Vecka 39. Årets bunkerresa Tyskland, Belgien och Holland. (Del 2)

Det tar inte långt tid förrän man ”trillat” in i rytmen. Det är ganska bekvämt att bo på ett skapligt hotell och gå ner till ett färdigdukat frukostbord. Idag, tordagen den 25/9, på vår bunkerresa vaknade jag upp i Scheveningen, strax utanför Haag i Holland till den fjärde dagen på vår resa. Idag skulle vi försöka få lite kläm på den tyska Atlantvallen i Holland och jag hade letat fram ett bunkermuseum i IJmunden, ca 60-70 mm från vår övernattningsplats. Vägvalet ditt försökte vi lägga så nära vattnet som möjligt och fram för allt att undvika motorvägar. Gårdagens resa till hotellet blev en lätt mardröm med stora och omfattande köer på motorvägen. Det ville vi till varje pris undvika. Men ödet ville annorlunda. Även småvägar och annat kan korka igen, och det gjorde det också. Sträckan upp till bunkermuseet tog mycket längre tid än beräknat. Kamerans tidsinställningar berättar att bilden från hotellet, på morgonen, är tagen klocka 8.52, precis när vi skulle lämna hotellet. Nästa bild som är tagen vid ankomsten till bunkerområdet är tidsatt till 11,46. Sträckningen är 67 km, noga räknat. Vi passade på att dricka lite förmiddagskaffe i något morgonsömnig ort på vägen.

Men vi kom fram och här skymtade vi mycket riktigt det eftersökta batteriet. Det omtalade bunkermuseet var stängt, och verkade inte ha varit öppet på ett tag. Men det här var ett bunkerområde/museum som tagit tekniken till sin hjälp. Stora orienteringsskyltar samt stå stenpyramider hjälpte besökaren. På de små stenpyramiderna fanns en QR-kod som skannat med

mobiltelefonen gav en kort information om aktuellt objekt. Ganska smart!

Batteriet bestod av fyra pjäsbunkrar, två på var sida om en eldledningsbunker. Dessutom hade batteriets pjäser från början varit uppställda i öppna pjäsplatser och en del av dessa fann vi också. I batteriet ingick också ett luftvärnsbatteri. Utsikten var härlig, vädret bra och det var en lättvandrad terräng. Området låg i ett område med sanddyner och

framför batteriet låg numera ett stort hotell och en marina. Norr om batteriet fanns inloppet till Amsterdams, via kanaler, hamnområde. Här fanns också en lång betongbyggnad, tyvärr utan besöksmöjlighet. Detta är en torpedbåtsbunker för de tyska E-båtarna som opererade i Engelska kanalen. Här kunde de ligga i skydd och klargöras för nya insatser.

Så här berättar Wikipedia om platsen under andra världskriget: ”IJmuiden är en stad i Nederländerna.  Staden, med 30 466 invånare (2005), ligger ungefär 20 kilometer från huvudstaden Amsterdam. Här mynnar Nordzeekanal (genom slussar) ut i Nordsjön. IJmuiden har ett flertal hamnar, bland annat en frakthamn, en fiskehamn, och en stor marina I staden finns även ett stålverk, grundat 1918.

Efter den tyska invasionen av Nederländerna i maj 1940 flydde den kungliga familjen via Ijmunden ombord på en brittisk jagare. Under kriget tömde tyskarna staden och påbörjade ett arbete med att skapa en kraftigt befäst fästning, Festung Ijmunden. Här kom att uppföras två kraftiga betongbyggnader för, dels E-båtar, mini-ubåtar. Bunkern för torpedbåtarna ”Schnellbootbunker AY, eller SBB 1″ skyddades av ett 3 meter tjock tak. Efter D-dagen var området och bunkrarna ett högprioriterat mål för de allierade bombplanen. Bland annat fälldes 53 fem-tons bomber, s k Tallboy jordbävningsbomber mot målen.”

Men vi fick nöja oss med att beskåda den stora betongbunkern på håll, eftersom hela hamnområdet nu har tillträdesförbud. Istället tog vi oss ut till den stora marinan där en kina-restaurang lockade oss till lunch.

Det var glest med besökare och vi var de enda gästerna i restaurangen som väl verkade kunna rymma en 200 gäster. Men maten var hyfsad och pausen välbehövlig. Nu var det dags att fortsätt ”njuta” av de holländska vägar och färden skulle nu styra tillbaka till något som kallades Fort 1881 och Hook van Holland. Området låg längs kusten i rakt motsatt riktning och vi skulle i stort sett köra samma väg tillbaka och vidare. Så det blev till att kasta sig ut i trafiken igen.

