vi var två ”Högberg” på samma verkstad, och däcken var bara märkta med namnet. Men det löste sig. Efter däcksbytet var det dags att ”fylla” bilen med böcker, mest Bunkerboken, men också av det övriga sortimentet, inför Stockholmsresan på torsdagsmorgonen.

Kålpudding med tillbehör. En riktigt härlig lunch i Gränna!

Uppresan gick bra och det blev som vanligt tank- och matstopp i Gränna. Dagens rätt -Kålpudding, potatis, lingon och gräddsås, var riktigt njutbart. Framme i Stockholm lagom till rusningstrafiken, som vanligt. Incheckning, uppackning, lite datorarbete, kvallmat i den som vanligt tomma restaurangen och därefter till sängs. Nästa morgon var det så det vanliga köret; frukost, bilfärd och bilköer in till Banérgatan (Krigsarkivet) och sedan tillbringade jag hela dagen där. Lunchavbrottet på den lokala pizzerian blev en trevlig överraskning då det dök upp en bekant som jobbar inne hos ”grannen” FMV. Dagens pizzarast gick jättensnabbt förbi, under trevlig samtal. Efter arbetsdagen på KrA blev det en stunds handlande i Fältöversten. Lite god plockmat till kvällen (för att slippa den tråkiga restaurangen) och dessutom en god bok. Det blev Clive Cusslers senaste. En aktionförfattare som jag är sjukligt förtjust i. Kan verkligen rekommenderas. Teknotriller/action i slit med Tom Clany och Ian Fleming med den annorlunda ”hjälten” Dirk Pitt. Nåväl tillbaks till hotellet via diverse omvägar där GPS inte riktigt hade samma karta som verkligheten. Eller är det så att man bygger snabbare än vad GPS-kartorna hinner uppdatera.

Det blir lite trångt på baksidan av utställningshallen.

Nästa morgon blev det rivstart, efter en kort ”försovning”. Slängfrukost och iväg till Solna. Det gäller att vara ute i god tid så man lyckas få bilen någorlunda i närheten av lastportarna. Böcker är ju tungt. Så sedan blev det kartongbärande och ”dukning” på mina två bord. Klockan 10 slogs portarna upp och snart vimlade hallen av folk. Denna gång verkade som om mässan mest bestod av tysk militaria och blankvapen, alltså svärd och knivar. Men det är ju en vapen- och militariamässa så det skall väl vara så. Och givetvis såldes det lite böcker också. Båda författarna till BUNKERBOKEN dök upp och signerade sin bok som sålde riktigt bra. Som vanligt tog mässan plötsligt slut.

Min plats på mässan. FORT & BUNKERs bokbord.

Vid pass 2-3-tiden försvann de flesta besökarna, och det var istället utställarna som drog omkring för lite bytesaffärer och diskussioner. Nedpackning och lastning gick snabbt och det var bara att styra till hotellet för en sista natt. Jag hade bestämt mig för att stanna kvar över natten, i motsats till tidigare mässor, då jag kört ner till Skåne efter mässan. Men 7-8 timmars bilkörning i kvälls- och nattmörker är inte precis lockande. Dessutom känns det som att påföljande dag är fullständigt förstörd när man inte har kommit i säng i vettig tid. Så det fick bli en natt till i Stockholm. Har nu också bestämt mig för att byta hotell tills nästa gång. New World Hotell är visserligen ett bra hotell med mycket bra priser, men läget är katastrofalt. Granne med grönsakshallar och järnväg, och långt till allting. Det får bli något mer centralt nästa gång.

Tomt och öde. E 4 en tidig söndagsmorgon

Nedfärden startade tidigt och det var en upplevelse att köra på en E 4 som var i stort sett fri från bilar. Började nästa bli lite nervös att jag var den ende som var kvar! Som vanligt blev det stopp i Gränna och en tidigt lunch. På samma ställe som bjöd på en läcker kålpudding fick jag nu någon märklig tallrik grekisk färsrätt med tzasiki. Tyvärr med en vederv ärdig smak och givetvis inte tilräckligt varmt. Det är nog dags att byta matställe också!

Grekisk köttfärs, som kunde varit bättre, och varmare!

Väl hemma väntade sedan ett tandläkarebesök på måndagen p g a en sönderbiten kindtand, precis innan Stockholmsresan. Och inte nog med det! Dagen efter var det dags för det planerade besöket hos tandhygienisten på samma ställe. Så det blev att köra till Simrishamn två dagar i rad. Annars kom veckan att handla om FORT & BUNKER. Inlagan, som jag arbetat med under Stockhomsbesöket ”slängdes” in till mitt tryckeri redan på måndagsmorgon för att den skulle bli klar tills fredagen. Nu tog den dock en dag extra men det spelade ingen roll eftersom det var helgen som skulle användas för packningen.

Dethär hade blivit "grejor" på nyårsafton. Raketerna till en lysraketpjäs monteras av för vinterförvaring.

Det blev också tid över för en arbetsdag vid Beredskapsmuseet där det var dags för säsongsstängning. Detta innebär bl a att det mesta av utomhusföremålen packas in i stora presenningar inför vinterperioden. Själv sprang jag runt och agerade fotograf och svarade för tillagningen av dagens lunch som bestod av en läcker gulaschsoppa med vitlöksbröd. Värme gott i den råa höstkylan. Dagen rann snabbt iväg och det en tidig eftermiddag som gjorde att jag kom hem i vettig tid. Söndagen blev till att klista etiketter, stoppa ner tidningar och klistra kuvert. Årets sista utgåva av FORT & BUNKER skulle ju vara klar tills måndagmorgonen – och det var den också!

Alla lätt sig väl smaka i den lite ruggiga höstdagen. En värmande soppa sitter alltid rätt.

Då var vi framme vid innevarande vecka och det blev också en vecka fylld av fotografering, bokpackning, tidningar, kylskåp och allt möjligt i en salig blandning. Så blev det en ny ”arbetsdag” vid Beredskapsmuseet. Denna gång som fotograf av observationsvärn och civilförsvarsförråd. Det var på tisdagen som tömningen av ett civilförsvarsförråd skulle dokumenteras.

Några av de 93 000 skyddsmaskerna som skall vidare till förbränningsugnarna.

Det gällde ett förråd med bl a över 93 000 skyddsmasker som nu tömdes och transporterades till fröbränningsanläggningen. Man får väl se det som ett fredligt tecken, och inte tänka på de enorma resurser som nu kastas. På eftermiddagen var det dags att försöka fotografera inne i ett observationsvärn, komplett med sin spaningsutrustning, dvs kikaren och den speciella mätanordning som gav bäringen för observationen.

Ibland blir det lite trångt!

Så här kan det se ut när man stod på Obs-post i ett av de gamla observationsvärnen i Skånelinjen.

 Annars har nu arbetet med det stora projektet Snuskburken och andra recept kommit igång på allvar. Just nu försöker jag bestämma mig för vilka recept som skall vara med, och hur dessa skall fotograferas. Ett arbete som inte minst gör att man blir ganska hungrig! Så därmed var vi framme vid dagen som är idag, lördagen den 26 november 2011. Imorgon påstås det att det är första advent och skyltsöndag dvs julen närmar sig. Själv sitter jag mest och retar mig på att jag inte kan följa med befästningsgruppen och Anders Lövegaard hos Täby Hembygdsförening när han visar runt bland korvfort och ställningar i Norra Fronten. Men du som bor i Stockholm eller dess närhet har chansen. Sök på nätet  och titta efter Täby Hembygdsförening. Nu önskar en fortsatt trevlig helg och en underbar första advent.
Leif H

PS Fortfarande är boken BUNKERBOKEN en rykande het present. Den köps i stor omfattning som present verkar det som, så jag hoppas att det blir många glada miner vid julgranen, om nu mottagaren kan vänta!

Årets julklapp? Författarna i TV 1,s morgonsoffa

Vadå årets julklapp. Jag vet inte om BUNKERBOKEN kommit som en räddning för många kvinnliga äkta hälfter, eller om Tim och Alex fullständigt charmade sönder den kvinnliga publiken i samband med deras framträdande i TV,s morgonprogram. För jag kan aldrig tänka mig att det skulle vara så att kvinnor nu plötslig fattat intresse för stål och betong. Andelen kvinnliga beställare är som du förstår ganska hög. Nej, jag är nog böjd att tro att BUNKERBOKEN förmodligen blir ÅRETS JULKLAPP i många hem. Man kan också konstatera att TV-framträdanden har en enorm påverkan på försäljning av böcker, åtminstone närdet gällerBUNKERBOKEN!
Jag skulle nog vilja råda alla som tänkt sig köpa böcker inför julhelgen, som present till sig själv, eller till någon annan, att göra det NU! Upplagan går åt i ganska snabb takt, och det vore väl snopet att stå utan!?
Annars har nu vädret slagit om lite. Det är inte fullt så dimmigt, men å andra sidan börjar det bli kallare. Med andra ord handskarp och vinterjackan har åkt fram. Någon som förmodligen inte bryr sig så mycket om detta är min ”kompis” i trädgården. Flitigt grävande, och förmodligen förberedande vintern

Åtminstone om man skall döma av högarna i gräsmattan. Bilden ovan visar några av de snart 100 små jordkullar som ”växer” i min trädgård. Efter otaliga försök att bli av denna ”grävmaskin” har jag nu gett upp. Han/hon får fortsätta att gräva!

I övrigt så innehöll veckan ett ”icke-besök” på, eller hos  Tingsrätten i Helsingborg. Det var de förberedande förhandlingarna mellan SFHM /Statens försvarshistoriska museer och Beredskapsmuseet. Ärendet gäller äganderätten till museets föremål, i denna omgång begränsat till kanoner och vapen. Men om allt som varit statens, alltid är statens, så lär det väl ite dröja länge förrän även gamla första förband, snuskburkar och tomhylsar skall krävas tillbaks. Själv har jag en 40 mm tomhylsa, en stridsförpackning förband och två bukrar leverpastej. Tänk jag kanske blir åtalad! Nåväl Johan Andrée och jag själv valde istället att ta en tur till Helsingör. Vi njöt en kopp kaffe och ett wienerbröd på överresan. Återvägen gjorde vi det obligatoriska inköpen i det som för kallades ”tax-free-shopen. Medan vi väntade på att förhandlingarna skulle avslutas passade vi också på att ta en liten promenad i centrala Helsingborg. Förhandlingarna ledde ingenstans, utan nu väntar fler förhnadlingar och förmodldigen också en rättegång, om inte tvisten löses innan.

Tillsammans med Max på Max!

Javisst ja jag glömde ju att rättegångförhandlingarna också gav mig ett tillfälle att besöka hamburgerkedjan Max och som ett offer för deras reklam beställa en TripelCheese, tror jag den kallades. Stor, kladdig och alldeles för mycket dressing! Så kan man väl beskriva besöket. Jag tror ändå jag håller mig till korv!

Njaa korv var det åtminstone inte...Vilket onekligen leder oss in på ämnet korv! I samband med ett läkarbesök i Malmö under måndagen skulle jag också passa på att göra lite inköp på BilTema, vilket alltid brukar var en trevlig upplevelse. Och det var det denna gången också, ända tills jag upptäckte att det var lunchdags och det fanns en korvhörna precis utanför kassorna. Om det är Biltema som driver den, eller om den är utarrenderar spelar kanske ingen roll, men det var inget bra. Samma system som på hamburgerställena, alltså menyer. Jag valde en grillad ost/baconkorv utifrån den läckra ost och baconkorv jag brukar handla från Per i Viken http://periviken.se/s.asp Men tyvärr var denna korv lika långt från min "vanliga" delikatess som jag var från Viken! Rullgrillad, skinn och benfri och mycket kompakt. Ingen höjdare alls. Men kvinnan bakom disken var trevlig, så det var alltid något!Det var också dags för en föreläsning i veckan, denna gång hos Råå Segelskap. På onsdagskvällen samlades ett 30-tal nyfikna, och intresserade medlemmar för att lyssna på ett föredrag om det skånska kustförsvaret och Skånelinjen. Det blev mycket snack och frågor efteråt vid kaffet.Både torsdagen och fredagen fortsatte med bokpackning och datorarbete. Det är ju så att det skall komma ut ett nytt nummer av FORT & BUNKER inom kort, och detta skulle helst vara färdigt innan jag åker till Stockholm i nästa vecka.En liten föraning om hur den kommer att se ut, och lite om innehållet får du via bilden ovan. Omslaget har redan gått till tryck, så lite har jag hunnit med. Lördagen och söndagen tillbringades på Beredskapsmuseet med ett planeringsmöte under lördagseftermiddagen som fortsatte med en läcker middag på kvällen och som vanligt ett försent sänggående. Söndagen startade med lastning redskap, verktyg och material för en runda längs "våra" bunkrar. Nu skulle äntligen de robusta skylthållarna komma upp sina platser.Det flöt på i den tidiga morgonen.

 Med hjälp av en motordriven jordborr var det ingen konst att få stolparna i marken. Värn 740, 739, 735, 1843, 1840, 728, 729 och 733a, alla fick de sina skyltar. Johan agerade fotograf och arbetsledare medan Sven-Arne och undertecknad ”slet” med stolpar och annat. Jag hade nog trott att det skulle ta betydligt längre tid. Men redan vid pass 11-snåret började vi se att vi jobbat undan.

Arbetsledaren leder arbetet. Det är Sven-Arne som får slita!

Inom kort skall skylthållarna få sina text och bildtavlor. Informationstavlor som berättar om värnet. Vad det är, och varför det ligger där det ligger. Bilder och teckningar hjälper också besökaren att förstå värnets funktion.

En riktigt läcker lunch hemma hos Persson!

Vår belöning efter dagens ”hårda” arbete bestod i en härlig lunch hemma hos Sven-Arne och Birgitta som bjöd på nystekta köttbullar, potatis, gräddsås, lingon och pressgurka. Vad mer kan man begära? Redan klockan ½2 satt jag i bilen, på väg hem och fick ett par timmar framför datorn innan det var dags att hålla kväll. Nu väntar en välfylld vecka. FORT & BUNKER skall bli färdig. Bokföring och momsredovisning skall göra klart. Bilen skall lastas med böcker och annat inför Militariamässan, nu på lördag. Jag avslutar med ett optimistiskt tecken. Sommarens sista ros, i början av november. Eller är det kanske den kommande säsongens första ros? Det lär väl ligga lite väderlek mellan oss och den kommande sommaren. På onsdag är det dags att lägga vinterskorna på bilen, och kanske även leta fram mössan ur garderoben

Så med detta önskar jag en trevlig vecka. Vi kanske ses i Stockholm. Då kan du också passa på att köpa den nyligen utkomna succéboken BUNKERBOKEN!
Hälsningar

Leif H

Skånsk höst i all sin prakt?

Rubriken ger en bra bild om vad veckan handlat om. Skrivande, skrivande och åter skrivande för att avslutas med ärtsoppekokning och servering av densamma. En mycket trevlig kombination! Så långt allt väl men idag när detta skrives har det vår tid gått ur led, eller rättare sagt gått över till ”annan” tid, eller det som kallas vintertid. En fråga man onekligen ställer sig är varför det kallas ”sommartid”, inte har det väl varit bättre sommar för att det varit sommartid??;-)

Nåväl klockan visar säkert rätt tid min, men min kropp har inte riktigt hunnit ”in tillsammans med sommarmöblerna”. Nu kommer det att bli ett par extremt tidiga mornar innan allt har anpassat sig. Men å andra sidan kan det passa rätt bra eftersom det nu kommer en månad med ovanligt mycket inbokade aktiviteter. Bland annat skall det nya numret av FORT & BUNKER ligger klart, och ute, i slutet av månaden.

Så egentligen har jag mest suttit framför dator och arbetat med tidningen som bl a innehåller en reseberättelse från Finland, besök i Tyskland, lite om värkanoner, korvfort i Stockholm och en hel del annat smått och gott. En trevlig läsning är den arbetsdagbok som berättar om byggande av batteri Dalom, på Hemsö, under början på 1900-talet.

Nu är det jul, nu är det igen, och julen varar...

I veckan var det också exakt två månader, eller åtta veckor till självaste julafton. Tanken på detta gjorde mig sugen på julmat! Javisst skinka, brunkål, köttbullar och lite annat. Sagt och gjort iväg för att inhandla en liten plastkorv med brunkål, färdiga Mamma Scan-köttbullar och lite skinka. Brunkålen lyste med sin frånvaro i två affären!? Jaha! Nu skulle jag bara ha julmat, så det så! Vitkålshuvud – laga själv. Och när jag ända skall laga brunkål kan jag lika gärna göra egna köttbullar och köpa en hel skinka! Så det som skulle bli ett enkelt plock med färdigmat blev istället en matlagningseftermiddagg med en god julmatskväll som avslutning. Om du inte det så kan jag berätta att ett normalstort vitkålshuvud ger ca 3 liter brunkål, eller 6 plastburkar med årets behov av brunkål!

Dimmig morgon på E 6,an

Annars var det lördagen som stod för det mesta av rörliga (och rörande) aktiviteter under den gångna veckan. Beredskapsmuseet skulle stå som arrangör för ett företags kunder och visa upp fordon, utställningar och bjuda på lite god och värmande ärtsoppa. Så som ansvarig för ärtsoppekoket var det bara att stiga upp tidigt och sätta sig bakom ratten för att inställa sig på ”arbetsplatsen” kl 0900. Här var det redan full aktivitet med varmkörning av stridsvagn, fordon och annat som hör till en normal lördagsmorgon, eller?

Lite grundfakta om batteri Helsingborg

Bilden ovan visar utsikten mot besökarna från min arbetsplats i köket. Här är det Johan Andrée som berättar om museet och batteri Helsingborg. Besökarna, alltså de inbjudna gästerna fick en trevlig dag som verkade att vara mycket uppskattad. Kanske ett tips till dig som letar efter en något annorlunda aktivitet för dina kunder eller personal. Den envisa dimman låg kvar över omgivningar men det hindrade inte museets pansarfordon från att visa upp sig.

 Så mycket mer har inte hänt i veckan, jo men visst det kom ut en ny bok i veckan inom det område som intresserar oss. Bernt Törnell och Alf Kling kom ut
med boken Kalla krigets luftförsvar. Jag har själv bara hunnit bläddra igenom den. Verkar vara en välmatad och innehållsrik bok kring ett ämne som varit kringgärdat av sekretess. Jag har inte hunnit fördjupa mig i den utan överlämnade den till kollegan Lars Dahlbom som lovat att ge oss en recension i kommande nummer av FORT & BUNKER.

Så utöver BUNKERBOKEN och Spår av ett försvar har du nu ytterligare en bok att skriva in på din lista över julklappsböcker.

Så nu väntar FORT & BUNKER på sin redaktör som hoppas hinna med några sidors innehåll i dag. Kommande vecka innehåller bara en enda dag som inte upp bokad. Bl a blir det besök hos Tingsrätten i Helsingborg (tisdag) där de förberedande förhandlingarna mellan Beredskapsmuseets och Statens Försvarshistoriska museer skall börja. På onsdag är det en föreläsning i Helsingborg om Skånelinjen och helgen är vikt till planeringsmöte på Beredskapsmuseet. Dessutom skall jag hinna med läkarbesök och lite annat smått och gott också!

Så nu önskar jag en trevlig vecka och vi läses igen!
Hälsar
Leif H

Den romerske politikern Cato d.ä., brukade avsluta många av sina anföranden i senaten med ”Ceterum censeo Carthaginem esse delendam” (för övrigt anser jag att Karthago bör förstöras). Jag har tagit mig friheten att ändra detta till; För övrigt anser jag att BUNKERBOKEN skall finnas i varje bokhylla! Det är snart jul och då kan man kanske önska sig böcker i julklapp!

Svenskarna vid Jandeba Svenska frivilligkompaniet 1942 – 1944. Så är namnet på en utomordentligt intressant bok av Nicolas von Schmidt-Laussitz som jag satt och bläddrade lite förstrött i häromdagen. Jag letade efter in infallsvinkel, eller tråd, för ett par kommande artiklar om Finland och dess krig i modernare tid. I boken finns en ”rulla” alltså en tjänstgöringslista över de soldater som tjänstgjorde i kompaniet. Som vanligt när man läser namnlistor, tittar man helt automatiskt efter sitt eget efternam. Och där stod det Jan-Erik Högberg, född 26 mars 1924 och tjänstgjorde i kompaniet 1942-1943. Där var den ”vinklingen” eller den röda tråd jag letat efter. Plötsligt var det personligt, eller var det det? Det återstår att se, men nu är efterforskningar igång. Vem var denne Högberg?

Har du tänkt på så mycket mer intressant saker och ting blir när något kommer närmre? Att läsa om platser och händelser blir mycket mer levande och inspirerande när man själv varit på platsen, eller kanske träffat personer som varit inblandade. Så är det nu i mitt fall med Finland. Finlands krig har plötsligt blivit mycket mer intressesanta, om man nu kan använda ett sådant ord. Men jag tror du förstår vad jag menar. När jag läste till marknadsekonom tittade vi närmare på ett speciellt fenomen som fått namnet Volvo-syndromet. Det visar sig så att närm köpt något, i det aktuella fallet handlade det om inköp av en bil av märket Volvo, så var köparen extremt intresserad av allt som rörde märket Volvo, under en långt tid efter köpet. Samma ska är det nu i mitt fall när det gäller Finlands militärhistoria. Jag vill vet mer, jag vill varför, jag vill veta hur och helst vill jag också se platserna. Så det kanske blir fler Finlandsresor framöver, vem vet.

Men nu tillbaks till vardagen och allt annat som händer i ”vår” värld. I förra veckobrevet nämnde jag att jag inte var helt överens om namnet på förlagets senaste bok BUNKERBOKEN. En bok som redan i förordet ”sågar” beteckningen bunker.

 Och det råder väl ingen tvekan om att ovanstående bild visar en bunker, eller pjäsvärn, eller vad nu vill kalla det. Men det är också en kustartillerianläggning, där det enskilda pjäsvärnet ingår som en väsentlig del. Men vad är egentligen en bunker? I den lilla boken från Borg till Bunker, utgiven av Riksantikvarieämbetet 1983, ger följande beskrivning; Skyttevärn, skyttegrav, bunker m fl. En bunker är en mindre befästning som i stridsverksamhet skall underlätta eldgivning, observation eller stridsledning. Stridsvärn är ett samlingsbegrepp och anläggningarna har olika benämning beroende på vad de skall skydda, t ex pjäsvärn för artilleripjäser. Skyttevärn skyddar soldaterna vid eldgivning. De kan bestå av enkla gropar eller vallar. När vallgraven är mer framträdande än vallen kan begreppet skyttegrav användas. Från och med sent 1800-tal kommer betong och järn in som byggnadsmaterial. Bunkern är således en sen form av stridsvärn och kan vara anpassar för t ex observationer eller artilleripjäser.

