malware scanner Vecka 17 En alldeles speciell morgon! – Fort & Bunker

Vecka 17 En alldeles speciell morgon!


Regnet öste ner och en iskall vind piskade både sand och regn i ansiktet. Men vem brydde sig. Eller som en av deltagarna utttryckte det ”För 68 år sedan vid denna tiden skulle de vara glada för lite regn!”. Vi var alltså på Omaha Beach innan solen gick upp. På invasionsdagen inleddes anfallet precis här kl 0630, och det var det vi ville uppleva, även vi var två månader för tidigt, eller 68 år för sent, vilket man vill.

Soluppgång över Omaha Beach klocka 06.52 den 24 april. Foto: Johan Andrée

Soluppgång över Omaha Beach klocka 06.52 den 24 april. Foto: Johan Andrée

Enligt en liten enkel omröstning, som kollegan Johan A, genomförde senare under Normandie-veckan var detta den absoluta höjdpunkten på hela resan. Stiga upp kl 04.45, kasta i sig en enkel frukost. Ut i bilarna och 30 minuters färd genom ett mörkt Normandie. Regn vid ankomsten som givetvis förstärktes när vi kom ner på den flacka stranden. Men det var en upplevelse det var alla överens om. Men vi skall försöka ta det lite i ordning, så ni kan få grepp på hur resan förlöpte. Jag har tagit mig friheten att klippa in valda delar av dagsprogrammet och sedan låtit bilder och kommentarer blandas. Så här åkte vi;
Fredag 20 april            
Eftersom vi var en bil från Helsingborg och en från Malmö så belv första träffen vi Öresundsbron. Färden gick därefter över bron och vidare genom Danmark, Rödby med färja till Puttgarden f v färd genom Tyskland på tråkiga  Autobahn till staden Aachen, på gränsen till Belgien, där vi gjorde vår första övernattning på hotell. Det är väl ingen överdrift att säga att den kvällsölen smakade alldeles utomordentligt.

Anders låter sig väl njutas av en efterlängtad öl på i hotellbaren på vårt hotell i Aachen.

Anders låter sig väl njutas av en efterlängtad öl på i hotellbaren på vårt hotell i Aachen.

Lördag 21 april            
Efter en god natts sömn och en tidig frukost var det dags för vidare färd mot Liège(Belgien) och en kort avstickare till det militärhistoriskt berömda fortet Eben-Emauel. En kort rundtur med visning i fortet, som visade sig vara både intressant och mersmakande. Det var alltså här som tyska fallskärmsjägare landade med glidflygplan på fortets hjässa och och oskadliggjorde fortets kanoner på 20 minuter.

Samling vid fortet Eben-Emael. Bakom stridsvagnen syns fortets huvudingång.

Samling vid fortet Eben-Emael. Bakom stridsvagnen syns fortets huvudingång.

I fortets gångar. Här vid resterna av ett av de tyska glidflygplanen som användes under attacken.

I fortets gångar. Här vid resterna av ett av de tyska glidflygplanen som användes under attacken.

Så var det så dags för etappen som skall föra till vårt HQ i den franska orten Grandchamp-Maisy.
Som alla andra långresor på motorvägar var det ganska enformigt. Avbrott dock för tankning, ätning och pinkning. Av någon märklig anledning färdades jag tillsammans med en ”konstig” samling medmänniskor. Vid vårt lunchstopp strax innanför den belgiska gränsen gällde det ju att välja lunchrätt på den inte allt för omfångsrika menyn! Jag, och jag tror någon till valde Plat du Jour, alltså dagens rätt. Övriga i sällskapet tog schnitzel med pommes! Då de flesta tog schnitzel utan sås (sås kostade extra) verkade som om den panerade köttbiten mer kändes som en plankbit med sågspån. ”Räddningsplankan” schnitzel återkom vid flera tillfällen när det skulle väljas lunch!

Samling över träbitarna. Jörgen, Lars och Johan njuter av snickerikonsten.

Samling över träbitarna. Jörgen, Lars och Johan njuter av snickerikonsten.

 Vi som tog dagens rätt kunde njuta av en välkryddad jätteköttbulle med löksås och russin(!) som smakade mycket bra. Färden gick vidare och vi nådde den franska gränsen där vi också kunde se vår första franska bunker susa förbi, eller rättare sagt vi susade förbi.

En av Maginotlinjen framskjutna försvarspositioner. Resan första "riktiga" bunker.

