Vecka 32. Ibland blir man bara såå trött på allt……

”Tattoo kommer av det engelska tapto, ”tappen i”, som var en signal till soldaterna att gå till kasern eller bivack för natten. Ursprungligen var det också en order till marketentaren att sätta tappen i tunnan. Det är numera också kopplat till militära ceremonier och militärmusikuppvisningar i paradform. Som underhållningsform gjorde tattoo insteg i Sverige på 1970-talet”.Det kopplas också till Tapto, alltså trumpetsignalen som förkunnar att det är kväll och dags att ”natta sig”.
Främst, och som förebild för alla andra” är Edinburgh Tattoo  i England, som genomfördes första gången 1950.

På det gamla regementsområdet i Ystad har det hållit Tattoo sedan 1999, ett populärt och välbesökt evenemang. Men något har hänt! Den uppmärksamme kanske noterar bilden ovan från årets (2015) föreställning. De vaktposter som förr om åren stod post vid Livkompaniets kasernportal är numera ersatta av dockor. Något som fick speakern att kommentera det hela med …det svenska försvaret. Detta under en kväll då både överbefälhavaren och rikshemvärnschefen fanns på plats på läktarna. Och även av läktarna, eller rättare sagt avsaknaden av läktare, märkte man man förändringen. Inte mindre än fyra läktarsektioner hade försvunnit sedan 2013, som var förra gången Tattoo,t hölls i Ystad. Kollegan Johan A och undertecknad har genom åren njutit av upplevelsen med Ystad International Military Tattoo. Spektakulära framföranden, härliga uppvisningar och sprittande marschmusik. Dessutom fanns det korvstånd, öl, dricka och fikaservering lite varstans runt området. Nu skall det vara förbeställt, eller ett enstaka korvstånd med något väl tilltagna priser (för att uttrycka sig snällt). Grillad korv med bröd, en hamburgare i bröd, en folköl och en ”normal” öl betingade 210 kronor!.

Men maten kan man ju välja att äta på något annat ställe, men uppvisningen blev det till att ”genomlida”. Nu skall det erkännas att det fanns trevliga inslag under de 2 timmar och 20 minuter som den något utdragna föreställningen varade. Men vad en cyklande holländsk musikkår har med militär tattoo att göra förstår jag inte. Likaså sång av Anders Ekborg. Nu har jag absolut inget emot Anders Ekborg och hans framträdande. Men jag hade kanske uppskattat det betydligt mer på en annan plats, och annan inramning.

Man kunde inte låta bli och funderar över vad som hänt med Ystad Tattoo. Dockor som vaktposter. Ingen fanborg. Smokingklädd konferencier som ”fyllde ut” mellan numren. Men det kändes också som om man tänjde ut programmet. Förr om åren var det långa föreställningar med paus, nu kör man rakt i genom. Nej nog med gnäll! Jag får väl komma med något berömmande ord och det skall då gälla Marinens Ungdomsmusikkår. Ett av deras framförda musikstycken fick publiken att dra på smilbanden, man spelade nämligen filmmusiken från  Jakten på Röd Oktober!

Men det har ju hänt en del annat också under veckorna som gått sedan sist. Som sig bör har det blivit besök i Göteborg och på västkusten. Jag har nu för vana att notera foto-idéerna på i ett litet block, vid datorn, så att man inte missar bilden man egentligen skulle ha tagit. Det finns väl inget mer retfullt än ha tillbringat 10-15 timmar på en ort för att väl hemma upptäcka att man missat en bild!

Tillsammans med kollegan Lars D blev det en heldag i Göteborg med diverse irrfärder i centrala Göteborg, Kviberg och Nya Varvet. Det skulle ju fotograferas garage, skyddsrum, f d soldathem, marketenterier och tunnelinslag. Ibland fick vi oväntad hjälp om man tvekade över platsen.

Efter lunchen på Nya Varvet blev det en lång promenad längs ”berget” Stora Billingen och de tolv tunnelöppningarna, eller inslaget. Det blev dessutom ett besök in i en av dem. Tidigt på eftermiddagen var uppdragen i Göteborg avklarade och vi styrde mot Falkenberg för att få några bilder på de allierade flygargravar som finns där. I vacker inramning på Falkenbergs Skogskyrkogård blev de sista bilderna tagna av de vita gravstenarna som minner om de sex allierade flygare som omkom när deras bombplan störtade i trakterna. Det var inte utan en tanke gick till ”grabbarna” som vilar här, långt hemifrån, men även till våra egna ”grabbar” som tjänstgör, och har tjänstgjort utomlands. Det skadar inte att stanna upp en stund och tänka på dem, de som kanske offrar lite mer än oss andra.

