Vecka 42. En omtumlande vecka….
Så var vi då äntligen på väg. Tillsammans med kollegorna och vännerna Johan, Ola och Alf startade årets ”Bunkerresa” på söndagskvällen med färjan från Trelleborg till Rostock. En utlovad räksmörgås som fått saliven att rinna visade sig vara helt fel. Det fanns schnitzel, fisk och currywurst allt enligt klassiskt färjerecept och inte speciellt tilltalande, men ölen, den satt perfekt!. Efter en orolig nattsömn nådde vi Rostock i den tidiga morgonen och satte direkt kurs mot motorvägsrastplatsen för en typisk tysk frukost, bröd, smör, ägg, korv, salami, juice och naturligtvis kaffe. Nu kunde resan börja på riktigt.
Först ut stod en lång transportsträcka till Nurnberg, cirka 630 kilometer. Resan hade vi döpt till ”I nazismens fotspår” och tanken var att följa historien från de stora glansdagarna i Nurnberg och Munchen, via Hitlers eget personliga paradis i Berchtesgaden, och vidare till början av slutet, vid den berömda bron över Remagen.
Klassisk motorvägslunch – Jägerschnitzel med svampsås och pommes.
Och det blev en måndag med autobahnkörning, kaffestopp, tankstopp och andra nödvändiga stopp. Autobahn är autobahn och är alltid lika tråkig att köra, även om det är mycket praktiskt när man skall transportera sig själv över långa sträckor. Som vanligt mycket långtradare och naturligtvis den alltid lika förbryllande vänsterfilen med, oftast svarta, tyska bilar, i en enorm hastighet. Men det rullade på och min nya bil visades sig svara upp till förväntningarna. Redan vid 15-tiden rullade vi in framför vårt hotell i Nurnberg. Efter att ha slängt upp väskorna på rummet och samlats över den första ölen i Tyskland, var det dags att bege sig ut på ”upptäcksfärd. Lite hotellstrul dagen före avresan hade gjort att jag skiftat till ett hotell som låg precis intill vårt besöksmål, de forna Reichpartitagsgelände, alltså området för Rikspartidagarna.
Planeringsarbete på hög nivå!
Så efter att snabbt fått i oss ölen blev det promenad in på det stora området för partidagshögtiderna. Idag är stora delar av området friluftsområde, men ett stort antal byggnader och anordningar är bevarade. Först på vår promenad var Hjältarna hus där forna krigshjältar hade hyllats.
Den enda kvarvarande byggnaden på det stora arenaområdet.
Här en skickligt gjord film som visar området idag, i kombination med stillbilder från storhetsdagarna på 1930-talet. Vi fortsatte vår promenad till det som kallas Zeppelinerfeldt och kom in på det ”riktiga” partidagsområdet. Det är härifrån som bilderna av de stora paraderna och uppställningarna kommer. Det var också här den berömda propagandafilmen Viljan truimf spelades in.
Endast den centrala delen av byggnaden återstår idag.
Ovan två bilder från storhetstiden. Bilden till höger visar området under en av de stora partidagarna. Med hjälp av nästan 150 luftvärnsstrålkastare skapar man ljusspelare runt området. Vi promenerade runt området. Själva fältet, framför tribunen, är idag idrottsområde och kan inte besökas utan tillgång till passerkort. Men runt fältet finns de många tornen som ”ramade” in området.
De många tornhusen runt själva paradfältet. Här fanns också hållare för flaggstänger.
Naturligtvis var vi tvungna att prova den plats varifrån Hitler höll sina tal, och vi var nog inte de enda som gjort detta. Området är ett stort besöksmål och det är omöjligt att undvika att imponeras av storslagenheten i byggnaderna, även om stora delar av dem har raserats. Här ytterligare en film från området med vilken du kan bilda dig en uppfattning om hur det ser, och såg ut. När du ändå är inne bland dessa filmer kan du fortsätta att botanisera runt bland ytterligare filmer från just Nurnberg.
Det var svårt att låta bli….
Vi fortsatte runt området och avslutade vår promenad med en god öl på Gaststätte Wanner, en restaurang som fanns här redan före andra världskriget. Den gamla stadionbyggnaden är idag ett dokumentationscenter och kongresshall. Så medan mörkret sakta sänkte sig över staden vandrade vi iväg till vårt hotell för en god middag med öl och godsaker. Eftersom vi redan sett det vi kom för att se i Nurnberg, bortsett från domstolsbyggnaden för de berömda Nurnbergsrättegångarna (där var stängt), kunde vi ge oss av tidigt nästa morgon (tisdag). Först på agendan stod att ta en bild av ett ovanligt Burger King. Det visade sig vara elverksbyggnaden till det stora partidagsområdet, bland annat för att ge kraft åt belysning. Naturligtvis kan vilken byggnad som helst bli hamburgersylta, men denna hade dessutom två av den mörka tidens märken kvar, även om det bara var smutsen efter dessa.
