Vecka 39 Under jorden i Polen!

Äntligen tidig måndagmorgon och det var dags att bege sig iväg på 2012 års bunkerresa. Det blir många bunkerresor under året för mig, men det finns bara EN BUNKERRESA, och det är den som jag gör tillsammans med kollegorna och vännerna Johan, Lars och Ola. Tyvärr kunde Johan inte följa med i år så gänget minskade till tre. Vårt gemensamma bunkerintresse gör att resandet fungerar mycket bra och vi har blivit ett gäng som trivs tillsammans.  Sedan 2005 har det har blivit Frankrike, Tyskland, Danmark, Finland och Tjeckoslovakien och nu skulle det bli Polen och den relativt okända Oder-Warthe-Bogen linjen, eller Ostwall som den kallas i dagligt tal. Platsen jag valt ut för 2012 var den mellersta delen av befästningsområdet och enkelt beskrivet ligger området rakt österut från Berlin, via Frankfurt am Oder med den polska staden Miedzyrzecz som mittpunkt, eller riktmärke.
Här skulle vi tillbringa tre fantastiska dagar. Morgonfärja från Trelleborg till Sassnitz. Långt tråkig bilfärd längs Autobahn A 20, som verkligen inte kan rekommenderas. Inte för vägen, utan för den totala avsaknaden av bensinstationer och matställen. Tråkigt värre alltså. Hungern drabbade Ola värst och han plockade fram sin reservproviant en sk självvärmande kötträtt. Precis när bilen fylldes av doften från nylagad mat dök det upp – Raststället och det blev äntligen en mycket försenad lunch.

Sedan var det bara att styra kusten österut mot Frankfurt am Oder och vidare in i Polen. Jag hade bokat hotell hemifrån i en liten ort med namnet Keszyca Lesna. På Google Earth kunde jag se att hotellet var beläget i ett f d ryskt kasernområde. Men oj vad vi blev snopna! Det var en del av ett tidigare tyskt militärläger och kasernområde med namnet Regenwurmlager.

Jag fann ett vykort på nätet som visade hur den pampiga entréen till lägret såg ut strax före andra världskrigets utbrott. Idag såg ingången betydligt annorlunda ut, men delar av muren och sockeln till den stora örnstatyn fanns fortfarande kvar.

Och det var en mäktig syn som väntade oss inom området som började som tyskt kasernområde, därefter polskt och från 1956 sovjetiskt pansarregemente. Nu genomgår området en förvandling till naturskönt bostadsområde med en blandning av tyska kasernbyggnader tillsammans med sovjetiska armébostadshus. Många av de gamla tyska kaserner befann sig i olika stadier, från rent förfall till påbörjade renoveringar och till de som var färdigrenoverade och uthyrda. Det var här vårt hotell låg.

Vid en liten kort kvällspromenad njöt vi av omgivningen där de gamla kasernerna låg inbäddade i tallskogen.

Det märktes tydligt att det var ett udda område och lågsäsong. Totalt var vi sex gäster på det ganska stora och nyrenoverade hotellet. Men det hindrade inte både bar och restaurang att hålla öppet. Så första kvällen bjöd på god polsk öl och en smakfull middag med bl a stekt ankbröst! Riktigt gott. Det blev en ganska tidig kväll för att vara pigga och på hugget nästa dags morgon då ett kombinerat Panzerwerk och museum skulle besökas för att ge oss en uppfattning om området.