 Bilder ovan tycker jag illustrerar begreppet bunker, eller stridsvärn. Eller tycker du att nedanstående bild ger uttrycket bunker mer rättvisa?

Nu är det här ingen jakt på BUNKEBOKENs författare på något sätt, vi har bara lite olika uppfattning om namnet ”bunker”. Av det skälet skulle det vara roligt att höra din åsikt om vad du lägger i beteckningen ”bunker”. Tvärtom jag vill gärna höra läsarnas åsikt om de olika begreppen inom ”vår värld”. Som jag nämnde i förra veckobrevet är BUNKERBOKEN ett unikt bokdokument med en bilddokumentation från en värld och tid som inte finns längre. Tyvärr är nästan allt som visas i boken numera helt borta, eller mycket otillgängligt för en vanlig besökare. De platser som fortfarande är möjliga att besöka är kraftigt förändrade, eller anpassade till en turistverksamhet, som inte alltid överensstämmer med verkligheten. Tyvärr tar boken inte upp ”allt” men vi får vara glada för det som Alex och Tim hunnit besöka, och bearbetat i sin bok. För det här är ju saker som man inte bara åker ut och fotograferar hur som helst. Naturligvis kan man göra det med de mindre truppbefästningarna som ligger längs våra kuster, eller liknande. Men en kustartillerianläggning, och speciellt då sådana med sin utrustning och pjäs kvar, var extremt svårt att besökstillstånd till. Platser som Landsort, Korsö, Slite med flera andra är platser som idag inte finns kvar i sitt ursprungliga skicka. I några fall är platserna helt borta! Så vill du ha ett unikt stycke tidsdokument över främst det svenska kustartilleriet under 1900-talet finns det faktiskt intemycker att välja på! BUNKERBOKEN är den enda bok som verkligen kommit betongen inpå livet, och lite till!

Så nu över till något helt annat: Kollegan Bernt Törnell och Alf Kling har kommit ut med en ny bok under namnet  Kalla Krigets Luftförsvar. Den går att beställa via författarna på hemsidan http://www.flygbas.se/?page=1&lan= de&kat=&id=65977 Så fort vi fått ett recensionexemplar kommer vi att berätta merom denna spännade bok. Bernt har tidigare gett ut Spaning mot skyn, här på FORT & BUNKERs förlag. Den finns fortfarande att beställa.

Från Finland kom en bunt bilder från våra äventyr där. Det var en av de finska deltagarna under besöket på kustartilleriön Kuivassari som passade på och tog en idolbild av Johan och undertecknad. Jag skulle nog inte behöva så lång övertalning för att få några timmar till på den ön!

Så nu har jag lyckats med mästerverket att göra färdigt ett veckobrev i tid! Nu stundar arbetsveckor med Snuskburks-projektet, Stockholmresor, Städdag på Beredskapsmuseet och en hel del annat. Så nu önskar jag fortsatt trevlig söndagskväll och en bra arbetsvecka, eller vad du nu än gör i veckan!
Hälsar
Leif H
Och bara för att du inte skall glömma hur den ser ut kommer här en bild på boken som du definitivt bör ha i din bokhylla, om du är det allra minsta intresserad av militärhistoria, och speciellt det svenska kustartilleriet!

Svenskarna vid Jandeba Svenska frivilligkompaniet 1942 – 1944. Så är namnet på en utomordentligt intressant bok av Nicolas von Schmidt-Laussitz som jag satt och bläddrade lite förstrött i häromdagen. Jag letade efter in infallsvinkel, eller tråd, för ett par kommande artiklar om Finland och dess krig i modernare tid. I boken finns en ”rulla” alltså en tjänstgöringslista över de soldater som tjänstgjorde i kompaniet. Som vanligt när man läser namnlistor, tittar man helt automatiskt efter sitt eget efternam. Och där stod det Jan-Erik Högberg, född 26 mars 1924 och tjänstgjorde i kompaniet 1942-1943. Där var den ”vinklingen” eller den röda tråd jag letat efter. Plötsligt var det personligt, eller var det det? Det återstår att se, men nu är efterforskningar igång. Vem var denne Högberg?

Har du tänkt på så mycket mer intressant saker och ting blir när något kommer närmre? Att läsa om platser och händelser blir mycket mer levande och inspirerande när man själv varit på platsen, eller kanske träffat personer som varit inblandade. Så är det nu i mitt fall med Finland. Finlands krig har plötsligt blivit mycket mer intressesanta, om man nu kan använda ett sådant ord. Men jag tror du förstår vad jag menar. När jag läste till marknadsekonom tittade vi närmare på ett speciellt fenomen som fått namnet Volvo-syndromet. Det visar sig så att närm köpt något, i det aktuella fallet handlade det om inköp av en bil av märket Volvo, så var köparen extremt intresserad av allt som rörde märket Volvo, under en långt tid efter köpet. Samma ska är det nu i mitt fall när det gäller Finlands militärhistoria. Jag vill vet mer, jag vill varför, jag vill veta hur och helst vill jag också se platserna. Så det kanske blir fler Finlandsresor framöver, vem vet.

Men nu tillbaks till vardagen och allt annat som händer i ”vår” värld. I förra veckobrevet nämnde jag att jag inte var helt överens om namnet på förlagets senaste bok BUNKERBOKEN. En bok som redan i förordet ”sågar” beteckningen bunker.

En kanon i en bunker. I detta fallet batteri GE (Furuvik). (Bild ur boken BUNKERBOKEN)

 Och det råder väl ingen tvekan om att ovanstående bild visar en bunker, eller pjäsvärn, eller vad nu vill kalla det. Men det är också en kustartillerianläggning, där det enskilda pjäsvärnet ingår som en väsentlig del. Men vad är egentligen en bunker? I den lilla boken från Borg till Bunker, utgiven av Riksantikvarieämbetet 1983, ger följande beskrivning; Skyttevärn, skyttegrav, bunker m fl. En bunker är en mindre befästning som i stridsverksamhet skall underlätta eldgivning, observation eller stridsledning. Stridsvärn är ett samlingsbegrepp och anläggningarna har olika benämning beroende på vad de skall skydda, t ex pjäsvärn för artilleripjäser. Skyttevärn skyddar soldaterna vid eldgivning. De kan bestå av enkla gropar eller vallar. När vallgraven är mer framträdande än vallen kan begreppet skyttegrav användas. Från och med sent 1800-tal kommer betong och järn in som byggnadsmaterial. Bunkern är således en sen form av stridsvärn och kan vara anpassar för t ex observationer eller artilleripjäser.

Värmland

Skåne

Halland

 Bilder ovan tycker jag illustrerar begreppet bunker, eller stridsvärn. Eller tycker du att nedanstående bild ger uttrycket bunker mer rättvisa?

En av pjäserna i det forna batteri LO (Landsort)

Nu är det här ingen jakt på BUNKEBOKENs författare på något sätt, vi har bara lite olika uppfattning om namnet ”bunker”. Av det skälet skulle det vara roligt att höra din åsikt om vad du lägger i beteckningen ”bunker”. Tvärtom jag vill gärna höra läsarnas åsikt om de olika begreppen inom ”vår värld”. Som jag nämnde i förra veckobrevet är BUNKERBOKEN ett unikt bokdokument med en bilddokumentation från en värld och tid som inte finns längre. Tyvärr är nästan allt som visas i boken numera helt borta, eller mycket otillgängligt för en vanlig besökare. De platser som fortfarande är möjliga att besöka är kraftigt förändrade, eller anpassade till en turistverksamhet, som inte alltid överensstämmer med verkligheten. Tyvärr tar boken inte upp ”allt” men vi får vara glada för det som Alex och Tim hunnit besöka, och bearbetat i sin bok. För det här är ju saker som man inte bara åker ut och fotograferar hur som helst. Naturligvis kan man göra det med de mindre truppbefästningarna som ligger längs våra kuster, eller liknande. Men en kustartillerianläggning, och speciellt då sådana med sin utrustning och pjäs kvar, var extremt svårt att besökstillstånd till. Platser som Landsort, Korsö, Slite med flera andra är platser som idag inte finns kvar i sitt ursprungliga skicka. I några fall är platserna helt borta! Så vill du ha ett unikt stycke tidsdokument över främst det svenska kustartilleriet under 1900-talet finns det faktiskt intemycker att välja på! BUNKERBOKEN är den enda bok som verkligen kommit betongen inpå livet, och lite till!

Så nu över till något helt annat: Kollegan Bernt Törnell och Alf Kling har kommit ut med en ny bok under namnet  Kalla Krigets Luftförsvar. Den går att beställa via författarna på hemsidan http://www.flygbas.se/?page=1&lan= de&kat=&id=65977 Så fort vi fått ett recensionexemplar kommer vi att berätta merom denna spännade bok. Bernt har tidigare gett ut Spaning mot skyn, här på FORT & BUNKERs förlag. Den finns fortfarande att beställa.

Från Finland kom en bunt bilder från våra äventyr där. Det var en av de finska deltagarna under besöket på kustartilleriön Kuivassari som passade på och tog en idolbild av Johan och undertecknad. Jag skulle nog inte behöva så lång övertalning för att få några timmar till på den ön!

Bättre kan det knappast bli! (foto: Poppe Taucher)

Så nu har jag lyckats med mästerverket att göra färdigt ett veckobrev i tid! Nu stundar arbetsveckor med Snuskburks-projektet, Stockholmresor, Städdag på Beredskapsmuseet och en hel del annat. Så nu önskar jag fortsatt trevlig söndagskväll och en bra arbetsvecka, eller vad du nu än gör i veckan!
Hälsar
Leif H

Ibland kan det vara lite svårt att återvända till verkligheten, speciellt efter en resa av den typen som jag deltog i förra veckan. Jag pratar alltså om årets Bunkerresa som gick till Finland. Det tar ett tag att sortera, och bearbeta alla intryck, och det kan t o m kännas lite motigt att kommi igång i den ”vanliga” vardagen. Men nu börjar allt rulla på som vanligt. Under min frånvaro hade den lokala tidningen Ystad Allehanda ett större reportage om mig. Man förundras övr hur stor genomslagskraft ett sådant här reportage har. Det är gratulationer både hit och dit från folk som sett artikeln. Posten, ICA-handlaren, folk man möter i byn osv. Men det känns samtidigt ganska roligt när folk säger, så där lite försynt; ”-ja jag har nog sett dig tidningen”, och man vet att dom lusläst artikeln och förmodligen även besökt hemsidan. Men jag måste erkänna att det ger lite krydda i livet, att vara lokal kändis för ett ögonblick

Och det var inte bara här hemma som jag fick plats i ”världspressen”. Från kom ett exemplar av Kymen Sanomat, en finsk lokaltidning från de östra delarna. Som du kanske minns av förra veckobrevet blev jag intervjuad i Miehikkälä, vid mitt besök på museet där. Vad som står i artikeln har jag inte en aning om.

Så nu tycker jag vi lämnar ”linslusen” ett tag och ägnar oss åt lite mer väsentliga saker. Direkt i måndags var det baara att kasta sig över bokhantering, postadresser, fakturor, emballage och allt annat trevligt som hör bokutgivning till.

Bokpackning på lagret, ganska trevligt, trots allt!

Förlagets senaste bok BUNKERBOKEN skulle nu distribueras till sina beställare. Tim Eriksson och Alexander Olsson är de båda männen bakom boken, som egentligen är mer en bilderbok över det svenska kustartilleriet, än en bok om bunkrar.
Valet av bokens titel har jag fortfarande svårt för, eftersom jag tycker att kustartillerianläggningar inte är bunkrar i den bemärkelsen, utan snaraste anläggning där det ingår bunkrar. Det är t ex svårt att kalla en av pjäserna på 12/70-batteriet på Landsort för bunker, medan däremot pjäserna i Furuvik står i bunkrar! Det är svårt det här med uttryck. Men oavsett vad jag tycker så måste jag erkänna att det är en underbar bok att sitta och bläddra i. Jag har nånstans skrivit att BUNKERBOKEN fortsätter där Jean-Carlos Daanckwardts bok slutade, och det står jag fortfarande fast vid.

Till dig som beställt, och hunnit bläddra i boken, vill jag gärna rikta en uppmaning om att kommentera boken. En hel del omdömen har redan dykt på de olika forum där vi betongälskare hållet till. Men det skulle vara roligt att höra från fler, och inte bara från oss, redan frälsta.

Alla som hitintills beställt boken skall ha fått den vid det här laget. Ja givetvis inte ni som beställt de senaste dagarna, men ni andra. Beställningarna behandlas som regel samma dag, i vissa fall dagen efter. Du bör dock räkna med att det tar 2-3 dagar för posten att få boken till din brevlåda. Vid det här laget vet du väl att du enklast beställer den direkt här på hemsidan, betalning sker efter leverans. Vill du hellre gynna våra bokhandlare så kan du beställa den i din lokala bokhandel. Tyvärr har ingen bokhandel boken ”i lager” som det heter, utan man får snällt beställa den, och vänta några dagar. Vad den kostar i bokhandeln har jag ingen aning om.  Besöker du Militariamässan i Solna, den 12 november, har du möjligheten att köpa boken ”över disk” då jag finns där med förlaget alla böcker. KAnske finns också både Tim och Alex där, men det är inte riktigt klart ännu. Men boken kan du köpa där. Du slipper då portokostnaden, och har chansen att kika på lite militaria också!

Så när väl alla böcker var utskickade var det dags att ägna sig åt lite höstarbete i trädgården. Eller rättare sagt lite pyromanverksamhet. Det gällde att elda upp rishögarna från den stora trädgårdsrensningen tidigare i höst. Berget av greanr och ris har irriterat mig länge, och nu var det dags. Kall, vindstilla morgon, perfekt för att elda. Färska grenar och fuktigt trädgårdsavfall kräver åtskilligt med tändvätska innan allt vill börja brinna. Men efter några timmar brann allt, det var bara att mata på elden med grenar, och krafsa samman efterhand.

Ett "slitsamt" arbete!

Och med det hårda arbetet avslutades veckan. En vecka som dessutom innehöll helt fantastiska morgnar. Lite frost, klart väder och härliga soluppgångar. Så jag slutar med en bild åt öster. Det kan väl passa denna vecka efter Finlandsresan!

Det är nästan så man får en tår i ögat....

Så med det önskar jag en trevlig vecka och vi läses snart igen!
Hälsar
Leif H 

Den kvinnliga kvartetetten på Silja Serenad

Bilden ovan kan kännas lite missplacerad, men den är faktiskt alldeles rätt, och ett bra tecken på hur fel allting kan bli. Den här kvinnliga stråkkvartetten var det första som mötte oss ombord på Finlandsfärjan på söndagseftermiddagen. Rederiet har av någon outgrundlig anledning tyck att fyra vackra kvinnor med stråkinstrument, var det rätta sättet att hälsa passagerarna välkomna ombord. Min första tanke, när jag och hörde dem, var TITANIC! Orkestern som spelade Närmare gud till dig på akterdäcket. Men det var kanske bara jag som hade lite noja!? Men vi skulle ju korsa ett vatten där det inte för så många år sedan försvann en stor färja, och många människor fick sätta livet till. Jag måste nog erkänna att tankarna gled över på det hållet. Nåväl det var min första färjeresa till Finland och en vecka med kollegorna för en laddad upplevelsevecka.

Men från början, för att få ordningen rätt. Vecka 39, alltså förra veckan var en fylld av det sedvanliga stresset inför en resa. Kontorsuppgifter, förberedelser, packning, läkarbesök och en 65-års intervju hos lokaltidningen Ystad Allehanda. Extra stressigt blev det på torsdagen då plötsligt den nya boken BUNKERBOKEN anlände till lagret. Nu gällde det att få iväg ett par ex åt alla håll och kanter, främst till författarna Tim och Alex, samt till några av tidningarna. Och plötsligt var det söndagmorgon och dags för färden mot Stockholm och färjan. Efter att ha plockat upp kollegorna Johan och Ola, som nu tillsammans gör densjätte årsresan, var det bara att slököra till Stockholm och färjeläget. Kaoset var stort vid infarten till färjan eftersom kön delades i två delar; nästan alla bilpassagerarere skulle till Estland, Lettand eller Litauen, och ett litet antal fordon till Finland. Den gemensamma kön skapade visst huvudbry. Men sen gick det som på räls och vi kunde snart parkera bilen på avsedd plats och leta upp vår hytt på däck 9. In med packningen och iväg för att få en första svalkande öl. Jag hade bokat bord till den stora buffén, men första kl 19. Tiden dit fördrev vi med att strosa runt och titta på livet ombord, leta efter Håkan (Färje-Håkan) och gå upp på utsiktsdäcket för att se utfärden genom Stockholms skärgård. Efter den omfattande buffén, som kanske inte riktig var värd priset var det sängdags i vår hytt.

Kanske inte precis det bästa välkomstvädret!

Väckerklockan jagade upp oss för frukost och därefter fanns det tid för att slöa lite i hytten. Något som avbröts av att Johan plötsligt ropar -Sveaborg! Vi var ganska långt inne och färjan passerade mycket nära den gamla svenska befästningen. Småregn och rusk var det väder som välkomnade oss till Finland, något som skulle visa sig vara standardväder de flesta dagar här. Att komma av färjan tog inte många minuter, inte heller att hitta till vårt hotell, Hotel Anna. Här mötte vår ciceron och resesamordnare Jan Molin upp. Efter en timmas småprat om upplägget inför veckan var det dags att ge sig iväg till det första inplanerade evenemanget – Lunch med en del av de som ställer upp under veckan, samt också dett kärt möte med en veteran, Björn Munsterhjelm.

Björn Munsterhjelm under sitt besök på Beredskapsmuseet 2009. (foto Johan Andrée)

 Krigsveteranen Björn träffade jag på Beredskapsmuseet 209 i samband med att han invigde en utställning och sitt förband, IR 61, på museets. På bilden härintill, tagen vid invigningen, bär Björn motvilligt alla sina medaljer. Är du nyfien är det; – Frihetskorset, fjärde klass, med eklöv, utmärkelse för att ha deltagit i strid – Frihetskorset, fjärde klass, två stycken – Minnesmedaljerna för vinterkriget och fortsättningskriget – Aunuskorset, för deltagande i striderna österut – 11 div. kors – 17 div. kors – Finlands veteranförbunds förtjänstkors och krigsinvalidmärket.Björn fanns redan på plats på restaurangen ZINNKELLER, Tennkällaren, där Jan Molin hade lyckats samla några inblandade i militärhistoria för en lunch. Här fanns, eller dök upp ”Poppe” Taucher från Nylands Brigas Gille,Stefan Forss (som låg bakom filmerna Tail-Ihantal och Framom främsta linjen), överstelöjtnant Stig Rydell som tjänstgör på finska Försvarshögskolan samt Carl-Fredrik Geust. Det blev en lång lunch där den tyska restaurangen bjöd på stekt bratwurst, saurkraut och potatis, alltsammans nedsköjt med ett stort stop tysk öl. Diskussionerna var många, frågorna likaså, men plikterna kallade vära finska vänner och så även oss själva. En hel del av dem kom vi att träffa flera gånger under veckan. Vi tog ett varm farväl av vännen Björn, och hoppas att vi eventuellt kunde ses igen.

Eftermiddagen var vigd åt lite sightseing i Helsingfors och ett besök vid Hjältekyrkogården på Sandudd i Helsingfors. Regnet fortsatte och vädret var kanske inte det allra bästa, men vad gjorde det efter ett sådant mottagande, och med det väntande programmet som låg framför oss i veckan. I anslutning till den stora kyrkogården fanns givetvis en lämpligt placera blomsterbild där jag inhandlade en bukett med blåa och gula blommor. Det passade väl bra med en ”svensk bukett” åt våra stupade frivilliga som vilar här på )

De blevo kvar efter striden... Blomsternedläggning vid de stupade rikssvenskarnas minnesten. (foto Johan Andrée

Trots det ihärdiga regnet var det en upplevelse att beskåda den stora den stora krigskyrkogården där bl a marskalt Mannerheim vilar. Den är fjääran från de krigskyrkogårdar jag beskådat i Frankrike och på andra platser. Första dagen led mot sitt slut och vår ciceron Jan Molin gav tips om en restaurang för kvällens middag. En restaurang helt baserad på vitlök. Kunde väl passa nu när man hade enkelrum, och skulle vistas ute hela veckan;-)

Måndagskvällens förrätt - blinier med "tillbehör".

Huvudrätt - Biff med helstekt vitlök och vitlökspotatisgratäng.

En kort promenad tillbaks till hotellet och jag tror vi alla somnade ganska omgående efter en ”späckad” dag. Nu väntade tisdagen med en spännande utflykt till något som varit en dröm under många, många år! Kustartilleriön Kuivasaara, eller Torra Mjölö, som den heter översatt till svenska.

Men först frukost. Det var första gången jag åt i en frukostmatsal där man steg av hissen på 2.våningen och sedan tog trapporna ner till en angränsande lokal, beläget i källarplanet. Frukosten var OK. Fråm hemmaplan hade jag fått informationen att man äter väldigt mycket mörkt bröd i Finland, och att detta dessutom skall vara nyttigt. Detta bruklar vara lika med att det inte smakar så gott! Och det stämde! Jag gjorde misstaget att ta det mörka brödet till morgonmackorna och det gav verkligen käkmusklerna anledning att arbeta lite (eller rättare sagt mycket) I övrigt var det inget att klaga på. Här fanns det vanliga utbudet skinka, prickig korv, ost, fruktsallad, yoghurt, bröd och gröt. Det fanns även kokta ägg i klassen golfboll, dvs hårkokta. Ola gillade detta skarpt, medan jag föredrar ett perfekt 3½ minuters ägg.
Idag var det dessutom chans till lite sovmorgon (för de som önskade) Man kan väl säga att  Ola och jag körde som vanligt i frukostmatsalen. Efter frukost passade jag på att skriva lite på den reseberättelse som kommer så småningom här på hemsidan, och i FORT & BUNKER. Dagens magiska datum var kl 1300 vid småbåtshamnen bakom Officerskasinot. Johan tyckte vi behövde en dos av den högre makten och styrde kosan mot Helsingfors mäktiga katedral. Här lyckades vi finna en parkeringsplats och Ola och Johan vandrade uppför de många trappstegen till den bländande vita kyrkan. Själv studerade jag folklivet och kunde konstatera att hit kom alla turistbussar, och några till. Min kära kollegor nöjde sig inte med en kyrka utan nu skulle även den röda tegelkatedralen, Uspenskijkatedralen. Här föredrog jag dock att bli kvar vid bilen. Det blev tid till en kort runda på det populära marknadstorget, mellan hamnen och presidentpalatset innan vi körde bort till Officerkasinot. Här väntade Jan M på oss och såg till så att vår bil blev vederbörligen parkerad på trygg plats.