En av Maginotlinjen framskjutna försvarspositioner. Resan första "riktiga" bunker.

 Nu dröjde det inte längre förrän vi blev påminda om det nyckfulla väder som väntade oss de kommande dagarna. Flera kortvariga skyfall avlöste varandra under färden mot Le Havre.

Men det ljusnar framöver - som kollegan Lars Dahlbom alltid säger!

Men det ljusnar framöver - som kollegan Lars Dahlbom alltid säger!

 Men vi närmade oss havet alltmer och vid passagen över den imponerande bron Le Pont de Normandie, en hängbro som invigdes så sent som 1995,kom plötsligt det vackra vädret. Vi var i Normandie.

Fransmännens egen "Öresundsbro". Imponerande!

Fransmännens egen "Öresundsbro". Imponerande!

 Väl i Normandie gick resan betydligt snabbare (kanske bara en känsla). Med undantag för diverse felkörning, shoppingrunda på världens största supermarket (kändes det som) där samtidigt halva Frankrikes befolkning också handlade, precis då(!) så nådde vi vår bestämmelseort med slottet Le Hommet och lagom tid för kvällsmaten.

Äntligen mat och dricka samt en stol som står stilla. Första måltiden i "vårt" slott utanför Grandcamp-Maisy.

Äntligen mat och dricka samt en stol som står stilla. Första måltiden i "vårt" slott utanför Grandcamp-Maisy.

 Efter den sedvanliga röran när så många personer skall finna sig tillrätta infann sig lugnet och sömnen och jag tror alla fick sig en god natts sömn, även om det var ovant att ha rumskamrater.

Vid den berömda eldledningsbunker på Pointe du Hoc. Vädret visade sig från sin blötta sida.

Vid den berömda eldledningsbunker på Pointe du Hoc. Vädret visade sig från sin blötta sida.

Söndagen startade vi mjukt med en god frukost, i lugn och ro. Nu fick deltagarna också prova på att komponera veckans första ”lunchpåse” bestående av smörgåsar med läckert pålägg, lite ost kanske någon tomat och lite frukt, innan vi begav oss ut. Dagens första besöksmål var givetvis det närbelägna Pointe du Hoc. Platsen för en av invasionens mest omskrivna och spektakulära händelser. Landskapet, och bunkerområdet, har lämnats orört sedan kriget. Vädret bjöd på ordentliga regnbyar och en kraftig blåst som var kännbart här längst ut mot havet. Men det är ju inte så illa att kunna ta skydd undan regnet i ett litet utrymme byggt av tyska soldater intill eldledningsbunkern längst ut på spetsen. Deltagarna vandrade runt, alla iförda mer eller mindre avancerade regkläder och efter en dryg timma började alla dra sig mot parkeringsplatsen.

Vädret visar sig plötsligt från vackraste sida.

Vädret visar sig plötsligt från vackraste sida.

Nästa mål för dagen var det lilla museet i ”vår” egen by Grandcamp-Maisy, Rangermuseet. Ett museum tillägnat de förband som intog Pointe du Hoc efter dramatisk landstigning och efterföljande hårda strider. Samma förband befriade också Grandcamp-Maisy. Det lilla museet var inte större än att vår ankomst vållade stor trängsel när vi alla skulle titta på montrar, utställning och film. Efter museet blev det en kort biltripp till batteri Maisy, ett av de senaste tillkomna turistmålen på invasionskusten.

Kanske inte den riktiga, men ändock en kanon. Ibland är det inte så noga med den historiska verkligheten.

Kanske inte den riktiga, men ändock en kanon. Ibland är det inte så noga med den historiska verkligheten.

Batteriområdet som varit dolt tills för några år sedan, grävs nu ut efterhand av en entusiastisk engelsman. Vi vandrade runt i de gamla förbindelsegångarna och besökte de olika bunkrarna. För ”effektens” skulle hade också ett antal 15 cm kanoner placerats ut på de gamla pjäsplatserna. Detta var dock ”nytillverkade” (efter andra världskriget) från forna Jugoslavien.

Så väl ute på parkeringen igen kunde jag konstatera att deltagarna var mer än nöjda med denna den första dagen på invasionskusten. Nu återstod att fixa inköp och se till så det blev lite kvällsmat. Det var av den anledningen vi körde in i centrala Grancamp-Maisy och ”upptäckte” det lokala bageriet. Sällan har väl det lilla bageriet stormats av så många godissugna människor. Själv ”investerade” jag i bröd till kvällsmat och frukost medan mina kära medresenärer lystet inhandlade det ena bakverket efter det andra.

