malware scanner Himmelriket nr 10 (Norge) FINALEN! – Fort & Bunker

Himmelriket nr 10 (Norge) FINALEN!

Boken som gjorde längtan än värre!

Boken som gjorde längtan än värre!

Så kom den efterlängtade dagen. Tisdagen den 18 juni. Resan sista ”riktiga dag och en mycket efterlängtad sådan. Men också en lite vemodig dag, för nu äventyret slut – målet var nått. Men vi börjar på morgonen med den sedvanliga frukostbuffén. Jag måste erkänna att man blivit rejält bortskämd under dessa två veckor som resan har varat. Tänk att varje morogn gå ner till en välfylld frukostbuffé, med det mesta i matväg du kan tänka dig. Denna morgon var det lite extra pirrigt, idag skulle höjdpunkten på vår resa äga rum. Nästan hela dagen var vigd åt de fyra stora kanonerna i det tidigare tyska batteri Theo, numera kallat batteri Trondenes.

Batteriets 3.pjäs. Normalt förbjudet område.

Batteriets 3.pjäs. Normalt förbjudet område.

Jag har besökt de flesta ”stora” pjäsbunkeranläggningarna i Europa, både i Polen, Frankrike och Danmark men detta var något speciellt. Här fanns pjäserna och dessutom i mycket gott skick. En av pjäserna har underhållits regelbundet och är i, vad jag beskriva som, bruksskick. Så det var inte utan att frukosten kanske gick en aning snabbare än vanligt. Idag var det ordning och reda på avfärden från hotellet. Bilarna radades upp utanför och först körde vår guide i Harstad, Harald Isachsen, tillika författare till boken om kanonerna.

Att besöka Adolfkanonen, som den kallas, är inte helt enkelt. Batteriet ligger på militärt område, som dessutom är kasern- eller lägerområde för de norska amfibietrupperna (Kustjägarkommandot). Det var alltså inte bara att åka in hur som helst. Vi följde vår guide och parkerade utanför vakten i väntan på att bli insläppta. Kanonmuseet ligger en dryg 1½ kilometer från vakten och all färd måste ske i bil, i samlad kolonn. Vi tilldelades ett vaktfordon och fyra soldater som eskort. De var dessutom våra följeslagare under hela dagen skulle det visa sig.

Norska elitförband väljer sina fordon med omssorg. Nissan X-trail i alla väder. Inte konstigt att kör samma typ av fordon.

Norska elitförband väljer sina fordon med omssorg. Nissan X-trail i alla väder. Inte konstigt att kör samma typ av fordon.

Batteriet består, som jag nämnt, av fyra 40, 6 cm kanoner i torn, uppställda i öppna pjäsbrunnar. Kring, kanske främst bakom, pjäsbrunnen finns den stora pjäsbunkern med utrymmen för ammunitionshantering, förläggning, drift och allt annat som behövs för en pjäs av denna storlek. Liksom pjäsen är bunkern imponerande! Den tyska beteckningen var Regelbau S-384 och denna bunker byggdes både för batteri Trondenes och batteri Dietl, som låg lite längre söderut. De övriga 40,6 cm batterierna (Polen och Frankrike) hade andra varianter av bunkrar. Väggtjockleken var mellan 3 – 4 meter och taket skulle tåla en 500 kg bomb. Nåväl tillbaks till besöket. Själva museet består av 1.pjäs, som är den pjäs som underhållits genom åren. Batteriet ingick i det norska kustartilleriet fram till mitten på 1950-talet. Sista skjutningen med pjäserna skedde i september 1957. Av pjäserna är det nu bara museipjäsen som underhålls, de övriga står sakta och förfaller, men de står åtminstone kvar i förhållandevis bra skick.

Vår guide Harald Isachsen ger en första genomgång innan själva besöket tar sin början. Notera vår militära eskort.

Vår guide Harald Isachsen ger en första genomgång innan själva besöket tar sin början. Notera vår militära eskort.

Den första genomgången fick vi utanför entréen till pjäsbunker. Här fick vi en grundlig genomgång om pjäserna och batteriets historia, båda i Europa och här på platsen. Vi delade upp oss i två grupper, en försvann upp till pjäsen, och vi andra fortsatte in i bunkern. Här har man byggt upp ett litet museum och även försökt utrusta bunkern på det sätt som den har varit utrustad genom åren. Det är nog dem mest kompletta pjäsbunker som jag har skådat (kanske batteri Vara ligger i samma klass).

