Vecka 39-40 fortsättningen på Bunkerresan…. nu i Polen!

Vårt egentliga mål i Polen orten Pniewo och den tyska befästningslinjen Oder-Wartheline. Vi besökte den så sent som förra året och fick mersmak så här var chansen till ett kort besök för lite fördjupning. Men vi kom fram sent till hotellet så bunkerforskningen får anstå tills imorgon. På det som vanligtvis tomma hotellet (jag verkar lyckas finna dessa mycket speciella och tomma hotell) var det bara vi till en början med i matsalen. En kall öl fick inleda medan menyn studerades. Plötsligt står kocken vid vårt bord med två flaskor och tre ganska rejäla snapsglas. ”Herren oder Frauen?” frågade han och spände blickarna i oss. Givetvis svarade vi ”Herren” och fick vars ett fyllt glas med någon klar vätska som redan på luktade väldigt starkt! Vi tog en sipp och storknade -RAKETBRÄNSLE! Kocken tecknade försynt på duken framför 85%, och log brett. Nåväl här gällde att hålla flaggan högt och ner kom den.

Då var det dags att smaka på Frauen som bara var 55% och med en stark smak av kanelstång. Det tog inte lång stund för en berusning slog till och ölen slank ner ovanligt fort. Ett annorlunda sätt att träffa mannen som senare skulle laga vår mat. Men han var nog en bättre kock än brännvinsmakare. En eller två snapsar som den om dagen och man hade haft hål rakt igenom.

Så efter frukost, och utan baksmälla var det dags att träffa vår polske kollega vid PanzerWerk 717. Jag hade uttryckt en önskan om att få titta på något som kallas Panzerwerk Nord och som är ett ofullbordat artillerifort med stora underjordiska utrymmen. Tyvärr var detta den konkurrerande turistverksamhetens ”fort” så vi fick nöja oss med en promenad runt de olika bunkrarna som skulle ha ingått i denna befästningsdel.

Vi fortsatte efter detta till däremot mycket spännande besök vid Panzerwerk 724. De flesta anläggningar är idag stängda med stora stålgaller som en del av det naturreservat som området och anläggningar utgör. Den egentliga invånaren är nämligen fladdermusen! Och det finns cirka 30 000 som övervintrar nere i de långa underjordiska gångarna. För att skydda fladdermössen har både gångar och ingångar försett med så kallade fladdermusgrindar som effektivt hindrar allt utom fladdermöss från att ta sig in och fram. Vid just PzW 724 hade detta galler skurits delvis bort av någon. Kanske metalltjuvar, eller någon som till varje pris ville in. Dagen till ära, och med vår polske kollegas hjälp hade vi fått tillstånd att gå in i det underjordiska systemet denna väg.

Det är stor skillnad när man tar sig in i en turistanpassad befästningsanläggning och en övergiven avspärrad. Här fanns inga skyltar om nödutgångar eller vilken man skulle ta. Man fick dessutom tänka på var man satte fötterna samt att det saknas skyddsräcken både här och där. Det var de sedvanlig 30 metrarna ner till det underjordiska tunnelsystemet. Förvånansvärt torrt och med en del inläckande sand där mellanväggar skadats.

Vi var dock inte de första här nere, vilket både ölburkar och grafitti påminde oss om. Fladdermössen hade ännu inte börjat vinterdvalan men det satt en och annan lite varstans, de flesta sovande, men någon rörde på sig och protesterade mot våra skarpa ficklampor. Vi gick runt i de långa underjordiska gångarna och kom fram till den förbindelsegång som leder ut till den stora huvudtunnel. Dock avstod vi från att gå ut i denna utan tog oss istället upp till solen och markytan igen. Märkligt när man betänker att detta var en befästningslinje som började byggas runt 1935 och som avbröts av Hitler omkring 1938/39 då han istället ville koncentrera sig på Västvallen. Anläggningen som vi precis kom upp från bestod av en stor tvåvåningsbunker med förbindelse ner till det enormt stora underjordiska förbindelsenätet. Men trots sin storlek var bunker endast bestyckad med en kulspruta monteras i en pansarkupol.

Vi drog vidare genom befästningsområdet för att titta på en helt annan typ av ”befästningar”. Som ett led i försvarsåtgärderna byggdes ett stort antal kanaler och fördämningar för hindra en fientlig framryckning. Vid dessa kanaler och också andra vattendrag byggdes ett vridbara broar. Broarna vreds med hjälp av ett maskineri och kunde effektivt spärra övergången. Några av dessa broar har renoverats och är värda ett besök. Vi titta lite närmare på en av dem på vår väg mot ytterligare befästningar.

