Vecka 27 Återgång till ett ”normalt” liv!

Det har nu nästan gått två veckor sedan jag kom efter den fantastiska resan i Norge. Och riktig än har det inte ”släppt” 16 dagar på drömsemester med hotellövernattningar, frukostbuffé varje morgon och nya spännande upplevelser varje dag – det är inte illa! Men allting har ett slut, och det är kanske tur, annars hade man förmodligen blivit helt odräglig.

Den tog inte lång stund att komma tillbaks i verkligheten, det började faktiskt redan under bilresan hem från Norge. Strax efter gränsen mot Sverige kände jag en begynnande värk i vänster underkäke. En värk som fortsatte att mola och blev värre och värre. Iskallt vatten som gurglades runt i munnen lindrade värken lite, men inte helt. Väl hemma var det riktigt ordentligt. Följande morgon blev det till att kasta sig på telefonen och få en akuttid hos min tandläkare. Jag hade lyckats få en inflammation under en tand, en tand som dessutom var död?! Efter ett antal bedövningssprutor blev jag utskickad i väntrummet med uppmaning -Gå nu inte!

Efter mycket om och men, och väldigt jobbigt, blev så av med den trilskande tanden och livet kunde återgå till det normala, eller rättare sagt försöken att återgå till det normala. Resan i Norge har satt både spår och minnen. Minnen om fantastiska platser, och lika fantastiska människor. Både mina resekamrater och de bunkerkollegor som ställde upp och visade oss runt. Just utsikterna och de fantastiska naturscenerierna var någt som åtminstone tog mig med häpnad.

Men det finns också avigsidor med att resa i en sådan här stor grupp.Vi var fördelade på fem bilar som givetvis försökte hålla samman under körningarna mellan de olika utflyktsmålen. Detta visade sig snabbt vara näst intill omöjligt. Någon militär konvojdiciplin existerade inte. Först sista dagen när vi skulle färdas upp till det militära området med 40,6 cm kanonerna fungera konvojkörningen. Detta till stor del beroende på dagens färdledare. Men det fungerade trots allt och alla bilar kom fram för eller senare.
Men det fanns andra saker som gör att stora grupper kan vålla ”problem”. Vid de så kallade Adolfkanonerna, allts 40,6 cm,s kanonerna på batteriTrondenes (eller batteri Theo, som är det tyska namnet) fanns det vid en plats ett tillfälle att få en bild av tre av pjäser samtidigt. Att överhuvudtaget få fotografera utanför det inhängnade området kring museipjäsen var ett mirakel.

Precis efter pjäsen fanns en liten kulle, bara något 10-tal meter högre än omgivningen. Men detta räckte för att man skulle få en överblick över pjäserna. Här ville alla ta en bild och det blev en ständigt växande samling med väntande deltagare. Väntande på att ”de andra” skulle promenera ut ur motivet nedanför. Efter en lång stund var det äntligen klart och våra kamror rasslade igång.

Flera av våra besöksmål låg inne på militära områden, eller på mark som tillhörde den norska försvarsmakten. Just i Harstad där dessa stora kanonerna finns ligger sevärdheten ganska långt in på det inhängnade militär området. Här var det samling vid vakten och transport med våra bilar tillsammans med militär eskort. ”Våra” eskorterande soldater tillhörde lägrets militärpolisavdelning var visserligen obeväpnade, men i den medföljande vaktbilen fanns deras vapen.

Vid varje plats vi besökt, inom området, gjorde de eskorterande soldater en kontroll så ingen var ”kvarglömd.

Även under vår lunch, som intogs i lägrets matsal fanns vår eskort på plats. Inte i matsalen utan vid utgången och toaletterna. Så man tog det här med övervakningen på allvar något som jag blev varse när jag utan att tänkta tog en bild på några kollegor som kom ut från matsalen. Direkt stod en av soldaterna vid min sida och påpekade -Ingen fotografering! Det rådde ett strikt fotoförbund överallt utom inom de anvisade områdena.
Resan höll en ganska hög standard när det gällde boende och dte var roligt att se de olika platserna vi skulle övernatta på. Ett som fastande speciellt var givetvis Oscarsborgs fästning där vi bodde i den ”gamla” elevförläggningen som numera är hotell. Annars var nog det mest speciella nattkvarteret Hovde Gård, utanför Trondheim. Här bodde vi en gammal herrgård som  numera är ett elegant hotell och restaurangställe med mycket hög standard.

