Abonnera på Fort & Bunker

vecka 40 I österled!

Den kvinnliga kvartetetten på Silja Serenad

Den kvinnliga kvartetetten på Silja Serenad

Bilden ovan kan kännas lite missplacerad, men den är faktiskt alldeles rätt, och ett bra tecken på hur fel allting kan bli. Den här kvinnliga stråkkvartetten var det första som mötte oss ombord på Finlandsfärjan på söndagseftermiddagen. Rederiet har av någon outgrundlig anledning tyck att fyra vackra kvinnor med stråkinstrument, var det rätta sättet att hälsa passagerarna välkomna ombord. Min första tanke, när jag och hörde dem, var TITANIC! Orkestern som spelade Närmare gud till dig på akterdäcket. Men det var kanske bara jag som hade lite noja!? Men vi skulle ju korsa ett vatten där det inte för så många år sedan försvann en stor färja, och många människor fick sätta livet till. Jag måste nog erkänna att tankarna gled över på det hållet. Nåväl det var min första färjeresa till Finland och en vecka med kollegorna för en laddad upplevelsevecka.

Men från början, för att få ordningen rätt. Vecka 39, alltså förra veckan var en fylld av det sedvanliga stresset inför en resa. Kontorsuppgifter, förberedelser, packning, läkarbesök och en 65-års intervju hos lokaltidningen Ystad Allehanda. Extra stressigt blev det på torsdagen då plötsligt den nya boken BUNKERBOKEN anlände till lagret. Nu gällde det att få iväg ett par ex åt alla håll och kanter, främst till författarna Tim och Alex, samt till några av tidningarna. Och plötsligt var det söndagmorgon och dags för färden mot Stockholm och färjan. Efter att ha plockat upp kollegorna Johan och Ola, som nu tillsammans gör densjätte årsresan, var det bara att slököra till Stockholm och färjeläget. Kaoset var stort vid infarten till färjan eftersom kön delades i två delar; nästan alla bilpassagerarere skulle till Estland, Lettand eller Litauen, och ett litet antal fordon till Finland. Den gemensamma kön skapade visst huvudbry. Men sen gick det som på räls och vi kunde snart parkera bilen på avsedd plats och leta upp vår hytt på däck 9. In med packningen och iväg för att få en första svalkande öl. Jag hade bokat bord till den stora buffén, men första kl 19. Tiden dit fördrev vi med att strosa runt och titta på livet ombord, leta efter Håkan (Färje-Håkan) och gå upp på utsiktsdäcket för att se utfärden genom Stockholms skärgård. Efter den omfattande buffén, som kanske inte riktig var värd priset var det sängdags i vår hytt.

Kanske inte precis det bästa välkomstvädret!

Kanske inte precis det bästa välkomstvädret!

Väckerklockan jagade upp oss för frukost och därefter fanns det tid för att slöa lite i hytten. Något som avbröts av att Johan plötsligt ropar -Sveaborg! Vi var ganska långt inne och färjan passerade mycket nära den gamla svenska befästningen. Småregn och rusk var det väder som välkomnade oss till Finland, något som skulle visa sig vara standardväder de flesta dagar här. Att komma av färjan tog inte många minuter, inte heller att hitta till vårt hotell, Hotel Anna. Här mötte vår ciceron och resesamordnare Jan Molin upp. Efter en timmas småprat om upplägget inför veckan var det dags att ge sig iväg till det första inplanerade evenemanget – Lunch med en del av de som ställer upp under veckan, samt också dett kärt möte med en veteran, Björn Munsterhjelm.

Björn Munsterhjelm under sitt besök på Beredskapsmuseet 2009. (foto Johan Andrée)

Björn Munsterhjelm under sitt besök på Beredskapsmuseet 2009. (foto Johan Andrée)