Det är kanske på sin plats med en förklaring och Ostwallen och Pazerwerk innan vi fortsätter, så här kommer bakgrunden:
”I den lilla byn Pniewo i västra Polen finns det ett museum i en bevarad del av den s.k. Ostvallen (tyska Ostwall). Ostvallen, eller Festungsfront im Oder-Warthe Bogen som den också heter byggdes på order av Hitler mellan 1933 och 1938. Dess starkaste försvarspositioner låg i området kring Miedzyrzecz mellan floderna Oder och Warta. Detta var ett område som på den tiden tillhörde Tyskland. I samband med Tysklands anfall på Polen i september 1939 kom Ostvallen aldrig att användas för sitt ursprungliga syfte. 1944 förstärktes Ostvallen inför det kommande sovjetiska anfallet mot Tyskland. Den sovjetiska Röda armén avancerade snabbt förbi Ostvallen eftersom tyskarna inte hann bemanna eller utrusta den inför den övermäktiga Röda armén. Ostvallen består av ca 100 fortifikationer som länkas samman med ett omfattande underjordiskt vägnät 15 – 40 meter djupt och stort nog att klara av dubbla järnvägar. Själva fortifikationerna består av betongbunkrar (panzerwerks) i flera våningar. Hela Ostvallen hade elektricitet, vatten, avlopp och ventilation. Efter kriget sprängde Sovjetunionen stora delar av Ostvallen.”
Efter en härlig frukostbuffé (som ingick  i rumspriset!) var det dags att drag iväg ut på upptäcksfärden.

Det var ganska korta avstånd mellan forten och sevärdheterna och det vi skulle besöka var dessutom den av anläggningarna som var bäst bevarad och hade desuutom ett litet museum samt några utvändiga utställda föremål. T ex fanns här en stridsvagn T 34/85 och några artilleripjäser, samt en luftvärnsrobot. Dessutom erbjöd man mat och öl från en liten kantin!

Vi började med en liten snabb orienteringstur runt museet och stötte på en polack som vi utgick ifrån hörde till museet. Det visade sig senare också vara rätt då det var vår engelskspråkige guide. Och en guide måste man ha, vare sig man vill eller ej. Men det visade sig vara helt nödvändigt då all text och anvisningar endast finns på polska, frånsett de stora orienteringstavlorna ovan jord. Vi avtalade att återkomma kl 11 för den långa turen under jord. Vi passade på att ta en liten runda i omgivningen och besökte bl a ett närbelägget Panzerwerk (PzW Nord).

Det skall kanske tilläggas till historien om Ostwallen att den aldrig blev färdigbyggd. Inget av de ca 100 befästningsanläggningarna är fullständiga och även under jord är stora delar av tunnelsystemet ofullständigt. Dock finns alla förbindelsetunnlar och givetvis den stora huvudtunneln. Besöket vid Panzerwer Nord visade med all tydlighet att arbetet avbröts i förtid. Klockan tickade på och det var dags åt återvända till Panzerwerk 717 och den underjordiska turen. Ett kort stopp på vägen för att titta på de två märkliga kulsprutekupolerna i betong. Det visade sig att detta var de enda spåren av det planerade Panzerwerk 718.

Vår guide var lite sen och vi passade på att besöka den lilla kantinen och njöt av en god kall öl till det häpnadsväckande priset av 4,50 zloty, vilket är ca 9 svenska kronor.

Maten kan dock inte rekommenderas då jag beställa en korv med bröd. Det jag fick var en korv grillade, förmodligen dagen före eller tidigare, som värmts i mikron. Till detta serverades senap, ketschup, skivad limpa och lite grönsallad. Ingen direkt höjdare.

Så blev det då dags för rundturen. Det blev först ett besök i det lilla museet där man samlat uppgrävda, och funna lämningarna i området och under jorden. Vi fick också en grundlig genomgång av linjen och dess utformning av vår guide Urbanek Grzegorz innan vi begav oss upp till ingångsfortet (Panzerwerk 717).

Själva ingången är belägen i en kraftig två-vånings betongbunker med ett flertal pansarkupoler. Från dessa kan omgivningen beskjutas med kulsprutor men också med en automatisk granatkastare (M 19) och eldkastare. Efter en ordentlig tur i bunker var det dags att bege sig ner för de många trapporna, 130 stycken) och 30 meter under marken. Jag fasade redan för klättringen upp.

