Himmelriket, del 3 (Norge)

Idag, tisdagen den 11 juni, var det dags för en lite mer omfattande fortifikatorisk utflykt. Vi skulle besöka ögruppen Bolaeren som består av Östra, Västra och Mellersta Bolaeren. 1916 tog det norska försvaret över ön som blev en del av Bolaeren fort. Själva fortet (batteriet) blev byggt på Östra Bolaeren, medan Mellersta Bolaerne blev använt som övningsområde. Västra Bolaeren kom att bli förråd och verkstäder för vapen och ammunition. Totalt finns på denna ö 26 000 kvadratmeter lokalytor, varav mer än 90% är berganläggning. Ögruppen köptes av Nötteröy koomun 2005 och delar av öarna är numera naturskyddsområde och populära utflyktsmål. Skolor använder det gamla militära lägerområdet och terrängen, något som vi skulle få upptäcka under dagen.

Efter urlastning var det bara att bege sig av ut på ön. Dagens första mål var det moderna 7,5 cm-batteriet m/57 av svenskt ursprung. De är alltså samma batteri som vi använde i Sverige. Här på ön fanns tre pjäser och en kommandoplats. Tyvärr pågick nu avvecklingsarbetet med att ta bort anläggningen. Efter en promenad genom skogen nådde vi så 3.pjäs. Jag var lite på efterkälken och när jag kom fram till pjäsen såg det givetvis ut på nedanstående sätt.

Men det gällde att gå runt och titta lite, kanske rent av njuta av utsikten över fjorden och de angränsande öarna och rätt var det var så var det fritt fram att fotografera.

Efter det moderna batteriet var det en ny promenad nu till det ”gamla” 12 cm pjäserna i sina insprängda kasematter. Pjäserna stod i rad längs ett tunnelsystem där eldrören ”stack ut ur bergväggen via en betongfront. En ganska märklig syn att beskåda

Som jag nämnde var ett populärt ställe för skolutflykter och äventyrsresor vilket vi fick uppleva vid en av pjäserna. Här fick skoleleverna testa klättring och firning i en spännande miljö. Vad vi kunde se vad det uppskattat och de glada ropen ekade i omgivningen när någon ny elev skulle försöka sig på konsten att ”åka” rep.

Vi fortsatte vår vandring vidare upp på den relativt höga bergryggen, mitt på ön. Här pågick avvecklingsarbetet av en 7,5 cm pjäs för fullt. Likheten mot avvecklingsarbetena i Sverige, på sin tid, var kusliga. Men här skulle det tydligen bevaras 1 eller 2 torn, det var lite oklart hur mycket det skulle bli i slutändan.

Uppe på höjden fanns också batteriets kommandoplats, som var en på sitt sätt vacker skapelse i sten och betong. Genom sin höga placering var den ganska påfallande och syntes långa vägar.

Efter en liten diskussion med avvecklingspersonalen fick vi tillstånd att beskåda ett av pjästornen från insidan, något som gruppen givetvis tyckte var extra spännande. Själv tog jag en liten promenad ner till det relativt nybyggda förläggningsområdet, invigt 1990, och satte mig på den ”gamla” matsalens uteservering. Tyvärr var det stängt, annars hade en kopp kaffe inte alls suttit illa. Jag njöt istället av mina lilla matpåse med bland annat resterna från gårdagens indiska besök. Enda sällskapet var en envis fiskmås som tyckte jag kunde dela maten med honom.
Gänget återvände ner från berget och kanonerna och vår taxibåt dök upp för hämtning. Vi lyckades övertala vår skeppare att göra ett litet ”halstopp” vid sin ”hemmabas” Västra Bolaerner, här hade vi nämligen sett ett inslag till den stora berganläggningen. På vägen kunde vi också se en del av de många försvarsanläggningar som finns i området.

Vi angjorde bryggan i den lilla hamnen och gick iland. Vädret var otroligt fint och man kände sig verkligen priviligerad. Berganläggningen var tyvärr stängd, men visades tydligen vid vissa tillfällen på året. Det blev ett foto genom gallergrindarna.

Charles och jag tog en promenad åt andra hållet och hamnade vid ett litet café som drevs av skepparen och hans fru. Här köpte vi en glass i det snabbt öppnade fiket och fick oss dessutom lite berättelser från öarna via de bilder som prydde lokalen. Det här var definitivt en plats där man kunde tillbringat en eller två dagar. Den ligger faktiskt inte så långt från Sverige och det fanns båtbindelser åt de flesta håll. Kanske läge för en utflykt senare i år?