 Krigsveteranen Björn träffade jag på Beredskapsmuseet 209 i samband med att han invigde en utställning och sitt förband, IR 61, på museets. På bilden härintill, tagen vid invigningen, bär Björn motvilligt alla sina medaljer. Är du nyfien är det; – Frihetskorset, fjärde klass, med eklöv, utmärkelse för att ha deltagit i strid – Frihetskorset, fjärde klass, två stycken – Minnesmedaljerna för vinterkriget och fortsättningskriget – Aunuskorset, för deltagande i striderna österut – 11 div. kors – 17 div. kors – Finlands veteranförbunds förtjänstkors och krigsinvalidmärket.Björn fanns redan på plats på restaurangen ZINNKELLER, Tennkällaren, där Jan Molin hade lyckats samla några inblandade i militärhistoria för en lunch. Här fanns, eller dök upp ”Poppe” Taucher från Nylands Brigas Gille,Stefan Forss (som låg bakom filmerna Tail-Ihantal och Framom främsta linjen), överstelöjtnant Stig Rydell som tjänstgör på finska Försvarshögskolan samt Carl-Fredrik Geust. Det blev en lång lunch där den tyska restaurangen bjöd på stekt bratwurst, saurkraut och potatis, alltsammans nedsköjt med ett stort stop tysk öl. Diskussionerna var många, frågorna likaså, men plikterna kallade vära finska vänner och så även oss själva. En hel del av dem kom vi att träffa flera gånger under veckan. Vi tog ett varm farväl av vännen Björn, och hoppas att vi eventuellt kunde ses igen.

Eftermiddagen var vigd åt lite sightseing i Helsingfors och ett besök vid Hjältekyrkogården på Sandudd i Helsingfors. Regnet fortsatte och vädret var kanske inte det allra bästa, men vad gjorde det efter ett sådant mottagande, och med det väntande programmet som låg framför oss i veckan. I anslutning till den stora kyrkogården fanns givetvis en lämpligt placera blomsterbild där jag inhandlade en bukett med blåa och gula blommor. Det passade väl bra med en ”svensk bukett” åt våra stupade frivilliga som vilar här på )

De blevo kvar efter striden... Blomsternedläggning vid de stupade rikssvenskarnas minnesten. (foto Johan Andrée

De blevo kvar efter striden... Blomsternedläggning vid de stupade rikssvenskarnas minnesten. (foto Johan Andrée

Trots det ihärdiga regnet var det en upplevelse att beskåda den stora den stora krigskyrkogården där bl a marskalt Mannerheim vilar. Den är fjääran från de krigskyrkogårdar jag beskådat i Frankrike och på andra platser. Första dagen led mot sitt slut och vår ciceron Jan Molin gav tips om en restaurang för kvällens middag. En restaurang helt baserad på vitlök. Kunde väl passa nu när man hade enkelrum, och skulle vistas ute hela veckan;-)

Måndagskvällens förrätt - blinier med "tillbehör".

Måndagskvällens förrätt - blinier med "tillbehör".

 

Huvudrätt - Biff med helstekt vitlök och vitlökspotatisgratäng.

Huvudrätt - Biff med helstekt vitlök och vitlökspotatisgratäng.

 

En kort promenad tillbaks till hotellet och jag tror vi alla somnade ganska omgående efter en ”späckad” dag. Nu väntade tisdagen med en spännande utflykt till något som varit en dröm under många, många år! Kustartilleriön Kuivasaara, eller Torra Mjölö, som den heter översatt till svenska.

Men först frukost. Det var första gången jag åt i en frukostmatsal där man steg av hissen på 2.våningen och sedan tog trapporna ner till en angränsande lokal, beläget i källarplanet. Frukosten var OK. Fråm hemmaplan hade jag fått informationen att man äter väldigt mycket mörkt bröd i Finland, och att detta dessutom skall vara nyttigt. Detta bruklar vara lika med att det inte smakar så gott! Och det stämde! Jag gjorde misstaget att ta det mörka brödet till morgonmackorna och det gav verkligen käkmusklerna anledning att arbeta lite (eller rättare sagt mycket) I övrigt var det inget att klaga på. Här fanns det vanliga utbudet skinka, prickig korv, ost, fruktsallad, yoghurt, bröd och gröt. Det fanns även kokta ägg i klassen golfboll, dvs hårkokta. Ola gillade detta skarpt, medan jag föredrar ett perfekt 3½ minuters ägg.
Idag var det dessutom chans till lite sovmorgon (för de som önskade) Man kan väl säga att  Ola och jag körde som vanligt i frukostmatsalen. Efter frukost passade jag på att skriva lite på den reseberättelse som kommer så småningom här på hemsidan, och i FORT & BUNKER. Dagens magiska datum var kl 1300 vid småbåtshamnen bakom Officerskasinot. Johan tyckte vi behövde en dos av den högre makten och styrde kosan mot Helsingfors mäktiga katedral. Här lyckades vi finna en parkeringsplats och Ola och Johan vandrade uppför de många trappstegen till den bländande vita kyrkan. Själv studerade jag folklivet och kunde konstatera att hit kom alla turistbussar, och några till. Min kära kollegor nöjde sig inte med en kyrka utan nu skulle även den röda tegelkatedralen, Uspenskijkatedralen. Här föredrog jag dock att bli kvar vid bilen. Det blev tid till en kort runda på det populära marknadstorget, mellan hamnen och presidentpalatset innan vi körde bort till Officerkasinot. Här väntade Jan M på oss och såg till så att vår bil blev vederbörligen parkerad på trygg plats.

