Himmelriket, del 2 (i Norge)

Här är konstnärens syn på kampen mellan Oscarsborg fästning och den tyska kryssaren Blucher. Tavlan hänger i kustartillerimuseet på fästningen. Kryssaren har precis blivit träffad och bensin i flygplanshangaren hat fattat eld.

Här är konstnärens syn på kampen mellan Oscarsborg fästning och den tyska kryssaren Blucher. Tavlan hänger i kustartillerimuseet på fästningen. Kryssaren har precis blivit träffad och bensin i flygplanshangaren har fattat eld.

Vi fortsätter nu med berättelserna och bilderna från min Norgeresa, eller århundradets bunkerresa. Vi har nu hunnit fram till måndagen den 10 juni, tredje dagen på resan. Dagen började som vanligt i den fantastiska matsalen på fästningsön Oscarsborg, där vi efter frukost skulle vandra runt tillsammans med en guide och bland annat få beskåda det ”berömda torpedbatteriet som var ansvarigt för sänkningen av den tyska kryssaren Blucher.

Den "gamla" militära matsalen på fästningen Oscarsborg. Här hade man kunnat sitta länge, inte bara bara den fantastiska frukostbuffén.

Den "gamla" militära matsalen på fästningen Oscarsborg. Här hade man kunnat sitta länge, inte bara bara den fantastiska frukostbuffén.

Direkt efter frukost var det samling framför den gamla kasernbyggnaden nere vid hamnen. Här tog vår guide hand om oss och gav en kort bakgrund till fästningen och givetvis med betoning på händelserna den 9 april 1940. Därefter blev det en kort vandring över bron till den angränsande ön och torpedbatteriet. Ett torpedbatteri som användes långt in i våra dagar och som moderniserats i flera omgångar. Precis som på beställning gled en av de stora färjorna in i torpedbatteriets skjutsektor och gav oss en bild, om än fredlig sådan, av hur kunde sett ut den 9 april när torpedbatteriet öppnade eld.

Man kan nästan tänka sig ett annat fartyg istället för färjan. Det var ungefär där som kryssaren Blucher träffades. Torpedbatteriet är insprängt i bergknallen till höger i bilden.

Man kan nästan tänka sig ett annat fartyg istället för färjan. Det var ungefär där som kryssaren Blucher träffades. Torpedbatteriet är insprängt i bergknallen till höger i bilden.

Vi gick in i bergtunneln och genom den sista kraftiga pansardörren och stod så äntligen i det trånga utrymmet. Guiden försökte hålla oss samlade men det var helt omöjligt. Alla sprang åt olika håll och det gällde tydligen att hinna fotografera så mycket som möjligt. Att lyssna på berättelserna och beskrivningen av anläggningen var mindre intressant, tydligen! Men eftersom det var folk överallt var det likabra att höra på guiden tills den värsta uppståndelsen lagt sig och det blev lite spelrum över. Själv hade jag aldrig besökt ett torpedbatteri förr. I Sverige valde man av någon anledning inte att satsa på den typ av försvarsanläggning. Norge däremot utnyttjade tekniken i stor skala. Kanske förklarligt med tanke på succén med sänkningen av Blucher.

Torpedbatteriet avskjutningsramper

Torpedbatteriets avskjutningsramper

Om jag inte minns fel fanns det i batteriet tre avskjutningsramper där två torpeder i varje kunde göras klara.. Efter ”laddningen” sänktes torpederna ner till avskjutningsnivån, en  ½ våning ner och var klara för skott. Högst upp i berget fanns eldledningen eller observationsplatserna där målen kunde observeras och följas.

Avfyringskontrollen i moderna utförande

Avfyringskontrollen i modernt utförande

Trots sin litenhet var det en omfattande anläggning med kontrollrum, torpedverkstad, förläggningsutrymmen, pentry och givetvis torpedmagasin. Anläggningen kan väl närmast betecknas som modern och i mycket gott skick. Man fick intrycket av att den blivit både renoverad och moderniserad strax före nedläggningen.

Förläggningsutrymme i torpedbatteriet på Oscarsborgs fästning

Förläggningsutrymme i torpedbatteriet på Oscarsborgs fästning

En liten detalj som jag reagerade på var sängarna i förläggningsutrymmet. Hela sängkonstruktionen var upphängd i taket i fjädrar och hade dessutom en fjädrande golvanslutning. Kan tänka mig att det fanns viss känsla av vattensäng här och förmodligen ett bra skydd mot detonationer i närheten.
Guidningen fortsatte i själva fästningsdelen och avslutades i det intressanta kustartillerimuseet där det fanns mycket att upptäcka.

