vecka 29 rapport från ett krig…(och en plötslig verklighet)

Tankarna går till broderlandet Norge, och det känns ganska tungt idag!

Tankarna går till broderlandet Norge, och det känns ganska tungt idag!

När jag började skriva detta veckobrev i fredagskväll, efter ett par dagar i England, nåddes jag av den skrämmande nyheten om händelserna i vårt grannland Norge. En sjuk människa (jag ber till Gud att det ÄR en sjuk människa!) har skapat Nordens 11 septembertragedi. Orden känns tunga, och tankarna far och flyger i hjärnan. Mina tankar går till anhöriga och vänner i Norge och det känns att tårarna inte är långt borta. Det är inte mycket man kan göra för de drabbade, men skänk en tanke till vad som hände, och ställ frågan; Varför?

Kanske till att gå lite väl långt i reenactingen, enligt mitt tycke!

Kanske till att gå lite väl långt i reenactingen, enligt mitt tycke!

Prata om tidsresor. Nu har jag verkligen varit tillbaks i andra världskrigets England (och Amerika), men varför var där så många tyska soldater? Och jag vet faktiskt inte riktigt vad jag skall tycka! Bilden överst visar två tyska reenactors (återskapare). Han i tysk SS-uniform, och hon klädd som dåtidens kvinnor. Inget märkligt med det, kanske? Men de är sysselsatta med att kasta småstenar på den engelska graven framför dem. Man ser den som en markering med pinnen med hjälmen och vapenrocken. Det var här man började fundera på det härmed reenactment

Jag är alltså i England, närmare bestämt i den lilla byn Beltring, där det var år hålls en stor War and Peace-show med säkert 15-20 000 deltagare. Antalet fordon lär överstiga 4 000! Och det är mycket med fordon, och med fordon menas givetvis militära fordon. Här är cyklar, jeepar, kubelwagen, stridsvagnar, halvbandvagnar, schaktmaskiner, brandbilar och ambulanser. Och detta från alla tidsperioder under 1900-talet! Det är gigantiskt, och helt omöjligt att överblicka. Under en uppvisning med pansarfordon i den s k arenan fanns det som mest 42 pansrade fordon inne ”på scenen” där i bland en helt autentiskt tysk stridsvagn, modell Panzer IV. Den gamla vagnen nöjde sig dock med att visa upp sig och körde sedan ut igen.

Det här ser man inte varje dag! En tvättäkta tysk stridsvagn, typ Pz IV.

Det här ser man inte varje dag! En tvättäkta tyskstridsvagn, typ Pz IV.

Uppvisningen med pansarfordon var givetvis mäkta imponerande med stridsvagnar som Centurion, Sherman, Hellcat, T34/85 och en mängd mindre trupptransportvagnar. Alla visade upp sina färdigheter och det som kanske imponerade mest var det två gamla  (!) T34/85 vagnar av sovjetiskt modell (de var dock licenstillverkade i Jugoslavien efter andra världskriget) som dessutom avlossade vars ett skott.

Rysk T 34/85 av jugoslavisk härkomst.

Rysk T 34/85 av jugoslavisk härkomst.

Men vi skall kanske börja frånbörjan. Veckan startade i måndags (som vanligt) och detvar återigen dags för den sedvanliga kvällspromenaden genom beredskapstidens Helsingborg. Denna gången fick min nya kollega Max sköta guidningen helt på egen hand! Vilket givetvis avlöpte alldeles utmärkt. Lite erfarenhet och vana är allt som behövs, men det kommer! Tisdagen bjöd på lite allehanda plock inför resan till England på kvällen. Vid ½4 tiden strålade jag samman med Johan A påden nya stationen Hyllie, i Malmö. HÄr kom första testet; köpa biljetter i den helautomatiska anläggningen. Men det lyckades! Väl inne påflygplatsen Kastrup var det dags igen! Fler automater och nu skulle jag checka in mig själv och bagaget. Efter några försök lyckades jag, men att få med bagaget ville sig inte, så det fick bli på det gamla hederliga sättet – manuellt! Jag förstår inte riktigt vitsen med dessa automatiska system. Vid maskinen skallman ange sitt bokningsnummer och skanna sitt pass. Om allt fungerar fårman sedan sitt bordingpass. Bakgrunden till det hela är givetvis att spara personal, och pengar (som  i större förtjänst!) men eftersom maskinerna och människorna inte fungerar perfekt fanns det hela tiden personal på plats för att hjälpa till. Jag upplevde också att det tog betydligt mer tid.
Efter detta var det dags för den berömda säkerhetskontrollen, vilken dock gick förvånansvärt smidigt. Det kan ju beror på attman nu fått både system och vana vid kontrollen. Allt löst, inklusive handväskor, jackor och BÄLTE placeras i en plastback, som skickas genom en röntgenmaskin, och därefter går man igenom bågen, som helst skall vara tyst. På andra sidan får man sina prylar och allt är frid och fröjd.