Samling och väntan på vår båt. På bilden syns Ola, Johan (med ryggen mot kameran), Jan Molin, Henric Arnoldsson, Poppe Tascher och Ove Enkvist som skulle göra oss sällskap ut till den mäktiga kustartilleriön precis utanför Helsingfors.

Vi färdades ståndsmässigt som det sig bör när man besöker en anläggning inom det finska kustartilleriförsvaret. Ove Enkvist, som också var med, hade dessutom ett förflutet som KA-officer och är numera överstelöjtnant i.a (i avsked, som det heter i Finland). Så besöket på ön, med alla kanonerna var efterlängtat. Vår oro hade varit vädret, då det är omöjligt att lägga till vid den lilla kajen på ön om det blåser för mycket. Men det var en normal dag och det var bara ett lätt regn som blötte ner oss.

Finsk stridsbåt. Jan Molin, jag själv och Ove Enkvist spänner säkerhetsbältet inför färden.

Vårt färdmedel var en finsk stridsbåt, dock helt olik vår stridsbåt 90. Denna påminde mer om en täckt landstigningsbåt med en manöverhytt längst bak, och man kunde kanske säga att det liknade en gråmålad fiskebåt. Men där upphörde all likhet. Inom hamnområdet gick det med normal fart, men så fort vi passerat ytterområdet satte skepparen, eller man kanske säger något annat, full fart, och då menar jag full fart. Det tog inte lång stund att förstå varför det fanns säkerhetsbälten i stolarna och en mycket kraftig fjädring. Ön Kuvasaari ligger bara 5 km ut från Helsingfors så det tog inte många minuter förrän vi kunde sätta fötterna på land. Redan från kajen kunde vi skymta ett flertal tornpjäser och några äldre byggnader. Ove E ilade iväg och hämtade nycklarna till anläggningarna och vi kunde börja vår upptäcksfärd. Och det blev kanoner, kanoner och åter kanoner. Helan är fylld med kanoner, av alla slag. Många av dessa har transporterats hit för att utgöra grunden till en unik samling kustartilleripjäser ur det finska försvaret.

Forthjässan med sin bestyckning. I bakgrunden syns tornet med sina två 30,5 cm kanoner.

Våra anslagna tre timmar gick blixtsnabbt och det var bara att återvända till den lilla hamnen där vi kunde se vår båt på väg in i ganska kraftig sjö. Denna gången fick vi uppmaningen att spänna fast oss, och jag kan förstå varför. Hastigheten tillbaks till Helsingfors var densamma som på utvägen vilket gjorde färden till en ordentlig berg-och-dalbana. Inom kort stod vi åter på kajen och kunde tacka vårt sällskap, och skeppare, för ett par väldigt intressanta timmar. Klockan hade redan blivit sen eftermiddag, och efter en kort titt in i Officerskasinot, blev det till att återvända till hotellet.

Tipset på kvällen restaurang visade sig vara lite tokigt och vi bad taxin köra någon annanstan, då plötsligt vi upptäckte restaurang Salve, som vi hört berättats om. Sagt och gjort, här stormade de tre hungriga in. Det var ju dessutom min födelsedag och som traditionen bjöd var det jag som skulle stå för middagen. Och nog fick vi en ordentlig middag! Jag fastande för Gös Waleska. När tallriken kom på bordet såg det lite konstigt ut! En stor klump, nästan som en pannbiff tillsammans med potatismos! Det visade sig att tjene missuppfattat just min beställning och beställt älgfärsbiff med svamp. Jag skickade ut saken igen, och fick vänta länge på en köttbit, som mina kära kollegor redan njutit av. Men så kan det gå. Sängen väntade och onsdagen började med den vanliga frukosten innan vi drog iväg för att plocka upp Jan M. Färden gick nu rakt österut, mot Ryssland. Vårt mål var Salpalinjen, och två museer i närheten av den ryska gränsen. Det ca två timmar till det första besöksmålet som var Salpalinjemuseet i Miehiekälä.

På guidad tur i befästningsområdet skyttegravar.

Här väntade en ganska stor delegation på oss. Dessutom stod lunchen och väntade. Dagen till ära var det nyfångad, varmröt lax med kokt potatis och örtagårdsås. Efter maten och kaffet var det så dags att bege oss ut i den gamlabefästningslinjen. Det blev en rundtur på ca 1 timma. Efter rundturen väntade lokaltidningen på att få göra en intervju med mig. Jag har fått tidningen tillsänd mig, men jag har inte den blekaste aning om vad det står; Salpalinjamuseo oikealla tiellä, så lyder rubriken, och i texten kan jag utläsa min nya titel sotahistorioitsija, alltså krigshistoriker. I Finland är man inte militärhistoriker, utan krigshistoriker. Något som också märks och präglade besökket i hög grad. Det talas om ”våra tappra hjältar” och ”äro och mod”. Men det är svårt att undvika känslan av respekt och vördnad när man träffar de gamla krigsveteranerna, och de som förösker levandegöra historien om krigen.
Vi fortsatte vårt besök till nästa museum i Salapalinjen, bara ett par mil bort. Här vid Virola löpte bl a spärrlinjen, givetvis kompletterad med ”korsun” och skyttegravar. Här var det själva museet som imponerade bl a med en imponerande bildvägg över 30 kilometer av linjens bunkrar.

Imponerande! En hel vägg med bunkerbilder!

Det var väl onödigt att säga att diskussionens vågor gick höga om linjen och bilddokumentationen. Strax utanför museet fanns naturligtvis också en av dessa bunkrar ur linjen. Det som var otroligt var att den var i originalskick komplett med sina vapen, kulspruta och kanon! Givetvis blev det en diskussion om detta med utställda vapen och risken för stölder.

Museets personal i livligt samspråk med Johan Andrèe.

Båda museerna var relativt nybyggda, eller med nyuppförda huvudbyggnader. Trots att båda inritkade sig på samma ämne -Salpalinjen, tog de på inget udden av varandra, utan tvärtom kompletterade varandra. Vi avslutade dagen vid en bergknalle, en bit från museet för att beskåda det 10-tal bergtunnlar som sprängts in i berget. Här var det svenska frivilliga som under 1939/1940 bidragit med arbetsinsatser. Kvällen stod för dörren och det var dags att återvända till Helsingfors. Vid 19-tiden tog vi ett tankstopp och matstopp vid en vägkrog/kedja med beteckningen ABC. En kedja som vi skulle komma att njuta av flera gånger under vistelsen. Kvällsmaten bestod av diverse olika kötträtter bl a en panna med en köttbit, korv, potatis serverat i ett stekjärn. Gott och hyftsat pris. Korven hade man dock lyckats ”tälja” till så att korvkioskerna i Stockholmstrakten nästan framstår som amatörer!

Konsthantverk? Eller kanske det skall kallas korvhantverk!

Vi var inte tillbaks i Helsingfors förrn vi 22-tiden och avslutade kvällen med varsin tjeckisk öl på vårt nya ”vattenhål” precis intill hotellet. Därefter väntade en skön nattsömn efter en mycket innehållsrik och spännande dag. Nästa, torsdag, var det dags för en utflykt västerut till Frontmuseet i Hangö. Det har talats mycket om just detta museum, och det verkar som om alla varit på besök där. Som vanligt låg regnet tungt över oss när vi styrde ut för de ca 15 milen till museet.

Frontmuseet Hangö. I bakgrunden skymtar innehavaren Stig Häggström.

Efter att ha kört fel, mest beroende på att turistbroschyren berättade om kontoradressen, som låg några mil från museet. Men väl framme tog vi emot av krigsveteranen Stig Häggström och hans son, samt en liten skällande hund. Det obligatoriska kaffet och småpratet inledde besöket, innan vi begav oss ut i det mycket märkliga museet. Jag vet inte riktig hur man skall beskriva det, men någon röd tråd var svårt att upptäcka. Här fanns det mesta, men i en salig röra. Karelska kyrkor av tändstickor, sjökriget, artilleripjäser, skyttegravshantverk, tsarens soldater, japonskor i kimono, flygstrider och plastmodeller. Men det gällde att se genom röran! För det fanns en hel del mycket intressanta saker bl a det som kallas skyttegravskonst. Knivor i konstfullt snidade slidor. Vackra träaskar med intarsia. Arbeten som utförts av frontsoldater under uppehåll i striderna. Efter att ha tittat runt inne blev det en tur i terrängen. Museet ligger precis där gränsen mellan Finland och det ”sovjetockuperade” området av Hangö löpte. Här fanns de sedvanliga ställningarna och givetvis och en korsu men det klingande namnet Gyllene Freden, dock nybyggd efter en korsu som fanns på annan plats.

Löpgravarna vid gamla gränsen. I bakgrunden skymtar stora vägen till Hangö.

Regnet fortsatte och vi tog farväl av våra värdar för färden tillbaks till Helsingfors. Nu väntade en bastukväll, med efterföljande buffé, hos den svenske försvarsattachen, något som vi såg fram emot. Och vi  var ett härligt gäng som samlades hemma hos försvarsattachen Ingemar Adolfsson och hans hustru. SOm sig bör i Finland inleddes kvällen med bastu, öl och korv. Det tog nte lång stund förrän diskussionerna gick höga brevvid poolkanten. Samtalen fortsatte sedan vid den väntande kvällsmaten. Det är ju svårt att undvika närm  man samlar krigsveteraner, militärhistoriker och militärer runt ett bord. Mest minnesvärt under kvällen var veteranen Lars Löflund som med sina berättelser ”trollband” bordet. Speciellt minns jag han berättelse när han som ung officerkadett, efter tjänsgöring vid fronten, anlände till officersskolan, där huvuddelen var finländare. Lars som var finlandssvensk fick många kommentarer för sitt ursprung något som kulminerade när hans kunskaper ifrågasattes. Han ställde då frågorna till antagonisterna; Har ni varit i krig? Har ni varit vid fronten? Har ni blivit sårad? Själv kunde han svara ja på alla tre frågorna, något som ingen av de andra kunde. Från den stunden fick han den respekt han förtjänade. Bara som en liten anmärkning kan nämnas att Lars, eller Lasse som han kalldes, sårades fyra gånger under krigen.

Nåväl den trevliga gick mot sitt slut och det var dags att återvända till hotellet. Men jag tror de flesta av oss kunde suttit kvar och diskuterat långt i på småtimmarna. Ett stort tack också till värdfolket som gjorde både mat och kvällen till en minnevärd tilldragelse. Vi avslutade kvällen med en stilla öl på vårt ”vattenhål” med en kort planering inför morgondagens utför norrut, mot Tavastehus.

Tysk pansarvärnvärnkanon vid pansarmuseet i Parola.

Det blev som vanligt en tidig start. Det gällde ju att utnyttja denna vår sista hela dag i Finland. Först på dagens lista stod pansarmuseet i Parola. Ett msueum jag hört talat om sedan länge, främst på grund av deras stora samling sovjetiska stridvagnar, men också för att här fanns ett pansartåg. Efter lite virrande på den finska landsbygden och Tavastehus utkanter hittade vi rätt. Vi var totolt 5 besökare på det något hösttrötta museet. Vi botaniserade runt i de två utställningshallarna med de äldsta, och de modernaste vagnarna.

Det var ganska trångt mellan härligheterna!

Museet hade även en stor utomhusutställning med en mängd vagnar, främst tyska och ryska. Dessa stod uppställa på en terasserad sluttning och gav ett imponerande intryck. Doch verkade som om ett flertal vagnar var i stort behov av lite skyddande underhåll.

Här fanns mycket att titta på för den intresserade.

Efter att ha sett oss ”mätta” på stridsvagnar och pansarvärnskanoner styrde vi färden till den intilliggande staden Tavastehus. Här fanns nämligen det finska artillerimuseet. Men först gjorde vi ett litet stopp vid vårt favoritställe ABC där Ola och jag njöt av Dagens rätt som var finska köttbullar och potatismos, samt ett berg av grönsaker. Jag kan upplysa om att finska köttbullar smakar ungefär som våra svenska (dock inte som mammas köttbullar ). Efter maten bar det av till artillerimuseet och en mycket glad överraskning. Vilket museum, vilken utställning. Här kunde man ta till Sven Jerrings berömda referatuttryck från OS; kanoner, kanoner, kanoner så långt jag ser!

Här fanns kanoner och artilleri av allehanda slag. I bakgrunden syns Tavastehus slott.

Men även här fanns inslag av allt det som sällan kommer till als, och som jag för tillfället  är väldigt nyfiken på, nämligen mat och det ”vanliga” soldatlivet. Som en del av utställningen fanns ett rum avsatt för Lotta Svärd-rörelsen. Här hade man byggt upp en autentisk marketenterimiljö. Trots mina förösk gick det inte att få beställa något här.

Svårt med kommunikationen - kanske språkproblem, eller?

Efter att ha gått genom museets tre våningar fortsatte vi utomhus där ett stort antal artilleripjäser stod uppställda. Vi avslutade vårt besök på museet i en mindre utställningshall som var inrymd i den gamla stallbyggnaden. Precis intill museet fanns en miliariaaffär och vi passade på att se vad den hade att bjuda på. Vi fann en rysk Maxim-kulspruta till det facila priset av 1 650 euro (ca 16 000 kr). En pratsam man i affären erbjöd sig att ta ett greuppfoto av oss och du ser resultatet nedan. Jag är den som är iklädd den ryska pansarluva, som för övrigt kostade 1 000 kronor!

De tre tappra resenärerna i Tavastehus.

Sista kvällen i Helsingfors firar med en ordentlig måltid på et amerikansk stekhus. Det var rejäla köttbitar, med läckra såser som avrunda besöket. Diskussionerna handlade givetvis om allt som vi upplevt, och hur man skall rangordna alla intryck. Men det fanns också plats för att börja ”spåna” om nästa års resa, och vart den skall ta vägen.

300 gr köttbit, medium, bearnaisesås, det är nära himmelriket!

Nästa dag, lördag, var det avresadags, men det fanns tid till lite strövtåg i Helsingfors med bl a besök på Krigsmuseet som också visade sig vara ett mycket välordnat och spännande museum. Vi passade också att njuta av folklivet på Salutorget och på de stora shoppinggatorna där vi bl a gjorde ett besök hos Karl Fazer, ni vet mannen bakom choklad och annat gott.

En trevlig avslutning på vår vecka i Helsingfors och Finland!

Som en del av er kanske noterat så spelade Sverige fotboll mot Finland på fredagskvällen. De svenska supportrarna ”förgyllde”, inte bara vår utan hela färjan med sin ”underbara” allsång och tröttsamma hejarramsor. En fördel var dock att de flesta snabbt blev så berusade att de slocknade i hytterna. Överfärden till Sverige gick lugn och snabbt. Från däcket njöt vi att infarten genom det trånga Oxdjupet. Sedan var det bara att köra av färjan och styra kursen mot Skåne och hemmet. Nu väntar kontoret och den nyutkomna boken BUNKERBOKEN, som jag hoppas att du inte missat!

Vi läses inom kort hälsar
Leif H

För första gången kan du nu läsa om den unika berganläggningen i Stockholms skärgård. Boken beskriver en av de mest mytomspunna anläggningarna inom den svenska försvarsmakten. Tillsammans med hundratals bilder, både äldre och nytagna får du en unik inblick i en tidigare hemlig miljö. Boken skildrar anläggningens tillkomst under åren 1950 – 1969 samt verksamheten vid de olika verksamheterna som fanns (och finns) i den enorma berganläggningen. Musköbasens berganläggning är ofattbar stor, det är svårt att ge ett begripligt mått på storleken, men här är något att fundera över.

1. Det går att placera hela Gamla Stan i Stockholm inuti i berget, och det finns plats över! Vill du jämföra med något annat så kan du stoppa in furstendömet Monaco istället.

2. De båda jagardockorna är stora, rejält stora. Man har t o m dykt med en ubåt inne i dockan. Visserligen stod ubåten, efter dykningen, på bottnen med halva tornet över vattenytan – men det är djupt!

Men boken presentera inte bara berget och marinens fartyg. Här finns allt möjligt märkligt inne från de djupa gångarna, och du kan lugnt använda uttrycket ”schweizerost” utan att ta till överdrift. Själv har jag, många gånger, varit lycklig över de vägvisare och orienteringstavlor som finns i berget.

FAKTA

MUSKÖ – EN ÖRLOGSBAS I BERGET
Pris 250,00

Mitt i Köpenhamn och dessutom öppet!

Om man tittar i bordsalmanackan så kan man läsa; Ystad/Bilen, Apoteket, Läkarstationen, Packning, Läkarstationen, Överskottsbolaget, Ystad och Köpenhamn. Där har du hela veckan i kort sammanfattning. Tänk om det vore så enkelt. Lite mer har det faktiskt hänt i veckan. Hela programmet för Finlandsresan är nu klart och dt kommer att bli riktigt spännande att få hälsa på borta i österled. Bara för att fresta dig så kommer här mitt veckoprogram för vecka 40;
Söndag: överfart till Helsingfors med Siljalinje
Måndag: Ankomst Helsiningfors kl 9.00. Möten. Besök på Krigsmuseet.
Tisdag: Besök på Stora Torrö (Kuivasaara) med 30,5 cm kanoner
Onsdag: Salpalinjen
Torsdag: Hangö
Fredag: Tavastehus och pansarmuseet
Lördag: åter mot Sverige med Siljaline
Söndag: hemkomst
Så enkelt låter det när man lista det det rakt upp och ner. Ett utförligare reportage kommer givetvis senare.

Annars har veckan  till stora delar bestått av arbete med dels bokprojektet Snuskburken och det kommande numret av FORT & BUNKER. Redan omkring den 15 november skall den nya tidningen finnas ute hos sina läsare. Utöver alla praktiska bestyr hann jag också med att besöka Köpenhamns befästningsdag. Ett årligen återkommande evenemang, sista söndagen i september. Folkfest, militärhistoria och massor av aktiviteter. I år kunde man t o m prova på helikopterflygning.

Huvudingången till Garderhöjfortet

Jag hade stämt träff med kollegan Lars D och vi tog oss gemensamt över bron med sikte på dagens första besöksmål Garderhöjfortet. Detta är alltså en ring av fort som skulle skydda Köpenhamn mot anfall. Själv försvarslinjen bestod dels av artillerifort, dels en lång fästningsvall med bastioner, och dels översvämningsområden. Garderhöjfortet tillhör ett av de större forten och driv idag av en förening http://www.garderhoej.dk/ Första gången jag besökte fortet var 2003 och det var ganska risigt och förfallet. Det yttre förfallet var omfattande med bl a stora skador på taket. Nu hade det blivit betydligt bättre, utvändigt. Invändigt hade det väl inte hänt så mycket. Iden del av fortet som hade varit avsett för officerare hade man för dagen byggt en lite utställning med uniformer, bilder och vapen. Faktiskt ganska intressant. Dessutom blev Lars och jag väl omhändertagna av en tidsenligt klädd gentleman som i detalj beskrev allt som var utställt.

En lite småtrevlig och intressant utställning.

Efter en liten tur upp på fortets hjässa var det dags att ta sig vidare till nästa besöksmål som det gamla artillerimagasinet, som var en del av den stora Västvallen (Vestvolden) i Rödovre http://sv.wikipedia.org/wiki/Vestvolden. Här var det samlat samman till en riktig ordentlig familjedag med militärhistoriska förtecken. Redan ute på parkeringen stod musikkåren uppställd i väntan på inmarschen.  På promenaden in till själva vallen möte vi både soldater och poliser uppstärckta i sina autentiska uniformer från sekelskiftet.

Vaktparaden under eskort av konstaplar ur Köpenhamns polisväsende.

Uppe på fästningsvallen hade Själlands Historiska Artillericorps bemannat kanonen och demonsterade eldgivning.

Eldgivning från fästningsvallen.

Men det fanns mycket att beskåda på det relativt stora området. Ett område som egentligen är ett kombinerat park och idrottområde. Längst bort kunde vi skymta en pågående fotbollsmatch, men vi föredrog det militärhistoriska livet. Lägerlivet fanns också till beskådande tillsammans med en tidsenlig förbandsstation.

Tältläger före maskeringskonstens införande.

Till och med barnen hade man tänkt med ett eget litet tältläger. Här lektes det givetvis krig och militär med trägevär och en alldeles egen miniatyrkanon. Man kan lugnt påstå att gänget ungar trivdes ordentligt.

Här får man leka krig!

Den stora kokvagnen, eller Gulaschkanonen, som valt att kalla den i programmet serverade någon väldoftande köttgryta med ris. Kön till utspisningen slingrade sig dock l ite väl lång för att vi skulle välja den. Vi titta runt lite till och beslöt oss sedan för att fortsätta mot dagens tredje mål som var Dragörfortet. Men först ett stopp vi någon ”pölsemand” för lite gott näringsintag.

Gulaschkanonen tillagade dagens lunch.

Utflyktmålet Vestvolden varf så pass trevligt att jag lägger med en bild från ”grabbarna” i Själland Historiska Artillerikorps. Här kunde man bl a titta på utrustning och något så ovanligt som kommunikationsutrustning i form av brevduvor!

Tidsenliga soldater med utrustning.

Men nu var det sen lunch som gällde, och det kom att xdröja ända till det idylliska samhället, eller byn Dragör, innan det blev någon mat. Vädret var fantastiskt och det var inte speciellt svårt att slå sig ner utanför korvkiosken och njuta av en röd pölse tillsammans med en svept pölse. Därtill senap, ketchup, rostad lök, bröd och en dansk citronvand! Ibland ler livet lite extra mycket mot oss!

Vad mer kan man önska sig, det skulle i så fall vara en kall öl!

Men tyvärr kunde vi inte sitta kvar och njuta i det fina vädret. Nästa besöksmål för dagen kallade och det var Dragörfortet. Placerat nästan precis intill det gamal färjeläget där förr i tiden (min egen tid) båtarna från Limhamn lade till. Detta var förr den stora resvägen till Sverige, alltså före bron. Här kunde köerna sommartid växa sig timslånga i väntan på färjeplats. Dragför var ockås en by som i stor grad levde på ditresande svenskar som skulle handla, främst sprit och öl, men även lite annat gott ur det danska köket.

Dragör fortets hjässa med de gamla pjäsplatserna.