Gottegrisarnas julafton.

Gottegrisarnas julafton.

Frukost buffé a la FORT & BUNKER.

Frukost buffé a la FORT & BUNKER.

Måndagen innebar att  nu började de hårda ”arbetsdagar” . Frukosten var nu framdukad i form av ”gåendes” bord i den stora festsalen. Här fick ping-pongbordet fungera som tillfälligt underlag. Idag var det dags förflytta oss längst bort i invasionsområdet där vi skulle besöka ett av invasionsområdenas ”måsten” Pegasus-bron. Här finns också ett museum och givetvis café, café Gondreé som drivs av dottern i familjen som ägde huset under striderna här. Jag tog tillfället i akt och hälsade på henne, och njöt en kopp kaffe.  Huset var det första, av alla hus i det ockuperade Europa, som blev befriat av de allierade.  Vi började på museet.Där vi precis hann in när regnet började vräka ner igen. Invid bron ligger också en stor souveniraffärer med allsköns föremål till försäljning. Det var inte utan man höjde på ögonbrynen över prisbilden. Men man skall komma ihåg att platsen är en av de mest besökta på invasionskusten.

Turistsouvenirer? Muggar med allsköns tänkbara invasionsmotiv. Och detta var bara en bråkdel av utbudet.

Turistsouvenirer? Muggar med allsköns tänkbara invasionsmotiv. Och detta var bara en bråkdel av utbudet.

 Vi tar oss vidare en liten bit i området till batteri Merville, ett tyskt kustartilleribatteri, som under invasionsnatten angreps av fallskärmstrupp, med hårda strider som följd. Anläggningen är renoverad och det finns idag ett helt fantastiskt ljud-, och ljusspel i en av bunkrarna som bara måste upplevas. Hela batteriområdet är helt intakt och väl renoverat, kanske t o m lite för väl på vissa ställen.

Samling efter besök på batteri Merville.

Samling efter besök på batteri Merville.

Vi avnjöt vår medhavda lunch på museets parkeringsplats, där det fanns några bänkar, innan vi fortsätte mot den lilla orten Quistreham(med färjeförbindelse till England) Här finns bevarat ett av de gigantiska Leitstand, dvs. eldledningsbunker, som idag fungerar som ett museum i fem våningar.

Här kan vi konstatera att det är väldigt stängt.

Här kan vi konstatera att det är väldigt stängt.

Efter besöket körde vi ut mot det gäckande radarmuseet i Douvres. Trots ihärdiga försök har det inte gått att få kontakt med någon ansvarig här för ett besök. Museet har bara öppet under högsäsong så vi fick nöja oss med att se hur det tog sig ut från utsidan. Så efter detta var det återfärd till vårt lilla slott. 

En stund eftertanke om vårt intresses verklighet. Den stora amerikanska krigskyrkogården i Saint-Laurent-sur-Mer.

En stund eftertanke om vårt intresses verklighet. Den stora amerikanska krigskyrkogården i Saint-Laurent-sur-Mer.

Tisdagen innebar riktigt tidig start  Enligt tradition från tidigare resor skall vi idag se solen gå upp över Omaha Beach. Avfärd från vårt hus klockan 0600! Vilket betydde frukost klockan 0500!! Du kan läsa mer om morgonen i inledningen till detta veckobrev. Efter det morgontidiga besöket var det ganska skönt att ta sig till den närbelägna orten Port-en-Bessin och njuta av en värmande kopp kaffe och en nybakt croissant.

En riktigt välsmakande kopp kaffe med tillbehör i Port-en-Bessin.

En riktigt välsmakande kopp kaffe med tillbehör i Port-en-Bessin.

Därefter var det färd tillbaks till området ovanför Omaha Beach där den stora amerikanska krigskyrkogården är belägen. Deltagarna vandrade runt lite för sig själva och det var som en av deltagarna uttryckte det -”en tung dag”…
Besöket här avslutades med ett besök i det mycket påkostade besökscentra som visar utställningar och film. Här kunde vi också konstatera att även här finns verkligheten i form att terroristhot, någon som var påtagligt genom den ordentliga säkerhetskontroll för alla besökare.

