Himmelriket, del 8 (Norge)

Lördag 15 juni, dag 8. Så var det morgon och en ny resdag med flyg norrut. Men först skulle vi tillbringa dagen i Trondheim och vid fortet Hegra, nära svenska gränsen. Vi började med frukosten, därefter utcheckning. Dagen till ära fick vi åter igen flåddiga lunchpåsar. Och naturligtvis till ett motsvarande pris! 145 norska kronor för en juice, en sandwich och ett äpple. Men det var en fin plastpåse.
Vi började dagen med färjan över till andra sidan fjorden där vi skulle titta på dels ett torpedbatteri och ett kustbatteri, Hambaara.

Färjorna går regelbundet över fjorden och besparar bilisterna många mils omvägar, i vårt fall tog färjeresan ca 40 minuter. Detta skall jämföras med att köra bil runt som förmodligen tagit merparten av dagen i anspråk. Så tack för färjorna.

Väl på ”rätt” sida fjorden var det bara några kilometer på en slingrig väg innan vi nådde batteriområdet. I den tidiga förmiddagssolen var det riktigt skönt att njuta av små korta promenader. Först ner till torpedbatteriet, som egentligen inte var så mycket att se. Men det var ända ett annorlunda besöksmål. Torpedbatterier, eller torpedstationer är annorlunda ur många aspekter.

Högt ovanför torpedbatteriet låg kustbatteriet med samma namn. Från stora vägen gick en liten slingrig gångstig upp till bergets fot, varefter det småklättring som gällde. Efter att ha sett en del av mina kollegor kämpa sig uppför branten, bland annat med hjälp av uppsatta rep, bestämde jag mig för att njuta friden på ”marken”

Jag strövade runt lite längs vägen och noterade att jag var inte den ende som njöt av väder och lugnet. En av mina kollegor passade på att i avskildhet njuta av sin bok.

Vårt besök väckte stor uppståndelse bland områdets kreatur som nyfiket undrade vad vi var för konstiga typer.

Men nu väntade Trondheim och resans riktigt stora bunkrar – nämligen de båda ubåtsbunkrarna Dora I och II. Man kunde ana dem redan på långt håll nere i hamnen. Vi var lite tidiga och vår guide drog oss med på en runda i det omgivande hamn- och industriområdet. Plötsligt upptäcker jag två torn som såg bekanta ut. Mycket riktigt, luftskyddstorn av klassisk tysk modell.

Det blev stora diskussioner på gatan och givetvis mycket fotograferande av de båda tornen. Luftskyddsbunkrar av detta slag är ganska sällsynta utanför Tyskland, så det var ett spännande extra tillägg i resan, och en överraskning för de flesta.

Men nu väntade den ”riktiga” betongbunkern och vi styrde ivrigt våra bilar till den stora parkeringen framför ubåtsbunker Dora I. Och den var rejält stor. Det är svårt att få en riktig uppfattning om storleken utifrån bilderna.

På parkeringen mötte oss vår guide som var en av ägarna till bunkern. Idag är det i huvudsak arkiv och annan förvaring som sker i bunkern. Man har dessutom byggt på den med en ”överbyggnad”. Det var dock imponerande att se de kraftiga väggarna som man på flera ställen sågat upp hål för att skapa nya ingångar.

Vi gick in i byggnaden via en av de nya ingångarna. Vi stod nu på det nya golv som täcker ubåtsbassängerna och här hade man idag ett parkeringsdäck. Vi gick vidare och kom in i ”torpedgången” där förr torpederna skulle transporteras och här fanns utställt två torpeder och en hel del bilder från ubåtsbunkerns ”aktiva” tid. Vi kom ut på bunkerns vattensida. Det är den sida du ser på bilden av bunkern ovanför. Här fanns placerat ett ubåtstorn, som ett sorts minnesmärke. Tornet gav också en uppfattning om hur små ubåtarna var, speciellt i förhållande till bunkern. Vi vandrade runt den stora ubåtsbunkern och kunde också ”systern” som idag användes av ett flertal småföretag och inte var möjlig att besöka.