I den angränsande restaurangen kunde man på kvällarna få en ”herringbuffé” för det facila priset av 59 norska kronor. Den omfattade minst fyra sorters inlagd sill, smör och bröd. Jag njöt av denna som förrätt under våra två kvällar där. Mycket till mina amerikanska kollegors skräckblandad förtjusning. Men det var frukostarna som var det mest imponerade. Frukostbuffén stod uppdukad i herrgården stora kök komplett med frukostkock som anrättade dina ägg på det vis du ville ha dem; stek, rörägg, omelett eller vad du nu gillade. Verkligen imponerande.

Som alla resor hade denna också ett slut. Ett slut som slutade på hög nivå, och helt i linje med resan hög klass. Den avslutande middagen avåts på något som hette Rökenes gård utanför Harstad. Här hade tidigare under dagen det norska och svenska kungaparet ät lunch. Precis denna vår sista dag var det nämligen kungabesök i Harstad. På redden utanför hamnen låg den norska kungajakten för ankar, noggrannt övervakad av både den norska marinen och säkerhetsfolk.

Inte bara skulle vi äta vår kvällsmat på samma ställe som de kungliga, vi skulle äta samma meny som de åt. Nåja samma och samma, eller som några av oss uttryckte det -rester från det kungliga bordet. Vi bjöd på en anpassad med som till stora delar var den samma, frånsett av huvudrätten (fisk) var utbytt mot kött. Något som jag tyckte var ganska bra!

Här ovan kan du själv jämföra de båda menyerna. Jag behöver väl inte påpeka att den till höger är den vi njöt av. Tre olika sorters vin serverades också till de som så önskade till det ”överkomliga priset av 80 norska kronor glaset. Tre glas vin, ett till varje rätt blev alltså 240 kronor för bara drickat. Men jag måste erkänna -det var värt det!

Bland förrättens delar fanns en vad jag kallar kamouflerad fisk! Klippfiskrilette med bacon- och hvitvinsaus. Man kan kallade det vad man vill men där är och förblir den fullständigt livsfarliga rätten LUTFISK. Det är därför jag kunde fotografera den, de andra delarna åt jag glupskt innan kameran kom fram.

Varmrätten var rent ut sagt himmelsk! Något som också märktes kring bordet där det blev alldeles tyst. Alla njöt i fulla drag.

Den avslutande desserten gick inte den heller av för hackor och lade sig snällt ovanpå de andra godsakerna i magen. Diskussionens vågor gick höga kring bordet om veckornas begivenheter, maten, var de kungliga satt och givetvis ett och annat tal till våra värdar.

Efterhand tog vi oss ut i den ljusa midnattssolen, vi var ju faktiskt en bit norr om Polcirkeln. Utsikten var om möjligt än mer imponerande, kanske för att det var sista dagen.

En idolbild på mig själv får avsluta återblickarna mot Norge. Ett bevarat 12/70 torn kan väl vara en bra bild från resan.

Ja och därmed är man nu tillbaks i verkligheten. Här väntar nu arbetet med ett kommande nummer av FORT & BUNKER. Ett nummer som givetvis kommer att handla mycket om Norge, men också fortsättningen på gränsförsvaret mot Norge under andra världskriget. Men det finns lite annat också att syssla med. I slutet av september är jag nerbjuden till Tjeckien och något som heter FORTEXPO vid Fort Dubrosov. Det skall bli spännande att träffa våra tjeckiska kollegor och vänner igen. Hemfärden skall gå genom Polen med stopp lite här och där.
Om detta inte räcker så har jag påbörjat, eller rättare sagt fortsatt arbete med att måla huset. Det går sakta men säkert!

Så där! Ett nytt ”normalt” veckobrev är färdigt. Som du säkert sett finns det också ett antal vecko/dagsbrev som handlar om resan i Norge. Dessa kommer att fortsätta med ytterligare ett par stycken. Men tills vi läses igen önskar jag en riktig trevlig helg
Hälsar
Leif H