Vi följde strandvägen österut och körde längs invasionsstranden Omaha Beach tills vi när den sista av uppfarterna från strandområdet, nämligen Vierville-sur-Mer. Precis ovanför stranden, med en tysk pv-bunker framför, avnjöt vien fransk lunch ”Platé du Jour”, eller dagens rätt som  det heter hemma. Denna dag Boeuf Bourguignon, eller lite mer vanvördigt Kalops! Efter lunch blev det en promenad i området och besiktning på resterna av invasionsförsvaret, dels till en av de långa förbindelsebroarna i det allierade hamnsystemet och en ilandspolad del till Mulberryhamnarna.

Dagens vackra väder inbjöd till lite slöande och kaffe på restaurangens terrass

Dagens vackra väder inbjöd till lite slöande och kaffe på restaurangens terrass

När alla var nöjda och belåtna fortsatte vi en kort bit längs vägen upp mot riksvägen, till ett av de Omaha Beach museerna som finns i området. Här var det dags för ett besök på ett av de äldsta museerna i området. Här fanns en del riktiga godbitar. En del av deltagarna nöjde sig inte med själva utställningarna utan försvann in bakom kassorna för att detaljstudera radioutrustningen som stod gömd där.

Jan-Åke specialstuderar museets dolda utställningar. Kassörskan verkar inte vilja bli fotograferad.

Jan-Åke specialstuderar museets dolda utställningar. Kassörskan verkar inte vilja bli fotograferad.

 Vi avslutade dagen med ett besök på den tyska krigskyrkogården La Cambe. Inte så långt från vårt boende. Här slås man av skillnaderna mellan de olika ländernas sätt att skapa soldaterna sista vilorum. Medan den amerikanska, och i viss mån de engelska, andas fridfullhet och ljus, så är de tyska tunga och dysta. Kanske medvetet, vad vet jag?

Tyska krigskyrkogården La Cambe.

Tyska krigskyrkogården La Cambe.

På onsdag var det dags för den andra amerikanska sektorn – Utah Beach. Även här finns ett museum (varje invasionsområde har sitt eget museum) som vi givetvis besökte. Men vi började på ett annorlunda café, Café Le Roosevelt, precis mittför museet, där vi tog en kopp kaffe direkt när vi anlänt. Vi tittade därefter på museet som genomgått en ordentligt upprustning och förbättring sedan jag sist besökte det.

Morgonkaffe på Utah Beach.

Morgonkaffe på Utah Beach.

Här hade hänt en del del, både utvändigt och invändigt hade museet fått en omfattande uppfräschning. Nya avdelningar och även nya byggnader.

I en nybyggd del av museet fann man en av de sex kvarvarande B-26 i världen. Planet hade smeknamnet "Änkeskaparen".

I en nybyggd del av museet fann man en av de sex kvarvarande B-26 i världen. Planet hade smeknamnet "Änkeskaparen".

 

En av Utah Beach museums många nya utställningsscenarier. Här ett tyskt motståndsnäste komplett med bunker, löpgrav och hinder. Imponerande!

En av Utah Beach museums många nya utställningsscenarier. Här ett tyskt motståndsnäste komplett med bunker, löpgrav och hinder. Imponerande!

Efter lunch styr vi färden mot batteri Marcouf. Här fick vi oss historien till livs på ett mycket verklighetstroget och inspirerande sätt av Johan som berättade om striderna kring batterier under invasionen. Platsen för föreläsningen var givetvis i en av de gamla pjäsbrunnarna. Efter rundvandring i batteriet fortsatte vi ut mot Utahstranden för lunch.
Här stod dom 21 cm kanonerna som hotade på allvar!

Här stod dom 21 cm kanonerna som hotade på allvar!Johan berättar med inlevelse om pjäserna och striderna kring batteri Marcouft. Johan är en av de få människor i världen som äger en av kanonerna av den typ som fanns här.

Lunchen avnjöts på historiskt vis i ett Utahstrandens många bunkerområden där en förläggningsbunker fick utgöra platsen och underlaget. Vi hann också med ett kort besök vid platsen för en av invasionens många omskrivna episoder. Slaget vid Brecourt Manor. En händelse som bl a skildrar i serien Band of Brothers. Björn som var väl påläst i händelse berättade i detalj vid minnesmärket om den märkliga händelsen där fallskärmssoldater slog ett tyska batteri som maskerat i trädlinjen och besköt Utah Beach.