Dragörfortet är idag hotell och restaurang http://www.dragorfort.dk Den var av någon märklig anledning inte öppen en dag som denna. Men det är klart säsongen för sommarutflykter och uteätande är kanske över. Vi titta runt och passade också på att ta en titt inne i entreen. På anslagstavlan fastnade min blick på en liten miniatyrmedalj som var uppnålad där.

Miniatyrjärnkors i ett dansk artillerifort.

Ett tyskt järnkors i miniatyr? Ett märkligt ställe för ett sådant, men man blir aldrig förvånad över hur mycket det finns att lära, och att se runt om oss. Det var dags att åka vidare till dagens sista besöksmål – fortet Kongelunden. Ett fort som fick en fortsättningen in i det moderna kriget. Här kom en radaranläggning att placeras som en av Köpenhamns luftförsvar med bl a ett Hawkbatteri söder om fortet. Vi tog en runda runt det ganska nedslitna fortet, som ser lite konstigt ut med sina strålkastarplattformar och höga radartorn.

Radartornet i Kongelundsfortet.

Men det fanns också något annat som var mycket på tagligt vid fortet. BULLRET! Fortet ligger precis i en av flygplatsen Kastrups huvudbanor, och det startade ett plan i minuten. Plan som dånade fram precis över oss med motorerna på full gas. Jag lovar att aldig mer klaga över flygbullret hemma. På bilden oven kan du faktiskt skymta ett av de startande planen som en liten prick precis ovanför plattformen. Annars syns det bättre på bilden nedan.

Det låter rätt mycket på fortet!

Så där! Ytterligare en vecka att lägga bakom sig. Jag bifogar en bild osm berättar om kommande tider. I mina trakter betyder det snö och snöstorm. När jag såg denna bild genom fönstret fick man en påminnelse om vad som skall komma. Denna gången var det ingen snö som blåste förbi fönstret utan måsar som jag mask på de nyplöjda fälten.

Virvlande vitt, men ingen snö. Bara fiskmåsar.

Så nu ber jag att få ösnka en riktigt bra vecka. Njut av det utlovade vackra vädret. Nu skall jag kasta mig ut i veckans bestyr!

Hälsar
Leif H

Meny och servisdelar från luftskeppet Graf Zeepelin. Här kan man tala om anrik servering på högsta nivå.

Om förra veckan skrev jag att det inte hände så mycket. Nu har det varit den rakt motsatta typen av vecka. En lugn och behaglig inledning och sedan betong och åter betong. Nu i form av ubåtsbunkrar, ja faktiskt flera stycken, i norr Tyskland. Första delen av vec kan handlade om momsredovisning, bokföring, lämna gräsklipparen, besöka doktorn, växla pengar, besöka apoteket plus allt annat ”jättespännande” som händer en helt vanlig vecka i livet!

Men det var ju fredagmorgon som det började. Tidig frukost. Som vanligt sov jag lite dåligt som alltid när det är någon speciellt som skall hänta, som t ex köra till Bremen och Bremerhaven och titta på en av världens största friliggande bunker (och lite till).

Nu kan du njuta drycken på förbjudet underlag!

Nåväl efter ett snabbt besök hos mitt lokala tryckeri, för att lämna en folder för tryckning (trevliga glasunderlägg) var det dags att styra ut mot Öresundsbron och vidare mot ”utlandet”. Det flöt på bra på den danska motorvägen ner till Rödby och den väntande färjan över till Tyskland. Eftersom jag inte hade någon brådska svängde jag inom BorderShop för att proviantera lite flytande varor. Jag misstänkte att återresan på söndag kan bli sen eftermiddag, eller kväll, och då är det litet snopet om man sparat inköpen tills dess och upptäcker att ”gottekiosken” har stängt! Det var som vanligt fullt med folk som med något vilt i blicken irrade runt bland utbudet av öl, vin och sprit. Allt givetvis med stora skyltar om de fantastiska priserna! Jag skulle ha lite whiskey och detta fanns givetvis högst upp så det vara bara att följa strömmen uppåt. Här uppe var det lite lugnare, vilket kan bero på att priserna inte är lika ”fantastiska” som på öl och vin. Det blev några flaskor ”bom pomada”, som mina portugiska vänner skulle ha uttryckt det, och dessutom en flaska för eget bruk, alltså en något billigare sort. Föll dessutom för ett erbjudande om en lagrad jamaicarom. Kom medetsamma att tänka på rom och cola och slog till med en flaska. Efter en dryg timme kunde jag ställa mig i kön till färjan. Jag behönde inte vänta länge förrän jag var ombord och styra kursen till cafeterian för något att äta. Som vanligt föll jag för korv (trots att jag borde lärt mig), alltså bratwurst mit kartofelpuré, eller korv med mos för oss vanliga. Priset var som vanligt på niva otroligt. 77 danska kronor kostade kalaset tillsammans med en flaska vanligt bordsvatten.

Den berömda "Stau", dvs kön på Autobahn. Som tur är på motsatta sidan.

45 minuter senare var det till att rulla av i Travemunde och börja färden mot Bremen och Bremerhaven. Först några mil ”vanlig” väg innan Autobahn (motorvägen) tog vid. Det var ju fredag och därmed var trafiken ganska intensiv, speciellt när jag närmade mig Hamburg. De vanliga vägarbetena dök upp och köerna och småstoppen tilltog. Jag måste dock erkänna att det flöt på ganska bra. Efter några timmar var det dags att fylla upp tanken, kaffe till mig och bensin till bilen. Klockan var fortfarande baraganska tidig eftermiddag och jag bestämde för att ta en titt på resan mål, lite i förväg. Jag skall ju dit på söndag för den officiella visningen, men det kunde ju roligt att se härligheten i egen takt.

En oansenlig skylt till en ansenlig bunker.

Skyltarna på motorvägen ropade ut Bremen-Farge, som ju platsen hette, och motorvägen tre filer övergick till en smal nordtysk landsväg med hastigheten begränsad till 70 km/tim. Faktiskt ganska skönt efter flera timmars framfart på Autobahn i fareterna 110-120 km/tim och väldigt lite att titta på. Nu gällde det att hitta rätt. Inne i den lilla orten stod så plötsligt skylten. Rödfärgad och med texten U-boot-bunker! Jag hann bara svänga in på den lilla gatan när jag skymtade den enorma betongbyggnaden ovanför bygatan hus. Vägen slutade efter något 100-tal meter fram vid det inhägnade området kring bunkern). Jag parkerade och beslöt mig för att ta en runda runt staket. Det var en bit att gå utmed staketet, bunkern är ju 426 meter lång med en bredd av 97 meter. Till detta skall ju den instängslade längden också räknas, så det blev en bit att gå.

Även om bilden inte gör någon rättvisa åt storleken kan jag intyga att den är gigantisk. 426 meter lång och 67-97 meter bredd. Höjden varierar mellan 22-33 meter. Det är STORT!

Bunkern framsida har en förhållandevis liten öppning. Det var här som de färdiga ubåtarna skulle segla ut i Weser och fortsätta färden ut i Nordsjön. Nu byggs skyddsvallen, framför bunkern, upp med ett par meter för att skydda mot översvämningar. Och det är inte bara framför Valentin som det finns en skyddsvall. Denna fortsätter åtskilliga km åt varje håll som ett skydd mot floden. Så efter att ha stillat min nyfikenhet var det bara att sätta kursa mot det väntande hotellet i Bremerhaven. Snabbt och enkelt nådda jag platsen och dessutom bra parkering. Incheckningen gick snabbt. Fem minuter upp till rummet och slängde in väskorna. Därefter ner till den lilla baren för att njuta av en efterlängtad öl – Königspils, från fat. Frågan stor eller liten? besvades smed en förvånad min, och jag fick givetvis en ordentlig öl. Efter att ha släckt törsten kunde jag så ”bo in mig” och duscha av resdammet. Klockan hade hunnit och bli nästan åtta, på kvällen, och magen började skicka hungersignaler.

 Middagen får väl klassas som hjärnsläpp. Sitter med en god öl vi restaurangen och läser menyn. Upptäcker något som heter Bremerhaven Lapskojs!? Eftersom jag hela veckan hemma syssla med skrivande till det kommande bokprojektet Snuskburken, där av naturliga skäl lapskojs finns med. Tro mig eller ej men jag beställer denna rätt och lyssnar dessutom inte på servitrisen som försiktigt frågar om jag ätit detta förr!!! Så det kom in en tallrik med en rödaktig röra, ett stekt ägg ovanpå. Tillbehör rödbetor och ättiksgurka samt lite sallad på en extra tallrik – Guten Apetit!! Jo jag tackar jag. Det var ju inget fel på det, men det tillhörde inte favoriträtterna i lumpen, och det gör det definitivt inte nu heller! Så efter maten en stunds planering inför lördagens upptäcksfärder och sedan var det bara att krypa till kojs.

Lördagen startade med en härlig hotellfrukost. Jag var ganska ensam i den stora matsalen tillsammans med en riklig frukostbuffe. Den stora frågan är om man skall ha äggröra och bacon, eller kokt ägg, eller yoghurt och flingor, eller nybakta franskbrödsbullar, eller fruktsallad eller…. Valet var enkelt, jag avstod från yoghurten och satsade på resten, plus ett mycket hårdkokt ägg (tyvärr). Annars var den en perfekt frukost. Snabbt upp på rummet för att hämta kartor och kameraväskan och sedan iväg mot Cuxhaven. Skapligt väder och eftersom jag satt gps,n på ”undvik motorväg” blev det en tur genom ett härligt nordtyskt landskap. Radion hade jag lyckats ställa på en tysk radiostation som spelade blandad 80-90-tals musik blandat med motorvägsrapporter ..zwei kilometer stau osv (körapportering från autobahn). Skönt att slippa detta.

Här kan verkligen tala om ett blickfång. Infarten till marinflygbasen i Nordholz.

Vid ett trafikljus upptäckte jag plötsligt en stor flygmaskin, parkerad intill vägen och någon form av infart! Detta var det tyska marinflygets bas och precis intill lägg flygmuseet Aeronauticum. Orten var Nordholz, några kilometer från Cuxhaven. En snabb inspektion visar att de öppnar klockan 10 – perfekt! Fortsätter mot Cuxhaven för att skapa mig en bild av platsen. Eftersom alla de ”stora” kända inköpsställena låg på rad vid infarten, Aldi, Liedl, Penny m fl var det läge att passa på att proviantera lite. Stor vagn och många frestelser! Men jag lyckades hålla mig inom ramarna. Senap, marmelader, konserverad svamp, såser, lite lokalt brännvin (med det klingande namnet ”Måsskit”!) isthe och lite annat smått gott, så var jag, Ja visst ja jag glömde ölen, det blev några flaskor av det också.

Så eftersom klockan nu blivit nästan 11 var det lagom att ta sig tillbaks till Aeronauticom i Nordholz. Nu var det lite mer bilar parkerade utanför, men det är nog inte på entreavgifterna man klarar sig. Det var ganska dyrt 7,50 euro samt extra 2,50 för att man ville fotografera, Men så fick man också en liten plastad lappa i ett rött snöre att ha om halsen. Förmodligen så att vakterna (funktionärerna) skulle se at man hade betalat avgiften. Fotograferingsavgift är något som förekommer i utlandet, inte så ofta, men tillräckligt för att vara irriterande. Frågan är varför? Och vad det skall tjäna till mer än att klämma besökaren på lite mer pengar. Entreen låter inte så dyr när man säger 7,50 istället 10!

Men vem bryr sig Det visade sig vara värt vartenda öre att ta sig in på museet. Inte nog med att det nu var en tysk marinflygbas, den hade ett riktigt historiskt förflutet tillbaks till 1913. Det var härifrån som det tyska flygvapnet zeepelinare opererade ifrån under första världskriget. Under andra världskriget var det härifrån som mycket av flygförbanden, i anfallen mot Danmark och Norge, utgick. Så det var verkligen en historiskt plats.

Ett stort antal verklighetstrogna modeller fanns att beskåda på museet. Du ser tre av dem här ovanför. Var och visar på lite dramatiska händelser i zeepelinarnas historia . Från vänster:
”Luftskeppet L 23 uppbringar den norska barken Royal som smugglar kontraband till England. En nedfirad prisbesättning seglar fartyget till Cuxhaven.
Mittbilden visar attacekn mot luftskepp L 48 som i maj 1917 angrepps av fyra engelska jaktplan och störtade.
Längst till höger en modell som visar undergången av luftskeppet L 19 som efter beskjutning störtar i Nordsjön. Besättningen räddas av en engelsk fiskebåt. 

Jag har väl aldrig varit så väl insatt i den tidiga utvecklingen av luftfart, läs zeepelinare, men här fick en grundlig ”utbildning”. Jag t o m fick prova på att sryra ett luftskepp, något som inte var allra enklaste, men väldigt rolig. Det var helt enkelt en flygsimulator men istället för flygplanet var det ett luftskepp modell större man skulle manöverera.

Här kunna man ratta en zeepelinare alldeles själv!

Och tyckte man att utrustning och omgivning var lite för enkel var det bara att titta på kopian av en manöverrumsgondol från ett luftskepp precis ovanför.

Så här såg det ut på "riktigt".

Men det fanns mycket mer att beskåda på detta faktiskt mycket intressanta museum. Flygmuseer är enligt min mening annars ganska trista platser med ett nästan 100% fokus på flygmaskinerna. Allt kring, och runt, flygverksamheten kommer oftast i skymundan. Dessutom skall jag väl kanske tilläga att jag är ganska ointresserad av just flygplan, även om jag kan tycka det är häftigt att se ett plan i luften. Men här fanns just allt det andra, och dessutom koncentrerat till just det tyska marinflyget och zeppelinarna, samt en del av flygplatsens historia. Här fanns t ex ett av de tre Me-162 som överlevt sedan andra världskriget. Förklaringen till att det just fanns var att 10 plan av detta slag var stionerat här.

Me-163. Frågan är vilket som var farligast för piloten? Planet eller fienden?

Här fanns också några praktfulla fartygsmodeller av de tyska hangarfartygen Graf Zeepelin och den tänkta efterföljaren. Hitler bestämdes ig dock för att hangarfartyg var inget för Tyskland och inget tyskt hagnarfartyg blev färdigställt. Graf Zeepelin var i det närmaste färdigt men togs aldrig i bruk. Efter kriget användes hon som målfartyg för ryska flygplan och ligger idag som vrak utanför den polska kusten.

Bara en dröm som aldrig blev....

Givetvis fanns det en massa flygplan också på museet. Dessa stod utomhus och var väl kanske i allra bästa skick. Samtliga utställda plan (tror jag) var sådana som använts av det tyska marinflyget vid basen i Nordholz.

Museet Aeronaticums utomhusutställning. Lika tråkigt som det ser ut.

Som sig bör fanns här också exempel på motståndarsidan flygplan och helikoptrar. Jaktplanen av någon MIG eller eller SU-sort hade tillhört det östtyska flygvapnet och såg lika slitet och trött ut som sig bör när det gäller ”andra sidans” prylar.

Lite skamfilad och trött. Motståndarsidans flygmaskin.

Så efter en snagg rumda utvändigt och lite botaniserade i museishopen avslutade jag besöket med en kopp kaffe i den lilla cafetering. T o m här gick zeepelin-temat igen genom zeepelinformade kex som bjöds till kaffe. Genomtänkt!

Zeepelinarekex bjöds till kaffet.

Det annorlunda flygmuseet Aeronauticum i Nordholtz.

Så ut igen och i bilen iväg mot Bremen. Nu hade det varit tillräckligt med luft och blånande himmel. Det var dags för lite betong av modellen större. I Bremen byggdes en ubåtsbunker med plats för 8 ubåtar. En av de få som överlevt andra vräldskriget. De flesta av de stora ubåtsbunkrarna i Tyskland sprängdes av de allierade efter kriget. Av någon anledning överlevde nästan de flesta ubåtsbunkrarna utanför Tyskland, t ex i Frankrike och Norge. Gps,n lotsade mig rätt in i Bremens hamnområde, som såhär på lördagseftermiddagen låg tomma och övergivna. Jag körde den anvisade gatan fram och där plötsligt låg den märkliga skapelsen,

Ubåtsbunkern Hornisse med sina nya "överbyggnad".

Märkligt är att man byggt ett modernt kontorkomplex på bunkerns tak där bl a Mexicanska ambassaden har sina lokaler. En lång ramp, längs bunkerns långsida leder upp till taket som fungerar som parkeringsdäck till byggnaden. Promenerar man iväg en bort längs kajområdet kan man beundra ubåtsbunkerna och de gamla kajerna.

Sakta håller naturen på att ta över omgivningar.

Klockan hade blivit sen eftermiddagmen det fanns fortfarande några timmars dagsljus kvar. Jag satte kurs mot Bremerhaven, jag skulle ju ända dit! Jag hade fått ett tips på flygmuseet i Nordholz om en luftvärnsställning, tvärsöver floden Weser, mittför Bremerhaven. Det blev till att åka färja över och sedan en kort bilfärd fram till ”luftvärnsmuseet”, som givetvis var stängt. Men jag fick en härlig färjetur fram och tillbaks och dessutom se ett sk flkaturm (luftvärnstorn) klätt med tegel.

Skylten som berättar om luftvärnsmuseet.

Efter som resan handlar väldigt mycket om ubåtar och ubåtsbunkrar gjorde jag också ett besök på Bremerhavens marina museum. Här ligger en ubåt av typen XXI, alltså den ubåt som var tänkt att byggas i den stora ubåtsbunkerna Valentin.

Ubåt av modellen XXI

Något som är fördelen med korta utflykter, som denna till Tyskalnd, är dels att man har gott om tid och inte så mycket bestämda ”måsten”. Att sätta gps.n på ”undviok motorvägar” innebär också att man hinner se mycket mer, kan stanna och det hela betydligt mer njutbart. Under lördagen fann jag tack vare dethärmed att undvika motorvägar ett litet minnesmärke, eller rättare sagt flera, i en liten by som jag passerade. Här fanns en minnesvägg namnen på byns stupade under första och andra världskriget. I mitten stod ett äldre monument som högtidlighöll fransk-tyska kriget 1870, och vid sidan av detta fanns en minnessten över någon översvämning långt tillbaks i tiden. Men med tyk ordning och reda hade man samlat allt på ett ställe i byn.

Minnesplatsen i den lilla byn Hagen.

Så nu började det skymmaoch det var dags att uppsöka hotellet för sista natten. I morgon var det ju dags för den officiella visningen av ubåtsbunkern Valentine. Sömnen var god och jag kunde njuta i lugn och ro av frukstbuffens läckerheter, visningen skulle ju inte börja förrän klocka 11. Men jag var på plats i god tid och prick 11 började visningen. Efter en lång utläggning om säkerhetsföreskrifterna och betalning blev vi så insläppta.

En stund av allmänt skratt - hjälmutprovning med hårnät.

Men det återstod lite praktiska detaljer innan vi äntligen kunde komma in i själva bunker. Något som visade sig vara lite antiklimax. Man fick se ungefär 1/3 av bunker, själva mittdelen. Den första delen var avstängd (utan förklaring) och den sista tredjedelen var i så dåligt skick att man helt enkelt inte fick gå in där. Men nog var det stort alltid.

Den förbjudna delen. Rensad på allt men övergiven, och oanvänd, sedan andra världskriget.

Efter det korta besöket invändigt var det dags för en rundtur på utsidan. Detta hade jag ju redan gjort i fredags men jag följde med för att höra vad guiden hade att berätta. Framsidan håller på att vallas in, som jag nämnde tidigare, och samband med detta gjuter man också en ”bassäng” framför bunkers dockport.

Ubåtsbunkerns dockport, eller utsläpp. Här byggs nu en skyddsmur.

Guiden berättade också om en händelse som inträffat ett antal år tillbaks i tiden. Detta var efter att den västtyska marinen byggt upp ett storlager i delar av den stora bunkern. På den över 20 meter höga frontmuren, ut mot floden, som är livligt trafikerad, hade någon målat med jättebokstäver NO MORE WAR! Det tog inte lång tid förrän hela framsidan var nymålad med marinens skeppsgrå färg. Så det blev en lagom avslutningshistoria på en mycket spännande weekend i Tyskland. Nu stundar en vecka framför datorn innan det är dags för nästa utflykt.

Snopet!

Avslutningsvis en bild på överraskningen, med stort Ö. När jag kom och hade packat ur bilen, och plockat ur mina inköp, tänkte jag sätta in några öl i kylen för att njuta av lite senare. Döm om min förvåning när jag upptäckter texten Alkoholfri! Ridå. Men man kan kanske koka en god köttgryta med öl, vem vet!
Så till vi läses nästa gång – Ha en trevlig vecka!
Leif H

Kokkärl m-39

Under fredagen passade jag på att fotografera lite. Med posten kom en ”snuskburk”, eller kokkärl av äldre slag. Som inhandlats på Tradera. Och den är vad man skulle kunna kalla föregångaren till den nuvarande m/40. Denna är lite högre och svagt böjd. Från ovan är den nästan njurformad. Den är tillverkad i plåt och svartmålad.

Från Finland ringde Jan M och berättade att nu var allt klart och man ”väntade” bara på oss. Skall bli riktigt spännande resa. Mest förväntningar har jag inför besöket på det stora KA-batteriet Kuivasaari med sitt stora dubbeltorn. Men också utflykter i österled till bl a Salpa-linjen. Men än är det 14 dagar dit!

Här kan man prata om stora kanoner!

Nu har det hunnit bli söndag och jag har avnjutit en god frukost med nya frallor och morgontidningen. Idag är en liten märklig dag förstod jag i kassan hos handlaren när kvinnan bakom kassan säger ”-tänk att det är 10 år sedan!”. Jag behöver väl inte förklara vad det är som hände för tio år sedan, både tidningar, radio och TV kommer att svämma över av denna händelse som kom att förändra världen!

Själv skall jag idag ägna mig att slänga allt som varit bra att ha. Containern jag hyrt skall förhoppningsvis fyllas.

Evenemang framöver är Militärdagar med karoliner och annat på Miliseum (Skillingaryd) den 17 och 18/9 http://www.vaggeryd.se/museum, Köpenhamns befästningsdag 25/9 http://www.kbh-befaestning.dk/ Själv skall jag plockat ut lite godbitar i Köpenhamn. Skillingaryd för vänta eftersom jag i kommande helg tar mig ner till Bremerhafen och Bremen för att se vad som finns kvar från andra världskriget, och givetvis passar jag också på att besöka den gigantiska ubåtsbunkern Valentine.

Så nu återstår inte mer än att önska att din vecka varit riktigt bra, detta brev skriv ju något försenat, så att önska en fortsatt trevlig vecka 36 känns lite överspelat. Nu skall jag kasta mig över nästa veckobrev och berätta om äventyren i Tyskland.