En del av vapensamlingen på Oscarsborgs fästning

En del av vapensamlingen på Oscarsborgs fästning

Och tyvärr var därmed både vårt besök och vistelse på Oscarsborg över för denna gång. Nu var det bara att packa väskorna och checka ut. Färjan tillbaks till Dröbak kändes inte så lustig denna gång och vi var många som blickade tillbaka mot den mycket speciella ön mitt i Oslofjorden med sin spektakulära historia och miljö.

Här fösvinner Oscarsborgs fästning bakom oss på till fastlandet.

Här försvinner Oscarsborgs fästning bakom oss på till fastlandet.

Väl tillbaks i Dröbaks färjeläge var det dags att titta lite närmare på försvarsanläggningarna på landsidan. Oscarsborgs fästning var ju ingalunda ensam uti i fjorden. Ett flertal batterier, eller fort säkrade landsidan, och några av dessa öppnade också eld mot den tyska konvojen i april 1940. Från den norska websidan Kystfort har jag ”lånat” nedanstående bild som visar de befästningar som fanns på landssidan av Oscarsborgs fästning.

Informationskarta över fästningar runt Dröbak.

Informationskarta över fästningar runt Dröbak.

Kanonerna som vakat över oss och vårt färjeläge

Kanonerna som vakat över oss och vårt färjeläge

Vare sig vi återvände till Oscarborg, eller anlände till Dröbaks lilla färjeläge, kunde vi undgå att se batteriet uppe på höjden ovanför samhället. Detta var Kopåsbatteriet, eller Kopås fort som det egentligen kallas. De ganska nymålade pansarskydden med eldrören som stack ut var tydliga tecken på den tidigare så omfattande militära närvaron. Från parkeringsplatsen var det bara kort promenad innan vi var mitt inne i batteriet. Här fanns en kommandoplats samt två pjäsbunkrar. Lite avsides fanns också ett ”fjellanlegg”, som norrmännen kallar bergtunnlarna. Denna var dock lite speciell efter som den bildade en tunnel från baksidan fram mot batteriet.

Ingången till berganläggningen som egentligen var en förbindelsetunnel.

Ingången till berganläggningen som egentligen var en förbindelsetunnel.

Ursprungligen fanns tre 15 cm kanoner av typ Armstrong som deltog i beskjutningen av kryssaren Blucher. Det sägs att ett tjugotal granater avlossades. Tyskarna övertog batteriet och behöll de gamla pjäserna innan de 1944 sändes ut ur Norge. De påbörjade förberedelserna för att placera fyra 10,5 cm ubåtskanoner på platsen blev aldrig fullföljda.
1952 installerade det norska försvaret fyra 10,5 cm kanoner av typ SKC/32 som flyttades från Bergen. Pjäs 2 och 3 byggdes in i pjäsvärn (kasematt) med de två övriga placerade i öppna brunnar. 1974 avvecklades batteriet med pjäserna stod kvar tills 1998 då pjäserna i de öppna ställningarna skrotades.

En av de öppna ställninganra i Kopåsbatteriet. I bakgrunden syns kommandoplatsen.

En av de öppna ställningarna i Kopåsbatteriet. I bakgrunden syns kommandoplatsen.

Våra upptäcksfärder för dagen var över i detta område, och nu återstod en ganska lång biltransport till vårt nästa område som var Horten där vi skulle besöka det norska Marinmuseet och någon av stadens befästningar.Vi fortsatte vår upptäcksresa på landsidan och nådde batteriet på Husvik som idag ligger i en parkliknande miljö. Vi var inte de enda besökarna som passade på att ”njuta” av batteriområdet denna fantastiska försommardag. Här fanns en brokig samling personer som njöt en lunchöl i värmen.

Ibland kan det vara svårt att fotografera befästningar. Här en av ställningar i batteriet på Husvik.

Ibland kan det vara svårt att fotografera befästningar. Här en av ställningar i batteriet vid Horten.

En ur detta gäng fattade tycke för oss och inledde en fortifikationsdiskussion med vår ansvarige reseledare, som dock verkade måttligt intresserad, enligt bilden nedan.