Björn berättar med stor inlevelse om striderna vid Brecourt Manor.

Björn berättar med stor inlevelse om striderna vid Brecourt Manor.

Lunch i passande miljö.

Lunch i passande miljö.

Efter lunchen fortsatte vi till systerbatteri Azeville, alldeles i närheten. Här fick deltagarna prova på det senaste inom museiteknik, nämlig audiostött besök. Varje deltagare fick en liten hörapparat och sedan var det bara att vandra runt i egen takt. Stora siffror i besöksområdet motsvaras av hörapparatens siffor och en knapptryckning på avsedd knapp gav besökaren information om den aktuella platsen.

Audiostyrd guidning. Ett bekvämt sätt.

Audiostyrd guidning. Ett bekvämt sätt.Man vandrar runt i bunkerområdet i sin egen takt.Vi hann också med att besök en mycket omtalad plats i närheten, där Björn, en av resans deltagare visade prov på stora kunskaper i ämnet. VidBjörn berättar om platsens händelser för intresserade deltagare.

Torsdag vr marknads och var kan väl vara bättre att hålla den än i St Mere Eglise. Kanske mer känd som fallskärmsjägarestaden. Efter att ha parkerat var det först dags för ett litet strövtåg i stan. Runt hörnet från toget med det berömda kyrkotornet (här hänger fallskärmsjägaren) låg nämligen Johans favoritbageri i Frankrike.

Ordningen har infunnit sig runt frukostbuffén

Ordningen har infunnit sig runt frukostbuffén

 

Fallskärmsjägarmuseet i St Mere Eglise drog till sig intresset.

Fallskärmsjägarmuseet i St Mere Eglise drog till sig intresset.

Lunchen fanns på torget i form av ett helt fantastiskt grillstånd. Här kunde man njuta grillad kotlett ser verad med stekt lök, tre olika sorters korvar. Korvarna var det som gick hem hos de flesta.

Lunchen fanns på torget i form av ett helt fantastiskt grillstånd. Här kunde man njuta grillad kotlett ser verad med stekt lök, tre olika sorters korvar. Korvarna var det som gick hem hos de flesta.

Efter museibesök, fotvandring i stan,besök i diverse affärer och nygrillad lunch var det dags att styra färden mot nästa besöksmål ”Iron Mike”. En speciell staty och monumentplats strax utanför St Mere Eglise där det stod mycket hårda strider mellan de amerikanska fallskärmsjägarna och tyska trupper.

Statyn Iron Mike vid den omstrida broövergången.

Statyn Iron Mike vid den omstrida broövergången.

 Vår färd gick sedan vidare norrut, på vindlande småvägar, till den lilla orten Quinéville där vi besökte  det annorlunda Musée de la Liberté Retrouvé. Uppbyggda miljöer och påkostade scenerier om det civila livet i området under den tyska ockupationen. Mycket väl värt ett besök.

En liten fransk by med en utmattad reseledare som en del av de pittoreska inslagen.

En liten fransk by med en utmattad reseledare som en del av de pittoreska inslagen.Vädret bjöd på sitt allra bästa och stranden utanför museet lockade till besök.

Utanför fanns givetvis en passande bar/café där vi stärkte oss med en kopp kaffe innan det var dags för färden tillbaks. Provianteringsstoppet denna gång blev Lidl i en av orterna som vi passerade på vägen hem.

Fredag var den sista dagen vi hade att utnyttja i invasionsområdet så nu var det dags att hinna med allt som vi missa. Vi började morgonen med ett besök vid det berömdra batteri Longues där bl a en del scener till filmen den längsta dagen spelades in.

Av fyra pjäsvärn är endast ett förstört. Detta pga av engelska soldaters oförsiktighet vid ammunitionshanteringen.

Av fyra pjäsvärn är endast ett förstört. Detta pga av engelska soldaters oförsiktighet vid ammunitionshanteringen.

Därefter fortsatte vi färden till ett av de första stora museerna vid invasionskusten, nämligen Embarkationsmuseet i Arromanches. Här fick jag ett lite snopet välkomnande när jag skulle lösa inträdesbiljetterna. ”Ni är ingen grupp” konstaterade madamen bakom disken, och menade därmed att eftersom vi inte var minst 20 personer var vi ingen grupp. Därmed basta!

Ni är INGEN grupp!

Ni är INGEN grupp!