Laddningarna med krut i sina speciella behållare. I bakgrunden syns slussöppninganra ut till pjäsbrunnen.

Laddningarna med krut i sina speciella behållare. I bakgrunden syns slussöppninganra ut till pjäsbrunnen.

Något som också imponerade stort på oss var förrådet av granater. Staplar av blåmålade granater i skick som nya. Storleken var minst sagt imponerande. Granaterna hade olika färg och den blåmålade var av typen pansarspränggranat. Vikten var ca 1 000 kg. Den speciella Adolfgranaten var grå till färgen och var en ”lätt” spränggranat med tändsats både fram och bak. Vid eldgivning användes två laddningar på totalt ca 300 kg, vilket gav pjäsen en maximal skottvidd på imponerande 56 000 meter, alltså mer än 5½ mil!

Granatens vikt kunde variera, därför noterades vikten på granaten. Här pansarspränggranater.

Granatens vikt kunde variera, därför noterades vikten på granaten. Här pansarspränggranater.

Från ammunitionsutrymme i bunkern kunde man komma ut i själva pjäsbrunnen, under kanonen. Här transporterades de stora granaterna från slussöppningarna till ammunitionshissen, som tog granaten upp till pjästornet. Vagnar löpte på räls och knuffades på plats av manskapet som arbetade härnere.

Granatvagn i ammunitionsgången under tornet.

Granatvagn i ammunitionsgången under tornet.

Efter besöket i pjäsbunkern under delar var det nu äntligen dags för besöket upp i tornet och pjäsen. Jag måste erkänna att det drog lite extra i benen när vi vandrade uppför backen till pjäsbrunnen.

Pjäs nr 1 med smeknamnet Barbara

Pjäs nr 1 med smeknamnet Barbara

Väl vid pjäsbrunnen fick vi en kort beskrivning av pjäsen och dess funktion, alltså hur den fungerade tillsammans med bunkern. Intressant var bland annat de splitterplåtar som skyddade öppningen, mellan tornet och pjäsbrunnens väggar. Dessa öppnades och stängdes i takt med att tornet sidriktades. Själva ingången till tornet är en ganska blygsam liten dörr som nås via en liten plattform på tornets sida.

Splitterskyddsplåtarna får sin förklaring. Här syns också dörren in till tornutrymmet.

Splitterskyddsplåtarna får sin förklaring. Här syns också plattformen in till tornets dörr.

Det är ordentligt trångt inne i tornet, trots den imponerande yttre storleken. Man kan också konstatera att skötsel var utomordentligt väl utförd genom åren. Allting i tornet och på pjäsen fungerade, och det var väl i stort sett bristen på ”levande” ammunition som omöjliggjorde en avfyrning. Vår guide demonstrerade hur han kunde öppna den 3 650 kilo tunga kilen med ett finger. Imponerande!. Vi fick också en demostration hur det gick till att ladda, dock bara fram till det ögonblicket då granaten låg i läge för att föras in i loppet.

Klart för laddning. Bakom granaten syns ansättaren som skall pressa in granaten i loppet, följt av krutladdningarna.

Klart för laddning. Bakom granaten syns ansättaren som skall pressa in granaten i loppet, följt av krutladdningarna, som syns bakom granaten.

Det trånga utrymmet gjorde att det var svårt att visa hur stor själva kanonen egentligen är. Men kanske bilden nedan kan ge en liten uppfattning om dimensionerna. Min amerikanske kollega Scott försöker ta en bild genom eldröret med kilen öppen.

Vår guide Harald visar hur man hoppa över 40, 6 cm granater. Men egentligen vill jag med bilden visa storleken på pjäsen och mekanismen.

Vår guide Harald visar hur man hoppar över 40, 6 cm granater. Men egentligen vill jag med bilden visa storleken på pjäsen och mekanismen.

Eftersom hela dagen, mer eller mindre, var avsatt för detta besöket, var det också meningen att vi skulle äta lunch i den militära matsalen på regementet. I samlad kolonn med våra bilar blev det färd till matsalen och lunch tillsammans med de soldater som var i tjänst. Lunchen bestod av en sorts buffé med lite blandade kalla och varma rätter, och givetvis den berömda fisksoppan. Men det var god mat som bjöds och med en kopp kaffe som avslutning började vi med spänning se fram mot eftermiddagens fortsatta besök.
Under hela vårt besök var det påpekat att det rådde fotoförbud överallt och vi fick endat fotografera på anvisade platser och i ”rätt” riktning. Jag kunde givetvis inte motstå en bild från matsalen, och det var tydligen tillåtet?