Flygturen gick smärtfritt till Gatwick och väl ute blev det en nästan timme lång taxiresa till platsen för evenemanget. Här väntade Mats B med transportfordon för vidare färd in till vårt tält.

Enkelt och bra och med stor gästvänlighet!

Enkelt och bra och med stor gästvänlighet!

En snabb tur runt lägerområdet med bil, en kopp kaffe och lite snack så var det dags för första natten i tält och sovsäck på många, många år! Så här med facit i hand kan man väl konstatera att jag hade nog hellre bott på hotell, men det var värt upplevelsen. Priset kan man heller inte klaga på, eller sällskapet.
Nästa morgon, alltså första morgonen i fält, var detväckning 0700 och efter enklare morgontvätt, läs kattvätt, var det dags attköra in till den närliggande bynför lite god engelsk frukost och proviantering.
På ortens lokal frukostfik Top Notch kundeman välja mellan frukostmenyerna B1 – B6. Detta var äggröra, stekt ägg, stekt korv, bacon, pommes frites, potatisbullar (rösti), grönsaksbullar (bubble) vita bönor, tomater, toast, svamp, sandwich och blodkorv i olika kombinationer. The eller kaffe ingick givetvis. Allt till det överkomliga priset av ca 50 kronor. Att frukosten var dagens viktigaste mål visste jag innan, men det här skulle bli det i allaavseende hade jag ännu inte lärt mig! Tillbaks var det dags att kasta sig ut i detgigantiska området. War and Peace består av ett antal olika delar, eller upplevelseavsnitt. Inom de centrala delarna bor man, eller campar, intill sina fordoneller utsätllningsföremål. Det finns också en stor ”normal” camping för de somhellre vill bo lite mer civiliserat. Centralt i området ärfältet med ”Living History”. Det ären slags reenactment där man bor, lever och verkar i en autentiskt uppbyggd miljö.

Utsikt över den tysk lägermiljön

Utsikt över den tysk lägermiljön

Bilden ovan kanske ger dig känslan av miljön. Inom ganska små, tätt sammanpackade, miljöer kunde besökaren uppleva Östfronten, Frankrike, Vietnam, Afganistan, Kuwait, Första världskrigets skyttegravar och ändligt mycket mer. På bilden ovan ser du också en tvättäkta Pantherstridsvagn som ingår i miljön. Den var inte körbar men skapa en fin miljö. Tyvärr bryts upplevelsen alltför ofta av störande civila inslag. Som den vita minibussen på bilden. Men det kunde också vara den kvinnliga pansarbefälhaven i uppvisningens stridsvagn, eller den lilla gossen i röd T-shirt tillsammans med pappa i tornet på en Shermanstridsvagn. Jag vill kalla det fadäser, och de var många. Men det är väl något man kan stå ut med en stund. Värre var det då med alla som promenerade runt i området uppklädda till i stort sett allt tänkbart. Men när såg du sist en tysk stormsoldat i full mundering iförd vita gymnastikskor? Det fanns oändliga mängder av möte med dessa personer. Men i rättvisans namn skall det tilläggas att det fanns lika många möten med kusligt autentiska reenactors, som väl levde sig in i sin roll.

Inte utan man höjer på ögonbrynen och undrar varför?

Inte utan man höjer på ögonbrynen och undrar varför?

Bilden ovan visar vad jag menar. Här passerar kollegan Johan A en reenactor uppklädd till till tyskofficer ur SS, och dessutom tillhörande RSHA, Reichssicherheitshauptamt, alltså den tyska säkerhetstjänsten under andra världskriget. Jag vill nog påstå att hans inlevelse var mycket god. Några meter längre bort möte jag gentlemannen nedan. En deltagare som inte behöver föreställa sig, en av de äkta deltagarna från andra världskriget!