Kvar på dagens utflyktsschema stod ett besök vid den friliggande befästningsgruppen Schill. Två bunkrar förbundna med ett underjordiskt tunnelsystem som också innehöll förläggningar, maskinrum, kök och förråd. Bunkrarna har stått övergivna under många år och är helt öppna. Det är bara att kliva in och bege sig ner i underjorden.

Som vanligt var det 30 meter trappor ner till gångarna, men jag får nog erkänna att denna gång var det värt det. Vi var nu en bit norrut i befästningslinjen och de flesta underjordiska delarna här är mer eller mindre vattenfyllda. Väl nere kunde vi konstatera att det gällde även här dock inte mer än att man fick blöta skor och byxor.

Trots att det ”bara” handlar om två bunkrar är de underjordiska delarna imponerande. Här djupt under marken skulle finnas allt som behövdes för att klara en försvarsstrid. Själva uppbyggnaden följde samma utförande som i de andra underjordiska delar vi besökt. Märkligt nog var allt i ett förhållandevis gott skick, även om klottrare och öldrickare lämnat sina spår.

När man vandra runt här nere i underjorden slås man av hur tyst det är, och inte minst hur mörkt det kan vara. Man är helt beroende av sina ficklampor och skulle förmodligen ha ganska svårt att ta sig tillbaks till ingångsplatsen. Men ibland får man en lättare chock som när min kraftiga ficklampor plötsligt belyste en person som stod i en dörröppning längre fram i tunneln. Vi hade visserligen möt en annan kille på vägen ner, men han var på väg ut, och borde inte kunnat komma ner igen, utan att vi upptäckt det. Det tog en stund innan vi upptäckte att det var en välmålad figur som satt på den angränsande tunnelväggen. Målningen förställde Nosferatu och kunde nog skrämt vem som helst!

Nöjda med de underjordiska besöken tog vi oss upp till markytan och det vackra, soliga vädret. Det var nu dags att avsluta vårt besök vid fästningsfronten med en liten titt på det lilla museet i Pniewo. Vi fick dessutom en mycket kort rundtur i bunkerdelen av pansarverket 717 där det pågår en mycket omfattande renovering. Man installerar inbrottsalarm, brand och, hör och häpna, toaletter. Men man gör det riktigt vårt för sig. Toaletterna installeras 30 meter ner i förbindelsegången. Med hjälp av pumpar skall det tydligen fungera. Vad det kostar vågar jag inte fråga. Vår polske kollega var mycket upprörd över renoveringen bland annat för den myckna kabeldragningen på bunkers väggar. Svarta och trådar ringlar sig överallt och här och där satt de röda ”krossa glaset” brandalarmslådorna. Bunker och pansarkupolerna har dessutom målats i en ganska skrikig grön färg (som du ser på inledningsbilden). Men det mest märkliga var att de nygjorda järnstolparna (klena sådana) som skulle symbolisera stormhinder också målades i samma färg. Som vanligt i dessa sammanhang finansieras allt vi EU-pengar.

Av vår resa återstod nu inte mer än att tacka vår guide och kolla och återvända till vårt hotell för en sista kvällsmat och övernattning. Vid frukostbuffén påföljande morgon kunde man förundra sig över allt förpackningsmaterial som uppstår vid en enkel frukost.

Men jag kan ju inte avhålla mig från att visa min polska favoriträtt alla kategorier -Kielbasa, allt grillad korv, eller bara korv helt enkelt. Så här fick man den serverad vi den trevliga restaurangen i Kalawa, längs E 65.

Så därmed var vår resa över. Hemfärden skedde via Sassnitz och den sedvanliga bunkringen i Bordershopen där. Nu börjar planeringen för nästa Bunkerresa som innehåller idéer om Västvallen, Holland eller kanske någon helt annanstans. Oavsett vilket så var det en trevlig resa, med många intryck och två goda vänner och kollegor. Tack Ola och Johan!
Hälsningar
Leif H
En liten bild till avslutning över ett fenomen i Polen, som satte lite myror i huvudet på oss. Detta var vid infart/utfart från hotellets parkering. Spetsiga järnspik som försvann när man skannade sin verifierade biljett. Man undrar vilka erfarenhet som gett upphov till denna typ av spärr- både vid infart och utfart?