Burger King i Nurnberg. Med minnen från förr (notera örnen på gaveln).
Nu styrde vi färden mot Ingolstadt och Bayerische Militärmuseum. Enligt uppgift skulle här finnas en av de ”svenska” 21 cm kanonerna (21 cm kanon m/42). Museet i Ingolstadt bestod av flera delar, dels den gamla redutten Tilly som visade en utställning om Första världskriget, dels den magnifika borgen som för tillfället visade en utställning om Bayern och Napoleon.
I vacker båge, i kanten av en park, ligger redutten Tilly.
Vi började med Första världskriget, en utställning med tavlor, föremål, uppbyggda scener och spännande personhistoria. Det visade sig att på museet fanns också en utställning om en del av de officerare som tillhört ortens kavalleriregemente, bland annat en välbekant officer vid namn Stauffenberg. Mannen som förste döda Hitler. Här finns hans historia återgiven och också en bronsbyst av honom. En del vapen och granater var också utställda men ingen 21 cm kanon från Sverige.
Vi vandrade över floden Donau, på en promenadbro, vars räcken var behängd med ”I love you hänglås”.
Kanske dags att döpa bron till hänglåsbron. Här det Alf som studerar de många låsen, medan Johan beundrar utsikten.
På själva slottet, eller borgen, visades en påkostad utställning om Napoleon. Väldigt populär av publiken att döma. Vi valde istället att leta upp en lite krog som låg precis intill museet och njöt av en lunch med en sval öl därtill.
En av nedgångarna till skyddsrummet/garaget i Ingolstadt.
Dörrarna som avslöjade att det var inget vanligt garage.
När vi kom tillbaks till det underjordiska garage, där vi parkerat, upptäckte jag att det var ett skyddsrum, byggt in under parken framför den stora redutten. Färden gick vidare och nu styrde vi färden mot koncentrationslägret Dachau, utanför Munchen. Koncentrationslägret Dachau öppnades redan i mars 1933, samma år som nazisterna kom till makten.
Entreebyggnaden till koncentrationslägret i Dachau.
Dachau var framförallt ett koncentrationsläger för politiskt oppositionella, kriminella, ”arbetsskygga” och romer, eller zigenare som kallades på den tiden. Mellan 1933 och 1945 var cirka 200 000 personer internerade i lägret. Av dess dog nästan 32 000 av undernäring, i sjukdomar och av misshandel. Ytterligare ett par tusen sköts ihjäl. Dachau befriades i april 1945 av styrkor ur amerikanska armén, men kom likväl att en lång tid fungera som bostad för flyktingar. Vi kom ganska sent så det blev en snabb promenad runt lägret. Trots att det var strax före stängningsdags var det flera bussgrupper och skolklasser på området. I en central byggnad fanns ett informationscenter och en kafeteria, båda stängde tyvärr precis klockan 17.
Krematorieugnarna i Dachau.
Återskapade grundmurar markerar var, och hur de många lägerbarackerna låg.
Så det blev en biltur några mil tillbaks mot vårt hotell i den lilla staden Pfaffenhafen, ett ställe som visade sig vara en riktig pärla! Ett riktigt charmigt hotell med den där tyska gemytligheten som man önskar sig. Men det visade sig dock ett litet problem när Johan inte fått något rum. Han fanns helt enkelt inte. Trots att jag visade upp mina bekräftelser på fyra rum, kunde man inte hitta honom. Dessutom var hotellet fullbokat. Efter lite envisande och konfererande med ägarinnan ”upptäcktes” felbokningen. Johan hade blivit Natalie från St Peterburg(?) Så allt uppklarat och den första ölen kunde avnjutas tillsammans med vår nya ”väninna rån Ryssland.
En del av bensinstationens sortiment.
Och törstiga hade vi blivit av ölsortimentet på en av bensinstationerna under dagens färder. Under dagen passade vi också på att njuta en god kopp kaffe och en bakelse i en chokladfabrik. Genom ett fönster i väggen från kafeterian kunde man beskåda hur det gick till att tillverka praliner och andra godsaker. I själva shopen trängdes ”godbitarna” tillsammans med konstnärligt utförda marsipanskapelser. Inte konstigt att man hade aptit när vi väl kom in i restaurangen. Under kvällen lärde vi oss också fenomenet ”Bier-cocktail”, som fanns erbjudet på en skylt ovanför baren. Det visades ig vara en grym blandning av öl, likör och sekt(!). Trots erbjudande var vi ganska överens om att avstå från denna märkliga blandning.