Väl framme i området var det dags att börja leta och fann snart det gamla fortet med sina kanoner i pansarkupoler. Det var bara ett stort problem – kassan stängde klocka 16 och fortet stängde klockan 17  👿  Jag skall inte skriva ner vad jag tyckte om saken, men det var inga glada tillmälen. Vi fick nöja oss med en tur runt ytterområdena där det fanns lite ”skrot” uppställt. Man kan undra vilka grunder som ligger till grund för ett öppethållande mellan några timmar på eftermiddagen. Jag slog en liten kontroll på deras hemsida och nu är museet/fortet stängt för säsongen tydligen. Snopet, men man lär något nytt varje dag!

Det fanns inte mycket att be för än att ge sig ut på den stora motorvägen mot Ostende och Belgien som var nästa övernattningsplats. Och det var en bit att köra. Denna gång var köerna lite mindre på vårt håll, men andra sidan hade det inte roligt. Denna gång låg vårt hotell ”mitt i smeten”. Nere vid strandpromenaden och mitt i hotell och restaurangdistriktet. Hotellet hade sin egen parkering längs en tvärgata och med en lånad nyckel kunde man låsa upp den lilla spärrbommen som annars blockerade platsen. Priset för platsen var ca 150 kronor! Som vanligt incheckning och man fick också en fjärrkontroll till TV:n på rummet (!)

Ut för att få lite mat och man behövde inte gå så många steg förrän vi föll för en liten grekisk restaurang precis på strandpromenaden. Om det inte varit mörkt och dimmigt hade det nog varit en mycket fin utsikt. En runda öl släckte den omedelbara törsten och de flesta av oss valde en grekisk ”meze” det vill säga lite av varje. Och det var inte alls dumt. En kvällsdrink i hotellets bar/pub avrundade kvällen och dagen, där dagen kanske inte varit fullt så lyckad som vi tänkt oss. Två stängda museer och väldiga trafikproblem, men man kan inte åka i ”gräddfilen” jämnt.

Efter frukosten nästa dag var det som vanligt utcheckning och lastning av bilen sedan bar det iväg. Först ut bland dagens resmål var ett ”friluftsmuseum” med militärhistoriska förtecken. Så här beskriver en engelsk besökare ”This open-air museum is a unique historical site of modern fortification. The around sixty German constructions from both World Wars – underground trenches, bunkers and remains of the German coastal batteries of Aachen (built in 1915) and Saltzwedel neu (from 1941), observation points and gun sites are among the best preserved along the Atlantic coast and are the showpiece of the museum. Some of the bunkers have been reconstructed in their original state and furnished with authentic objects. The atmosphere is definitely that of ‘The Longest Day’”. Och man kan bara hålla med. Trots att vi fick vänta nästan tre kvart innan museet/området öpnnade var det definitivt värt det! Detta var nog resan höjdpunkt när det gällde betong. Genom åren har jag sett ett oändligt antal bunkrar och fort av alla de slag, men här kunde jag för första gången se dem med beväpning och inredning. Inte bara några ”inslängda” britsar och en stålhjälm. Nej, man fick intrycket av att så här såg det ut. Med dockor, utrustning, väggbeklädnad, personliga tillhörighet och framför allt vapen och kanoner. Imponerande.

Men vi skall kanske ta det från början. Redan under första världskriget inrättade tyskarna ett kustbatteri här med fyra 15 cm kanoner av modellåret 1901, och döpte det till batteri Aachen. Batteriet var bemannat under hela första världskriget och besköt bland annat franska ställningar. Vid minst ett tillfälle besköts batteriet från havet av brittiska monitorer med 38 cm kanoner som skadade en del av batteriets byggnader. Under 1917 besköts batteri Aachen ofta och under 1918 nästan dagligen. I oktober 1918 övergav tyskarna batteriet efter att ha sprängt kanonerna. Idag kan man besöka de öppna pjäsplatserna, eldledningsbunker och och ett truppskyddsrum i det gamla batteriet. Även inom fortifikation är återvinning en konst och under andra världskriget byggde tyskarna ett nytt batteri intill det gamla. Från början kallades batteriet Saltzwedel, efter en tysk ubåtskapten. Senare fick batteriet namnet Tirpitz. Mellan de båda batteriområden, och mellan bunkrarna finns ett

väl utbyggt system av förbindelsegångar i tegel med observationsplatser och skytteställningar med jämna mellanrum. Batteriet är också sammanbyggt med en ”stutzpunkt” kallade Bensberg. Det ”nya” batteriet innehöll både artilleripjäser, pansarvärnspjäser och luftvärnspjäser bland annat 40 mm lv-pjäs av modell Bofors. Huvudpjäserna i batteriet var fyra 12 cm erövrade belgiska kanoner uppställda i  öppna ställningar. 1942 omorganiserade batteriet och istället moderna 10,5 cm kanoner i täckta värn. Det finns en omfattande byggnation inom batteriets område med ett 60 bunkrar/byggnader i olika utförande. Många av dessa är inredda så som de en gång såg ut under kriget. ”Mitt i smeten” ligger också en en gul tegelbyggnad som man nästan tar för en toalettbyggnad, men ingalunda, det är kommendanten hus, ett f d bostadshus för en fiskare. Även detta är naturligtvis inrett.

