Vecka 53. Ny börjar det gamla ta slut…..

Jaha, så var vi där igen! Årets sista veckobrev skall författas. Som vanligt känns det alltid lite speciellt så här vid årets slut. Det är nästan omöjligt att låta bli att tänka tillbaks på månaderna som på något sätt bara försvunnit. Men det har varit månader som alla innehållit spännande, roliga och ibland lite besvärliga saker, men till övervägande del saker som bidragit till att göra 2015 till ett mycket bra år! Det skall kanske tilläggas att jag menar ett bra år för min del! (alla kanske inte delar uppfattningen om året)
Stormen Egon inledde året och tog med sig ett stort träd och lite av vårt stalltak i januari. Annars avlöpte våren med diverse förlagsarbeten, resor och framför allt arbetet med boken 100 ÅR AV FÖRSVAR I VÄST. Höjdpunkten under våren var annars det stora evenemanget på Beredskapsmuseet i Djuramossa! Vilken tillställning! Vilket tryck! Whhoow! I tre dagar, varav två med publik, var det fullt ös med över 4 000 besökare som mest, snacka om evenemang!

Våren och sommaren innebar också ett ständigt resande till Göteborg och kollegorna där uppe. Garnisonen, KA 4 traditionsrum, Hönö, Kviberg, Uddevalla, Varberg, Skredsvik och många andra platser som jag knappt visste fanns. Allt detta med anledning av det pågående bokprojektet.

Men en vacker sommardag i juni innebar också en imponerande uppvisning av fartyg, fordon och helikoptrar. Det var den stora militärövningen BaltOp som till vissa delar genomfördes på Ravlundafältet och i havet utanför. Höjdpunkten var utan tvekan de två bombplanen av typ B-52 som strök förbi på låg höjd en bit ut från stranden på väg mot Bornholm. Annars präglades sommaren av arbetet med boken. Något som fick mig att fundera om det var så klokt att skriva, och arbeta, med bokprojekt under en skön sommar. Det känns mer som om man skulle hålla på under mörka vinterdagar. Men det var bara att fullfölja det som påbörjats. Den planerade utgivningen var satt till månadsskiftet oktober/november, något som jag också lyckades hålla.
Hösten på bjöd också på en liten besvikelse i form av Ystad Tattoo som i något desperat försök att hålla kvar publik (eller kanske försöka locka ny) börjat bli mer och ”civilt” med inslag av cyklande musikanter och skönsjungande(?) gästartister. Att arrangemanget går på fel håll märktes också där läktarplatserna verkade ha minskats ner med minst en 1/4.

Årets andra ”stora” händelse var den årligen återkommande ”Bunkerresan” med kollegorna Alf, Johan och Ola. Årets resan var den tionde i ordningen. Från början var resorna tänkt att ta oss till platser med mycket betong. Det har blivit Tjeckien, Frankrike, Polen och Danmark. Men åren har också sett till att vi fått lite mer inriktan på allmän militärhistoria, och 2015 års resan blev under två teman: Jakten på 21 cm kanonerna och I nazismens fotspår. Färdvägen togs oss via Nurnberg, Ingolstadt, Dachau, Obersalzberg (Berchtesgaden), Remagen och Koblenz. Många mil och lite för många på motorvägarna, men också många intryck och sevärdheter. Men det fanns även gott om tid för givande diskussioner och goda måltider, och naturligtvis en och annan öl (och två också ibland!)

Resan genomfördes i min nya bil, som vållat många diskussioner. Den nya bilen är en Dacia Duster, en bil som alla verkar att ha åsikter om. Främst de som inte kört, eller ägt en sådan. Bilen tog oss nästan 400 mil genom Tyskland och Österrike utan problem. Bra komfort och ganska billigt i förhållande till min tidigare något bensintörstiga Nissan X-trail. Det skall också tilläggas att just nu är det grått och mulet utanför arbetsrummet fönster och en temperatur på 9 grader plus! För säkerhets skull har jag lagt på vinterdäck med dubb så förhoppningsvis blir det ingen vit vinter härnere (man kan ju alltid hoppas).

Annars har perioden november till december mest bestått i att packa och skicka ut böcker. Boken om västkustens försvar, alltså 100 ÅR AV FÖRSVAR I VÄST, blev väl mottagen och verkar vara lika populär som den liknande SPÅR AV ETT FÖRSVAR. Vad jag kan se finns den nya boken i ett stort antal julklappspaket, för det kan väl aldrig vara så att ett stort antal kvinnor blivit militärhistoriskt under hösten (?)
Året avrundades i mitten på december med ett litet dagsbesök i Köpenhamn med kollegan Johan. Allt sedan sommaren har vi planerat att besök det danska Nationalmuseet, där vi tillsammans med kollegan Ola hjälpte till av bygga delar av den pågående utställningen om de vita bussarna i slutet av Andra världskriget. Så onsdagen passade oss utmärkt och vi såg fram mot en givande och intressant dag i den danska huvudstaden.