På programmet stod nu ett besök vid Måkeröy, ett 30,5 cm batteri med två pjäsplatser. Det här de två svenska kusthaubitsarna m/16 hamnade. Dvs pjäser av samma slag som de som vi en gång hade uppställda i Torsberg senare Ryssjön och Aspö. Tyvärr visade sig att norska försvaret övade i området och besök var inte tillåtet. Fortfarande är många av de gamla batteriområdena i militär ägo, vilket både är en fördel och nackdel. Fördel därför att området och anläggningarna ofta skonas, nackdel att det till och från kan vara stängt för besök. Vissa av områdena kan dessutom vara permanent förbjudna att besöka.
Så istället styrde vi färden, och bilarna mot batteri Torås, eller Torås fort som norrmännen kallar det. Och det var ett fort som hette duga. En placering som var mycket märklig. Pjäserna, tre stycken 15 cm Boforskanoner, stod placerade i splitterskydd i öppna pjäsbrunnar högst upp på tre bergryggar. Kommandoplatsen låg högst upp på ”bergknallen”

Skylten har dock lite fel när den berättar om att pjäserna, utom en, avlägsnades. Alla tre pjäserna står på sina platser. Vår guide för området och batteriet möte upp och gav oss en kort bakgrund till batteriets placering och funktion. Sedan var det ”hopp-och-lek”, som det heter i hundägarsammanhang, och effekten var ungefär densamma. Kvar på marknivå fanns guiden tillsammans med vår norske kollega som förmodligen av artighetsskäl dröjde sig kvar (han hade dessutom besökt anläggningen tidigare).

Alla vi andra for iväg som berggetter uppför de många ståltrappor som byggts för att nå de tre kanonerna. Och man fick verkligen sin belöning när man väl ”klättrat” upp för trapporna.

Den bortersta pjäsen syntes fint uppe från pjäsplatsen. Tyvärr låg denna lite otillgängligt till så jag avstod från promenaden dit och valde istället att ta en bild från min plats vid 2.pjäs.

Området var så pass stort och omfattande att alla kollegorna ”försvann” åt olika håll och kanter. Själv passade jag på och njöt av solen i en skön solstol utanför den f d officersmässen. Ett ställe som visade sig vara övertagen av en privatperson. Jag blev inbjuden tillsammans med några kollegor för att beskåda den f d tyskbyggda officersmässen med sina originaldetaljer. Vilken läcker bostad det kan bli, speciellt med den omgivande utsikten. Nackdelen är förstås de många trappstegen upp till utsiktplatserna.

Vi avslutade besöket i området genom att ta en liten tur ner till något som kallades ”Verdens ende”, där fanns en påkostad restaurang, som givetvis inte hade säsongen ännu. Har fanns några tyska närförsvarställningar och som vanligt (man började vänja sig) en härlig utsikt ut över skärgårdslandskapet.
Men det var dags för dagens sista besök. Det var det tunga batteriet Vardås, eller rättare sagt resterna av det som vi skulle beskåda. Tre pjäsplatser för 38 cm kanoner, som faktiskt överlevde kriget och blev handelsvara och sedermera skrot.
Vid första anblicken när vi nalkades såg det inte mycket ut för världen.

Här hade tyskarna byggt och placerat ett batteri med 38 cm kanoner (KM/36/35) från det franska slagskeppet Jean Bart. Batteriet var dock inte färdigbyggt vid krigsslutet. 1949 ville franska staten ha tillbaks ”sina” kanoner och dessa bytades mot att norrmännen fick tre renoverade kanoner från det tyska batteriet Todt (SKC/34) istället för att sätta på de ursprungliga platserna. Något som aldrig skedde. Istället blev de tre eldrören sönderskurna och sålda som skrot 1958.

Pjäsbrunnen till en 38 cm kanon är imponerande. även utan sin kanon. De tre pjäsbrunnarna blev mycket speciella genom att de samtliga är delvis ner/insprängda i berget. Själva berganläggning ersatte den sedvanliga bunkern som fanns till denna storlek av kanon. Tyvärr var alla bergutrymmena plomberade.

Vi besökte givetvis alla tre pjäsplatserna inom batteriområdet och kunde konstatera att det verkade som om bara en pjäsplats hann och färdigställas av tyskarna. Vid den pjäsplats som verkar att ha varit färdig fanns en 38 cm granat uppställd för att visa på storleken på denna typ av kanoner (och granater)

Och därmed var faktiskt ytterligare en lång, men ack så spännande dag till ända. Vi var bara ett kort stycke väg från Tönsberg och vårt hotell och det bara en kort stund innan vi var några besökare i hotellet lilla bar som kunde njuta av efterlängtad kall öl, om än något dyr. Kvällsmaten blev idag ett besök hos McDonalds i brist på några vettigt prissatta ställen. Så det blev en kycklingsallad och flaskvatten. Kvällen avslutade i hotellets foaje med en god kopp espresso (som var gratis)

Dag fem som kommer i nästa avsnitt får du vänta någon dag på hälsar
Leif H