Matsalen på Trondenes. Påminner mycket om matsalen på Oscarsborgs fästning.

Matsalen på Trondenes. Påminner mycket om matsalen på Oscarsborgs fästning.

Väl klara med lunchen, och fortfarande eskorterade av våra eskorterande vänner, samlades vi utanför matsalen. För ett kort ögonblick glömde jag bort och tog en bild av ”grabbarna” på trappan. Det tog inte många sekunder förrän en av soldaterna påpekade fotoförbudet. Men jag fick åtminstone en lite privat bild.

Den förbjudna bilden

Den förbjudna bilden

Väl tillbaks till museipjäsen parkerade vi våra fordon och samlades för att tillsammans ge oss ner till den gamla kommandobunkern, som låg ganska långt ner mot uddens spets. Här var det absolut fotoförbund eftersom den gamla bunkern var i, som det heter, annan tjänst. Efter en yttre besiktning vandrade vi tillbaks, för att fortfarande i samlad trupp bese de tre övriga pjäserna.

Ingången till 1.pjäs och museet.

Ingången till 1.pjäs och museet.

1.pjäs är den pjäs som underhålls och fungerar som museum. Det är här som de guidade visningarna normalt görs. Eftersom vi var en lite speciell grupp hade vår guide lyckats få tillstånd för oss att beskåda de övriga tre pjäserna, givetvis under fortsatt eskort. Så med en en soldat före, och en efter vår grupp, begav vi oss ut på en spännande vandring.

2.pjäs i batteri Trondenes.

2.pjäs i batteri Trondenes.

3.pjäs, lika imponerande som sina syskon.

3.pjäs, lika imponerande som sina syskon.

Vid tredje pjäs hade man ett bra fotoläge för att få med tre pjäser på samma bild. Som vanligt blev man full i skratt när man såg hur de kära kollegorna gjorde allt för att finnas med i bild. Även om det var ofrivilligt blev det många kommentarer från oss som stod i kö för att ta bilderna över de tre pjästornen.

Tre pjäserna på rad och "massor" av besökande kollegor som ocks vill titta.

Tre pjäserna på rad och "massor" av besökande kollegor som ocks vill titta.

4.pjäs

4.pjäs

Tyvärr började vårt besök att lida mot sitt slut och det var bara satt traska tillbaks mot museet och våra bilar. På vägen dit har man en fin utsikt ner mot fjorden och vattnen utanför Harstad. Ett norsk örlogsfartyg, märkt med beteckningen Kystvakt, låg för ankar och jag kunde inte låta bli att ta en bild ut över fjorden.

Ett fartyg som fick sin förklaring senare på dagen.

Ett fartyg som fick sin förklaring senare på dagen.

Men innan vår avfärd var det dags att ta den officiella bilden från resan, och det var väl ganska naturligt att den kom från resan absoluta höjdpunkt – de stora kanonerna på Trondenes. Som vanligt uppstår ju alltid problem när det skall tas gruppbilder, om det inte finns en extra fotograf ned. I vårt fall hade vi ju tjänstgörande soldater som vår eskort och det var inte svårt att övertala dessa att ta bilderna. För ”alla” skulle ju givetvis ha gruppbilden med ”sin” kamera:

Inlämning av kameror för tagning av gruppfoto. Här är det resan organisatör, Terry McGovern, som lämnar frma sin kamera.

Inlämning av kameror för tagning av gruppfoto. Här är det resans organisatör, Terry McGovern, som lämnar fram sin kamera.

Och här är resultatet från kollegans Sveins kamera.

Och här är resultatet från kollegans Sveins kamera.

Men dagen var inte riktigt slut ännu. Ett f d tysk batteri till skulle vi hinna med. Ett besök som tog oss högt över fjället på vägar som endast var öppna sommartid och ner till en fantastisk vacker plats.

Miljön runt det tyska batteriet vid Elgsnes var fantastisk och hade t o m en sandstrand. Vattnet var dock något kylslaget.

Miljön runt det tyska batteriet vid Elgsnes var fantastisk och hade t o m en sandstrand. Vattnet var dock något kylslaget.

En av luftvärnsställningarna som hade till uppgift att skydda batteriet.

En av luftvärnsställningarna som hade till uppgift att skydda batteriet.

Miljön var helt fantastiskt och vädret kunde man verkligen inte klaga på. Dock var vi alla medvetna om att detta var det sista besöket och den sista dagen. Vi vandrade runt lite i batteriområdet och kika. Det mesta var väldigt överväxt, men orört.