Fikapaus i chokladfabriken.
Bratwurst med allt, i marsipan!
Biercocktail serverad på ett utomordentligt trevligt sätt i enlighet med Bayerns traditioner.
Efter en stadig frukost var det avfärd mot Munchen och de centrala delarna av stan. Här stod naturligtvis den kupp som Hitler försökte genomföra 1923 i centrum. Wikipedia skriver följande: ”Under år 1923 försämrades det allmänna läget i Tyskland, den franska ockupationen av Ruhrområdet ledde till vrede, inflationen ökade, penningvärdet föll, strejker och upplopp ökade, tåg och lastbilar plundrades, städerna svalt, och regeringen blev så förlamad att socialisterna i augusti krävde dess avgång. Missnöjet växte och nazistpartiet (NSDAP) i München blomstrade. Man utlyste 14 massmöten bara i München och Bayerska regeringen utlyste undantagstillstånd och förbjöd Hitlers möten. I november hade partiet växt till 55 000 medlemmar. Detta gjorde att Hitler och partiet försökte sig på en revolution, den misslyckade så kallade ölkällarkuppen. Efterspelet hjälpte dock till att slutligen ge Hitler makten flera år senare”.
En god kopp kaffe sitter aldrig fel, speciellt inte i Munchen.
Vi började naturligtvis ”mitt i smeten” vid den välkända Feldherrenhalle och Theatinerkirche. Den ståtliga kyrkan var under renovering men man hade ändå lyckats bibehålla en del av kyrkans utseende genom att klä in byggnaden i stora presenningar med tryckta motiv av kyrkan.
Smart sätt att dölja renoveringsarbetet.
Efter att ha vandrat runt lite i de angränsande smågatorna där den ena eleganta modebutiken efter den andra trängdes var det dags för lunch. En lunch som egentligen skulle ätits på den berömda restaurangen Bürgerbräukeller, mest känd för det misslyckade kuppförsök, den så kallade ölkällarkuppen (Hitlerputsch), som Hitler och det tyska nazistpartiet genomförde i november 1923. Efter kriget användes ölkällaren som livsmedelslager för de amerikanska trupperna, och senare som kantin. 1958 öppnades ölkällaren åter för gäster. Tyvärr revs den 1979 för att ge plats åt nybyggnationen. En ny ölkällare uppfördes dock några 100-talet meter bort med namnet Hofbräukeller. Här skulle naturligtvis lunchen intagas.
Äkta tysk lunch! Bratwurst mit sauerkraut!
En lunch sitter aldrig fel. Här på Hofbräuhaus i Munchen.
Det blev en lunch med god öl och en äkta Munchener bratwurstplatte med korv och surkål (bratwurst och sauerkraut). Att stället var populärt gick inte att fel på. Bara ett par minuter efter vår ankomst var hela restaurangen fylld till sista plats och den månghövdade serveringspersonalen fick verkligen göra skäl för lönen (och dricksen). Jag behöver väl inte tillägga att fotoblixtarna var nästan fler än matgästerna.
SS-män svär eden framför Feldherrnhalle 1938
Odeonplatz med Feldherrnhalle vid mitt första besök i Munchen 1964.
Vid den ståtliga Feldherrnhalle, invid kyrkan fanns en plakett, över de stupade polismän, som påminde om händelserna här: ”den 9 november 1923 företog Hitler och hans anhängare en illegal marsch i München och vid Feldherrnhalle konfronterades de av bayersk polis, som öppnade eld. Fyra polismän och sexton marschdeltagare dödades”. Till minne av händelsen instiftade Hitler senare Blodsmedaljen som skulle ära de som deltagit i kuppen.
Såhär såg det ut 2008. Bilden tagen från andra sidan gatan i förhållande till bilden 1964.
Det började bli eftermiddag, eller åtminstone efter lunch, och det var dags att sikta in sig på resan kanske mest förväntansfulla mål – Örnnästet, eller Hotell i Berchtesgaden. Kehlsteinhaus, som det egentligen heter. Vi skulle alltså till Hitlers Berghof i Obersaltzberg (Berchtesgaden), platsen där han tillbringade nästan 1/3 del av sin tid som Tysklands diktator. Avståndet från Munchen var ”bara” 156 kilometer, men eftersom färden delvis skulle gå genom Österrike och Tyrolen var det inte bara motorvägar. Av någon anledning hade kartor och GPS bestämt att vi skulle ”skära genom” ett hörn av Österrike, för att komma ut i tyska Tyrolen. Vid gränsövergången Tyskland-Österrike fick vi en chock! Snacka om gränskontroll. Vi räknade snabbt ut, med ledning av poliser och tältläger, att det handlade om flyktingströmmen från Balkan och Syrien. Alla fordon stoppades och kontrollerade. Bilkön på den tvåfiliga motorvägen var enormt lång, och vi drog en suck av lättnad att vi inte satt fast i denna. Rask beslöt vi oss för att finna en alternativ väg för vår returfärd, som annars skulle kommit denna väg.