Museet i Arromanches fokuserar på de speciella sk Mulberry-hamnar som byggdes upp vid invasionskusten. Den engelska låg placerad precis här. På skicklig gjorda modeller kunde man se hur hamnarna fungerat.

Museet i Arromanches fokuserar på de speciella sk Mulberry-hamnar som byggdes upp vid invasionskusten. Den engelska låg placerad precis här. På skicklig gjorda modeller kunde man se hur hamnarna fungerat.

Efter museibesöket kunde man ta en liten promenad på stranden då det var lågvatten och beskåda en av de märkliga delarna till hamnkonstruktionerna. En del av oss sjönk istället ner i solen utanför ett lokalt café och njöt av café och en god crepé. Det tog inte lång stund förrän nästan alla följde den idéen.

En kopp kaffe sitter aldrig fel. Speciellt inte i Frankrike.

En kopp kaffe sitter aldrig fel. Speciellt inte i Frankrike.

 Sista dagen avrundades med ett besök i staden Bayeux. Känt kanske mest för sin berömda tapet. Nu hade man chansen att titta på den eftersom deltagarna här fick fritt disponera sin tid fram till eftermiddagens återfärd. Här kan man besöka det imponerande invasionsmuseet eller den engelska krigskyrkogården.
Själv tog jag en tur upp i stadens centrul för att inhandla lite inför resan sista måltid i Frankrike. Ett besök hos slaktare gav kvällen meny som kom att bestå bl a av grillade grishalskotletter med härlig sås och kokt potatis samt lite extra gott.
            
Avresedag och hemfärd, och var nästan samma väg som vi kom. Framåt lördagskvällen nådde vi hotellet i Castrop-Rauxel (Dortmund) . Och det här visade sig vara ett trevligt ställe, frånsett att frukosten kostade 150:-, vi avstod. Efter en snabb installation på rummet samlades och drog ner på stan för att försöka finna en skaplig restaurang för kvällsmaten. Och det gjorde vi. Restaurang-Cafe Martins vid Marknadstorget fixade långbord och tappade upp öl till oss törstiga. Det tog en stund att beställa, och ännu längre stund att få in maten, men sedan var det tyst runt bordet. Efter maten bjöd restaurangen de hugade på en lite Grappa att ”sätta” middagen med. Detta var efter den frikostiga dricksen som lämnades till vår charmerande värdinna från Italien. Det blev en tidig kväll och det dröjde inte länge förrän alla deltagarna sov i sina rum efter en lång dag som startade kl 0700 i Grandcamp-Maisy. 

Kall öl, god mat och trevlig värdinna, vad mer kan man begära!

Kall öl, god mat och trevlig värdinna, vad mer kan man begära! Sista morgon startade tidigt utan frukost. Snabbt iväg och ut på motorvägen för att finna ett frukostställe. Första stället blev inte godkänt och det blev ytterligare en stund innan vi fann vårt perfekta frukost ställe. Kaffe, mackor, ägg, juice, yoghurt och lite till. Alla passade på att stoppa i sig. Men vi hade fortfarande långt att köra innan vi var framme i Malmö. Och det blev samma procedurer som på nedresan. Tanka, äta och pinka. öerna förbi Hamburg var ganska omfattande, men rörde åtminstone på sig. Så tidigt på eftermiddagen nådde vi Puttgarden och det efterlängtade besöket på BorderShop där de flesta passade på att provianter lättdruckna drycker av allehanda slag. Sedan var det bara att ställa in sig i bilkön till färjan och det dröjde inte länge förrän vi var på väg genom Danmark mot slutdestinationen Malmö respektive Helsingborg.Hit återkommer man gärna, och då inte bara till kanonerna i Longues, utan hela Normandie.

Därmed var 2012 års bunkerresa till ända och jag hoppas deltagarna var nöjda med arrangemanget. Det är alltid svårt att ”få till det” så att alla blir nöjda med allt. Men jag hoppas att det i stort blev som deltagarna tänkt sig och kanske t o m lite bättre.
Från mig själv och de två ”chaufförerna” Johan och Jörgen vill jag rikta ett tack till deltagarna för glada stunder och många skratt. Nu väntar nya äventyr, men det får du läsa om först i nästa vecka.

Leif

PS Nästan alla bilder i reportaget har tagits av Johan Andrée, vilket jag tackar extra speciellt för att jag fått använda dem i reprtaget.