Samling och väntan på vår båt. På bilden syns Johan (med ryggen mot kameran), Jan Molin, Henric Arnoldsson, Poppe Tascher och Ove Enkvist som skulle göra oss sällskap ut till den mäktiga kustartilleriön precis utanför Helsingfors.

Samling och väntan på vår båt. På bilden syns Ola, Johan (med ryggen mot kameran), Jan Molin, Henric Arnoldsson, Poppe Tascher och Ove Enkvist som skulle göra oss sällskap ut till den mäktiga kustartilleriön precis utanför Helsingfors.

Vi färdades ståndsmässigt som det sig bör när man besöker en anläggning inom det finska kustartilleriförsvaret. Ove Enkvist, som också var med, hade dessutom ett förflutet som KA-officer och är numera överstelöjtnant i.a (i avsked, som det heter i Finland). Så besöket på ön, med alla kanonerna var efterlängtat. Vår oro hade varit vädret, då det är omöjligt att lägga till vid den lilla kajen på ön om det blåser för mycket. Men det var en normal dag och det var bara ett lätt regn som blötte ner oss.

Finsk stridsbåt. Jan Molin, jag själv och Ove Enkvist spänner säkerhetsbältet inför färden.

Finsk stridsbåt. Jan Molin, jag själv och Ove Enkvist spänner säkerhetsbältet inför färden.

Vårt färdmedel var en finsk stridsbåt, dock helt olik vår stridsbåt 90. Denna påminde mer om en täckt landstigningsbåt med en manöverhytt längst bak, och man kunde kanske säga att det liknade en gråmålad fiskebåt. Men där upphörde all likhet. Inom hamnområdet gick det med normal fart, men så fort vi passerat ytterområdet satte skepparen, eller man kanske säger något annat, full fart, och då menar jag full fart. Det tog inte lång stund att förstå varför det fanns säkerhetsbälten i stolarna och en mycket kraftig fjädring. Ön Kuvasaari ligger bara 5 km ut från Helsingfors så det tog inte många minuter förrän vi kunde sätta fötterna på land. Redan från kajen kunde vi skymta ett flertal tornpjäser och några äldre byggnader. Ove E ilade iväg och hämtade nycklarna till anläggningarna och vi kunde börja vår upptäcksfärd. Och det blev kanoner, kanoner och åter kanoner. Helan är fylld med kanoner, av alla slag. Många av dessa har transporterats hit för att utgöra grunden till en unik samling kustartilleripjäser ur det finska försvaret.

Forthjässan med sin bestyckning. I bakgrunden syns tornet med sina två 30,5 cm kanoner.

Forthjässan med sin bestyckning. I bakgrunden syns tornet med sina två 30,5 cm kanoner.

Våra anslagna tre timmar gick blixtsnabbt och det var bara att återvända till den lilla hamnen där vi kunde se vår båt på väg in i ganska kraftig sjö. Denna gången fick vi uppmaningen att spänna fast oss, och jag kan förstå varför. Hastigheten tillbaks till Helsingfors var densamma som på utvägen vilket gjorde färden till en ordentlig berg-och-dalbana. Inom kort stod vi åter på kajen och kunde tacka vårt sällskap, och skeppare, för ett par väldigt intressanta timmar. Klockan hade redan blivit sen eftermiddag, och efter en kort titt in i Officerskasinot, blev det till att återvända till hotellet.

