Abonnera på Fort & Bunker

vecka 34, del 2 GIVAKT! MANÖVER!

Bättre än så här blir inte! (foto Niklas Falk/Försvarsmakten)

Bättre än så här blir inte! (foto Niklas Falk/Försvarsmakten)

Så kom då äntligen dagen! INRYCKNING! Det hade börjat redan på torsdagen med hämtning av fordon hos Beredskapsmuseet i Djuramossa. Två rejäla dragfordon lastade allt vad vi behövde i fordonsväg. Strax efter lunch på fredagen var det dags för en del av oss att infinna sig på P 7 för att förbereda fordon, förläggning och allt annat. Först ut på listan stod tankning av fordon. Något som var extra trevlig eftersom fordonen är ganska törstiga av sig.

Här var det samling kring pumpen!

Här var det samling kring pumpen!

Kronans bensin är också billig, och det var den ersättning vi fick, bensin till fordonen och mat till oss själva. Vi fick också uppleva något mycket märkligt under tankningen. På Revingehed finns också en sk fordonsgrupp som vårdar och renoverar regementets gamla fordon. Tyvärr hade de lite dåligt med folk så kollegan Johan fick rycka in. Först som ”förlöpare” framför en Centurionvagn, sedan som tankbiträde.  Alla pansarfordon som framföres inom motorområdet skall ha en man gåendes (springandes) framför vagnen som en extra säkerhetsåtgärd. Nu fick vi uppleva Johan springandes sidan om det stora pansarfordonet.

Johan gör av med lite överskottsenergi tillsammans med Stv 102.

Johan gör av med lite överskottsenergi tillsammans med Stv 102.

Efter tankningen var det bara att ställa fordonen på plats och bege oss till matsalen för lite middag. Man har nästan glömt hur tidigt man äter i det militära. Middagen serveras mellan kl 16 – 17 och dagen till ära serverades fläskfile med potatishalvor och svampsås (det var ju fredag!). Inte alls illa! Till detta en ordentlig salladsbuffé och kaffe på maten. Sedan var det bara att bege sig till vårt logement. På militärspråk By 102 där vi raskt invaderade tre rum med hela vårt gäng. Alla var inte komna ännu. Några skulle komma senare på kvällen, några på lördagsmorgonen och siste man skulle ansluta tidigt söndagmorgon.
Det var inte utan att det var ganska skönt, efter det att prylarna åkt in i skåpet, sängen bäddats, att få njuta av en kall öl i goda vänners lag.

Istället för kvällsmat, eller samling på luckan!

Istället för kvällsmat, eller samling på luckan!

Allt eftersom kväll framsked blev vi fler och fler. Alla verkade dessutom att ha inhandlat chips och andra livsnödvändigheter. Några tog en liten utflykt i kvällen till den närbelägna metropolen Södra Sandby och inhandlade pizza. Någon mat fanns tyvärr inte att tillgå på regementet. Den gamla fina markan och soldathemmet är numera stängt i avsaknad av soldater. Men det var tjo och glam på luckan när vi var samlade.

Vi blev fler och fler under kvällens lopp.

Vi blev fler och fler under kvällens lopp.

Diskussionerna gick höga och förväntningarna inför morgondagens generalrepetition var stora. Hur dags? Var skall vi samlas? När kommer kungen? Får vi någon mat? Vem sitter där? Vår ”chef” Johan hade fullt upp med att försöka att förklara att han visste ungefär lika mycket som vi andra. Nåväl, dagens ”arbete” började göra sig påminnt, eller var det kanske ölen som bidrog till att John Blund började göra små besök. Dt var dags att sova på ”luckan” för första gången sedan värnplikten 1966. Det var inte det lättaste att komma till ro. Det var varmt, sängen var smal och ljuden obekanta. Men så småningom slumrade jag in och tror att jag sov den mesta delen av natten. Vi hade bestämt väckning till klockan 0630 eftersom alla hade påpekat hur lång kön till dusch och toalett skulle vara på morognen. Frukost skulle serveras kl 0800 – 0830 och det ville man ju inte missa! Trots detta var i stort sett alla färdiga och iförda sin uniform m/39, eller m/58, när klockan var strax före ½8. Det var bara att bege sig i samlad klunga till matsalen och hänga utanför. Klockan åtta blv vi insläppta och det var bara att plocka på brickan med filmjöl, musli, ägg, ost, korv, bröd, dricka och kaffe, eller vad nu föredrog.
Efter maten var det tillbaks till förläggningen för uthämtning av våra vapen, gevär m/96, alltså den berömda Mausern. Därefter packade vi in oss i bilarna för färden till motorområdet och förberedelserna inför dagens övningar.