Till vi läses igen önskar jag en god fortsättning på vad du nu än sysslar med

Leif H 

Flaggceremoni vid Beredskapsmuseet i Djuramossa den 4 sept 2011. foto Lars Dahlbom

Detta var en vecka som kom att bli en avslutning på sommarsäsongens guideplikter. Det var också en vecka med rensning hemma, både i trädgård och uthus. Och veckan avslutades med den stora MILITÄRDAGEN på Djuramossa. Men vi tar det väl som vanligt från början. Måndagmorgon dök ”vår” trädgårdsmästare upp för att försöka skapa ordning i den stora djungeln. Kanske också kombinerat med ointresse har vår trädgård fått växa sig bortom alla rim och reson. Nu var det dags att göra något åt det! Jag tyckte det verkade som om jag kunde gömt ett helt trosskompani i alla buskar och snär som fått växa hur som helst.

Vem kunde tro att det såg ut så under allt det gröna....

Här kommer det att brinna länge...

 På tisdagen var det dags att rensa lite i uthusen för att samla samman lite prylar till helgens loppmarknad. Det är ett par goda vänner som ser till att det blir sålt av lite av förrådet med ”bra-att-ha”. Får väl höra sen om de lyckades sälja någonting av ”skroten”. Beställde också en container som skall komma nästa vecka. Det är meningen att den skall fyllas med allt det som varit ”bra-att-ha” i närmare 20 år, och som aldrig kom till användning. Det lär förmodligen också bli en och annan annons på Tradera också, för allt är ju inte ”skrot”.

Under veckan blev det också till att provlaga och testa den lilla ”frestelse” som jag skall bjuda på under MILITÄRDAGEN på lördag. Som ett led i det pågående projektet med militär mat och matlagning skall jag hålla ett kort föredrag om ”en trerätters i fält”. Då tänkte jag passa på att bjuda något gott ur 1909 års kokinstruktion, nämligen Kexgröt! Egentligen ett väldigt enkelt recept. Krossa mariekex, blanda med hallonsaft, koka minst en timma och späd med vatten. Socker tillsättes efter smak. Så långt receptet, men det krävde lite bearbetning. Men det fick anstå tills fredagen.

Undrar om det är den berömda Kexgröten han avsmakar? (foto Krigsarkivet)

Så var det då dags att återigen bege sig till Beredskapsmuseet och Djuramossa. Denna gång för årets sista, större evenemang – MILITÄRDAGEN! Tillsammans med Beredskapsmuseets uppvisningstrupp, 7.motorbrigaden och Hemvärnet skulle vi genomföra en stor publikdag med militärhistoriska förtecken.

Delar av 7.motorbrigaden ställer upp. (foto EliSophie)

 Det blev full fart redan från början. Trots alla förberedelser höll museet öppet som vanligt och det var en hel del besökare som njöt av det fina höstvädret. Material skulle plockas fram, maskiner provköras osv. Efter lunch dök så Hemvärnet upp med sin kokkärra och lite senare kom också deras förläggnings- och utrustningsmaterial. Hemvärnet skulle svara för ärtsoppekoket samt genomföra uppvisningar med sina olika enheter bl a sjukvård och hundpatrull. Dagen rann iväg och vid pas ½7 bjöd Hemvärnet in till kvällsmat med grillat kött och potatissallad – något som satt perfekt och vi slapp själva laga maten. För ovanlighetens skull kom vi ganska tidigt i säng, kanske också beroende på att vi skulle upp redan kl 0600.

Lördagmorgon! Det blev en snabb kopp kaffe, sedan var det bara ut och börja med mottagning och organisering av dagens medverkande. Redan kl 9 öppnades museet och begivenheten. Först ut på dagen stod flaggceremonin med alla deltagararna uppställda kring flaggstången. Du ser stunden överst i detta brev. Johan öppnade dagen med ett par valda ord och allt kunde köra igång. Trots en trilskande inledning blev dagen till en verklig succé. Det var kanske inte direkt publikrekord, men tillräckligt med besökare för att ge tillställningen en bra inramning.

Dagen var fylld av konstraster, som här till exempel! US Army möter karolin, konstrasterna blir många under dagen.(foto EliSophie)

Dagen löpte på och både varm korv och ärtsoppa fick strykande åtgång. De som var intresserade kunde t o m köpa på sig både militär utrustning och byggmodeller. På plats fanns också det allt mer populära nöjet reenactment i form av Big Red One med amerikanska soldater och fordon. Men man kunde också möta Kalla krigets svenska soldater i m/59 med kulsprutepistol och allt!

Det fanns t o m en autentisk pressbevakning. (foto Lars Dahlbom)

Tyvärr gjorde min trilskande fötter och ben att jag fick lämna dagen i förtid. Men ”husfotografen” Sofie fanns överallt och bjuder på massvis av bilder som du kan finna via länken nedan:

http://www.facebook.com/pages/Fotograf-EliSophie/207832082601621

Söndagen (som nuär eftermiddag, när detta skrives) blev en slö dag, eller man kanske skall kalla det för efterverkningarnas dag. Vaknade ganska utvilad vid 7-snåret och körde in till byn efter morgontidning, nybakat bröd och blommor till sambon! Sedan blev det en lång, lång frukost. Ett par timmar arbete med bokbeställningar och tidningar innan jag kastade mig i TV-fåtöjen och somnade. Tre timmars eftermiddagssömn, och missad lunch, hör verkligen inte till vanligheterna. För att vakna till liv och få lite frisk luft gick jag en sväng i den nyröjda trädgården. Passade också på att plocka en skål med plommor. I år är tydligen ett riktigt fruktår. Plommonträdets grenor håller att knäckas av tyngden från alla frukter. Fåv väl se om vi kan få tag i någon som kan ”palla” lite i veckan.

Härligt gott! Både som dom är, eller som sylt och saft.

Nu är det måndag och jag skall försöka få kontakt  med en läkare för att diskutera mitt fotproblem. Via telefonen fick jag besked att du har nummer 14 i kön, så jag valde att bli uppringd istället. Så i väntan på detta blev veckobrevet färdigt och jag skall nu kasta mig över det roliga jobbet med Snuskburken, mlitärmat och annat gott!
Tills vi läses önskar jag en tevlig vecka
Leif H

PS Jag slutar med kollegan Lars D bild på föreläsaren och Kexgrötsbjudaren!

Betong och mat, mina två stora intressen som här förenas!

Bättre än så här blir inte! (foto Niklas Falk/Försvarsmakten)

Så kom då äntligen dagen! INRYCKNING! Det hade börjat redan på torsdagen med hämtning av fordon hos Beredskapsmuseet i Djuramossa. Två rejäla dragfordon lastade allt vad vi behövde i fordonsväg. Strax efter lunch på fredagen var det dags för en del av oss att infinna sig på P 7 för att förbereda fordon, förläggning och allt annat. Först ut på listan stod tankning av fordon. Något som var extra trevlig eftersom fordonen är ganska törstiga av sig.

Här var det samling kring pumpen!

Kronans bensin är också billig, och det var den ersättning vi fick, bensin till fordonen och mat till oss själva. Vi fick också uppleva något mycket märkligt under tankningen. På Revingehed finns också en sk fordonsgrupp som vårdar och renoverar regementets gamla fordon. Tyvärr hade de lite dåligt med folk så kollegan Johan fick rycka in. Först som ”förlöpare” framför en Centurionvagn, sedan som tankbiträde.  Alla pansarfordon som framföres inom motorområdet skall ha en man gåendes (springandes) framför vagnen som en extra säkerhetsåtgärd. Nu fick vi uppleva Johan springandes sidan om det stora pansarfordonet.

Johan gör av med lite överskottsenergi tillsammans med Stv 102.

Efter tankningen var det bara att ställa fordonen på plats och bege oss till matsalen för lite middag. Man har nästan glömt hur tidigt man äter i det militära. Middagen serveras mellan kl 16 – 17 och dagen till ära serverades fläskfile med potatishalvor och svampsås (det var ju fredag!). Inte alls illa! Till detta en ordentlig salladsbuffé och kaffe på maten. Sedan var det bara att bege sig till vårt logement. På militärspråk By 102 där vi raskt invaderade tre rum med hela vårt gäng. Alla var inte komna ännu. Några skulle komma senare på kvällen, några på lördagsmorgonen och siste man skulle ansluta tidigt söndagmorgon.
Det var inte utan att det var ganska skönt, efter det att prylarna åkt in i skåpet, sängen bäddats, att få njuta av en kall öl i goda vänners lag.

Istället för kvällsmat, eller samling på luckan!

Allt eftersom kväll framsked blev vi fler och fler. Alla verkade dessutom att ha inhandlat chips och andra livsnödvändigheter. Några tog en liten utflykt i kvällen till den närbelägna metropolen Södra Sandby och inhandlade pizza. Någon mat fanns tyvärr inte att tillgå på regementet. Den gamla fina markan och soldathemmet är numera stängt i avsaknad av soldater. Men det var tjo och glam på luckan när vi var samlade.

Vi blev fler och fler under kvällens lopp.

Diskussionerna gick höga och förväntningarna inför morgondagens generalrepetition var stora. Hur dags? Var skall vi samlas? När kommer kungen? Får vi någon mat? Vem sitter där? Vår ”chef” Johan hade fullt upp med att försöka att förklara att han visste ungefär lika mycket som vi andra. Nåväl, dagens ”arbete” började göra sig påminnt, eller var det kanske ölen som bidrog till att John Blund började göra små besök. Dt var dags att sova på ”luckan” för första gången sedan värnplikten 1966. Det var inte det lättaste att komma till ro. Det var varmt, sängen var smal och ljuden obekanta. Men så småningom slumrade jag in och tror att jag sov den mesta delen av natten. Vi hade bestämt väckning till klockan 0630 eftersom alla hade påpekat hur lång kön till dusch och toalett skulle vara på morognen. Frukost skulle serveras kl 0800 – 0830 och det ville man ju inte missa! Trots detta var i stort sett alla färdiga och iförda sin uniform m/39, eller m/58, när klockan var strax före ½8. Det var bara att bege sig i samlad klunga till matsalen och hänga utanför. Klockan åtta blv vi insläppta och det var bara att plocka på brickan med filmjöl, musli, ägg, ost, korv, bröd, dricka och kaffe, eller vad nu föredrog.
Efter maten var det tillbaks till förläggningen för uthämtning av våra vapen, gevär m/96, alltså den berömda Mausern. Därefter packade vi in oss i bilarna för färden till motorområdet och förberedelserna inför dagens övningar.

Nu gällde det att komma ihåg allt! Enskild ställning, manöver, Givakt och det med i remmen gevär, för fot gevär, och lite till. Vi passade på att öva lite innan allvaret började.

Det var gott om tid och vi passade också på att bli fotograferade. ”Hovfotograf” Dahlbom tog gruppbilder av de olika enheterna och dessutom ”förbrytarporträtt” av var och en. Speciellt bra tyckte jag gruppbildsuppställningen av hela förbandet blev.

Stolta grabbar, och tjej! Men då visste vi inte riktigt hur lyckat allt skulle bli.

Efter mycken om och men blev det så äntligen dags för oss att köra ut mot den gemensamma samlingsplats vid regementets pistolskyttebana. Denna ligger precis nedanför det öppna fält där kungen med uppvaktning och publiken skulle stå under söndagen.

Uppstigning och avmarsch mot fältet.

Kön bakom oss var imponerande. Eftersom vi tillhörde Beredskapstiden och Andra Världskrigets förband. 7.motorbrigaden föregångare till de senare pansarbrigraderna och MekBat skulle vi ha vår plats långt fram i den historiska kortegen. Först skulle beridet artilleri från A 3 rida, därefter ”vår” stridsvagn, och sedan pansarbilen som jag själv tillhörde. Det tog en stund till uppsamlingsplatsen och det fotograferades vilt längs vägen.

Bakom oss fanns "vår" radioterrängbil, den sk Suggan, lastbilar och även en stridsvagn S.

Samling och förberedelser.

Väl framme blev det lite dirigerande innan alla stod placerade i den ordning kortegen skulle färdas. Äntligen var det dessutom dags för utspisning. Men först var det uppställning inne på skjutbana och vi hälsades av den ansvarige officeren från P 7. Efter lite uppdelningar i tidsordning, lite pep-talk var han nöjd och vi kunde hämta våra matpaket som bestod av rostbiff med potatissallad, dryck och ett äpple. Måltiden förtärde vi med lättad klädsel inne på skjutbanans platser. Jag behöver väl inte påpeka att det smakade ganska så gott med mat.

Här sitter jag själv i "lättad klädsel" och skall precis börja måltiden. Mina kära kollegor och vapenbröder är också koncentrerade på maten.

Efter maten, och en stunds väntan, var det dags för hela kortegens personal att promenera fram längs den tänkta kortegevägen. Själv stannade jag kvar vid fordonskolonnen och agerade vaktpost med mitt obrukbara, men skräckinjagande mausergevär! Det var ganska skönt att luta sig tillbaka på en gammal trädgårdsmöbel i den bleka solen. Så småningom återvände alla och det var dags att låta kolonnen köra längs färdvägen. Uppe på estraden, där kungen skulle sitta imorgon, fanns en del befäl och soldater som agerade statister. Förmarschen gick bra tyckte jag! Hälsningar, både med huvudvridningar och honnör satt perfekt. Men det tyckte inte våra ansvarige ”general”. Gör om! Gör rätt! Det tog givetvis en bra stund att få alla fordon runt på de små skogsvägarna, tillbaka till utgångsplatsen. Och så körde vi igen. Denna gång belv det godkänt och vid pass strax efter klockan 15 var det bara att njuta av kaffe och nybakade wienerbröd från fältbageriet.

Kafferast med wienerbröd.

Efter det uppiggande kaffet var det dags att återvända till motorplan och göra allt för inför den viktiga morgondagen. Det var också viktigt att passa mattiderna, annars blev det till att svälta. Alla stuvade in sig i bilarna och begav via förläggningen till matsalen. Dagens middag skulle enligt veckomatsedeln bestå av hamburgare med bröd, och alternativet lasange. Hamburgare vet jag inte om man kalla den ”överkörda” pannbiff som nästan alla ratade. De flesta av oss valde istället lasangen, som var riktigt god. Hemvärnsungdomarna kom samtidigt med oss, och där var det hamburgare som blev deras val.

Efter maten bar det tillbaks till motorplan för att göra allt klart till den stora dagen imorgon. Gamla fordon är känsliga saker och det är inte alltid som de fungerar när det behövs. Nu gällde det att inte få störningar, eller incidenter, mitt framför majestätet undr uppvisningen. Efter några timmar var det klart för återfärd till förläggningen. Vår långa kolonn med mig som andra bil, och Johan först körde mot grinden när malören inträffade. Johan sstannade för att släppa fram en bils om kom från vänster. Tyvärr trodde jag han skulle köra! Och så var olyckan ett faktum. Pang!

I goda händer, när det hände!

Som tur var fanns det en mängd motorkunniga människor i vår kolonn och den tjutande tutan tystnade snabbt efter att Joakim ryckt av sladden. Det konstaterades snabbt att vattnet som rann ut, med en skarp doft av citron, var spolarvätska och inte kylarvätska. Lite bucklor och tillknölad plast samt en krokig ratt plus stoltheten var allt som skadats. Märkligt nog hade Johans bil fått minimala skador. Åtminstone vad vi kunde se. Resten av kvällen fick jag båda höra och veta hur det var med förhållandet mellan Nissan och Jeep, och alla andra tänkbara kommentarer.
Nästa morgon var det den stora dagen. Frukosten var snabbt avklarad och det var bara att bege sig till motorplan.

Inget är som väntans tider...

 Som alla minst var det ofta väntan som gällde i det militära, så också denna dag. Under tiden som skulle förflytta tills det var dags drog vi omkring, förmodligen lätt nervösa inför dagens begivenheter. Vi fick ett varningens ord från en tillskyndande bilist. Ta det lugnt! Polisen har kontroll precis vid utfarten. Detta var en varning som vi inte behövde bry oss om, men det var väldigt tacksamt eftersom polisen stoppade trafiken på Revingevägen så att kom över med vår kolonn. Tyvärr var det inte läge att stå att fotografera så därför har jag inga bilder från själva ”dagen”. Men man kan väl lugnt säga att det blev en riktig succe! Inte bara förbimarschen utan också den efterföljande uppställningen där publiken fick kika närmare vår våra fordon och utrustning. Vi passade givetvis på att göra reklam för både museet och också den kommande MILITÄRDAGEN nu på lördag (3/9). På länken nedan kan du se några bilder från själva paraden, och dessutom en filmsnutt från själva defileringen:
http://www.kulturportallund.se/index.php?option=com_content&view=article&id=744&Itemid=4191
http://www.kulturportallund.se/index.php?option=com_content&view=article&id=747&Itemid=4198

Vid pass ½ 4 hämtade jag och Johan kaffe och nybakta wienerbröd till ”krigarna” och efter att ha njutit av detta var det dags att bryta utställningen och bege sig tillbaks till motorplan. Nu var det lastning av fordon som gällde, som efter visst besvär kom på plats ombord på släp och vagnar. Därefter var det tillbaks till förläggningen för städning, vård av utrustning och lättare vapenvård.

Vapenvården bedrevs med så stor iver och nit att vår käre chef fick fälla anmärkningen ”det är inte särskild tillsyn”, men alla ville göra ett bra jobb, vilket de också lyckades med!
Allra sist på dagen, eller nästan kvällen, samlades vi utanför kasernen för en kort debriefing från Johan och det var inte utan viss stolthet vi kunde applådera oss själva för en minnesvärd och lyckad uppvisning, och upplevelse!

Så var det slut - för denna gången!

Så nu var det tillbaks till ”vardagen” för några dagar innan det är dags igen för en ny ”militär” helg. Denna gång på Beredskapsmuseet där det avhålls en MILITÄRDAG med allt vad det innebär!

Välmaskerad Jeep, eller kollegornas omtanke!

Som avslutning passar väl bilden av min bild med kollegornas kära omtanke och omdop till Jeep. Jag vet inte riktigt vad de båda bilföretagen tycker men jag tror inte någon av dem gillar jämförelsen. Men lite plåt och tilltufsad stolhet vad gör det så länge inge blev skadad!
Nu önskar jag en fortsatt skön vecka och glöm nu inte beställa Bunkerboken, om du inte redan gjort det, och att besöka Beredskapsmuseet på lördag!
Hälsningar
Leif H

PS Lite smolk i bägaren tyckte jag dock det var att ”huvudpersonen” infanteristen från I 25, som ju var det som egentligen firades, lyste med sin frånvaro. Nog borde ha gått att klä ut några av regementets soldater i tidsenliga uniformer.

Så var det då dags att röra på sig. (foto Lars Dahlbom)

”…dimman dansar…” ”…gå på vattnet…” ”…långtradare…” Märkliga fraser, helt ryckta ur sitt sammanhang. Vi kan lägga till nypotatis och wienerbröd! Men det är inte så märkligt som det låter. Det är några av alla de sökord och sökbegrepp som leder fram till FORT & BUNKERs webplats www.bunker.nu Svårare var det alltså inte!
Det blev annars en mycket märklig vecka som helt kom att kretsa kring Regementets dag på Revingehed. Det var alltså det nuvarande regementet P 7 som firade sin 200 års födelsedag med kunglig närvaro och stor historiskt återblick. För att skapa lite mer utrymme har jag valt att berätta om detta i ett eget veckobrev som du finner under rubriken vecka 34 GIVAKT! MANÖVER!

Kan ni bekräfta att ni är ägare till bilen XXX XXX? Så lät det häromdagen i min telefon. Det var ett marknadsundersökningsbolag som ville veta vad jag tyckte om mitt senaste verkstadsbesök!? Ett telefonsamtal som nästan fick en att byta bilverkstad! Först bryts samtalet, sedan kommer en del märkliga frågor som ovanstående, sedan bryts samtalet igen. Dagen därpå ringer människan igen och skall återuppta samtalet. Då plötsligt säger hon (för det var en kvinna) att hennes dator lagt av (!?) och undrar om hon får ringa igen. Svaret blev nej tack!

Tidningen FORT & BUNKER nådde sina läsare. Något som märktes både på telefon och i mailboxen. Tack för alla vänliga och berömmande ord! Det är att trevligt och höra från tidningen läsare. Redan nu har arbetet med det kommande numret påbörjats och detta skall finnas hos sina läsare ungefär i mitten av november. Då är det dessutom lite trevliga specialerbjudanden och en närmare titt på fenomenet re-enactment!

På torsdagen var det dags för en tur till Djuramossa för att beskåda lastningen av 7.motorbrigadens fordon inför Regementets dag på söndag. Blev några festliga timmar med lastning och transport och avslutningsvis lossning i Revingehed. Det var åtskilliga ton pansar och plåt med med stor skicklighet och snabbhet placerades på försvarets tunga transportfordon. Tjaa mycket mer hände inte under de dagar i denna  vecka som det inte var militära övningar. Om detta kan du läsa i veckobrevet Givakt! Manöver!

Hälsningar

Leif

2011 års Ystad Tattoo. Inget som imponerade!

Måndag, och det började verkligen i stor stil. Sydsvenskan hade en stor artikel om den gamla grupperingsplatsen 270, i trakterna av Häckeberga, inte så långt från Lund. Stor bild av undertecknad, både på lokaldelens framsida, och inne i artikeln. Frukosten var precis avklarad när telefonen började ringa. Du kan själv se hur det såg ut (jag tror länken skall fungera ett tag) http://www.sydsvenskan.se/lund/article1526870/Rysskracken-blir-synlig-i-skogen.html 

Annars var det en måndag som startade tidigt med besök hos tryckeriet för avlämning av inlagan till FORT & BUNKER. Omslaget är ju redan lämnat, och nästan klart vid det här laget. Efter det var det dags att ta hand om de adminstrativa göromålen. Fakturor, böcker, utskick, adressetiketter mm mm. Efter lunch var det dags för besök på posten och sedna lite storhandel hos traktens ICA-handlare och dessutom ett besök hos Systembolaget. Vi skall ha några vänner på lunch imorogn (tisdag) och jag tänkte bjuda på lite ”plockemat” och öl. Förhoppningsvis skall det bli lite ägg och sill, olika köttsnittar, härlig spansk skinka med melon, hårdrökt skånsk fläsk med äpple, pastje med gurksallad och kanske lite till. Som dessert blir det ädelostvariationer med melon druvor och päron. Jag hoppas ingen skall behöva gå hungrig från bordet. Jag återkommer med detaljerad beskrivning äver mina försök att leka MasterChef. Maten är inte hämtad från Försvarets kokböcker, där jag annars fortsätter arbetet med att försöka välja ut ”vettiga” och fotograferingsbara recept och maträtter. Snart stundar fotograferingstider och då gäller det att både kunna hinna laga recepten, smaka på dem och fotografera dem när de seer som bäst ut. Dessutom lär jag ha sällskap av några hungriga kollegor. De normala militära recepeten är ju inte precis beräknade till ett fyra-personers-hushåll, utan snara åt 100-manna-hållet!