Men det blev blev en dag som till stora delar kom att präglas av besvikelse och förvåning. Utställningen om de vita bussarna var säkert en museal succé med mörka utställningsmontror, digitala effekter, headset och smått obegripliga ”installationer”, men för mig var det enbart mörkt, oförståeligt och obegripligt effektsökande! På ett ställe i utställningen stiger man i något som skall föreställa (förstod jag efter en stund) en godsvagn på väg till ett koncentrationsläger. Det krävdes god fantasi för att koppla detta.
Hela utställningen är svartmålad där montrar med föremål utgör ”ljuspunkterna” tillsammans med några större föremål.
Det tog inte så lång stund innan vi båda var nöjda och längtade ut. På programmet stod nu Töjhusmuseet, det klassiska vapenmuseet. Själv tycker jag detta är ett museum man aldrig kan få nog av. Tyvärr fick jag ändra uppfattning. Redan öppettiderna signalerade att någonting var fel. Man öppnade först klockan 12, och detta i en stad som är bland de mest välbesökta i norra Europa. Nåväl det fanns kanske skäl till det som vi inte visste om.

Väl innan portarna tog det inte lång stund förrän jag konstaterade att här hade skett förändringar till det sämre, eller för att uttrycka sig ordentligt, till det värsta! Entréen och museibutiken hade nu flyttats in i utställningsområdet och ”stulit” en del av utställningsytan. För dig som inte besökt Töjhusmuseet kan det vara på sin plats med en förklaring hur det en gång i tiden var.

Just Töjhusmuseet var ”mitt” första museum när intresset för militärhistoria började någon gång i början av 1960-talet. Mina första minnesbilder från ett besök 1962 där jag bland annat kommer ihåg det gigantiska eldröret till en 38 cm kanon, flera stridsvagnar och massor av annat spännande. Vid vårt besök i december hade den imponerande kanonhallen ”krympt” betydligt genom två utställningar om dels 1940 års ockupation, samt danska soldater i Afghanistan. Inget ont om detta, men var blev museets själ och hjärta av?
Den enorma utställningen av eldhandvapen på andra våningen gapade oroväckande tom. Halva utrymmet utnyttjades inte till mer än en märklig utställning om Tolkiens Sagan om ringen? Och, ursäkta uttrycket men vad f-n gör Gandalf och Gollum i ett av Europas äldsta militärhistoriska byggnadsverk?

 

Så det var med lite besvikna steg vi vandrade ut igen genom utgången och styrde stegen mot en god lunch istället, någonting som inte är så svårt att få sig till livs i Köpenhamn. Hemfärden gick via ”vattenlagret” invid Kastrups flygplats. Under namnet Bottle-Shop var det tydligen ett populärt ställe för påfyllning av olika former av drycker inför den kommande helgen.

Annars var december en månad då mina dagarna fortfarande inte riktigt ”landat”. Efter nästan 1½ års arbete framför datorn med bokprojektet bli arbetsdagen ofta väldigt inrutad. Tidig start, frukost och därefter skrivande. Kort lunch och sedan et långt eftermiddagspass. Detta upprepas sedan dag efter dag. När det så plötsligt är slut så sitter man och tittar på skärmen och har svårt att ”få tummarna loss” till något annat.

När det gäller det tidigare nämnda Töjhusmuseet fick jag förklaringen till de stora tomma ytorna (det finns även en tredje våning som var stängd vid vårt besök). Under sommaren kommer det danska Örlogsmuseet att flytta in här och dela ytorna med de nuvarande utställningarna. Detta gjorde att kollegan Lars D och jag själv bestämde oss för att göra ett sista besök på Örlogsmuseet, som stängde för gott den 30 december (igår alltså). Eftersom museet inte öppnar förrän klockan 12 tog oss en tur runt i Köpenhamn för att kika lite på det nedbrunna Frihetsmuseet. Eller rättare sagt platsen där Frihetsmuseet låg fram till branden 2013. Kvar finns lite statyer OCH en korvvagn, något som man skulle kunna kalla typiskt danskt.

