Vecka 39 (del 2) Under jorden (och över) i Polen!

Korv kan serveras på många sätt..här är ett exempel!

Korv kan serveras på många sätt..här är ett exempel!

Jaha, då fortsätter jag med berättelserna från den lilla korta Polenresan. I förra brevet kunde du läsa om mitt underjordiska besök i den s k Ostwallens långa och stora förbindelsetunnlar och bunkrar. Ett besök som imponerade och gav mersmak. Våra två återstående dagar strävade vi efter att få ett grepp om hur linjens ovanjordiska delar, d v s befästnings- och stridsdelarna såg ut. Och det fanns gott om dem i vårt område. Inom bara några mil från vårt hotell hade vi inte mindre än ett 25-tal större bunkeranläggningar, i olika tillstånd. Direkt efter andra världskriget försökte de sovjetiska trupperna att spränga anläggningarna. Något som bara delvis lyckades.

Panzerwerk 780 i den lilla byn Staropol.

Panzerwerk 780 i den lilla byn Staropol.

I de flesta fallen lyckades de med sprängningarna, som framgår av bilden ovan. Men det går fortfarande att ta sig in i delar av bunkern.  de flesta fallen knäcktes taket, ofta med en tjocklek på 2½ meter, eller mer, och ramlade tillbaka och ligger nu som ett mer eller mindre täckande lock över ruinerna. I den lilla byn Staropol låg en av dessa sprängda anläggningar mitt i byn. Sprängkraften i de sovjetiska laddningarna måste ha varit enorm. Flera stora betongdelar låg åtskilliga meter från bunkern. Men den har fått ligga kvar och fungerar nu som ett besöksmål för oss ”bunkertossar” eller som tillhåll för byns ungdommar och festprissar, av döma på alla tomflaskor. Fortfarande kunde man komma in i de inre delarna, och det går också att läsa de gamla tyska texterna på väggarna, som Kampfraum, Luftung, Licht aus! osv.
Dagen innan hade vi upptäckt en kombinera restaurang och antik/militariaaffär i byn Kalawa, belägen precis där man svängde ner mot Ostwallens panserwerk 717. Så vi bestämde oss för att njuta en lunch här innan vi fortsatte utforskandet

Inte så välbesökt restaurang, men god mat!

Inte så välbesökt restaurang, men god mat!

Restaurangen ligger precis intill den stora genomfartvägen E 65, så den får väl klassas som vägkrog, men dock en god sådan. Och det var här ”korvtallriken” som du såg på ingångsbilden serverades. Den blev dock en liten överraskning. Korven, på polska Kielbasa stod upptagen under förrätter, så jag tänkte det vore perfekt att starta med en grillad korv till förrätt och en härlig wienersnitzel som varmrätt, allt nedsköljt med en god öl. Perfekt! Servitrisen undrade lite förvånat om jag verkligen skulle ha både korv och snitzel??? Ja, det skall jag ha. Fast vi förstod nog inte varandra riktigt – min polska är inte speciellt bra! Det tog en stund och sedan fick Lars D sin korvtallrik – jag förstod men ens servitrisens förundran. Det var en korv ca ca 250 gr serverad tillsammans med två rejäla fläskskivor och sallad. När min mat kom fick jag alltså både korvtallrik och snitzel samtidigt, så det blev lite växelätande både från den ena och den andra tallriken. Men man kunde lugnt påstå att såhär smakade en riktigt grillad polsk Kielbasa, en rak motsatt till den förstekta, mikrade från dagen innan.

Vridbro, en del av försvarsanläggningarna i Ostwallen.

Vridbro, en del av försvarsanläggningarna i Ostwallen.

Vi fortsatte eftermiddags utflykter med att försöka oss på att finna en del av de ”hydrotekniska försvarsåtgärderna” som tyskarna uppförde i området. Detta innebar i all enkelhet att man med hjälp av vatten skulle försvåra fiendens rörelser. Åtgärderna bestod i broar som kunde vridas, eller dras, bort från sin plats. Översvämningszoner och andra typer av vattenhinder. Vi började med att leta oss fram till just ett sk vattenlås där själva slussportarna placerats inne i en kraftig bunker.

Wasserschloss 602. Kan väl närmast översättas med Vattenlås, även om det skulle varit Vattenslott.

Wasserschloss 602. Kan väl närmast översättas med Vattenlås, även om det skulle varit Vattenslott.