Tipset på kvällen restaurang visade sig vara lite tokigt och vi bad taxin köra någon annanstan, då plötsligt vi upptäckte restaurang Salve, som vi hört berättats om. Sagt och gjort, här stormade de tre hungriga in. Det var ju dessutom min födelsedag och som traditionen bjöd var det jag som skulle stå för middagen. Och nog fick vi en ordentlig middag! Jag fastande för Gös Waleska. När tallriken kom på bordet såg det lite konstigt ut! En stor klump, nästan som en pannbiff tillsammans med potatismos! Det visade sig att tjene missuppfattat just min beställning och beställt älgfärsbiff med svamp. Jag skickade ut saken igen, och fick vänta länge på en köttbit, som mina kära kollegor redan njutit av. Men så kan det gå. Sängen väntade och onsdagen började med den vanliga frukosten innan vi drog iväg för att plocka upp Jan M. Färden gick nu rakt österut, mot Ryssland. Vårt mål var Salpalinjen, och två museer i närheten av den ryska gränsen. Det ca två timmar till det första besöksmålet som var Salpalinjemuseet i Miehiekälä.

På guidad tur i befästningsområdet skyttegravar.

På guidad tur i befästningsområdet skyttegravar.

Här väntade en ganska stor delegation på oss. Dessutom stod lunchen och väntade. Dagen till ära var det nyfångad, varmröt lax med kokt potatis och örtagårdsås. Efter maten och kaffet var det så dags att bege oss ut i den gamlabefästningslinjen. Det blev en rundtur på ca 1 timma. Efter rundturen väntade lokaltidningen på att få göra en intervju med mig. Jag har fått tidningen tillsänd mig, men jag har inte den blekaste aning om vad det står; Salpalinjamuseo oikealla tiellä, så lyder rubriken, och i texten kan jag utläsa min nya titel sotahistorioitsija, alltså krigshistoriker. I Finland är man inte militärhistoriker, utan krigshistoriker. Något som också märks och präglade besökket i hög grad. Det talas om ”våra tappra hjältar” och ”äro och mod”. Men det är svårt att undvika känslan av respekt och vördnad när man träffar de gamla krigsveteranerna, och de som förösker levandegöra historien om krigen.
Vi fortsatte vårt besök till nästa museum i Salapalinjen, bara ett par mil bort. Här vid Virola löpte bl a spärrlinjen, givetvis kompletterad med ”korsun” och skyttegravar. Här var det själva museet som imponerade bl a med en imponerande bildvägg över 30 kilometer av linjens bunkrar.

Imponerande! En hel vägg med bunkerbilder!

Imponerande! En hel vägg med bunkerbilder!

Det var väl onödigt att säga att diskussionens vågor gick höga om linjen och bilddokumentationen. Strax utanför museet fanns naturligtvis också en av dessa bunkrar ur linjen. Det som var otroligt var att den var i originalskick komplett med sina vapen, kulspruta och kanon! Givetvis blev det en diskussion om detta med utställda vapen och risken för stölder.

Museets personal i livligt samspråk med Johan Andrèe.

Museets personal i livligt samspråk med Johan Andrèe.

Båda museerna var relativt nybyggda, eller med nyuppförda huvudbyggnader. Trots att båda inritkade sig på samma ämne -Salpalinjen, tog de på inget udden av varandra, utan tvärtom kompletterade varandra. Vi avslutade dagen vid en bergknalle, en bit från museet för att beskåda det 10-tal bergtunnlar som sprängts in i berget. Här var det svenska frivilliga som under 1939/1940 bidragit med arbetsinsatser. Kvällen stod för dörren och det var dags att återvända till Helsingfors. Vid 19-tiden tog vi ett tankstopp och matstopp vid en vägkrog/kedja med beteckningen ABC. En kedja som vi skulle komma att njuta av flera gånger under vistelsen. Kvällsmaten bestod av diverse olika kötträtter bl a en panna med en köttbit, korv, potatis serverat i ett stekjärn. Gott och hyftsat pris. Korven hade man dock lyckats ”tälja” till så att korvkioskerna i Stockholmstrakten nästan framstår som amatörer! 😉

Konsthantverk? Eller kanske det skall kallas korvhantverk!

Konsthantverk? Eller kanske det skall kallas korvhantverk!

Vi var inte tillbaks i Helsingfors förrn vi 22-tiden och avslutade kvällen med varsin tjeckisk öl på vårt nya ”vattenhål” precis intill hotellet. Därefter väntade en skön nattsömn efter en mycket innehållsrik och spännande dag. Nästa, torsdag, var det dags för en utflykt västerut till Frontmuseet i Hangö. Det har talats mycket om just detta museum, och det verkar som om alla varit på besök där. Som vanligt låg regnet tungt över oss när vi styrde ut för de ca 15 milen till museet.