Väl överväxt med bra bevarat.

Väl överväxt med bra bevarat.

Färden tillbaks gick samma över över fjällets sommarvägar. Jag vill inte tänka på hur vintern kunde te sig här. Och skyltarna som varnade för vinterstängda vägar talade sitt tydliga språk.

En bild genom bilfönstret fick bli den sista naturbilden.

En bild genom bilfönstret fick bli den sista naturbilden.

Väl tillbaks i Harstad, och vårt hotell, fick vi förklaringen till det norska örlogsfartyget utanför hamnen. Både det svenska och norska kungaparet var på besök i Harstad efter ett par dagar seglats i Lofotenområdet. Och dte var inte bara örlogsfartyget som höll ett vakande öga på kungligheterna. Kostymklädda herrar med putande kavajer och mörkarutade bilar kretsade runt hamnen. Snabbgående gummibåtar kontrollerade segelbåtar och andra småfartyg.

Kungajakten Norge på Harstads redd.

Kungajakten Norge på Harstads redd.

I hotellet lobby och bar var det fullt av journalister och reportageteam. Så efter en kall öl var det dags att fräscha upp sig inför kvällens avslutande middag.

Och det var inte vilken middag som helst! Vi skulle nämligen avnjuta en förenklad version av den kungliga lunchen som serverats på Rökenäs gård, strax utanför staden. Och det var en middag som inte gick av för hackor. Förrätt var en komposition med tre läckerheter från trakten. Varmrätten var kalv med en fantastisk sås och som avslutning blev det rabarberpaj och glass. Jag kunde skrivet ut hela menyn på gourmetspråk men det lät lika gott på vanlig svenska.

Dags att ta plats på Rökenäs gård för avslutningsmiddagen.

Dags att ta plats på Rökenäs gård för avslutningsmiddagen.

Så allting har ett slut, så också denna resa. En resa som blev precis som jag drömt. Enorma intryck, trevliga människor, fantastiska vyer och framför allt minnen för livet. Nu skall allting smältas, och när detta skrivs, idag den 10 augusti har det gått knappt två månader och intrycken börjar lägga sig på plats. Kvar har jag minnesbilder, en hög med visitkort och cirka 2 500 bilder. Hlet klart är att det finns platser dit jag gärna vill återvända. En dle ligger kanske för krångligt till, medan andra faktiskt är ganska enkla att ta sig till. Vi får däl se vad tiden kan utvisa. Mina kära kollegor här hemma ser gärna att jag arrangerar en resa till delar av områdena i södra Norge och jag har väl så smått dragit upp linjerna för en sådan. Är du intresserad av en resa på 4-5 dagar med bil till bl a Kristiansand och Oscarsborg får du gärna höra av dig med en mail till info@bunker.nu

Boken om kanonerna

Boken om kanonerna

För dig som vill veta mer om de stora kanonerna i Harstad, och ute i Europa kan jag rekommendera boken/häftet Adolfkanonene. Den är visserligen skriven på norska, men alla med minsta intresse i militärhistoria har stor behållning av boken. Den berättar om kanonernas tillkomst och deras anvädning på de platser i Europa där dessa jättebatterier sattes upp. Ett i Polen (Hel) som sedan flyttades till Frankrike och blev det berömda propagandabatteriet Lindemann. Två i Norge, batteri Theo och batteri Dietl. Av dessa är batteri Lindemann helt försvunnet. Det polska batteriet är museum, men utan kanoner så även batteri Dietl i Norge. Det enda batteriet med kanoner är det som idag kallas batteri Trondenes.

Boken kan beställas via beställningsformuläret i bokavdelningen.

 

Så mer blir det inte, eller rättare sagt det blir det för dig som läser FORT & BUNKER som i det kommande numret givetvis berättar om resan i Norge och även har ett par intressanta artiklar om bl a de norska 12/70 batterierna men också om försvaret MOT Sverige! Missa inte det!

Så nu önskar jag fortsatt trevlig helg och från nu återgår veckobrev att handla om det ”normala” livet här hemma med bunkrar, kanoner, böcker, tidningar och mycket annat trevligt. Men det kommer fler resor framöver, dock inte så omfattande. Nästa resa går iväg i månadsskiftet september/oktober FortExpo i Tjeckien och hemresa via Polen och Oder-Wartheställningen. Men det får bli en annan historia

Tack för ert intresse och alla trevliga kommentarer hälsar
Leif H