Så var det dags igen….. (vecka 3, 2022)

Som kanske en del av er drar sig till minnes drabbades jag 2016 av kronisk lymfatisk leukemi (KLL). Under 2016 och 2017 behandlades för denna på lasarettet i Kristianstad med cellgifter. Runt julhelgen 2017 var leukemin ”tryckt” tillbaka och mina blodvärden skapliga. Tyvärr är KLL något som inte går att bota, utan behandlingarna syftar till att bromsa sjukdomsförloppet. Under 2021 noterades att mina blodvärden tyvärr visade på att min leukemi nu åter behövde behandlas. Min läkare ville göra en sista kontroll i september, förra åren, innan behandlingen. Det var då man upptäckte något annat. Förändringar på skelettet (!)

Men man ville vara säker och jag fick genomgå en provtagning av vävnad från min höft. Tyvärr visade proverna på cancerceller och en tumör i högra njuren. Så nu vidtog en oroande väntan på besked. I december blev jag uppring av sjukhuset i Malmö och en läkare berättade för mig vad jag redan befarade -jag hade cancer. Hon berättade även att nu diskuterade läkarna vad som skulle göras och det skulle komma besked. Julhelgen närmade sig och det kändes lite olustigt att inte veta. Vid en telefonkontakt fick jag veta att man ”jobbade på det” och jag var nu tydligen överförd till Onkologen i Lund.

Så torsdagen den 13 januari (passande datum) blev det besök i Lund för möte med läkare och sköterskor. Jag hade alltså njurcancer och den befanns i stadie IV (har jag läst mig till) vilket betydde att cancern spritt sig utanför njuren. Jag fick också en ingående beskrivning av den kommande behandlingen som benämndes immunterapi. En ganska ny behandlingsform där man aktiverar kroppens eget immunförsvar att angripa cancercellerna.

Det lät ju väldigt bra men det fanns också en hel del biverkningar som man skulle vara observant på. Jag skall inte beskriva alla, men det lät som om man kunde drabbas av det mesta. Så efter en omtumlande stund på Onkologen i Lund kunde jag sätta mig i bilen med ungefär 1000 frågor snurrande i huvudet. Visst läkaren säger ju alltid ”-har du något att fråga om?” Och visst har man det -efteråt!

På måndagen ringde jag till ”min” kontaktsköterska och ställde alla de många frågor som for runt i huvudet; dör jag? hur långe kan man leva? vad händer? hur går det till? Jag fick väl inte svar på allt, men en del klarnade och det kändes betydligt bättre. Det positiva i sammanhanget var tt när läkarna hade kollat gamla röntgenbilder bakåt i tiden upptäckte man att tumören fanns med redan 2016. Men eftersom det inte var den man letade efter förblev den oupptäckt då. Positivt var dock den långsamma tillväxttakten, vad det nu betyder.

Nåväl, den 18 januari kom så kallelsen till behandlingsstarten den 3 februari i Lund. Jag tänkte ta er med på min resa under behandlingen i denna blogg. Den ligger som du kanske upptäckt som en separat del på FORT & BUNKERs hemsida, så vill du slippa läsa vad som händer låter du bara bli att gå in här. Mitt vanliga veckobrev skall jag försöka hålla uppdaterat så gott det går. Det är ju fortfarande lite ovisst hur framtiden kommer att te sig.

Så om inte något oförutsett händer får du en första rapport den 3 februari, eller dagen efter.

Orsaken till denna blogg var att jag under min leukemibehandling också hade en blogg där jag kunde ”skriva av mig” och det hjälpte i hög grad till att hålla modet och humöret uppe. Nu hoppas jag det skall ha samma effekt och kanske kan bidra till att öka förståelsen för cancersjukdomar och deras behandling.

Med hälsningar
Leif