Frontmuseet Hangö. I bakgrunden skymtar innehavaren Stig Häggström.

Frontmuseet Hangö. I bakgrunden skymtar innehavaren Stig Häggström.

Efter att ha kört fel, mest beroende på att turistbroschyren berättade om kontoradressen, som låg några mil från museet. Men väl framme tog vi emot av krigsveteranen Stig Häggström och hans son, samt en liten skällande hund. Det obligatoriska kaffet och småpratet inledde besöket, innan vi begav oss ut i det mycket märkliga museet. Jag vet inte riktig hur man skall beskriva det, men någon röd tråd var svårt att upptäcka. Här fanns det mesta, men i en salig röra. Karelska kyrkor av tändstickor, sjökriget, artilleripjäser, skyttegravshantverk, tsarens soldater, japonskor i kimono, flygstrider och plastmodeller. Men det gällde att se genom röran! För det fanns en hel del mycket intressanta saker bl a det som kallas skyttegravskonst. Knivor i konstfullt snidade slidor. Vackra träaskar med intarsia. Arbeten som utförts av frontsoldater under uppehåll i striderna. Efter att ha tittat runt inne blev det en tur i terrängen. Museet ligger precis där gränsen mellan Finland och det ”sovjetockuperade” området av Hangö löpte. Här fanns de sedvanliga ställningarna och givetvis och en korsu men det klingande namnet Gyllene Freden, dock nybyggd efter en korsu som fanns på annan plats.

Löpgravarna vid gamla gränsen. I bakgrunden skymtar stora vägen till Hangö.

Löpgravarna vid gamla gränsen. I bakgrunden skymtar stora vägen till Hangö.

Regnet fortsatte och vi tog farväl av våra värdar för färden tillbaks till Helsingfors. Nu väntade en bastukväll, med efterföljande buffé, hos den svenske försvarsattachen, något som vi såg fram emot. Och vi  var ett härligt gäng som samlades hemma hos försvarsattachen Ingemar Adolfsson och hans hustru. SOm sig bör i Finland inleddes kvällen med bastu, öl och korv. Det tog nte lång stund förrän diskussionerna gick höga brevvid poolkanten. Samtalen fortsatte sedan vid den väntande kvällsmaten. Det är ju svårt att undvika närm  man samlar krigsveteraner, militärhistoriker och militärer runt ett bord. Mest minnesvärt under kvällen var veteranen Lars Löflund som med sina berättelser ”trollband” bordet. Speciellt minns jag han berättelse när han som ung officerkadett, efter tjänsgöring vid fronten, anlände till officersskolan, där huvuddelen var finländare. Lars som var finlandssvensk fick många kommentarer för sitt ursprung något som kulminerade när hans kunskaper ifrågasattes. Han ställde då frågorna till antagonisterna; Har ni varit i krig? Har ni varit vid fronten? Har ni blivit sårad? Själv kunde han svara ja på alla tre frågorna, något som ingen av de andra kunde. Från den stunden fick han den respekt han förtjänade. Bara som en liten anmärkning kan nämnas att Lars, eller Lasse som han kalldes, sårades fyra gånger under krigen.

Nåväl den trevliga gick mot sitt slut och det var dags att återvända till hotellet. Men jag tror de flesta av oss kunde suttit kvar och diskuterat långt i på småtimmarna. Ett stort tack också till värdfolket som gjorde både mat och kvällen till en minnevärd tilldragelse. Vi avslutade kvällen med en stilla öl på vårt ”vattenhål” med en kort planering inför morgondagens utför norrut, mot Tavastehus.

Tysk pansarvärnvärnkanon vid pansarmuseet i Parola.

Tysk pansarvärnvärnkanon vid pansarmuseet i Parola.

Det blev som vanligt en tidig start. Det gällde ju att utnyttja denna vår sista hela dag i Finland. Först på dagens lista stod pansarmuseet i Parola. Ett msueum jag hört talat om sedan länge, främst på grund av deras stora samling sovjetiska stridvagnar, men också för att här fanns ett pansartåg. Efter lite virrande på den finska landsbygden och Tavastehus utkanter hittade vi rätt. Vi var totolt 5 besökare på det något hösttrötta museet. Vi botaniserade runt i de två utställningshallarna med de äldsta, och de modernaste vagnarna.

Det var ganska trångt mellan härligheterna!