Bunkerboken, just nu populär!

Annars handlar det just nu väldigt mycket om den kommande boken BUNKERBOKEN. En bok som är skriven och fotograferad av Tim Eriksson och Alexander Olsson. Den ges ut på mitt förlag och beräknas vara ute omkring den 15 0ktober. Men redan nu finns den på hemsidan, där du kan läsa lite om boken och ”beundra” framsidan. Ja, jag sa just ”beundra”. För det är faktiskt en mycket bra framsidesbild. Den fortsätter dessutom runt på baksidan, men det ser du när du får boken. Just omslagsbilden är en av mina favoriter och är tagen på Gotland. Bilden i sig själv skriker BUNKER. Det är t o m så att namnet känns lite överflödigt;-) Nåväl böcker säljer inte sig själv, och framför allt förflyttar de sig inte till köparna heller av sig själv. Så just nu pågår arbete med att få boken synlig. Göra klart för utskick och allt annat praktiskt kring ett boksläpp.
Beställningarna har givetvis börjar , om inte strömma, så åtminstone komma in. BUNKERBOKEN fyller ett tomrum i detta kanske udda ämne som jag och mina kollegor sysslar med. Av naturliga skäl är de flesta av mina böcker koncentrerade på södra Sverige, även om de två utflyktsböckerna Militär Utflykt och Fortsättningen utgör ett undantag, så även boken om Muskö. BUNKERBOKEN rör sig över hela landet. Från Aspö i Blekinge, via Landsorts och Stockholms skärgård, över Hemsö för att avsluta färden vid ett artilleriforten i Kalixlinjen, nästan längst upp i norr. Det är nästan så man kan börja tala om en militär Nils Holgersson. Undrar vad han kallats, eller hade varit det vanliga Vpl 315 Holgersson.

Så blev det då tisdags och dags för den efterlängtade lunchen med vännerna. Det blev till att börja tidigt på morgon med att blanda samma smeten till de små goda köttbullarna som bör ingå i alla lunchbord av dignitet För ovanlighetens skulll lyckades jag också göra ett ”normalt” antal köttbullar. Kanske beroende på att jag köpt lagom med färs? När dessa var stekta var det dags att börja med snittarna, eller läckerbitarna. Här skule det finnas tre sorters sill; löksill, brantevikssill och svart vinbärssill. Ganska enkla; pumpernickelbröd i botten, en skiva ägg, sillbit, dekorera med dillkvist eller liknande. Därefter var det dags för några med grovmalen leverpastej, stekt bacon och ättiksgurka. Detta var de ”mörka” sakerna. Nu över till de ”vita”. Här fanns det skinka med viltsenap, skinka med gurksallad och några andra varianter. Det tog en stund att göra, men det var det värt.

Här kan man njuta länge och väl....

”Gästerna”, det var bara två, anlände prick kl 1230 och vi satte oss direkt till bords! Utöver det som står beskrivet ovan fannsockså olika sorters ädelost, vindruver, päron, tomater och lite annat smått och gott! Som sig bör ingick det naturligt några goda öl i anslutningen till denna ”riktiga” lunch. Det var de kända märkena Grolsch, Jever, Mariestad och Staropramen som alla tillhörde den lättdruckna avdelningen. Givetvis lagom kylda och serverade tillsammans med ett par ”pärlor” för att förgylla en helt vanlig tisdag! Efter nästan två timmars ätande för att förstärka de varma rätterna, som bara var köttbullarna, hade jag även grillat några små weisswurst (Thuringer-art) riktigt mums-filli-babba! Det tog slut nästan omgående.

Mätta och belåtna, skall läsas som sprängfyllda och proppmätta var det gott med en kopp kaffe och en pytteliten Calvados, att ”sätta” maten med. Sedan gästerna gått var det bara att sjunka ner i TV-fåtöljen, slå på någon av satellitkanalerna och låta John Blund ta med mig på en liten resa runt i sömniglandet. Man kan väl lugnt påstå at det blev inte mer gjort den dagen! Men vad gör ju det, det kommer ju alltid en ny dag imorgon.

Marinens musikkår - en glad överraskning!

Och visst det blev onsdag, och det var dags att besöka årets militära Tattoo i Ystad. Tillsammans med kollegan Johan Andrée är det nu fjärde gången vi besöker evenemanget, som hålls vartannat år på den gamla kaserngården vid det forna regementet. De gamla kasernbyggnaderna bildar en pampig inramning till evenemanget, med likkompaniets kasern framför publiken. Genom den gamla portalen marscherar de olika musikkårerna in på arena, som trampats av tusentals soldater genom åren. De deltagande musikkårerna var följande; Marinens Musikkår, Sverige, Finska Arméns Dragonmusikkår och Karelska musikkåren, Finland, Søværnets Tamburkorps, Danmark, Heeresmusikkorps 2. Kassel, Tyskland, TayForth Pipes and Drums, Skottland, Fanfara Bersaglieri Nino Tramonti Mario Costa, Italien, Marinens musikkår, Italien,  Musique d’Artillerie, Rennes, Frankrike, Polska Arméns representationsmusikkår, Polen, Hemvärnets Musikkårer från Borlänge, Helsingborg och Södertörn i Mass Band, Hemvärnets Musikkår, Ystad.

Marschmusik ger aptit – tycker Johan och laddar in!

Johan hämtade upp mig vid sex-tiden och iväg till Ystad. Det fanns gott om parkeringsplatser iordningställda och funktionärer så till att det hela flöt bra, och hälsade alla bilister med ett Välkommen till Ystad Tattoo!

Vi tog sikte direkt på ett av matstånden, precis invid läktarna och hotellet. Här fanns tydligen ”alla” rättigheter för det såldes både starköl, whiskey och annat gott. Värre var det med maten. Utbudet bestod av Tattookorv, med anmärkningen Kryddad! Och det räckte för att jag skulle avstå. Men det fanns den eviga räddningen Hamburgare för det facila priset 50 kronor! Men det skulle jag inte fallit för! En tidigare grillad hamburgare i ett torrt bröd som hållits varmt ovanpå grillen utanför tältet. Men man fick själv hälla på ketchup, senap eller dressing. Nej det är definitivt inte för matens skull man skall besöka Ystad Tattoo. Här finns mycket att göra, jag skall be att få återkomma lite längre fram. Strax före 20 hade vi bänkat oss. I år på stora läktaren, mittför kasernbyggnaden. Faktiskt ganska bra platser. Prick åtta startade det hela med att Hemvärnens musikkårer marscherade in. Viljan fanns nog där, men oj vilken rättning! Min gamle execissergeant hade gråtit blod och jagat hela truppen över kaserngården;-)

Men det hela blev lite bättre när de utländska, och mer professionella musikkårerna intog planen.

Bland mina favoriter hörde den franska, tyska och finska kontingenten. Mest spektakulär var som vanligt den springande blåsorkestern från Italien Fanfara Bersaglieri Nino Tramonti Mario Costa som springer och spelar! Visserligen stod de stilla och spelade några låter, men det är just deras springade marsch som gör att man drar på mungiporna. De första 90 minuterna gick förhållandevis snabbt, även om man inte såå imponerad. Det kändes lite tamt och avkommit. Det saknades någonting. Riktigt vad vet jag inte!

Alltin går att sälja en dag som denna, verkar det som!

PAUS förkunnades det i högtalarna – 35 minuter! Vi passade på att ta en promenad runt läktarna och bort till Ystad Militärmuseum. Av någon outgrundlig anledning var här inte öppet. Just Tattoo-kvällarna borde ha varit ett utmärkt tillfälle att sprida lite reklam kring museet, och ”visa upp” sig. Men det mest slående var det kompakta mörker som omgav evenemanget. Utanför museet såldes nygrillade hamburgare och öl från den lokale bryggaren. Men det var knappt man såg något. Grillmästaren torde haft ganska svårt att se något av det som hände på grillen.

Tur det fanns blixt på kameran.

Andra delen blev lite av en repris av den första. Några av de deltagande orkestrarna gjorde ett kortare nummer på planen för att så småningom kulminera i den stora finalen där alla orkestrarna samlade på kaserngården. T o m avslutningen med den känslosamma Aftonsången hade ändrats till det sämre. Förr om åren stod en ensamme trumpetaren på en hög piedestal, eller ställning. Nu hade man nöjt sig med att ställa honom längst bak, på en pall. Njaa, lite mer får man nog anstränga sig om man skall ligga kvar i toppen. Nu dröjer det två år tills nästa gång, och givetvis kommer vi att sitta där igen för att se vadsom hänt.
Så med en av kvällens höjdpunkter lämnar vi marschmusk och Ystad för denna gång.

Några som fick publiken att både skratta och applådera - den polska kåren!

Veckan rullade på och det blev som vanligt torsdag, en dag som blev ovanligt fylld med arbeteframför datorn. Nu handlar det väldigt mycket om registrering av beställningar. En del på den kommande bunkerboken, men också på förlagets andra böcker. Det märks lite att semestrarna är över och att folk är tillbaka i ”vardagen”. Nu väntar den stora ”kostymbalen” på lördag. I full mundering från andra världskriget skall det exerceras. Hoppas bara vädergudarna är på min sida! 

Fredagen inleddes med hämtning av det nya numret av tidningen samt kuvert. Därefter var det bara att börja arbetet med etikettering, istoppning och förslutning. Ett trevligt arbete, som ger många tillfällen till att lösa världsproblemen, eller andra aktuella frågor. Höger hand öppnar kuvertet (som redan har fliken uppvikt) vänster hand tar en tidning, för in tidningen i kuvertet och för samtidigt över kuvertet åt höger. Repetera, repetera och så där håller man på tills det är klart. Varje omgång ilagda tidningar räknas upp i buntar om 25 (inte för något särskilt skäl, men det är lättare att veta hur många som är klara) därefter börjar arbetet med att försluta dem. Vänster sida; skål med vatten, vänster hand fuktad svamp. Framför mig en bunt med kuverterade tidningar med kuvertets flik åt vänster, klistersidan uppvikt. Fukta med svampen samtdigt som kuvertet dras åt höger. Förslut fliken och klappa lätt. Gör om och fortsätt. Så enkelt är det när det skall beskrivas. Sen är det ju att det alltid fungerar annorlunda i praktiken. Bl a kan man skära sig ordentligt på papperskanter. Men i det hela taget går det snabbt, och efter två dagar är tidningen klar för posten. Dock fick det mesta av arbetet anstå till söndagen, för nu gällde övningarna vid Beredskapsmuseet.

Lördagmorgon var det samling i Djuramossa. För första gången skulle nu delar 7.motorbrigaden samlas. Både befäl, manskap och fordon! Det låter kanske pompöst men det var riktigt imponerande. En stridsvagn m/42 och en KP-bil m/42 samt en påhäng 57 mm pv-kanon m/43. Till dessa forodn hörde givetvis stridsvagnsbesättningen och föraren till KP-bilen, men det fanns dessutom 8 ”soldater” i helt autentiskt utrustning. Ja kanske från starten eftersom dagen började med kaffe och utprovning av diverse prylar. Om vi börjar högst upp och arbetar oss neråt så har vi hjälm, vapenrock m byxor, undertröja, brödpåse, gasmaskväska, bajonett, dricksflaska, ammunitionsgördel, damasker och kängor! Och resultatet blev inte alls tokigt, som du själv kan se.

Inte illa pinkat för att vara första gången på många år år för några, och absolut första gången för de övriga.

Efter att alla fått sin utrustning började dagens övningar under ledning av vår alldeles egen ”drillsergeant” Jörgen. Det blev många roliga stunder, men med ett mycket seriöst allvar. Efter tag började rörelserna sitta där. För fot gevär! I remmen gevär! För fot gevär! I remmen gevär! För fot gevär! I remmen gevär! För fot gevär! I remmen gevär! För fot gevär! I remmen gevär! Vi t o m lyckades med mästerverket att göra vändningar, enskild ställning och manöver. Som avrundning innan lunchen fick vi också marschera en sväng. Lunchen var som sig bör ärtsoppa och det strålande vädret inbjude till utspisning utomhus. Blåsten var lite småsnål så det var ganska skönt i den tjocka uniformen, även om det finns skönare kläder att ha på sig.

Undertecknad njuter lunchen trots envisa papparatzi!

Efter lunchen var det dags för fortsatta övningar, och nu med vårt fordon, en pansarbil av modell KP-bil. Enkelt kan den beskrivas som en pansarklädd lastbil. Det är på denna som gruppen transporteras och det gäller att kunna komma in och ut någorlunda smidigt. Själv fick jag avstå från dessa gymnastiska övningar, och ägnade mig istället åt berömmande ord och fotografering. Men visst såg det stiligt ut när förbandet rullade iväg på KP-bilen, ut över fälten.

7.motorbrigadens pansarvärnsgrupp klara för strid!

Eftermiddagen led mot sitt lsut och så gjorde också viljan och energin i de tappra soldaterna. En sista uppställning vid fordonet, några valdra ord från vår sergeant och det var dags att bege sig hemåt till väntande dusch och bekvämare kläder. Ja och där slutade egentligen min vecka om man nu inte skall räkna söndagens arbete med att få klart utskicket av det nya numret av tidningen.

Så tills kommande vecka önskar trevliga dagar. Jag påminner också om Regementets Dag i Revingehed, där P7 , eller rättare sagr Södra Skånska Regementet firar sin 200 år dag. 7.motorbrigaden kommer att finnas där och du är hjärtligt välkommen att hälsa på oss. Riktigt var vi kommer att finnas efter parader och annat vet jag inte. Men sikta på stridsvagn m/42 och en KP-bil så kommer du rätt. Kom också ihåg att helgen därpå, alltså den 3 september är det MILITÄRDAG på Beredskapsmuseet i Djuramossa. Där kan du också träffa oss och en hel massa andra! Jag finns där t ex!
Sensommarhälsningar
Leif

På skärgårdens öar, och längst in i trånga vikar dolde sig några av världens modernaste artillerisystem. Men kontrasterna var många, och stora. På en annan plats, kanske inte alldeles så långt bort stod pjäser med tillverkningsår från 1800-talets slut. Befästningar som påminde om den tid då vårt försvar snabbt behövde rustas, och man tog vad som fanns tillhands.

Idag är allt detta historia. Och tyvärr en försvinnande historia, eller man kanske måste säga försvunnen historia. De flesta av dessa anläggningar var strängt hemliga, både under sin verksamma tid, men också under avvecklingsperioderna. Man kan säga att de försvann, utan att lämna särskilt många spår efter sig.

Men nu kommer ett litet ljus över detta vårt mest hemliga försvar – BUNKERBOKEN! Under flera år har författarna rest runt för att försöka hitta och dokumentera resterna av vår försvarshistoria. Det handlar om resterna av det som en gång var vårt kustförsvar.

Idag existerar bara detta försvar som grushögar eller betongplattor längs med kusten, gulnade svåråtkomliga dokument i arkiven och som några enstaka bevarade anläggningar som konverterats till museer. Det mesta är rivet och borta tillsammans med minnet av de gigantiska ansträngningar som en gång gjordes för att hålla oss utanför kriget. Befästningarna runt våra kuster byggdes och revs i hemlighet.

I BUNKERBOKEN får vi följa med på en fotografisk resa genom Sverige och titta på många av dessa platser. Från fästningsartilleriets batterier bakom stenmurar och jordvallar via arméns tunga batterier och lokalförsvarsförbandens värnkanoner till kustartilleriets högteknologiska batterier.

Vi reser från Törefjärden längst upp i norr till Öresund i söder under vår fotografiska historieresa. Boken ger oss också förklaringar på hur anläggningarna såg ut, och hur det var tänkt att de skulle fungera.

BUNKERBOKEN handlar om allt från små skyttevärn till stora kustartillerianläggningar. Under det sista decenniet har militära myndigheter gjort sig av med och skrotat i princip alla de fasta kustbefästningar som byggts under de sista hundra åren. De som var äldre än så föreföll haft ett större kulturellt värde och har därför oftast inte varit föremål för rivning, eller återställning som det kallas på fackspråk.

Vad som händer om några år när man inser att man rivit det som i framtiden ska bli historia är dock oklart.

BUNKERBOKEN ger också läsaren en inblick i den dimensionen som består av den tekniska utvecklingen, där varje nytt vapentekniskt framsteg möts med ett motmedel.

Här ryms allt från de enkla befästningarna från mitten av artonhundratalet till, de framsynta forten som anlades i början på 1900-talet och de hastigt byggda försvarsanläggningarna från andra världskriget, fram till de tekniskt raffinerade kustartilleribatterierna vars senaste delar togs i bruk i början på 1980-talet.

De flesta av dessa anläggningar och befästningar byggdes på otillgängliga och avlägsna platser. Anläggningarna  som i de flesta fall inte finns kvar längre, och därför gått förlorade för alltid.

BUNKERBOKEN är ett bidrag till att bevara den här delen av vår militära historia och låter oss alla se vad som gjorde Sverige till en mycket speciell militärmakt under det Kalla kriget!

Försäkra dig om en unik bok som ger dig bild av en tid då Sverige var rustat för krig och invasion. En tid som nu tillhör det förflutna!

FAKTA

Format 210 x 297 mm, antal sidor 240. Inbunden med hårda pärmar. Full fyrfärg med över 800 unika bilder. Boken innehåller också ett stort antal skisser och ritningar som tidigare varit hemligstämplade. Mycket av bildmaterialet visar anläggningar som idag inte längre är möjliga att besöka. Delar av bokens innehåll har också säkerhetsgranskats av Försvarsmakten och FortV.

Boken utkommer 15 oktober 2011

Introduktionspris 298:- (Ord pris 335:-)

Mindre olycka på motorvägen E 6 vid Löddeköpinge

Vi börjar med reportagebilden från förra söndagen. På väg upp till Djuramossa passerade jag Räddningstjänsten som precis kommit fram till platsen där en långtradare gått av vägen. Roligast var dock att se polismotorcykeln som kom i full fart, men blåljus, och en extra polisman baktill, på väg till olycksplatsen från andra hållet. Det gällde väl att snabbt få polis på plats, för som vanligt växte köerna s
Regn, regn och åter regn. Men jag föredrar att nynna på på den gamla melodin -I´m singing in the rain, du vet den där gamla filmen där Gene Kelly dansar i regnet och studsar omkring i vattenpölarna. Det blir ju inte roligare än vad man själv gör det. Nu känns det som om tiden bara rusar fram med en otrolig hastighet – sswwoosh! Vad var det? Aha vecka 32 som passerade! Men det är ju klart alltid roligt när det händer saker och ting, även om det ibland kunde vara i ett något lägre tempo.

Veckan började som vanligt med en måndag och den sedvanliga stadsvandringen i Helsingborg. Det småregnade och jag valde att ta på mig mitt nya regnställ av lättviktsmodell. Alltså ett sådan som skall vara vattentätt men ändå andas. Jo tack! Efter ungefär en timma var ajg förmodligen mer blött av svett, än av regn. Så vid ett av värnet fick kollegan Max ta över medan jag krånglade mig ur regnstället. Vi var en liten grupp och visningen gick snabbt. Det är ju skillnad mot de stora grupperna, då kanske 30-40 personer skall ut och in ur trånga bunkerdörrar.

Så här ser ett traditionsrum ut. F d Överstebostället på Revingehed.

Tisdagförmiddag var intressant med ett besök på P 7 i Revingehed. Här fick jag chansen till en förhandstitt på det nya regementmuseet, som inte får kallas museum, utan är istället ett tradtionsrum. Det är den gamla regementschefbostaden som ny sakta men säkert förvandlas till ett museum, om än betydligt mindre än det föregående. Orsaken till besöket var att kollegan Johan skulle dit för att leta knappar till några uniformer.

Ett av de stiliga rummen i överstebostället. Här är det Johan Andrée och Lars Remfors som beundrar de gamla förmålen

 Utanför hade regnet börjat att ösa ner när vi tog svängen om Södra Sandby för en snabblunch  den lokala grillen. Här fanns det möjlighet att få dagens lunch, om man ville. Men eftersom dagens lunci denna dag bestod av fisk sp blev valet inte så svårt; korv. Dagen till ära serverad på en riktig tallrik och med riktiga bestick. Dessutom en riktig smaklig korv! Efter lunchen var det iväg igen, ut i regnet.

Varm korv på civiliserat sätt, med tallrik och bestick!

Själv skulle jag träffa en reporter och fotograf från Sydsvenskan som arbetade med en artikelserie om konstigheter i Lund kallad extrema Lund.  Ni vet sådana där grejor som; längst, djupast, högst osv. Nu var turen kommen till ”hemligast”. Journalisten hade lyckats gräva fram att det skulle finnas någon form av ”robotplatser” i trakterna av Häckeberga. Jag hade hänvisat till min bok Spår av ett försvar, där det berättas utförligt om just robotplatsen i Häckeberga. Man ville dock gärna att jag visade dem till platsen, och detta var orsaken till varför jag skule till Häckeberga. Det blev en snabb tur till platsen. Men bilarna stående vid vägen promenerade vi upp i skogen och jag orienterade dem runt inom grupperingsplatsen. Fotografen tog några bilder och sedan var det bara att bege sig tillbaka och fortsätta hemåt. (reportaget finns i Sydsvenskan 2012-08-15)

v Vem kan ana att detta var det hemligaste av det hemliga?

Onsdagen började med en tur till bilverkstaden i Malmö. Sedan bytet av diverse saker har obalansen ökat och nu var det dags för en ordentlig balansering. Åtgärden kostade givetvis inget eftersom detta var något som skulle gjort i samband med övriga åtgärder i förra veckan. Väntetiden fördreav med TV,s Godmorgonprogram, garis kaffe och stilla vandring i den stora bilhallen. Efter ca 1 timma var det klart och jag kunde bege mig ut på E65 för en första test. Perfekt! Nu slipper man sitta och brottasmed ratten, eller skaka sönder fullständigt.