Veckan fortsatte sedan med en hel del kontakter med Försvarsmakten, i olika ärende. De flesta handlade om att göra besök, och eventuell fotografering, vid vissa specifika platser och anläggningar. Men det märks att det är semester, och också att det har blivit lite svårare, för att inte säga krångligare, än vad det var förr. Jag får ibland frågan, och jag undra själv också ibland, om jag hade kunnat skriva boken om Muskö idag? Tvivlar på att Marinen och Försvaret hade varit lika öppna och ”hjälpsamma”. Men som tur är så blev den skriven och det är väl den av mina böcker som är mest känd i militära kretsar. Naturligtvis blir den därmed också en bra ”dörröppnare” – ”Jaså, var det det som skrev den”. Även boken om det skånska försvaret, eller rättare Spår av ett försvar, som boken fick heta, är ganska välkänd och mycket uppskattad, speciellt bland de som gjort lunpen i Skåne. Bland en mängd svart-vita bilder i KA 4 kamratförenings bildarkiv fanns en bildsvit över en inryckning till den första militärtjänstgöringen. En riktig nostalgi-kick att se bilderna som skildrar första dagen för några stackars förskrämda ynglingar.

Men arbetet med fortskrider i allt snabbare takt, och dagen för att allt skall vara färdig kommer lite närmare, och närmare, i en allt snabbare takt. I veckan som gick fick jag också de sista kompletteringarna till avsnittet om förbandsmärken, eller tilläggsmärken, som det också kallades. Totalt redovisas nu mer än 250 märken i boken från regementena och flottiljerna i området som boken behandlar. Men det det finns även presentation över Landstormens många märken och förtjänsttecken, något som varit ganska svårt att reda ut. Men stor hjälp har kommit från två inbitna samlare, som både ställt sina samlingar till förfogande och hjälpt till med fotograferingen. Stor tack till er för all hjälp!
 Ett av de många märke som jag gått bet på, är vidstående förbandsmärket med ugglan här. Det skall enligt uppgift komma från Lv 6 men från vilket kompani, eller enhet? Sitter du inne med svaret får du gärna höra av dig till info@bunker.nu

Något som också ”spökat” under veckorna är de många skrönor som florerar i ”min värld”, alltså militär anläggningar och hemligheter. Den mest vanliga är de fantasifulla berättelserna om Riksberget där hela svenska regeringen och kungahuset skulle/skall vistas i händelse av krig. Är du road av detta så kan jag rekommendera ett lite sök på nätet. På ett av de stora diskussionsforumet är avsnittet om detta ämne omfattande. 7 677 inlägg(!) som visats 2 236 039 gånger(!). Men det är inlägg där fantasin flödar och verkligheten oftast får stå tillbaka för påstående som; ”min bror känner en elektriker som är svåger med en som jobbar i det hemliga berget”. Det blir alltså väldigt svårt att överhuvudtaget försöka finna ens ett uns av sanning i detta. I veckan blev jag dessutom uppringd av en journalist som också ville diskutera skrönor. Denna gång var det i det ökända/kända området Munkedal/Skredsvik/Saltkällan. Här låg, och ligger fortfarande en del spännande saker, bland annat den militära basen Skedsvik kanske mest känd för sin röjdykarverksamhet /utbildning. Basen ligger lite i skymundan, och vid ”vägs ände” så naturligtvis har det bildats skrönor kring denna, bland annat att det skulle finnas ubåts/fartygstunnlar här. Journalisten undrade nu över kopplingar och underjordiska förbindelser mellan dessa anläggningar, men försökte och verka så hemlighetsfull som möjligt. Man kan bara sucka att folk fortfarande går på, och vidhåller de gamla skrönorna.

Så här ovan en av mina egna bilder från Skredsvik som jag tog i samband med mitt besök där. Notera de hemlighetsfulla gummibåtarna i förgrunden. De kanske skall transportera ut besättningarna till de underjordiska ubåtstunnlarna 😉

Nåväl veckan fick ett synnerligen trevligt avslut. Kollegan Johan Andrée, som driver Beredskapsmuseet tillsammans med sin fru Mari, hade ställt frågan om jag ville ta hand om Årets Bunkervandring i området kring museet. En heldagsäventyr med besök i alla de typer av betongvärn och skyddsrum som finns i trakterna. Dagen avslutas med ett besök i den musealt aktiva radaranläggningen i Larödsbaden. Efter viss betänketid gick jag med på detta, och fick själv en fantastiskt rolig dag dag med intresserade följeslagare med stort intresse i kustförsvaret. Så mina 8 timmar som guide som som på räls och tiden verkligen bara försvann. Tack till er som var med, och hoppas ni njöt lika mycket själva!

Nu har klockan blivit lunchdags, idag, söndagen den 9 augusti, och det är dags att fortsätta arbetet med den kommande boken ytterligare några timmar. Sedan kallar det vackra vädret och den begynnande höst mig ut i trädgården. Kanske blir det lite trädgårdspyssel (under visst gnäll) och en stund på trädäcket. Hoppas ni njut också av de vackra sensommardagarna!
Bunkerhälsningar
Leif H