Nu gällde det att komma ihåg allt! Enskild ställning, manöver, Givakt och det med i remmen gevär, för fot gevär, och lite till. Vi passade på att öva lite innan allvaret började.

Nu gällde det att komma ihåg allt! Enskild ställning, manöver, Givakt och det med i remmen gevär, för fot gevär, och lite till. Vi passade på att öva lite innan allvaret började.

Det var gott om tid och vi passade också på att bli fotograferade. ”Hovfotograf” Dahlbom tog gruppbilder av de olika enheterna och dessutom ”förbrytarporträtt” av var och en. Speciellt bra tyckte jag gruppbildsuppställningen av hela förbandet blev.

Stolta grabbar, och tjej! Men då visste vi inte riktigt hur lyckat allt skulle bli.

Stolta grabbar, och tjej! Men då visste vi inte riktigt hur lyckat allt skulle bli.

Efter mycken om och men blev det så äntligen dags för oss att köra ut mot den gemensamma samlingsplats vid regementets pistolskyttebana. Denna ligger precis nedanför det öppna fält där kungen med uppvaktning och publiken skulle stå under söndagen.

Uppstigning och avmarsch mot fältet.

Uppstigning och avmarsch mot fältet.

Kön bakom oss var imponerande. Eftersom vi tillhörde Beredskapstiden och Andra Världskrigets förband. 7.motorbrigaden föregångare till de senare pansarbrigraderna och MekBat skulle vi ha vår plats långt fram i den historiska kortegen. Först skulle beridet artilleri från A 3 rida, därefter ”vår” stridsvagn, och sedan pansarbilen som jag själv tillhörde. Det tog en stund till uppsamlingsplatsen och det fotograferades vilt längs vägen.

Bakom oss fanns "vår" radioterrängbil, den sk Suggan, lastbilar och även en stridsvagn S.

Bakom oss fanns "vår" radioterrängbil, den sk Suggan, lastbilar och även en stridsvagn S.

Samling och förberedelser.

Samling och förberedelser.

Väl framme blev det lite dirigerande innan alla stod placerade i den ordning kortegen skulle färdas. Äntligen var det dessutom dags för utspisning. Men först var det uppställning inne på skjutbana och vi hälsades av den ansvarige officeren från P 7. Efter lite uppdelningar i tidsordning, lite pep-talk var han nöjd och vi kunde hämta våra matpaket som bestod av rostbiff med potatissallad, dryck och ett äpple. Måltiden förtärde vi med lättad klädsel inne på skjutbanans platser. Jag behöver väl inte påpeka att det smakade ganska så gott med mat.

Här sitter jag själv i "lättad klädsel" och skall precis börja måltiden. Mina kära kollegor och vapenbröder är också koncentrerade på maten.

Här sitter jag själv i "lättad klädsel" och skall precis börja måltiden. Mina kära kollegor och vapenbröder är också koncentrerade på maten.

Efter maten, och en stunds väntan, var det dags för hela kortegens personal att promenera fram längs den tänkta kortegevägen. Själv stannade jag kvar vid fordonskolonnen och agerade vaktpost med mitt obrukbara, men skräckinjagande mausergevär! Det var ganska skönt att luta sig tillbaka på en gammal trädgårdsmöbel i den bleka solen. Så småningom återvände alla och det var dags att låta kolonnen köra längs färdvägen. Uppe på estraden, där kungen skulle sitta imorgon, fanns en del befäl och soldater som agerade statister. Förmarschen gick bra tyckte jag! Hälsningar, både med huvudvridningar och honnör satt perfekt. Men det tyckte inte våra ansvarige ”general”. Gör om! Gör rätt! Det tog givetvis en bra stund att få alla fordon runt på de små skogsvägarna, tillbaka till utgångsplatsen. Och så körde vi igen. Denna gång belv det godkänt och vid pass strax efter klockan 15 var det bara att njuta av kaffe och nybakade wienerbröd från fältbageriet.

Kafferast med wienerbröd.

Kafferast med wienerbröd.

Efter det uppiggande kaffet var det dags att återvända till motorplan och göra allt för inför den viktiga morgondagen. Det var också viktigt att passa mattiderna, annars blev det till att svälta. Alla stuvade in sig i bilarna och begav via förläggningen till matsalen. Dagens middag skulle enligt veckomatsedeln bestå av hamburgare med bröd, och alternativet lasange. Hamburgare vet jag inte om man kalla den ”överkörda” pannbiff som nästan alla ratade. De flesta av oss valde istället lasangen, som var riktigt god. Hemvärnsungdomarna kom samtidigt med oss, och där var det hamburgare som blev deras val.