En tvättäkta veteran med bl a medaljer från deltagandet i invasionen i Normandie.

En tvättäkta veteran med bl a medaljer fråndeltagandeti invasionen i Normandie.

Vad som rörde sig i hans hjärna skulle jag gärna vilja veta. Eller är verkligen allt förlåtet? De båda herrarna; tysken och veteranen passerade varandra en bit bort. Men ingen visade med en min vad man kände! Nåväl dagarna förflöt med oändliga promenader i området. Ömmande ben och fötter bara bara att stå ut med, likaså att få sjunka ner på en stol i något av de stora undehållningstälten med en kall öl.

Fish and chips, och utan både fisk och chips!

Fish and chips, och utan både fisk och chips!

Så var det det där med maten! Alla har väl hört, eller läst, eller kanske upplevt att den engelska maten inte precis tillhör de himmelska höjderna. Men föga anade jag att det skulle vara så illa! Det började redan på onsdagen där vi letade oss runt efter något att äta inom området. Utbudet bestod av hamburgare, korv eller fish and chips. Vi började med en hamburgare, eller rättare sagt ostburgare. Direkt efter beställningen kom frågan ”Onions?”, alltså lök. Ja tack varpå man fick några strimlor dåligt stekt lök i ett bröd som varken var uppvärmt eller speciellt färskt. Häri placeras nu hamburgaren, som stekt länge och varmhållits ännu längre. En skiva orangefärgad ost läggs ovanpå, och din hamburgare är färdig. I anslutning till vagnen finns kechup, majonäs, salt och HP-sås. Efter halva  burgaren letade jag upp papperskorgen och gick och drack en öl istället!
Och så där fortsatte det under hela vistelsen. Bäst av allt är mathändelserna under samma kväll. Vi missade den gemensamma middagen vid 16-tiden hos våra kollegor. På vägen tillbaks in i utställningsområdet beslöt vi oss för att se om det fanns något ätbart att köpa. Och det var svårt. Det enda som var öppet var matvagnen med den stolta texten ”the Best Indian Food West of the East”. Här fanns något som på skylten kallades Wrap med kycling, men som i den indiske matlagarens beställning lät mer som Chicken Ticka(?) Det var som en rulle tunnbröd med fyllning. Väl inpackat i cellofan, och rykande varm. En första tugga konstaterade att den av rullen som legat nedåt var stenhård, och när man väl kunde bita i fyllningen (efter avsvalning) var det bara att konstatera att det är mindre hetta i en svetslåga. Papperskorgen nästa. Senare på kvällen samlades nästan hela den svenska kontingenten i det stora underhållningstältet för lite öl och umgänge. Hunger gjorde sig påmind, och ölen kändes tung i magen. Mats gjorde en rekognoseringtur och kom tillbaks med en tallrik pommes frites och ketchup. Han berättade att det fanns ett matstånd öppet precis i närheten. Medan de andra fortsatte dricka öl gav Johan och jag mig ut för att något att äta. Visst fanns det ett matstånd med hamburgare, korv och fish and chips. Det var bara det att allt utom fisk med pommes var slut. En kille berättade för oss att det fanns ett ”gourmetkorvstånd” lite längre ner, och vi var inte sena att gå dit. Och visst var det säkert ett gourmetkorvstånd för de två indier som skötte stället. Det fanns två vidbrända hamburgare och två nästan svarta små korvar kvar. Men vi kunde få dem för halva priset. Jag avstod med Johan satsade på en hamburgare som borde gett han en ambulanstur och magpumpning. Själv ångade jag tillbaks till förra stället för att åtminstone få lite pommes. Men tji fick jag! Nu var pommesen också slut men det fanns två ”Fish” kvar. Det fick alltså bli fish and chips, utan chips. Denna engelska nationalrätt är alltså friterad torskfile som serveras tillsammans med pommes frites. Min fisk var visserligen friterad (du ser den på bilden) men där upphörde all likhet. Det fick istället bli en öl till och en återfärd till tältet för att sova bort hungern. Så dagens matintag bestod egentligen av två pint öl, dessutom valde den franska Kronebourg, bara för att hämnas;-))

Vår andra dag på stället började som vanligt med avfärd till byn för intag av en ordentlig frukost. Själv minskade jag ner något på volymen genom att hålla mig till två stekta ägg, tomater och rostat bröd. Direkt efter maten bar det av till ortens snabbköp för proviantering inför kvällen. Ett antal skäl till att besöka snabbköpet var att här fanns en ordentlig vattentoalett. Uställningsområdets kemdass och torrdass lämnade allt önska.