Vi vandrade vidare genom området, tyvärr hela tiden i sällskap med en blandad skolklass av flickor och pojkar som var betydligt mer intresserade av varandra än av museet. Men man fick slå dövörat till för fnittret och tjutet från skrämda

flickor när någon pojke gömt i sig i gångarna många vinlar och vrår. Men summan är att detta är ett museum jag starkt vill rekommendera, speciellt til dig som kanske sett en massa ”tomma” bunkrar. Här kan man verkligen beundra dem så som de en gång såg ut. Nåväl tillbaks till entrébyggnaden var dags att åka några 100 meter till den stora restaurangen i området. Det är inte bara bunkermuseum utan också stort naturskyddsområde och fågelstation. Så det var dags för lite lunch innan vi fortsatte färden. Mina kära kollegor satsade på säkra kort – omelett, medan jag själv tog en belgisk råbiff, eller som det hette i meny steak americane. Var väl ganska långt från vår råbiff men inte helt oätligt, men det är inget jag beställer igen 8-).

Så nu var det dags att styra bilen vidare denna gång mot Flandern och första världskrigets slagfält (trodde vi). Vi hade egentligen inte så mycket tid på oss efter som dagens mål var Bastogne. Men eftersom vi passerade rakt över flera slagfältsområden och staden Ypres (Iipres) tyckte vi att vi borde väl få se något. Jag hade letat ut två stopp som lät bra. Dels ett stort fredsmonumentet, och ett litet skyttegravsområde i utkanterna av Ypres. Både

blev lite av en besvikelse. Fredsmonumentet i Diksmuide kallas IJzertoren, eller Yser tornet efter floden Yser som har sitt lopp i närheten. Floden bildade en frontlinje under första världskriget.Tornet som är ett fredsmonument är 84 meter högt och syns vida omkring. En stor triumfbåge, eller ark, bildar ingången till själva monumentet. Det var väl ingen större höjdare men det var skönt att sträcka på benen.
Däremot såg vi mer fram mot det lilla skyttegravsområdet. Enligt flera källor upptäcktes skyttegravarna och

ställningarna när ett nytt industriområde skulle uppföras. De delar av marken som innehöll de nyupptäckta skyttegravarna skyddas och området fick besöksstatus. Skyttegravarna förstärktes med sandsäckar i betong, skyddsrummen grävdes ut och snabbt blev det ett populärt besöksmål Men det var då det. Nu är 2014, och vi högtidlighåller starten av första världskriget 1914. Överallt syns den röda vallmon som är symbolen för de stupade under kriget. Men här hade man inte hunnit med, eller kanske missat 100-årsjubileet! Stället var fullständigt förfallet, skyddsrummen vattenfyllda, delar av gångarna nedrasade och växtligheten hade börjat ta över. Mycket dåligt gjort av staden Ypres som lever högt på sin ”krigsturism”. Men man får vara glad för att de satt upp en skylt om att det skulle renoveras!

Så lite besvikna körde vi in i Ypres, parkerade och begav oss ut för en liten promenad i centrala staden. Vi tog sikte på torget, dels för att få en fika, dels för att inhandla lite belgisk choklad. Och det var i chokladaffären som vi blev ”brutalt” påminda om att det var 100 år sedan första världskriget bröt ut. Här fanns chokladkakor med färggranna omslag som berättade om kriget, här fanns engelska stålhjälmar i choklad, både mörkt och vitt. Här fanns till och med rött choklad i form av vallmoblommor! Och överallt fanns affärer som sålde souvenirer med anknytning till första världskriget. Vi slog oss ner vi ett litet kafe precis intill museet Flanderns Fields och njöt av eftermiddagssolen och folkvimlet. På väg tillbaks till bilen tog vi en snabb titt in i museebutiken och blev nog lite chockade av det stora utbudet. Tröjor, vallmor, smycken, böcker ja allt man kunde tänka sig och med ibland tveksam koppling till kriget. Men det gäller tydligen att tjäna så mycket pengar som möjligt på de många krigsturisterna som söker sig hit. Så vi fick titta tillbaks på morgonens upplevelse i det stora friluftsmuseet. Här ytterligare några bilder därifrån:

 

 

 

Färden gick nu mot Bastogne och Ardenneroffensiven. Men det låter vi komma i den tredje delen av resans veckobrev. Det finns ju lite annat att göra också, speciellt när man varit borta ett. Bland annat skall det nya numret av FORT & BUNKER påbörjas, ett antal Göteborgsbesök väntar och förhoppningsvis skall några sidor i den kommande boken bli färdiga. Dessutom har ett nytt spännande projekt börjat se dagens ljus. Vi får väl se vad det utvecklas till!
Tills nästa brev önskar jag en trevlig tid
Leif H