Det var ganska imponerade att beskåda de kraftiga slussarna och den smala kanalen. Bron precis framför vattenlåset var av modellen ”glidbro”. Den ena delen av bron kunde dras över den andra och på så vis bilda en effektiv spär. Vill man dra lite växlar på detta kan man säga att bara en 5-6 år senare gjordes försök att skapa något liknande på Öland, den s k Föralinjen. Detta blev dock ett självsvådligt initiativ som inte ledde till något.
Här i Polen genomfördes arbetet med vattenspärrar fullt ut, och det finns idag ett 15-tal att beskåda. Dock är de i högst varierande skick. Den mest avancerade konstruktionen får nog Vridbron betraktas som. En helt normal betongbro, som med hjälp av ett kraftigt maskineri kan vridas åt sidan och effektivt spärra för en fientlig övergång. En sådan bro finns i restaurerat skick, med fungerande maskineri.

Drehbrucke B 812

Drehbrucke B 812

Vattnet i den smala kanalen var helt stillastående, med en kraftig grön matta av växtlighet, eller alger, som knappast inbjöd till ett dopp. Men bron var desto mer imponerande. Detta är väl något man kalla för vattenfortifikationer, eller hur? Dagen led mot sitt slut och vi ”njuta” en stund av de polska lokalvägarna på vår färd mot hotellet. Här väntade en kall öl och en dusch innan det var dags för kvällsmat i den i övrigt tomma matsalen.
Sista dagen gick i samma tecken som den föregående. Frukost i en tom matsal. Under vår vistelse såg vi endast ett par personer till på hotellet, så man kan nog lugnt påstå att det var lågsäsong, vilekt i och förr sig inte var så dum. Men frukostbuffèn satt perfekt, man kunde ju lada in ordentligt för att klara en lång förmiddag.

Gott om plats och mycket frukostmat!

Gott om plats och mycket frukostmat!

Även idag skulle vi titta de märkliga vattenspärrarna, denna gång i anslutning till en fristående befästningsanläggning. Det var nämligen så att det byggdes ett stort antal befästningar som inte var sammanbunda via det gemensamma tunnelssystem. En sådan var Panzerwerk Ludendorff. En av de tidigaste befästningarna i Ostwallen. Det var också en befästning som kan att användas för diverse försök, främst med olika typer av beväpningar.

Informationstavlan vid Panzerwerk Ludendorff

Informationstavlan vid Panzerwerk Ludendorff

Och det var en mycket imponerande anläggning, trots att den var fullständigt söndersprängd. Men inte mer söndersprängd än att det gick att ta sig i delar av denoch t o m krypa en bit in i den underjordiska förbindelsegången som band samman befästningens sex olika delar. Verkligen imponerande. Något som dock förvånade mig var att dessa anläggningar står helt öppna. Djupa schakt, här vid Ludenddorff ca 10-15 meter ner till förbindelsetunneln. På andra ställen i linjen kan det vara upp till 30 ner till botten. Ibland finns ett sönderrostat järngaller, ibland några trästockar och i de flesta fallen inget alls. Så det gäller att se vart man sätter fötterna och ibland också ta det lite lugnt. Betong kan vara halt och i många fall sluttar betongresterna ner mot schakten. Här vid Ludendorff kunde man krypa en bit in i en av gångarna via en bunker. Tyvärr var gången sprängd en bit in och instörtande sand gjorde det omöjligt att fortsätta. Men det hade gjorts tappra försök att gräva ut gången.

Panzerwerk Ludendorff, nedre delen.

Panzerwerk Ludendorff, nedre delen.

Bilden ovan visar den bortre delen av befästningen (längst till höger på orienteringstavlan). Inne i denna bunker fanns gången som kunde kravlas en bit. Dagen började gå mot sitt slut och på återvägen gjorde vi ett stopp på en supermarket för att inhandla lite förnödenheter av polsk art (gurka och marmelader)

Nästa dag, som var avresedagen kom regnet och det blev en resa genom Polen och Tyskland på blöta vägar. Ett kort stopp vid en nybyggd motorvägsavfart på McCafe fick hålla oss ”vid liv” tills vi nådde Stralsund. Där firades min födelsedag tillsammans med en dubbel Wopper och minst 300 skrikande ungar (hördes det som). Vi hade gott om tid och vid ankomsten till Sassnitz beslöt vi oss för en tur ut till den gamla tyska semesteranläggningen Prora. Regnet gjorde besöket kort, men det blev en hastig promenad ner till stranden framför den märkliga ruinanläggningen.

Kraft durch Freude-anläggningen Prora vid Sassnitz. Värd ett nytt besök.

Kraft durch Freude-anläggningen Prora vid Sassnitz. Värd ett nytt besök.

Så nu återstod bara ett besök på den lilla BorderShop-affären för lite nödvändiga inköp innan det var dags för färjans knappt 4 timmars färd tillbaks till Sverige. En härlig resa var till ända. Men det var en resa som gav mersmak och redan nu smider vi planer för ett återbesök under början på nästa år om inte vintern blir för besvärlig.
Bästa bunkerhälsningar

Leif H