Dagen tillbringades vi med att försöka plöja genom det enorma försäljningsområdet med 1 000 handlare. Här kunde man köpa precis allt inom området militaria! Och med allt menar jag verkligen ALLT!

Det är bara att välja, det finns allt!

Det är bara att välja, det finns allt!

Och nu inträffade det otroliga! Jag fann ett matstånd som gick under beteckning CARVERY. De sålde välstekt skinka som skars, eller rättare sagt karvades och fylldes i ett stort korvbröd. Det bästa med anrättning var att köttet var riktigt, riktigt gott. Jag blev så förvånad att jag bad Johan ta en bild att stunden, för detta var riktigt STORT! ;D

Det här var faktiskt riktigt gott! Men bord och stolar hade också varit trevligt!

Det här var faktiskt riktigt gott! Men bord och stolar hade också varit trevligt!

Vi fortsatte eftermiddagen med att vandra runt och förvånades över det ena efter det andra. Vad säg till exempel om reenactmentgänget som byggt upp den tyska ubåtsbasen komplett med ett helt ubåtstorn! Givetvis strosade delar av befälet runt ubåten som låg vid kaj för att utrustas. Märkligt och annorlunda!

Man kom och tänka på Gevaliareklamen...Vad gör du när du får oväntat besök...?

Man kom och tänka på Gevaliareklamen...Vad gör du när du får oväntat besök...?

Vi avslutade sena eftermiddagen med att njuta av den stora pansaruppvisningen som jag berättade om i början. Mycket imponerande men jag stördes av de många civila inslaget, eller skall vi kalla det obetänksamheterna. Som på bilden nedan där en amerikansk stridsvagn av typ Hellcat framföres av nästan helt civila personer och passagerare. Dessutom med en klädd i en helt modern uniform.

En av uppvisningsvagnarna på väg ut ur arenan. Bra, men....

En av uppvisningsvagnarna på väg ut ur arenan. Bra, men....

Det kändes ganska skönt att få återvända till tältet och slå sig ner i en stol med fötterna upplagda. Alla var utflugna så det var ganska lugnt i området. Johan och jag var givetvis småhungriga och dukade upp morgonens inköp med olika sorters ostar, god skinka, frukt, bröd och ett gott vin,Vinho Verde, från Portugal. Vi låt oss väl smaka, och så gjorde även de andra som dök upp senare. Det är väl kanske inte precis den mat som man finner på ett evenemang som detta, men man önskar att någon tänkt till lite kring maten!

Ett dignande bord, fjärran från den engelska maten som bjöds i området!

Ett dignande bord, fjärran från den engelska maten som bjöds i området!

Så gick vårt besök i England mot sitt slut. En märklig upplevelse. Eller för att uttrycka det på ett konstigt sätt; Om jag visst vad jag vet idag, hade jag aldrig åkt dit! Men jag skulle inte vilja ha det ogjort! På vår väg tillbaks till området på torsdagsmorgonen passerades det lilla torget i byn med mat, snabbköp och vår frukostmatsal. Här fanns följande påminnelse om den verklighet som War and Peace ansträngde sig så hårt för att efterlikna!

Till minne av dem som gav sina liv under det första och andra världskriget.

Till minne av dem som gav sina liv under det första och andra världskriget.

När detta skrivs är det lördagkväll, det är riktigt ruggigt väder utanför fönstret. Blåst och småregn. Ett passande väder med tanke på gårdagens händelser. En dag till eftertanke. Själv har jag tänt ett levande ljus i mitt arbetsrum, och önskar jag kunde göra mer. I morgon skall jag guida besökare längs den skånska försvarslinjen i nordvästra Skåne. Just nu känns det väldigt overkligt.
Hälsningar
Leif