BUNKERBOKEN

Den nya boken BUNKERBOKEN är nu hos tryckeriet och om ca 1½ månad skall den distribueras ut till hugade läsare. Boken kan redan nu beställas från info@bunker.nu Inom kort kommer den att finnas på den ordinarie beställningssidan, men t v går det bra att boka den via mail. Boken är i A 4 format och omfattar ca 230 sidor fyllda med bilder från ett antal svenska kustbefästningar. Namnet BUNKERBOKEN gör den inte riktigt rättvisa (tycker jag) den borde haft namnet KUSTARTILLERI, för det är vad den handlar om. Du får följa med till ett stort urval av KA-anläggningar över hela landet. Gotland, Stockholms skärgård, Göteborg och Blekinge. Utförliga bildtexter ger dig bakgrunden och varje avsnitt inleds med en beskrivning av det aktuella området. För mig själv blev bokens bilder till en enorm minnesresa. Här var de ju, alla de gamla anläggningarna! Tyvärr ockå en minnesresa med vemodets förtecken, eftersom ett stort antal av de visade anläggningarna numera är borta. För boken handlar ju om det som var väldigt hemligt. Så hemligt att anläggningarna t o m var hemliga när de försvann, de flesta utan att lämna ett spår efter sig. Men det är inte bara vemod, boken innehåller underbara bilder, flera med karaktären ”ruinromantik” från anläggningar som en gång var det yppersta inom svenskt kustförsvar. Denna typ av militär installationer hade oftast ett mycket vackert och naturskönt läge, något som också syns på många av bilderna. Är du det minsta intresserad av kustartilleri, bunkrar och militärhistoria är detta absolut boken för dig. Jag är helt övertygad om att du kommer att nicka igenkännande på några ställen, när bu bläddrar i boken, men för det mesta kommer du att sitta förvånad. Boken skildrar nämligen, till en stor del, platser som var hemliga och förbjudet område för oss ”vanliga”.

En "omöjlig" plats för inte så länge sedan (bild ur BUNKERBOKEN)

Torsdagen blev det också till premiär för lite röda läckheter – kräftor. Det kändes faktiskt som om det var evigheter sedan jag åt kräftor senast. Förra året vet jag att det inte blev några – av förklarliga skäl. Nu hade jag inhandlat ett paket av ICA Jumbokräftor. Paketet fick tina enligt alla konstens regler i kylskåpet under tre dagar. Så fram med kräftor, bröd, smör, vitt vin, servetter och allt annat. Dagen till ära hade jag lagat en liten skink och ostpaj som lite extra ”förstärkning” till kräftorna.

Hårda läckerbitar!

Och det smakade gott! Dock inte så gott som jag tyckte det borde smakat. Kräftorna hade ett mycket hårt skal och lite avslagna i smaken. En aning mer dillsmak hade inte suttit fel. Men säsongen har ju precis börjat så det får bli fler ”provsmakningar” framöver med andra sorter.

Arbetet med min kommande bok Snuskburken och andra recept fortsätter, Just nu består mycket av arbetet att leta ”prylar”. Militär saker och ting med matanknytning som kan användas i samband med fotograferingarna och matlagningen. Jag vill ju gärna kunna visa upp de tillagade rätterna i sin ”rätta” miljö dvs på autentiskt porslin eller grytor. I samband med besöket på regementsmuseet på Revingehed beundrade jag en monter med just gammalt porslin som hittats i sambamd med renoveringen av en av de gamla lägerbarackerna. Det var främst porslinsmuggar. Tyvärr bara skärvor. Men alla hade märkning med regementets nummer (I 25) och kompaninumret.

Bitar av en svunnen tid.

 Men det fanns ju inte så mycket prylar i det militära som hade matanknytning, så det borde väl gå att leta fram dem. Du har kanske något i gömmorna? Dock inte snuskburken (kokkärl m/40) för det var givetvis det första jag såg till att skaffa, och den finns också i ett oändligt antal. Däremot porslin, bestick, reservproviant, gärna äldre, matminnen och naturligtvis bilder från tiden då det begav sig. Du har kanske nåt foto från din egen värnplikt som har en koppling till mat? Då får du gärna höra av dig!

Veckan har också gott i fuktens och regnets tecken. Det är nästan så man undrar var tog sommaren vägen? Mina trädgårdsambitioner, med både potatisodling och tomater kom lite på skam. Visserligen har jag skördat båda sorterna men i den lilla skalan. Tomaterna var väl det som överraskade mest. Antingen blev de ”för” stora, så att de sprack. Eller miniatyrer som du kan se på bilden där mina små tomater ligger i ”skuggan” av normal kvisttomater.

Stort och smått i tomaternas värld!

Helgen medgav dock lite utomhusvistelse, mellan regnskurarna, och jag passade på att plocka fram gräsklipparen för att åtminstone hålle efter det alltid växande gräset. Sittandes på min lilla trädgårdstraktor kan man fundera på världsproblemen, eller hitta lösningar på en hel del frågor. Dock stördes mina funderingar i söndags av jätten som hälsade på ute i rapsfälten runt vår gård.

Skördetröskornas skördetröska, kan man kalla den Hulken?

 Det var markägaren, eller grannen, vilket man vill, som passade på att tröska lite raps medan det var någorlunda uppehållsväder. I flera dagar har jag hört, från bekanta, om den gigantiska skördetröska som han inskattat. T o m vår lokala tidning Ystad Allehanda har haft reportage om ”monstret”. Och nog är det stort alltid. Själva slåtterdelen, alltså en rörliga den längst fram är 12 meter bredd (eller lång) så det klara av ordentliga bitar när den kör ute i markerna. På bilden ovan får du en uppfattning om storleken när du jämför med personen längst ut till höger. Manicken i förgrunden är transportvagnen som kopplas efter tröskan när den kör på vägar. Så min lillaträdgårdstraktor blev om möjligt ännu mindre, men jag är helt nöjd med min 60 cm klippbredd!

Nu är det dags att fortsätta arbetsveckan. En vecka som innehåller premiären av Ystad Tattoo på onsdagkväll tillsammans med kollegan Johan. En konsert som nu börjat att bli en mångårig tradition. I slutet av eckan väntar uniform m/39, stålhjälm och exercis, men det får du läsa mer om i kommande brev. Nuär det dags att göra klart för utskick av det nya numret av FORT & BUNKER. Det är också premiär för marknadsföringen av den nya boken BUNKERBOKEN av Tim Eriksson och Alexander Olsson. Du kan läsa mer om deras arbete på www.bunkerboken.se och www.kustartilleriet.gearhead.se Här finns mycket at läsa och titta på. Så tills nästa vecka önskar jag en god vecka och förhoppningsvis lite sol!

Leif H

Egentligen förra veckan söndagsmiddag, men den får inleda denna veckas brev, eftersom det verkar bli mer och mer korv till lunch!

Ibland brister man uti ..Vicken vecka! Först nu har jag riktigt förstått vad det betyder. Och det blev en vecka som innehöll hela skalan av mänskliga känslor och stunder! Vi tar väl det från början med veckan stora fråga; Varför? Varför vad då? Jo jag ägnade morgonkaffet en dag i veckan åt att pricka av inköpslistan mot veckan ICA-bland (ni vet, det som kommer i brevlådan) Jag valde ut sådant som jag och sambon gillar, och sådant som man dessutom kan ha i frysen. Stolt över att ha vädrat det ekonomiska sinnelaget for jag med min inköpslista till affären för att fylla kundvagnen! Men tjii fick jag! Rak falukorv 1 kg, ingen leverans! OK. Skivad kokt skinka från Österlenchark (tror jag) två för 20:- eller 25:- Ochså slut och leverans skulle komma. Och sådär fortsatte det. Nu var detta faktiskt inte på måndagen, så att varorna inte hunnit levereras. Detta var på tisdagens sena eftermiddag. Men jag tror det var straffet för jag frångick min princip med att handla det du skall och till en bra kvalitét. Så jag lämnade min ICA-handlare med 3 bullar och ett paket kaffe (till ordinarie pris) Så nu har jag gnällt färdigt och vi kan övergå till veckans väsentligheter.

Som vanligt började veckan med en måndag och dessutom med en utflykt snabbt påkommen utflykt tillsammans med Sven-på-landet och Per A. Sven hade med sin sedvanliga ”näsa” snokat upp två värnkanoner i Trelleborgsområdet. Pjäser som jag faktiskt missat under mina turer i trakterna. Vid en kontroll med kollegan Lars D blev svaret på frågan om han visste om dessa ett enkelt Givetvis! Mötte upp med ”grabbarna” i Fredshög. Rakt ut över åkerkanten och mycket riktigt. Väl överväxt skymtade det typiska plåthuset till en värnkanon. En kort promenad i kanten av ett fält med gul lök och vi var framme.

Ett typiskt "värnhus" i korrugerad plåt med vidhängande skyddsrum.

Och så här såg det 2003 när kollegan Lars D besökte platsen. (foto:Lars Dahlbom)

Lite fundersam blir man över placeringen. Stora kustvägen rakt söder om värnet (skymtar i fjärran vid dungen) Men varför två pjäsvärn precis här?

Här blir man ordentligt mätt! Och gott är det!

Efter denna är man ordentligt mätt och belåten!

Mitt i maten säger plötsligt Johan -KOLLA! Jag sitter med ryggen gräsmattan och ett lågt staket och här kommer mamma Igelkott gåendes med en unge. Så det blev både middag och naturupplevelse. Naturligtvis blev jag tvungen att ta ett fotografi av denna någon märkliga händelse.

Mitt i naturen, fast mitt i stan!

Något som också fick en att undra över tillvaron – och framför allt varför? Jo besöket på den gamla civilförsvarsanläggningen Finken i Helsingborg. Jag hade förmånen att besöka anläggningen, som är en stor bunker i två plan, tidigt under början av 2000-talet. Anläggningen stod då under Räddningstjänstens tillsyn och var i förvånansvärt gott skick. Nu vid besöket fick man sig en allvarlig tankeställare, när man såg tillståndet. Mögel och fukt har ställt till det ordentligt, och t o m de fåtaliga tapeterna har nu grava mögelangrepp. Här nedan några bilder från besöket.

Lätt avslagen soppa, eller...?

Hamburgertallrik á la Fredriksbergsgrillen

Visning löpte på bra och det var en intresserad grupp. Klockan hann att bli nästan 15 innan vi var framme vid dagens sista besökmål – värn 740 i Viken.

Konsten att gå på vatten kan behövas i vissa bunkrar!

Ibland kan ord vara överflödiga

Det är ofta ett par händelser i en liv som riktigt etsar sig fast. Ofta är det de stora världshändelserna som kommit att bilda bestående avtryck i människors minnesbankar, så också hos mig. Eftersom jag är så ”gammal” så minns jag händelser som Norrmalmstorgsdramat, kung Gustaf VI Adolfs död, Olof Palme mördas, 11 september i New York, och många andra liknande. Men det är just dessa händelser som etsat sig fast. Dessutom så pass att man kan t o m berätta vad man gjorde när nyheten om händelsen nådde en.  Till detta måste vi nu lägga händelserna i Norge i fredags. En riktigt svart dag i Norden. Det är är ytterligare en dag då man långt efter vet exakt vad man gjorde när nyheten blev känd. Gärningsmannen är gripen och det kommer förmodligen att bli en lång process innan vårt grannland kan gå vidare. Tyvärr är det alltför många som har fått sina liv förstörda, och jag hoppas att den gamla frasen tiden läker alla sår (vilket inte är riktigt sant, men tiden lindrar åtminstone) kan få hjälpa till. Åtminstone kring mina områen börjar nu trots det inträffade åter vardagen börja ge sig tillkänna!

Max i sitt esse, här uppflugen på talarstenen!

Så nu över till vad som hände i övrigt. Måndagen avslutades som vanligt med en stadsvärnsvandring i Helsingborg. Denna gång fick min kollega Max hålla den alldeles på egen hand. Ja, jag fanns ju med bland publiken, om det skulle behövas någon hjälp, men han klarade det galant. Ett litet vätande småregn följde oss hela vägen, men bidrog inte till mer än att allting blev väldigt blött.
Veckans dagar fortsatte sedan med arbete vid datorn där främst det kommande numret av F&B nu börjar få sin slutliga form. Ca en veckas arbete återstår så är den klar för tryckeriet. I det kommande numret presenteras också den nya boken BUNKERBOKEN av Tim Eriksson och Alexander Olsson. Jag har haft nöjet att ”leva” med boken, eller rättare sagt ett utprintat exemplar av originalmaterialet och det är en bok som jag gärna återvänder till. Kanske inte för att ”lusläsa” men för att kika på bilder och läsa de, ibland, väldigt omfattande bildtexterna. Tyvärr är min utskrift i svar/vitt, så vill jag kika på bilderna ”på riktigt” får jag snällt gå till datorn och öppna upp pdf-filerna. Hur boken ser ut får du dock vänta på ett tag till. Men du kan redan nu beställa/reservera ett exemplar via ett mail till info@bunker.nu skriv BUNKERBOKEN på meddelanderaden och ange ditt namn och adress. Du kan beställa max två exemplar på detta sätt till introduktionspriset 298 kronor (porto tillkommer med 72:-)

Kommande numret av FORT & BUNKER - snart!

 I det kommande numret av FORT & BUNKER presenteras den n ya boken och de båda författarna. Här finns givetvis också möjlighet att beställa boken på ”normalt” sätt dvs via kupong och post. Men mail fungerar lika bra, och snart kommer den också att finnas på hemsidan

Åtta gröna och en vit. Variation i försvarets bilpark.

Torsdagen blev det ett avbrott för en stadsvärnsvandring i Helsingborg tillsammans med våra ”nya” yrkessoldater från regementet i Revingehed. Redan när jag svängde in på parkering till museet kunde jag se att det blir en annorlunda visning. Snygg uppradade stod deras militärbilar på ett led linje! Och det var inte svårt att upptäcka besökarna från Revingehed. I sina kamouflageuniformer drog de blickarna till sig från övriga besökare. Först på deras program stod en grundlig visning av museet och först efter lunch var det min tur.

Äta bör man, annars.... Men ibland smakar det inte riktig bra, trots att det är korv!

Under tiden blev det en snabbtur till CityGross i Höganäs för lite nödvändiga inköp till cafeteringen som sålt slut på bl a soppor. Jag passade på att ”njuta” av en korv med mos vid det lokala korvståndet. Ingen höjdare precis med ätbart!

Värn H 1 vid Margaretaparken med de "rätta" besökarna. Foto:Johan Andrée

I Hälsobacken, vid värn H 58 uppsatod muntra tillrop när vi kunde konstatera att ett värn från andra världskriget faktiskt rymmer nästan en hel pluton moderna soldater! Vandringen avslutades som vanligt vid Kärnan och blev väl en av de mera minnesvärda. Visserligen har vi guidat militär personal förr, men det är inte ofta de uppträder i uniform, och detta var också första gången med de ”nya” soldaterna. Eftermiddagens visning med  ett stort antal soldater blev till en riktig trevlig upplevelse. Dessutom är det första gången som en visningsgrupp, som sådan, blivit förmål för turisternas kameror. Vet inte om det berodde på guiden, eller mängden grönklädda soldater?

Så här många soldater ryms i ett värn från andra världskriget. Foto Johan Andrée.

Fredagen blev till en nya dag framför datorn med beställningar, skrivande och lite annat ”roligt”. Dessutom var det dags att förberedda föreläsning vid Havets Dag i Ljunghusen. Här var det kulturföreningen Callunda som bjudit in mig för att berätta lite om Skånelinjen och befästningarna längs Falsterbokanalen. Det var mycket trafik ner mot Näset. Jag var tidigt ute och passade på att titta lite på det ganska orörda området längs kanalen med ett stort anta stridsvagnshinder, fördelat på två spärrområde, samt ett antal kulsprutevärn jämt fördelade över området.

Kulsprutevärn X (N.r 10) är fortfarande inte plomberat, men....

Tyvärr är nu området föremål för diskussioner om avvecklingsåtgärder, som betyder att de delar av stridsvagnshindren som ligger utanför nationalparksområdet skall avlägsnas. Värnen inom detta område skall rivas, medan resternade plomberas. Ett mycket tråkigt besked då detta är det områdesom klassades högst på den bevarandelista som upprättades på Länsstyrelsens initiativ under 2003-2004. Nu är det Vellinge kommun som trycker på och vill ”frigöra” mark för eventuell utbyggnad med bostäder längs kanalen. Därmed förstör man ett historisk minnesmärke som är unikt i sitt slag. Det är bara i Värmland (och några enstak fall i Dalarna) som man kan finna intakta spärrområden. Vid Falsterbokanalen är de dessutom unika eftersom de finns i lättförklarat sammanhang med själva kanalen.

Stridsvagnshinder, eller sk draktänder i "oändliga" rader. (Bilden "stulen" från en kollega)

Så tog veckan slut och man kunde lägga ytterligare en arbetsvecka bakom sig. Tempot ökar nu betydligt och den kommande veckan innebär mycket körande och en hel del möten. Dessutom måste jag börja fundera på hur man skall kunna agera lite i frågan om Falsterbokanalen. Men jag avslutar med en ”läcker” bild från en av veckans frukostar. Den satt perfekt med kaffe, morgontidning och allt gott du ser på bilden!

En RIKTIG frukost, med allt vad där hör till!

Jag önskar en fortsatt trevlig vecka, så läses igen om ett tag
Leif

Tankarna går till broderlandet Norge, och det känns ganska tungt idag!

När jag började skriva detta veckobrev i fredagskväll, efter ett par dagar i England, nåddes jag av den skrämmande nyheten om händelserna i vårt grannland Norge. En sjuk människa (jag ber till Gud att det ÄR en sjuk människa!) har skapat Nordens 11 septembertragedi. Orden känns tunga, och tankarna far och flyger i hjärnan. Mina tankar går till anhöriga och vänner i Norge och det känns att tårarna inte är långt borta. Det är inte mycket man kan göra för de drabbade, men skänk en tanke till vad som hände, och ställ frågan; Varför?

Kanske till att gå lite väl långt i reenactingen, enligt mitt tycke!

Prata om tidsresor. Nu har jag verkligen varit tillbaks i andra världskrigets England (och Amerika), men varför var där så många tyska soldater? Och jag vet faktiskt inte riktigt vad jag skall tycka! Bilden överst visar två tyska reenactors (återskapare). Han i tysk SS-uniform, och hon klädd som dåtidens kvinnor. Inget märkligt med det, kanske? Men de är sysselsatta med att kasta småstenar på den engelska graven framför dem. Man ser den som en markering med pinnen med hjälmen och vapenrocken. Det var här man började fundera på det härmed reenactment

Jag är alltså i England, närmare bestämt i den lilla byn Beltring, där det var år hålls en stor War and Peace-show med säkert 15-20 000 deltagare. Antalet fordon lär överstiga 4 000! Och det är mycket med fordon, och med fordon menas givetvis militära fordon. Här är cyklar, jeepar, kubelwagen, stridsvagnar, halvbandvagnar, schaktmaskiner, brandbilar och ambulanser. Och detta från alla tidsperioder under 1900-talet! Det är gigantiskt, och helt omöjligt att överblicka. Under en uppvisning med pansarfordon i den s k arenan fanns det som mest 42 pansrade fordon inne ”på scenen” där i bland en helt autentiskt tysk stridsvagn, modell Panzer IV. Den gamla vagnen nöjde sig dock med att visa upp sig och körde sedan ut igen.

Det här ser man inte varje dag! En tvättäkta tyskstridsvagn, typ Pz IV.

Uppvisningen med pansarfordon var givetvis mäkta imponerande med stridsvagnar som Centurion, Sherman, Hellcat, T34/85 och en mängd mindre trupptransportvagnar. Alla visade upp sina färdigheter och det som kanske imponerade mest var det två gamla  (!) T34/85 vagnar av sovjetiskt modell (de var dock licenstillverkade i Jugoslavien efter andra världskriget) som dessutom avlossade vars ett skott.

Rysk T 34/85 av jugoslavisk härkomst.

Men vi skall kanske börja frånbörjan. Veckan startade i måndags (som vanligt) och detvar återigen dags för den sedvanliga kvällspromenaden genom beredskapstidens Helsingborg. Denna gången fick min nya kollega Max sköta guidningen helt på egen hand! Vilket givetvis avlöpte alldeles utmärkt. Lite erfarenhet och vana är allt som behövs, men det kommer! Tisdagen bjöd på lite allehanda plock inför resan till England på kvällen. Vid ½4 tiden strålade jag samman med Johan A påden nya stationen Hyllie, i Malmö. HÄr kom första testet; köpa biljetter i den helautomatiska anläggningen. Men det lyckades! Väl inne påflygplatsen Kastrup var det dags igen! Fler automater och nu skulle jag checka in mig själv och bagaget. Efter några försök lyckades jag, men att få med bagaget ville sig inte, så det fick bli på det gamla hederliga sättet – manuellt! Jag förstår inte riktigt vitsen med dessa automatiska system. Vid maskinen skallman ange sitt bokningsnummer och skanna sitt pass. Om allt fungerar fårman sedan sitt bordingpass. Bakgrunden till det hela är givetvis att spara personal, och pengar (som  i större förtjänst!) men eftersom maskinerna och människorna inte fungerar perfekt fanns det hela tiden personal på plats för att hjälpa till. Jag upplevde också att det tog betydligt mer tid.
Efter detta var det dags för den berömda säkerhetskontrollen, vilken dock gick förvånansvärt smidigt. Det kan ju beror på attman nu fått både system och vana vid kontrollen. Allt löst, inklusive handväskor, jackor och BÄLTE placeras i en plastback, som skickas genom en röntgenmaskin, och därefter går man igenom bågen, som helst skall vara tyst. På andra sidan får man sina prylar och allt är frid och fröjd.

Flygturen gick smärtfritt till Gatwick och väl ute blev det en nästan timme lång taxiresa till platsen för evenemanget. Här väntade Mats B med transportfordon för vidare färd in till vårt tält.

Enkelt och bra och med stor gästvänlighet!

En snabb tur runt lägerområdet med bil, en kopp kaffe och lite snack så var det dags för första natten i tält och sovsäck på många, många år! Så här med facit i hand kan man väl konstatera att jag hade nog hellre bott på hotell, men det var värt upplevelsen. Priset kan man heller inte klaga på, eller sällskapet.
Nästa morgon, alltså första morgonen i fält, var detväckning 0700 och efter enklare morgontvätt, läs kattvätt, var det dags attköra in till den närliggande bynför lite god engelsk frukost och proviantering.
På ortens lokal frukostfik Top Notch kundeman välja mellan frukostmenyerna B1 – B6. Detta var äggröra, stekt ägg, stekt korv, bacon, pommes frites, potatisbullar (rösti), grönsaksbullar (bubble) vita bönor, tomater, toast, svamp, sandwich och blodkorv i olika kombinationer. The eller kaffe ingick givetvis. Allt till det överkomliga priset av ca 50 kronor. Att frukosten var dagens viktigaste mål visste jag innan, men det här skulle bli det i allaavseende hade jag ännu inte lärt mig! Tillbaks var det dags att kasta sig ut i detgigantiska området. War and Peace består av ett antal olika delar, eller upplevelseavsnitt. Inom de centrala delarna bor man, eller campar, intill sina fordoneller utsätllningsföremål. Det finns också en stor ”normal” camping för de somhellre vill bo lite mer civiliserat. Centralt i området ärfältet med ”Living History”. Det ären slags reenactment där man bor, lever och verkar i en autentiskt uppbyggd miljö.