Men väl nere glömde man snabbt alla sådana tankar. Jag säger bara Wwhhooo!!! Det var verkligen imponerande, och då har jag väl sett det mesta av underjordiska befästningsanläggningar. Stort och mycket torrt. Det här är ju en grävd anläggning i sandförande jord så det finns nästan ingen fukt eller vattengenomträngning. Det är också mycket rent och mina tankar gick till fuktiga och mindre rena utrymmen i t ex Maginotlinjen. Det var stort i den centrala del där vi kom ner. Här fanns bl a förläggningsutrymmen, dock inte färdigställda, men i två våningsplan.

Här nere fanns maskinrum, mindre förrådstunnlar och naturligtvis den 1 kilometer långa tunneln ut till den stora huvudtunneln. Och det blev till att marschera på rad i den ganska rymliga tunneln. Dock fick man hålla sig i mitten där golvet var cementerat. Vi  passerade maskinrummet, eller kanske man skall säga maskintunneln. Denna var dock helt tömd och det är tveksamt om det varit något monterat här.

Vi marscherade vidare och jag var glad över att jag inte var guide. Där anläggningen egentligen slutade och övergick i en ren förbindelsetunnel ut till den stora huvudtunneln fanns en låst järngrind. Vår guide upptäckte att han inte fått nycklarna med sig. Så det var bara att be oss vänta medan han sprang iväg tillbaks. Som tur var fanns det folk som jobbade borta vid nedgångschaktet så han kom ganska omgående tillbaks med en nyckelknippa.Jag förstår inte det polska språket, men hans svordommar, om än på polska, gick inte att missförstå – han hade fått fel nyckelknippa. Han var helt enkelt tvungen att få ner nya nycklar från ytan!
Under tiden belv vi visade in i annan tunnel där konstnärer dekorerat väggarna på ett ( i mitt tycke! ;-D) trevligt sätt.

Här fanns ett flertal avbildade kvinnofigurer, med och utan kläder. Illustrationerna verkade att vara gjorda med kol på den vitmålade väggen. Här fanns också ett antal slagord och någon protestmålning. Vår väntan blev inte så lång och nycklarna dök så vi kunde fortsätta vår vandring ut mot den stora huvudtunneln, som förbinder alla panserwerken i grupp Mitte. Totalt är det 16 befästningsanläggningar/fort som är förbundna. Dessutom finns ett det stot antal friliggande fort och observationsplatser.

Vi fick nu också chansen att stifta bekantskap med tunnlarna egentliga invånare – Fladdermössen. 1980 uppskattades antalet fladdermöss till ca 30 000 av 5 olika arter. Idag är det förmodligen fler i tunnlarna genom de omfattande skyddsåtgärderna.

Stora delar av tunnelsystemet är idag avspärrat och utgör ett fredat reservat för fladdermössen. Dessa kan dock röra sig fritt i hela systemet genom de speciellt utformade dörrarna. Efter våra 1 000 meters promenad i ficklampsljus nådde vi så station Heinrich och vår ”lilla” tunnel mynnade plötsligt ut i en gigantisk järnvägsstion med dubbelspår och plats över.

Det finns ett stort antal av dessa stationer i systemet, inte mindre än 15, alla med klingande namn som Kondrad, Inga, Gustav, Friedrich osv. Vi gick ett bit norrut i den stora stationsdelen med här var huvudtunnel stängd för mänskliga besökare med de speciella fladdermössgrindarna. En mindre förbindelsetunnel till höger ledde fram till ett igenmurat parti som skulle lett oss till en observationsplats. Det var dags att börja den relativt långa återfärden via ett angränsande tunnelsystem som så småningom ledde oss till Panzerwerk 716 ett angränsande fort i befästningsgruppen vi besökte. Här var det bara att påbörja den mödosamma klättringen uppför de 130 trappstegen.

Väl uppe belönades vi med strålande sol och ett härligt väder. Kantinen var naturligtvis stängd och den efterlängtade ölen fick vänta tills återkomsten till vårt hotell.

Där har du första dagen i Polen. Fortsättning följer i ett nytt delveckobrev under senare delen av veckan.

Hälsningar
Leif H