Ett fortifikatoriskt samtal i det fria.

Ett fortifikatoriskt samtal i det fria.

Som tur var fanns det två ställningar och den ena kunde förevigas utan problem. Detta batteri byggdes redan 1894 och var bestyckat med två 57 mm snabbskjutande kanoner. Även detta batteri öppnade eld under den 9 april 1940

En av pjäsplatserna i batteri Husvik

En av pjäsplatserna vid Horten.

Turen till horten gick via biltunneln under Oslofjorden och den är kanske värd ett par rader mitt i det fortifikatoriska. Tunneln är 7306 meter lång och är därmed en av de längsta i Norge. På det djupaste stället är tunneln 134 meter under havsytan. Största stigningen ligger på 7%. Efter invigningen år 2000 har tunneln drabbats av ett flertal olyckor bland annat ett par översvämningar och takras. Det var inte utan att man undrade om den skulle hålla (man skall egentligen inte veta sådana här fakta i förvägen!)

Och så här ser det ut när man kommer upp på andra sidan.

Och så här ser det ut när man kommer upp på andra sidan.

I skrivande stund kan jag konstatera att det jag tyckte var långt när det gällde tunnlar i själva verket ”bara” kommer på 13:e plats när det gäller norska vägtunnlar. Den längsta är hela 24 503 meter lång och dessutom världens längsta vägtunnel. Kanske tur att det inte var den man skulle åka genom.
Nåväl på andra sidan var det bara att styra kursen mot Horten och det väntande Marinmuseet. Museet har en fin samling marina artilleripjäser, varav flertalet också gjort tjänst inom kustartilleriet.

Framför Marinmuseet i Horten med den tysk/norsk ubåten Utstein

Framför Marinmuseet i Horten med den tysk/norska ubåten Utstein och en del artilleripjäser.

Det var säkert ett fantastiskt museum, men tyvärr var klockan sent på eftermiddagen och avsaknaden av en ordentlig lunch hade drivit blodsockret i botten. Sedan skall jag väl erkänna att jag hafr en viss ovilja mot allmänna guidade turer på ett stort museum. Gärna små specialiserade visningr på utvalda delar, men definitvt inte en allmän guidning på ett museum som spänner över 300 års marinhistoria.

Vår guide på Marinmuseet i Horten, en f d ubåtskapten som kämpande tapper för att hålla vårt intresse vid liv.

Vår guide på Marinmuseet i Horten, till vänster, en f d ubåtskapten som kämpande tappert för att hålla vårt intresse vid liv.

Vår guide för dagen var före detta ubåtskapten och hälsade oss välkomna och lät de som ville ta en titt i den norska ubåten som finns upplagd utanför museet. Tyvärr var nog de flesta lika trötta som jag själv och intresset i botten. Något som också märks på det antal bilder jag tog, nämligen 2 stycken.
Tyvärr måste jag säga ÄNTLIGEN när guidningen var över och vi åter kunde äntra våra bilar för den ca 30 km långa färden till vårt hotell i Tönsberg. Efter uppackning var vi några stycken som drog ut på stan för att få något att äta. Priser på de utsatta menyer som flera restauranger skyltade med låg högt upp i prisskalan och till slut insåg vi att det var bara att välja ett ställe i högen. Det blev en indisk restaurang. Först på beställningen stod kalla indiska öl i 0,66 liter flaskor. Gott!

På indisk restuarang i Tönsberg. Ölen har kommit på bordet och livsandarna börjar återvända. Från vänster (närmast kameran) Mariusz, Svein, Pam och Charles.

På indisk restuarang i Tönsberg. Ölen har kommit på bordet och livsandarna börjar återvända. Från vänster (närmast kameran) Mariusz, Svein, Pam och Charles.

Förrätten var någon slags scampi som smakade riktigt gott. Varmrätten som bestod av avlånga ”köttbullar” i sås var väl kanske ingen höjdare precis, men framför allt var de väldigt torra. Men hungern tog överhanden dock var det stora portioner och jag själv och Charles bad att få resterna i vars sin ”doggybag” inför morgondagens utflykt.
Väl tillbaks till hotellet tog det inte långt stund förrän sömnen infann sig och avslutade den tredje dagen av resan.

DET KOMMER MER HÄLSAR RESENÄREN OCH SKRIBENTEN
Leif H