Vi hann också med ett snabbt besök ute på Flottstationen där förr stora delar av den danska marinen hade sin hemmahamn. Här finns idag ett att antal museifartyg med bland annat den imponerande fregatten Peder Skram. Platsen var vid vårt besök tom och öde, vilket nog kan förklaras med att allting var stäng och det blåste en frisk, isande vind från Öresund. Men det var utan tvekan ett spännande område som förmodligen skall återbesökas en något varmare dag.

Men nu kallade museet, men magen gjorde sig också påmind, och vi hann med en snabb lunch på danskt vis, på ett litet café precis intill. Jag njöt av några danska smörrebröd som kollegan Lars inte var sen att föreviga. Tre rejäla mackor med friterad spätta, en hyfsad biff och kyckling, allt utplacerat på tre stora rågbrödsskivor. Nog blev man mätt alltid.

Men nu skulle det besökas museum, något som mer än än vi hade bestämt oss för. Att museet skulle stängas dagen efter gjorde nog sitt till den stora besöksnivån. Men väl inne märktes inte så mycket av publiktrycket.

Museet är kanske mest känt för sin stora modellsamling av fartyg från olika tidsperioden. Och man kan inget anat än att imponeras över det antal timmar som någon, eller några, har lagt ner på dessa detaljerade modeller. Utöver fartygsmodeller fanns också några modeller som visade danska flottan område i Köpenhamn, genom tiderna. En enorm stor modell visade just det område som vi precis besök och det var ganska roligt att jämföra med verkligheten.

Här längst ut på Holmen fanns mellan åren 1690 till 1993 den danska flottans hemmahamn. Efter Andra världskriget etablerades två nya marinbaser i Korsör och i Fredrikshavn. Men trots de nya baserna fortsatte den marina verksamheten på Holmen. 1981 stängdes det marina varvet och 1993 lades marinbasen ner för gott.
Det fanns mycket att se på Örlogsmuseet, och på några platser fanns uppbyggda miljöer som skulle ge besökaren en känsla av dåtidens levnadsförhållanden.

Den tidstrogna skeppsmiljön på bilden ovan, med ljuset från däcket ovanför gav upphov till en sjösjukekänsla som fick besökarna, och oss, att snabbt gå vidare. Efter några timmar var vi så tillbaks vid receptionen, på första våningen, där en av receptionisterna anmärkte på att jag hade stativ till min kamera -”det är inte tillåtet att använda stativ”. Det var ju så dags, tyckte jag eftersom vi var på väg ut. Kommentaren bemötes med ett litet skratt och en axelryckning samt en tillönskan om ett gott nytt år.

Ett trevligt museum med ett innehåll som bjöd på lite av varje. Frågan är om samma känsla infinner sig när man ”trycker ihop” sig med resten av dansk militärhistoria i Töjhusmuseet. Jag får väl återkomma med en rapport senare.

Så och därmed är det dags att lägga ett spännande och innehållsrikt år till samlingarna.
Och samlingarna växer alltmer i omfattning. Bilden till vänster får symbolisera tillväxten. Stapeln CD-skivor är säkerhetskopiorna på bildmaterialet till boken 100 ÅR AV FÖRSVAR I VÄST. Så du kan kanske förstå att arkiveringen börjar så sakta bli ett litet problem.

Men vi tar problemen i den takt de kommer och siktar nu istället in oss på det kommande årets många spännande stunder. På programmet just nu står annars förberedelser för nyårskvällens goda middag. Av tradition har vi sedan många år satsat på hummer denna afton, och det blir det också idag. Vars två halvor, en gratinerad, och en naturell med skirat smör. Till detta njuter man lämpligen en god flaska champagne (riktig champagne, inte sekt eller cava). Visst det kostar någon krona men om man nu skall njuta, så skall man njuta ordentligt. Resten av året får bli lite mer spartanskt.

Så jag hoppas att du själv får en trevlig nyårsafton och att nästa år bjuder på många och givande upplevelser för oss alla. Så med detta årets sista veckobrev vill jag tacka för alla glada och inspirerande brev och samtal. Förhoppningsvis ses vi kanske under 2016 ute i det militärhistoriska Sverige, någonstans.
GOTT NYTT ÅR! önskar
Leif H

Ett litet PS dock till slutet, och en känga att delas ut de som känner för det! Året TOARULLE vill jag gärna dela ut till alla som har svårt att inse värdet av vårt historiska arv och den betydelse det har för vår egen framtid. Kortsynta politiker och tjänstemän som inte ser bortom sina egna revir. Låt oss hoppas att vi blir fler inom vårt intresseområde så att våra historiska platser, vare sig det är ruiner, eller museer får en chans att överleva.