Efter maten bar det tillbaks till motorplan för att göra allt klart till den stora dagen imorgon. Gamla fordon är känsliga saker och det är inte alltid som de fungerar när det behövs. Nu gällde det att inte få störningar, eller incidenter, mitt framför majestätet undr uppvisningen. Efter några timmar var det klart för återfärd till förläggningen. Vår långa kolonn med mig som andra bil, och Johan först körde mot grinden när malören inträffade. Johan sstannade för att släppa fram en bils om kom från vänster. Tyvärr trodde jag han skulle köra! Och så var olyckan ett faktum. Pang!

I goda händer, när det hände!

I goda händer, när det hände!

Som tur var fanns det en mängd motorkunniga människor i vår kolonn och den tjutande tutan tystnade snabbt efter att Joakim ryckt av sladden. Det konstaterades snabbt att vattnet som rann ut, med en skarp doft av citron, var spolarvätska och inte kylarvätska. Lite bucklor och tillknölad plast samt en krokig ratt plus stoltheten var allt som skadats. Märkligt nog hade Johans bil fått minimala skador. Åtminstone vad vi kunde se. Resten av kvällen fick jag båda höra och veta hur det var med förhållandet mellan Nissan och Jeep, och alla andra tänkbara kommentarer.
Nästa morgon var det den stora dagen. Frukosten var snabbt avklarad och det var bara att bege sig till motorplan.

Inget är som väntans tider...

Inget är som väntans tider...

 Som alla minst var det ofta väntan som gällde i det militära, så också denna dag. Under tiden som skulle förflytta tills det var dags drog vi omkring, förmodligen lätt nervösa inför dagens begivenheter. Vi fick ett varningens ord från en tillskyndande bilist. Ta det lugnt! Polisen har kontroll precis vid utfarten. Detta var en varning som vi inte behövde bry oss om, men det var väldigt tacksamt eftersom polisen stoppade trafiken på Revingevägen så att kom över med vår kolonn. Tyvärr var det inte läge att stå att fotografera så därför har jag inga bilder från själva ”dagen”. Men man kan väl lugnt säga att det blev en riktig succe! Inte bara förbimarschen utan också den efterföljande uppställningen där publiken fick kika närmare vår våra fordon och utrustning. Vi passade givetvis på att göra reklam för både museet och också den kommande MILITÄRDAGEN nu på lördag (3/9). På länken nedan kan du se några bilder från själva paraden, och dessutom en filmsnutt från själva defileringen:
http://www.kulturportallund.se/index.php?option=com_content&view=article&id=744&Itemid=4191
http://www.kulturportallund.se/index.php?option=com_content&view=article&id=747&Itemid=4198

Vid pass ½ 4 hämtade jag och Johan kaffe och nybakta wienerbröd till ”krigarna” och efter att ha njutit av detta var det dags att bryta utställningen och bege sig tillbaks till motorplan. Nu var det lastning av fordon som gällde, som efter visst besvär kom på plats ombord på släp och vagnar. Därefter var det tillbaks till förläggningen för städning, vård av utrustning och lättare vapenvård.

Vapenvården bedrevs med så stor iver och nit att vår käre chef fick fälla anmärkningen ”det är inte särskild tillsyn”, men alla ville göra ett bra jobb, vilket de också lyckades med!
Allra sist på dagen, eller nästan kvällen, samlades vi utanför kasernen för en kort debriefing från Johan och det var inte utan viss stolthet vi kunde applådera oss själva för en minnesvärd och lyckad uppvisning, och upplevelse!

Så var det slut - för denna gången!

Så var det slut - för denna gången!

Så nu var det tillbaks till ”vardagen” för några dagar innan det är dags igen för en ny ”militär” helg. Denna gång på Beredskapsmuseet där det avhålls en MILITÄRDAG med allt vad det innebär!

Välmaskerad Jeep, eller kollegornas omtanke!

Välmaskerad Jeep, eller kollegornas omtanke!

Som avslutning passar väl bilden av min bild med kollegornas kära omtanke och omdop till Jeep. Jag vet inte riktigt vad de båda bilföretagen tycker men jag tror inte någon av dem gillar jämförelsen. Men lite plåt och tilltufsad stolhet vad gör det så länge inge blev skadad!
Nu önskar jag en fortsatt skön vecka och glöm nu inte beställa Bunkerboken, om du inte redan gjort det, och att besöka Beredskapsmuseet på lördag!
Hälsningar
Leif H

PS Lite smolk i bägaren tyckte jag dock det var att ”huvudpersonen” infanteristen från I 25, som ju var det som egentligen firades, lyste med sin frånvaro. Nog borde ha gått att klä ut några av regementets soldater i tidsenliga uniformer.