Det var ganska trångt mellan härligheterna!

Museet hade även en stor utomhusutställning med en mängd vagnar, främst tyska och ryska. Dessa stod uppställa på en terasserad sluttning och gav ett imponerande intryck. Doch verkade som om ett flertal vagnar var i stort behov av lite skyddande underhåll.

Här fanns mycket att titta på för den intresserade.

Här fanns mycket att titta på för den intresserade.

Efter att ha sett oss ”mätta” på stridsvagnar och pansarvärnskanoner styrde vi färden till den intilliggande staden Tavastehus. Här fanns nämligen det finska artillerimuseet. Men först gjorde vi ett litet stopp vid vårt favoritställe ABC där Ola och jag njöt av Dagens rätt som var finska köttbullar och potatismos, samt ett berg av grönsaker. Jag kan upplysa om att finska köttbullar smakar ungefär som våra svenska (dock inte som mammas köttbullar ;-)). Efter maten bar det av till artillerimuseet och en mycket glad överraskning. Vilket museum, vilken utställning. Här kunde man ta till Sven Jerrings berömda referatuttryck från OS; kanoner, kanoner, kanoner så långt jag ser!

Här fanns kanoner och artilleri av allehanda slag. I bakgrunden syns Tavastehus slott.

Här fanns kanoner och artilleri av allehanda slag. I bakgrunden syns Tavastehus slott.

Men även här fanns inslag av allt det som sällan kommer till als, och som jag för tillfället  är väldigt nyfiken på, nämligen mat och det ”vanliga” soldatlivet. Som en del av utställningen fanns ett rum avsatt för Lotta Svärd-rörelsen. Här hade man byggt upp en autentisk marketenterimiljö. Trots mina förösk gick det inte att få beställa något här.

Svårt med kommunikationen - kanske språkproblem, eller?

Svårt med kommunikationen - kanske språkproblem, eller?

Efter att ha gått genom museets tre våningar fortsatte vi utomhus där ett stort antal artilleripjäser stod uppställda. Vi avslutade vårt besök på museet i en mindre utställningshall som var inrymd i den gamla stallbyggnaden. Precis intill museet fanns en miliariaaffär och vi passade på att se vad den hade att bjuda på. Vi fann en rysk Maxim-kulspruta till det facila priset av 1 650 euro (ca 16 000 kr). En pratsam man i affären erbjöd sig att ta ett greuppfoto av oss och du ser resultatet nedan. Jag är den som är iklädd den ryska pansarluva, som för övrigt kostade 1 000 kronor!

De tre tappra resenärerna i Tavastehus.

De tre tappra resenärerna i Tavastehus.

Sista kvällen i Helsingfors firar med en ordentlig måltid på et amerikansk stekhus. Det var rejäla köttbitar, med läckra såser som avrunda besöket. Diskussionerna handlade givetvis om allt som vi upplevt, och hur man skall rangordna alla intryck. Men det fanns också plats för att börja ”spåna” om nästa års resa, och vart den skall ta vägen.

300 gr köttbit, medium, bearnaisesås, det är nära himmelriket!

300 gr köttbit, medium, bearnaisesås, det är nära himmelriket!

Nästa dag, lördag, var det avresadags, men det fanns tid till lite strövtåg i Helsingfors med bl a besök på Krigsmuseet som också visade sig vara ett mycket välordnat och spännande museum. Vi passade också att njuta av folklivet på Salutorget och på de stora shoppinggatorna där vi bl a gjorde ett besök hos Karl Fazer, ni vet mannen bakom choklad och annat gott.

En trevlig avslutning på vår vecka i Helsingfors och Finland!

En trevlig avslutning på vår vecka i Helsingfors och Finland!

Som en del av er kanske noterat så spelade Sverige fotboll mot Finland på fredagskvällen. De svenska supportrarna ”förgyllde”, inte bara vår utan hela färjan med sin ”underbara” allsång och tröttsamma hejarramsor. En fördel var dock att de flesta snabbt blev så berusade att de slocknade i hytterna. Överfärden till Sverige gick lugn och snabbt. Från däcket njöt vi att infarten genom det trånga Oxdjupet. Sedan var det bara att köra av färjan och styra kursen mot Skåne och hemmet. Nu väntar kontoret och den nyutkomna boken BUNKERBOKEN, som jag hoppas att du inte missat!

Vi läses inom kort hälsar
Leif H