Utsikt över den tysk lägermiljön

Bilden ovan kanske ger dig känslan av miljön. Inom ganska små, tätt sammanpackade, miljöer kunde besökaren uppleva Östfronten, Frankrike, Vietnam, Afganistan, Kuwait, Första världskrigets skyttegravar och ändligt mycket mer. På bilden ovan ser du också en tvättäkta Pantherstridsvagn som ingår i miljön. Den var inte körbar men skapa en fin miljö. Tyvärr bryts upplevelsen alltför ofta av störande civila inslag. Som den vita minibussen på bilden. Men det kunde också vara den kvinnliga pansarbefälhaven i uppvisningens stridsvagn, eller den lilla gossen i röd T-shirt tillsammans med pappa i tornet på en Shermanstridsvagn. Jag vill kalla det fadäser, och de var många. Men det är väl något man kan stå ut med en stund. Värre var det då med alla som promenerade runt i området uppklädda till i stort sett allt tänkbart. Men när såg du sist en tysk stormsoldat i full mundering iförd vita gymnastikskor? Det fanns oändliga mängder av möte med dessa personer. Men i rättvisans namn skall det tilläggas att det fanns lika många möten med kusligt autentiska reenactors, som väl levde sig in i sin roll.

Inte utan man höjer på ögonbrynen och undrar varför?

Bilden ovan visar vad jag menar. Här passerar kollegan Johan A en reenactor uppklädd till till tyskofficer ur SS, och dessutom tillhörande RSHA, Reichssicherheitshauptamt, alltså den tyska säkerhetstjänsten under andra världskriget. Jag vill nog påstå att hans inlevelse var mycket god. Några meter längre bort möte jag gentlemannen nedan. En deltagare som inte behöver föreställa sig, en av de äkta deltagarna från andra världskriget!

En tvättäkta veteran med bl a medaljer fråndeltagandeti invasionen i Normandie.

Vad som rörde sig i hans hjärna skulle jag gärna vilja veta. Eller är verkligen allt förlåtet? De båda herrarna; tysken och veteranen passerade varandra en bit bort. Men ingen visade med en min vad man kände! Nåväl dagarna förflöt med oändliga promenader i området. Ömmande ben och fötter bara bara att stå ut med, likaså att få sjunka ner på en stol i något av de stora undehållningstälten med en kall öl.

Fish and chips, och utan både fisk och chips!

Så var det det där med maten! Alla har väl hört, eller läst, eller kanske upplevt att den engelska maten inte precis tillhör de himmelska höjderna. Men föga anade jag att det skulle vara så illa! Det började redan på onsdagen där vi letade oss runt efter något att äta inom området. Utbudet bestod av hamburgare, korv eller fish and chips. Vi började med en hamburgare, eller rättare sagt ostburgare. Direkt efter beställningen kom frågan ”Onions?”, alltså lök. Ja tack varpå man fick några strimlor dåligt stekt lök i ett bröd som varken var uppvärmt eller speciellt färskt. Häri placeras nu hamburgaren, som stekt länge och varmhållits ännu längre. En skiva orangefärgad ost läggs ovanpå, och din hamburgare är färdig. I anslutning till vagnen finns kechup, majonäs, salt och HP-sås. Efter halva  burgaren letade jag upp papperskorgen och gick och drack en öl istället!
Och så där fortsatte det under hela vistelsen. Bäst av allt är mathändelserna under samma kväll. Vi missade den gemensamma middagen vid 16-tiden hos våra kollegor. På vägen tillbaks in i utställningsområdet beslöt vi oss för att se om det fanns något ätbart att köpa. Och det var svårt. Det enda som var öppet var matvagnen med den stolta texten ”the Best Indian Food West of the East”. Här fanns något som på skylten kallades Wrap med kycling, men som i den indiske matlagarens beställning lät mer som Chicken Ticka(?) Det var som en rulle tunnbröd med fyllning. Väl inpackat i cellofan, och rykande varm. En första tugga konstaterade att den av rullen som legat nedåt var stenhård, och när man väl kunde bita i fyllningen (efter avsvalning) var det bara att konstatera att det är mindre hetta i en svetslåga. Papperskorgen nästa. Senare på kvällen samlades nästan hela den svenska kontingenten i det stora underhållningstältet för lite öl och umgänge. Hunger gjorde sig påmind, och ölen kändes tung i magen. Mats gjorde en rekognoseringtur och kom tillbaks med en tallrik pommes frites och ketchup. Han berättade att det fanns ett matstånd öppet precis i närheten. Medan de andra fortsatte dricka öl gav Johan och jag mig ut för att något att äta. Visst fanns det ett matstånd med hamburgare, korv och fish and chips. Det var bara det att allt utom fisk med pommes var slut. En kille berättade för oss att det fanns ett ”gourmetkorvstånd” lite längre ner, och vi var inte sena att gå dit. Och visst var det säkert ett gourmetkorvstånd för de två indier som skötte stället. Det fanns två vidbrända hamburgare och två nästan svarta små korvar kvar. Men vi kunde få dem för halva priset. Jag avstod med Johan satsade på en hamburgare som borde gett han en ambulanstur och magpumpning. Själv ångade jag tillbaks till förra stället för att åtminstone få lite pommes. Men tji fick jag! Nu var pommesen också slut men det fanns två ”Fish” kvar. Det fick alltså bli fish and chips, utan chips. Denna engelska nationalrätt är alltså friterad torskfile som serveras tillsammans med pommes frites. Min fisk var visserligen friterad (du ser den på bilden) men där upphörde all likhet. Det fick istället bli en öl till och en återfärd till tältet för att sova bort hungern. Så dagens matintag bestod egentligen av två pint öl, dessutom valde den franska Kronebourg, bara för att hämnas;-))

Vår andra dag på stället började som vanligt med avfärd till byn för intag av en ordentlig frukost. Själv minskade jag ner något på volymen genom att hålla mig till två stekta ägg, tomater och rostat bröd. Direkt efter maten bar det av till ortens snabbköp för proviantering inför kvällen. Ett antal skäl till att besöka snabbköpet var att här fanns en ordentlig vattentoalett. Uställningsområdets kemdass och torrdass lämnade allt önska.

Dagen tillbringades vi med att försöka plöja genom det enorma försäljningsområdet med 1 000 handlare. Här kunde man köpa precis allt inom området militaria! Och med allt menar jag verkligen ALLT!

Det är bara att välja, det finns allt!

Och nu inträffade det otroliga! Jag fann ett matstånd som gick under beteckning CARVERY. De sålde välstekt skinka som skars, eller rättare sagt karvades och fylldes i ett stort korvbröd. Det bästa med anrättning var att köttet var riktigt, riktigt gott. Jag blev så förvånad att jag bad Johan ta en bild att stunden, för detta var riktigt STORT! ;D

Det här var faktiskt riktigt gott! Men bord och stolar hade också varit trevligt!

Vi fortsatte eftermiddagen med att vandra runt och förvånades över det ena efter det andra. Vad säg till exempel om reenactmentgänget som byggt upp den tyska ubåtsbasen komplett med ett helt ubåtstorn! Givetvis strosade delar av befälet runt ubåten som låg vid kaj för att utrustas. Märkligt och annorlunda!

Man kom och tänka på Gevaliareklamen...Vad gör du när du får oväntat besök...?

Vi avslutade sena eftermiddagen med att njuta av den stora pansaruppvisningen som jag berättade om i början. Mycket imponerande men jag stördes av de många civila inslaget, eller skall vi kalla det obetänksamheterna. Som på bilden nedan där en amerikansk stridsvagn av typ Hellcat framföres av nästan helt civila personer och passagerare. Dessutom med en klädd i en helt modern uniform.

En av uppvisningsvagnarna på väg ut ur arenan. Bra, men....

Det kändes ganska skönt att få återvända till tältet och slå sig ner i en stol med fötterna upplagda. Alla var utflugna så det var ganska lugnt i området. Johan och jag var givetvis småhungriga och dukade upp morgonens inköp med olika sorters ostar, god skinka, frukt, bröd och ett gott vin,Vinho Verde, från Portugal. Vi låt oss väl smaka, och så gjorde även de andra som dök upp senare. Det är väl kanske inte precis den mat som man finner på ett evenemang som detta, men man önskar att någon tänkt till lite kring maten!

Ett dignande bord, fjärran från den engelska maten som bjöds i området!

Så gick vårt besök i England mot sitt slut. En märklig upplevelse. Eller för att uttrycka det på ett konstigt sätt; Om jag visst vad jag vet idag, hade jag aldrig åkt dit! Men jag skulle inte vilja ha det ogjort! På vår väg tillbaks till området på torsdagsmorgonen passerades det lilla torget i byn med mat, snabbköp och vår frukostmatsal. Här fanns följande påminnelse om den verklighet som War and Peace ansträngde sig så hårt för att efterlikna!

Till minne av dem som gav sina liv under det första och andra världskriget.

När detta skrivs är det lördagkväll, det är riktigt ruggigt väder utanför fönstret. Blåst och småregn. Ett passande väder med tanke på gårdagens händelser. En dag till eftertanke. Själv har jag tänt ett levande ljus i mitt arbetsrum, och önskar jag kunde göra mer. I morgon skall jag guida besökare längs den skånska försvarslinjen i nordvästra Skåne. Just nu känns det väldigt overkligt.
Hälsningar
Leif

Välgrillat eller vidbränt?

Oj, oj, oj! Det blev sent igårkväll, eller rättare sagt i natt! Det var ett bra tag sedan jag ”övernattade” hos mina goda vänner, familjen Andrée. Med en bunkervisning på söndagen, ett möte på måndagsmorgonen, och en stadsvärnsvandring på kvällen var det lika bra att stanna kvar i Djuramossa. Det fina vädret var som klippt för att sitta ute och njuta av god mat, vin och långa diskussioner om allt mellan himmel och jord.

Trots den sena kvällen igår blev måndagen till en riktigt härlig dag. Lagom väder och lagom av allt! Vid lunchtid dök Tobias från Big Red One upp på museet för att diskutera lite kommande arrangemang. Vi får väl se vad det leder fram till. Museechefen Johan Andrée hade en av sina ordningsdagar där bl a ett gammalt 20-manna tält skulle resa. Dels för vädring (vilket behövdes), dels för inspektion av eventuella skador.

Tältslagning, kallas det visst. Eller är ju fler kockar....

Vi var ganska många som stod runt den utbredda tältduken och gav uppmuntrande tillrop till stackars Jonathan som åtagit sig arbetet med att fästa spisplattan (”Jag har rest sådana tält förr…”) Men han lyckades och så småningom sod det faktiskt ett tält upe på backen.

På kvällen var det dags för en ny stadsvärnsvandring i Helsingborg. Vi var ganska spända på om det skulle dyka upp några intresserade, efter förra måndagens tomhet. Men vår oror var obefogad, det fanns besökare på plats vid Margaretaplatsen. Jag hälsade välkommen och lämnade därefter raskt över till Max som idag skulle klara av guiderundan på egen hand. Ja ja jag gick ju givetvis med, tillsammans med Max bror. Vår uppgift var dörröppning och att se bestämda ut.

Stadsvandring med bunkrar och värn är oftast ett populärt nöja om sommarens måndagskvällar. Här är Max i full färd med att berätta om beredskapstidens försvar kring Margaretaplatsen.

Klockan hann att bli nästan 21 innan jag kunde sätta mig i bilen för färden hemåt. Nästa dag, som var tisdag, var det dags för en resa till Småland. Förmiddagen gick åt till lite skrivarbete innan jag kunde sätta mig i bilen för åkturen norrut. Det var ganska skönt att starta i tid, och jag lät farthållaren hålla mig, och bilen, inom lagens hastighetsgränser. I höjd med Bräkne-Hoby (i Blekinge) fick jag plötsligt infallet att jag skulle se hur det såg ut vid det gamla batteri Ryssjö (RS). Detta tunga 30,5 cm KA-batteri byggdes under andra världskriget och utrustades med haubits m/16 som flyttades ner från Stockholmstrakten (Värmdö). Pjäserna försvann (skrotades) redan under 1950-talet, men anläggningen, med sina bergutrymmen och baracker blev kvar som en del av försvaret fram till 1990-talet slut. Och än idag är det inhägnade området militärt. Inom området finns idag inte några spår efter batteriet. Själv tillbringade jag åtskilliga dagar här i samband med böcker om Blekinge (Blekinge-Det hemliga landskapet). Jag hade förmånen att få följa avvecklingen av området, vilket innebär rasering av ställningar och plombering av berganläggningarna. De stora pjäsbrunnarna fylldes med jordmassor och sten. För den oinvigde är det idag helt omöjligt att se att man befinner sig i en gammal kustartillerianläggning. Själv hade jag ganska svårt att hitta ”spåren” även om jag visste vad jag skulle leta efter!

En gång platsen för ett av Sveriges kraftigaste KA-batteri.

Men nu är det som det är och efter att ha tittat runt lite i omgivningarna tog jag den lilla grusvägen tillbaks till stora vären mot Kalmar. På väg dit passerade jag fiskecampen i Garnanäs (byn närmast batteriet) och kunde konstatera att gården begåvats med ett splitterskyddskur i stålplåt vid infarten!

Lång omsider nådde jag mitt hotell i Kalmar (hotell Svanen) som kallar sig Kalmar Lågprishotell och Vandrarhem. Jag vet inte riktigt vad jag skall tycka om uttrycket ”lågprishotell” när rummet kostade 895:-/natt. Förvisso var det för ovanlighetens skull ett pris per rum, och det fanns två sängar, men vad hjälper det när man är en person. Mest överraskande var ändå den lilla, med betoning på lilla, toaletten på rummet. Toalettstol och handfat och med en bredd som en uppslagen kvällstidning – det är smått! En liten skylt, finurligt placerad i ”sitthöjd” berättade om orsaken. Men det var nog bland de minsta hotelltoaletter jag sett, och då har jag sett en del.

Kompakt living, i verkligheten!

En skylt som gav en förklaring "under tiden"!

Hur som helst så gick det utmärkt att sova på hotellet och efter en god frukost var det dags att möta författarna till BUNKERBOKEN, Tim Eriksson och Alexander Olsson. Tillsammans har de under flera år arbetat med att besöka, och fotografera, platser inom det svenska kustförsvaret som de flesta av oss bara kunnat drömma om. Resultatet har blivit en fantastisk fotobok, med förklarande bildtexter. Och bilder finns det massvis av. Nästan 800 stycken. Boken behandlar de ”tunga” anläggningarna från Blekinge i söder, till Kalixlinjen i norr. Men här finns också minstationer, värntorn och helt vanliga skyttevärn. Boken är fortfarande under arbete och på mötet diskuterade bl a hur omslaget skulle se ut. En första skiss ger dig en uppfattning om den kommande bokens utseende. Jag vill dock påpeka att detta bara är ett utkast där vi redan börjat göra ändringar!

En "tung" bok som många väntat på

Men som i alla sammanhang finns det många skaer som skall klaffa innan en bok når tryckpressarna, och försäljningskanalerna. Under några timmar diskuterade vi innehåll och utseende, innan det vid lunchtid var dags att bryta upp.

De båda författarna Alexander Olsson och Tim Eriksson, välkända för många i bunkervärlden.

En riktigt god korv, utan hackelsemärken!

Överraskande informativa skyltar vid Rinkaby i Skåne.

Ett välmaskerat tält. Fullständigt omöjligt att upptäcka. För ventilationens skull har vi palcerat på en kulle i området.

Det kan bli dråpligt, när det inte fungerar

Efter väl genomförda övningar kunde vi luta oss tillbaka för en välförtjänt öl och god mat i glada vänners sällskap. En gammal bil tilldrog sig stort intresse och fick fungera som förrätt när alla samlades omkring den. Målad i de rätta färgerna kanske den kan placeras på museet ;-DDD

Men risk för att det bli fel så lär bilen ha varit Ford Capri (?)

Inte konstigt att snålvattnet rann till....

Grillad (stekt) korv med potatismos, bostongurka och lingon samt ett korvbröd. Vad mer kan man begära?

Måndag: Till Ljungbergs Tryckeri för att diskutera den kommande utgivningen. Dessutom var det materialdags för en trycksak om tidningen FORT & BUNKER. Efter lite snack och kaffe körde jag till Beredskapsmuseet där jag uppfattat det som att det var ett möte vid lunchtid. Det var det förvisso, men inte förrän nästa måndag -Ridå! Nåväl det var ju stadsvärnsvisning kl 18, så jag skulle ju ändå vara på museet. När klockan närmade sig ½6 drog vi oss in till Helsingborg, och Margaretaplatsen. Vi, det var Max, Jonathan(Max bror), Johan och jag själv. Vad man skulle kunna kalla en förstärkt guidegrupp. Det måste erkännas att vi blev något snopna när det inte dök upp en enda besökare. Men det är sådant som händer när det är öppna visningar, utan krav på förhandsbokning. Vi avrundade den tidiga kvällen med en ”lätt” kvällsmat på vårt favoritkorvstånd vid Berga.

Efter "hårt" kvällsarbete sitter maten alldeles rätt! På bilden Jonathan, Johan och Max njutandes av en riktig gourmetkorv.

Tisdag; Dagen med den stora överraskningen – Passet! Så är det med researrangören som ser till alla har allt, inklusive sitt pass. Vid kontroll av mitt eget visade det sig att detta ”gick ut” 2009. Kändes väldigt konstigt att veta jag under mer än 2 års tid stoppat på mig ett icke giltligt pass, på mina resor till Polen, Frankrike och Tyskland. Men jag ser väl så oskyldig ut så att ingen passkontrollant skulle komma på idén att stoppa mig. Annat är det nu! Det nya passfotot är taget utan glasögon, vilket göra man ser lite halvskum ut. Dessutom är fotot taget rakt framifrån, och man får inte le eller visa tänderna!  Så nu om inte förr kommer man att kollas mot det stora skurkregistret!

Onsdag: En  dag framför datorn med redigeringsarbete inför det kommande numret av FORT & BUNKER. Beställningar som skulle åtgärdas och en hel del telefonsamtal. Nytt i veckan var också att ett avtal mellan mitt förlag och två militärhistoriskt intresserade bekanta blev klart. Det gäller alltså utgivningen av boken BUNKERBOKEN. En bok, som precis som namnet säger, handlar om bunkrar. Med inriktning på ”tyngre” bunkrar, dvs kustartillereriets anläggningar från norr till söder. Båda författarna är duktiga fotografer och boken är egentligen en fotografisk resa genom våra svenska försvarsanläggningar. Än återstår mycket arbete, men jag räknar med att boken skall komma i tryck under slutet av september. Mitt på dagen kom också ett trevlig telefonsamtal från Finland. Det var vännen Jan Molin som hörde av sig inför den förestående Finlandsresan i oktober. Programmet låter jättespännande och det är verkligen så att man önskar att det snart var dags för resan. Men vi får lugna oss med att ..den som väntar på något gott..

Torsdag: Ett första utkast till den kommande bokens omslag, alltså BUNKERBOKEN blev klart i veckan och skall presenteras för författarna vid ett möte i början på nästa vecka. Hur det ser ut kan du se här eftersom detta publiceras förrän efter mötet i kommande vecka (detta skrivs på ett hotellrum i Kalmar) På hem igen körde jag inom banken för att lösa ut en återbetalning som min sambo fått. Den var utställd av Swedbank och på ca 200 kronor. Givetvis kunde jag inte lösa dessa pengar på vår sparbank i Skurup.Jag till och med föreslog att de skulle riva checken, men se det kan man inte föreslå på en bank. Så småningom löste det sig genom att via min affärsbank, SEB, lyckas sätta in pengar på min sambos konto. Tur man inte tar betalt för tiden som gick åt för dessa tvåhundra kronor, eftersom det vida översteg beloppet. Kvällen bjöd på fantastiska kvälldimmor ute på ängarna och jag kunde inte motstå frestelsen, utan hämtade kameran och tog några bilder i den ljusa förnatten.

Älvorna dansar på ängen....

Fredagen Ett kort SMS berättade att mitt nya pass var klart och kunde hämtas på polisen i Ystad. Så det blev en snabb tur ner till sommarorten Ystad, eftersom den vid denna tid på året förmodligen finns fler turister i stan än ”urinnevånare”. Annars blev fredagen ytterligare en dag framför datorn, dock med avbrott för turer ut i friska luften, och solen. Fram till ungefär klockan 14 är det OK att sitta och jobba i arbetsrummer under sommaren. Efter detta klockslag har normalt temperaturen klättrat upp över 30 gradersstecket och det är väldigt svårt att koncentrera sig på skrivandet. Det vackra vädret utanför arbetsrummets fönster motiverar ju heller inte precis arbetsmoralen.

Kall ljuvlig dryck i samband med hårt arbete vid grillen!

Fredagskvällen bjöd också på tid till lite god mat från grillen. Ofta krånglar vi till det alldeles i onödan. Enkelt och bekvämt var det med ett par grillade grishalsskivor, eller karrékotletter som det skall kallas på fint språk. Till detta kokta nypotatis som efter koket fått en omgång på en hett stekpanna tillsammans med lite vitlök och färska timjankvistar! Gudomligt!

Kokt, stekt nypotatis och grishalskotletter! Bättre blir det inte!

Lördagen var dags för det sedvanliga adminstrativa arbetet med bokföring, registrering och momsrapport. När detta var klart tog jag faktiskt en paus under eftermiddagen och ägnade mig åt lite utomhusarbete, typ klippa grenar, dricka kaffe och njuta av dagen. På söndagen var det dags för en ny färd till Beredskapsmuseet i Djuramossa och veckans vandring i Skånelinjen. Vädret kanske inte var det allra bästa, vilket kanske bidrog till att det endast var två deltagare. Men dessa fick å andra sidan en ordentlig visning av linjens värn och kanoner under fem timmar. Jag måste erkänna att kaffet på museet smakade extra gott efter turen. Dagens ”arbete” avslutades tillsamman med vännerna och lite god grillad (eller kanske rostad) mat och ett glas vin.

Där har vi veckan som gått! Nu väntar en ny intersiv vecka med möte, möte och en tur till Kalmar, samt arbete med de kommande bokprojekten och tidningen. Vi läses igen om en vecka!
hälsar
Leif H

 Fredag: