Vecka 39, Årets bunkerresa: Tyskland, Belgien och Holland (Del 1)

Jaha så ligger den bakom mig, årets bunkerresa med kollegorna. I år var det 10 årsjubileum på vårt resande. Det var 2004 som vi för första gången gav oss ut i världen för att uppleva fortifikation, militärhistoria och se vad som bjöds inom vårt fält. Men det var också en social resa där vi fick chansen att umgås, lösa världsproblemen och njuta av god mat och dryck av allehanda slag och sort. Och man kan väl lugnt säga att vi trivs i varandras sällskap. Årets resa såg en nykomling i gänget då den ”gamle” Lars D hoppat av sedan något år. Ersättaren var Alf P som kanske inte riktigt är bunkertosse som vi andra, men han har ett stort militärhistoriskt intresse och platsade mer än väl in i gänget.

Nåväl årets resa resa skulle ta oss till Holland och Belgien, där främst Holland, eller Nederländerna som det tydligen skall kallas, lockat med sina lämningar från Atlantvallen. Belgien hade dykt som ett intressant besöksmål med tanke på Ardenneroffensiven, och vi ville också göra något nedslag på första världskrigets slagfält med tanke på att det nu är 100 årsjubileum av utbrottet. På vägen till Holland/Belgien hade jag lagt in ett stopp i Bremerhaven och Ludvigshaven för att beskåda lite betong i skalan smått och gigantiskt.

Så som de flesta resorna startar blev det Öresundsbron, kort fikastop i Danmark och därefter färjan Rödby – Puttgarden. Här passade vi på att ta vårt lunch från den ganska tråkiga buffén, mest för att slippa autobahnmaten senare på eftermiddagen. Det flöt på bra mot Hamburg och vidare mot Bremen där vi skulle titta på ubåtsbunkern Hornisse, en av de få kvarvarande i Tyskland. Efter en kort promenad runt och på ubåtsbunkern bar det iväg till vårt

hotel ”am Teaterplatz” i Bremerhaven. Lite, och något slitet, men till skapligt pris. Den intilliggande restaurangen hade ”Ruhetag” d v s stängt vilket är ganska vanligt i Tyskland på just måndagar. Man vilar tydligen upp sig efter helgen. Så efter att ha slängt in väskorna på rummet var det dags att bege sig ut efter ett måndagsöppet matsställe och efter lite letande fann vi en italiensk restaurang med riktigt skapligt käk. Efter god mat och goda öl var det bara att dra sig tillbaks för en skön natts sömn.

Klockan 0700 nästa morgon var det samling för frukost och sedan var det bara att börja dagen med att ta oss ner till det lilla maritima centrat i hamnen. Här finns bl a en tysk ubåt ”Wilhelm Bauer” av typen XXI, alltså den typ av ubåtar som skulle monterats i den stora ubåtsbunkern Valentine, en bit utanför staden. Vi tog en lite promenad runt längs kajen och upptäckte bland annat en valharpunkanon (konstigt ord) av Bofors tillverkning. Så man lär sig något nytt varje dag. Men vi hade inte kommit till Tyskland för att studera civil sjöfart! Färden fortsatte mot den lilla orten Farge där en av världens största fristående bunkrar finns, alltså ubåtsbunkern/varvet Valentine. Bunker användes tidigare av den tyska marinen som förrådsanläggningen men är idag helt överlåten till en stiftelse som här vill skapa ett minnescentrum ”Gedänkstätte” för de slavarbetare som uppförde anläggningen. Tyvärr kan man endast besöka anläggningen vid föranmälda guidade besök så vi fick nöja oss med att se bunkern från utsidan, men det gör den inte mindre imponerande.

Efter att ha beskådat anläggningen var det nu dags att fortsätta färden mot Wilhelmshaven, den tyska örlogsstaden under de två världskrigen och fortfarande en örlogsbas för den tyska marinen. Vi tog den lokal bilfärjan över Weser, i stället för att ta den ”fina” vägen. Det är alltid betydligt trevligare att köra på de lokala, mindre vägarna, än att dundra fram på autobahn.  I Wilhelshaven hade jag funnit det lilla bunkermuseet Wilhelmshaven med luftskyddsbunkern Nordmeylager. Vad jag kunnat finna skulle vi inte kunna se den invändigt eftersom det inte fanns några öppettider eller annat på deras hemsida. Men vi fick en glad överraskning! Ägaren själv fanns på plats och undrade förvånat

över vad vi var för några. Efter att ha presenterat oss fick den stora VIP-turen runt det lilla området med

”Einmans-bunker” och naturligtvis i det stora luftskyddstornet. Ägaren Holger Hiebner hade köpt tornet och markbiten runt tornet för ett antal år sedan i hopp om att kunna skapa ett museum. Han kompletterade med att köpa, och transportera, mindre bunkrar runt om i Tyskland och placera dessa på sin tomt.En av dessa mindre skyddsrumsbunkar, betecknad som ”Alaska” hämtades upp från 10 meters djup i anslutning till utrustningskajen i Wilhelmshafen.

Efter att noga kikat igenom alla de olika en-mans-bunkrarna var det dags att beskåda det stora luftskyddstornet som kunde rymma upptill 1 500 personer. Tornet byggdes under åren 1939-40 och var ursprungligen avsett för Krigsmarinvarvet Wilhelmshaven. Här skulle nämligen den stora örlogsbasstaden för det tyska riket uppföras. Skyddsrumstornet är bara ett av många skyddsrum som uppfördes i området. Högst upp är man 20 meter över marken och har en fin utsikt över staden. Tornet är byggnadsminnesskyddat sedan 2002. Nåväl det var ett litet nyfiket gäng som gick in genom den lilla dörren. Ursprungligen hade tornet haft fyra ingångar, men dessa hade av praktiska skäl murats igen i samband med renoveringen till museum.

Varje våningsplan var fyllt med intressanta saker från andra världskrigets Tyskland. Naturligtvis en hel del prylar med anknytning till skyddsrum, men också väldigt mycket allmänna saker som skyltar, affischer, utrustningsdetaljer, hylsor och mycket mer. Skall man bese tornet i lugn och ro får man nog räkna med en god 1 – 1½ timma. Högst upp i den pansarplåtsskyddade delen kunde vi så njuta av ett verkligt annorlunda bunkerbesök som verkligen var värt både tid och besvär. Efter att ha utbytt adresser

och mail var det dags att dra vidare mot vårt nästa mål och övernattning – Arnhem. Alltså stället och händelserna som gav upphov till boken och filmen En bro för mycket. Vi skulle nu till Holland alltså!

Vi nådde vårt hotell ”Den Gyllne Tulpanen” som var beläget i ett mycket exklusivt område strax utanför Arnhem. Efter att att slängt in väskorna var det dags för samling i baren och den efterlängtade kvällsölen. Receptionen hade insisterat på bordsreservation i hotellrestaurangen, någon som verkade ganska överdrivet då vi endast var ett 10-tal ätande. Men gott var det och med en service som det anstår ett lyxhotell (även om vi bodde här till extrapris). Som handlade diskussionerna om dagens upplevelser, men också om morgondagens besök vid bron i Arnhem och det stora militärmuseet i Overloon.

Morgon inleddes med den påkostade frukostbuffén som man kunde sitta länge vid, men tiden och utflyktsmålen medgav inga långa frukostsittningar hur frestande det än var. Nästan prick 800 rullade vi ut från hotellet och styrde kosan mot centrala Arnhem, med den berömda bron, minnesmärken och utställningar. Bron kunde vi skönja på långt håll och det var inte speciellt svårt att finna platsen. Mycket var ombyggt, så också bron som ju bombades strax efter striderna. Den var nu uppförd igen och de gamla brofästena användes också i den nya. Uppe på brobanan fanns ett litet minnesmärke över de stupade. Ett litet museum, eller informationscentral, fanns också i anslutning till bron. Tyvärr öppnade dessa inte förrän framåt middag så det fick vara. Sen kan man ju undra varför man inrättar informationscentraler och muséer som inte öppnar förrän vid lunchtid. Jag undrar vem som kom på den smarta lösningen?

Men vidare i historien, nästa mål på vår lista var generalen Urquharts högkvarter under striderna kring Arnhem. Idag omvandlat till museum, som inte heller öppnade förrän 10, trots att personalen fanns på plats och vi var några stycken som köade utanför. Museet visade sig var ett

litet småtrevligt ställe med en mängd uppbyggda miljöer från striderna. Miljöerna ackompanjerades naturligtvis av ljudeffekter. Mest imponerande var nog byggnaden man passerade genom och huset rasar bakom besökaren, ljudmässigt alltså! Ett trevligt och intressant museum. Här träffade vi också på fenomenet med hörtelefoner. Alltså en liten minihögtalare där du knappar in en siffra, motsvarande den på montern, eller föremålet, och du får informationen uppläst för dig på det språk du valt. Ett system som jag tycker mycket illa om då det oftast inte finns några skyltar att läsa på. Väl ute igen kika vi lite i den vackra parken runt museet och de minnesmärken som var utplacerade där, innan det var dags att köra vidare.

Nästa resmål för dagen var det stora militärmuseet i Overloon, inte så många mil från Arnhem. Enligt deras hemsida skulle det vara ”välfyllt”. Redan vid parkeringen kunde man ana att det här var mycket mer än ett militärmuseum. Ett minnesmärke med en amerikansk hjälm ovanpå berättade om de soldater ur 7 US Pansardivisionen som befriade Overloon i oktober 1944. Men man förundrades över de plasthus i grälla färger, rutschbanor och annat som visade på att detta var nog kanske mer nöjespark än bara militärmuseum. Vi började besöket med ett besök på restaurangen för att käka en lunch. De flesta av tog en hamburgare med pommes och sa speciellt till om INGEN MAJONÄS! Det vid fick var pommes utan majonäs, och hamburgare med majonäs. Här det tydligen så att allt serveras med majonäs och säger man inte till så finns det överallt! Efter att ha slukat lunchen kikade vi lite på den militariaffär som låg intill och konstaterade snabbt att det var samma billiga skräp, och nytillverkat, som på många andra håll. En märkligt utställd pansarbil satte myror i huvudet på oss, var den riktig eller var det en trivelsmodell för att förhöja stämningen i matområdet?

Nåväl en kort promenad genom delar av parken, som kallad Frihetsparken, fördes oss fram till den moderna museibyggnaden. Efter en snabb kopp kaffe kastade vi oss in i museets utställning och hamnade mitt i invasion i Normandie med skottlossning, artillerield och lågflygande jaktplan – effektfullt. Redan nu förstod man att detta var ett mycket speciellt museum. Det var fordon och uppbyggda miljöer överallt.

Stridsvagnar, lastbilar, jeepar och mitt i allt ihopa stod ett bombplan av typ B-25! Huvudet snurrade runt  och man visste inte var mans skulle fästa blicken.  Men så småningom blev det lite system i röran och jag letade mig ner till avdelningen för Bomber och Granater! Här fanns en

modell av järnvägskanonen Dora. Modellen var väl kanske en 10 meter lång och visade upp sig under pågående laddning. Mycket imponerande. Ännu mer imponerande var granaten och hylsan som stod uppställda en bit bort i museet.

Längst bak i museet fanns en stor samling last- och nyttofordon från amerikanska armén. Flera av dessa hade tillhör Red Ball Express och fordonen ingick i det som skulle kunna kallas en utställning över militär logistik. Ytterligare längre bak kom en ordentlig överraskning när man skådade en LARC-LX 4 x 4. Det blir kanske mer begripligt om man skriver ut förkortningen: Lighter, Amphibious, Resupply, Cargo. Alltså ett ”lätt” amfibiegående fyrhjulsdrivet fordon. ”Lätt”? Vikten var 88 ton och den kunde lasta 60 ton! Storleken var imponerande. När kollegan tog ett kort av mig invid ett av hjulen kunde man inte låta bli att tänka på ett hjulbyte! Men här fanns allt. Ryska, tyska och amerikanska stridsvagnar. Mängder av kringmateriel och en avdelning som tydligen höll på med att renovera fordon. Vad man kunde se på de utställda fordonen, var de tydligen i körbart skick och flera av dem verkade att ha stått inomhus hela ”sitt liv” eller fått en ordentlig ansiktslyftning.  Efter två tre timmar tog vi oss igen och besökte den lilla bunkeravdelningen i anslutning till museet. Här fanns en holländsk kulsprutebunker av typisk modell samt en värnbunker, alltså en betongbunker med ett stridsvagnstorn ovanpå. Nöjda med besöket vandrade vi tillbaks till parkeringen och noterade att det gick också utmärkt att klättra i träden, via repstegar, repbroar och linbanor. Med tanke på publiken verkade det vara populärt. Vi föredrog dock att stanna på marken.

Nu styrde vi kursen mot holländska kusten, Haag-området och vårt hotell i Scheveningen.  Det tog en stund att ta sig dit och vi skulle dessutom passera kvällstrafiken i denna del av Holland. Men väl framme visade det sig vara ett skapligt hotell, parkering precis utanför, visserligen till priset 17 euro, men ölen var billig 🙂 Grejor in på rummet och sedan samling för en promenad längs strandpromenaden mot det stora hotellkomplexet vid piren.

Längs hela strandpromenaden trängdes små barer och restauranger, jag tror vi passerade ett 30-tal på vägen innan vi bestämde oss för skylten Special! 500 gr T-bonesteak 22,50. Vi bestämde oss för att satsa på kött och öl vilket visade sig vara ett bra val. Inte minst för att precis när vi kom in i restaurangen utedel, med tälttak började regnet vräka ner, och då menar jag att någon däruppe hällde ut det i stora spannar!

Och därmed får första delen av reseberättelser från årets bunkerresa anses vara färdigt. Jag fortsätter så fort jag hinner. För det var nu det börja dyka upp ”riktiga” bunkrar. Men tills dess kan du väl hålla till godo med en holländsk kulsprutebunker som stod i Overloon.

Vi läser snart igen så fort jag fått ihopa del 2