Klockan hade blivit långt över lunch och det var dags att dra iväg till ytterligare ett av dessa kända norska fort. Detta låg väldigt nära den svenska gränsen med namnet Hegra. Under andra världskriget spelade fortet (Ingstadkleven fort) en viktig roll. Fästningen anlades mellan 1908 och 1910 med tanke ett angrepp från Sverige efter unionsupplösningen 1905. Fästningen lades ned 1926. Hegra fästning har blivit känd för sin roll under den tyska ockupationen 1940 Under mer än tre veckor försvarade sig 284 norska soldater och motståndskvinnan Anne Margrethe Strömsheim (Lotta fra Hegra) mot de tyska ockupanterna i 23 dygn. Den norska styrkan kapitulerade den 5 maj 1940 och var då det sista motståndet i södra Norge.

Den guidade turen leddes av en kvinna, egentligen en ung tjej, men med mycket skinn på näsan. När vi påpekade ivern i gruppen över att komma in och börja fotografera tog hon det väldigt lugnt. Hon samlade oss i det lilla fästningsmuseet och låste helt sonika dörren. Så det var bara att lyssna på den historiska bakgrunden, vare sig vi ville eller ej. Men hon var en duktig guide och visste vad hon pratade om.

Efter den inlåsta genomgången tog jag en titt på det lilla kanonmuseet där det bland annat fanns en Boforspjäs. Vi vandrade vidare in i själva fortet med sina bergutrymmen och ställningar. Efter en kort runda drog jag mig ner till parkeringen för att njuta av min lunchpåse, tillsammans me den kopp kaffe från museets cafeteria. Efter nån timma började mina kollegor också dyka upp och det var dag att bege sig iväg till Vaernes, Trondheims flygplats. Och det var nu som dagens tråkiga stund började.

Jag har en liten ryggsäck, i vilken jag hade kamera, blixt, reservoptik, GPS och lite annat smått och gott. Dessutom bar jag med mina  kängor, eftersom de tog så stor plats i resväskan. I kängorna hade jag placerat två tomflaskor (75 cl PET) som jag normalt fyllde med vatten under dagsutfärderna. Jag hade dessutom fäst mina bilnycklar i ett litet småfack inuti ryggsäcken. Nu hör det till saken att jag har en tomhylsa som ”maskot” sittandes på nyckelringen. Ni vet en vanligt 6,5 eller 7,62 mm mässingshylsa. Tydligt och klart avskjuten (ingen kula och punkterad tändhatt). Denna ryggsäck började nu vålla bekymmer i säkerhetskontrollen på Trondheims flygplats. Först var det kameragrejorna som fick plockas ut. Sedan kängorna, där det visade sig att den ena flaskan innehöll en bottensats vatten! Den fick kastas! Ryggsäcken åkte fram och tillbaka i röntgen anläggningen och så fann man då nyckelknippan med EN PATRON!!! Denna fick under inga omständigheter följa med på planet. Det var ”jag-är-säkerhetskontrollant-och mitt-ord-gäller-oavsett-hur-dumt!” Så adjö med souveniren och vidare mot Narvik.

Som tur är så väntar nu resan verkliga höjdpunkt. De fyra stora 40,6 cm kanonerna i batteri Trondenes. Trots att vi inte landade förrän klockan 21 stod vår guide och väntade på oss. Efter att ha fått ut våra hyrbilar körde vi i konvoj till vårt hotell i centrala Harstad. Precis nere vid hamnen.
Kvällsmaten blev en liten köttbit och en kall öl på den lokala grillstugan tvärs över gatan. Och efter det återstod bara att kasta sig i sängen och försöka sova. För det var ljust. Vi var nu i midnattssolens land, norr om Polcirkeln, och det blev inte mörkt på natten. Märkligt. Men efter en stunds snurrande tog dagens ”mödor” ut sin rätt.

Nu väntar stora saker, men först en utflykt till havs och lite öbesök. Mer om detta i nästa rapport.
Leif H