Hotell Zum Turken i Obersalzberg. Tidigae kvarter för Hitlers livvakt.
Vaktavlösning under glansdagarna. Det är lätt att känna igen sig.
Nåväl efter en snabb tur genom Österrike och vi nådde Berchtesgaden och siktade in oss på vårt hotell Zum Turken. Lämpligt placerat precis intill det område där en gång Hitlers ”residens” var beläget. Numera är vårt hotell en av de få byggnader som är kvar från den nazistiska tiden.
Hotellet låg vackert placerat på en sluttning med en enorm utsikt ner över staden Berchtesgaden, i dalen nedanför. På bergsmassivet bakom oss kunde vi i diset ana örnnästet, utflyktsmål nästa dag. Men nu var det dags att checka in på detta något märkliga hotell. Både syn- och luktintrycket signalerade ”gammalt”. Inte så att det luktade illa på något sätt, men det hade den där oförklarliga doften. Möbler, inredning, ja allt var en påminnelse om förr i tiden. Värdinnan, och ägarinnanm skrev snabbt in oss och förklarade husreglerna. Frukost där, husbar där, lås där och njut av vistelsen. Eftersom det inte fanns någon restaurang på hotellet beslöt vi oss för att köra ner till Berchtesgaden och äta middag för att sen tillbringa en stund i ”vår” husbar på hotellet.
Flera byggnader hade vackra målningar på väggarna, som här med hyllning till ortens stupade under de båda krigen.
Vi fann en liten trevlig restaurang och lärde oss att Berchtesgaden är en stor turistort. Gott om restauranger och souveniraffärer, men en väldigt mysig plats, trots det envisa regnandet. Så kom då den ”stora” dagen då vi skulle ta oss upp till 1834 meter till det som populärt kallas Örnnästet. Men först frukost, och en frukost som hette duga. Madam själv bjöd in i frukostmatsalen där en liten buffé var framdukad. På tysk vis var ett bord reserverat för oss, trots att vi var de enda gästerna på hotellet. Efter lite trugande beslöt mina kollegor sig för att njuta ägg Rührei mit Speck, alltså äggrör med bacon. Själv tackade jag artigt nej men kunde inte motså frågan -”aber Herr Högberg, ein gekochtes Ei? Vem kan motstå ett sådant erbjudande.
Under frukosten blev vi varse att det var inte vilket hotell som helst. I korridoren utanför frukostmatsalen var väggen behängd med inramade foton och tackbrev. Ett par av dem väckte min uppmärksamhet. Det ena var ett originalfotografi av Hitler där han tar emot blommor från Göring dotter Emma på sin 50-årsdag, det andra andra var ett tackbrev från vår förre överbefälhavare Åke Sagrén, som varit gäst på hotellet. Men här fanns tackbrev från den amerikanske utrikesminstern, den amerikanske befälhavaren över styrkorna i Europa och många, många fler. Man skall också komma ihåg att just Hitlers berganläggning är ett enorm turistmål. Något som vi snart skulle bli varse.
Bussarna som skall ta oss upp till 1700 meters nivån.
Naturligtvis går det inte att köra ”vilse”. Skyltar pekar ut resmålet och ett stort antal parkeringsplatser avslöjar att här är något speciellt. Något som inte syntes från parkeringen var den enorma busshållplatsen med biljettförsäljning och souveniraffärer. På bilden ovan ser du bussarna uppställda innan avfärden. Tre bussar avgår var 20 minut upp till Örnnästet. Privat trafik på den smala vägen är förbjudet och dessutom förmodligen livsfarligt. Mitt på vägen upp finns en mötesplats för de bussar som kommer uppifrån med turister. Nåväl vi löste våra biljetter, nästan 160 kronor för bussresa tur o retur. Och det var nu det gick upp för mig att detta var en gigantisk turistfälla. Väl uppe på toppens parkeringsplats, cirka 125 meter nedanför Örnnästet skulle man ”checka” in sig och bestämma när man skulle åka ner igen. Jag behöver väl inte påpeka att när tre busslaster turister skall trängas i samma lucka blir det kaos!
Ingången till Örnnästet och vägen till hissen som skulle ta oss ytterligare 124 meter upp.
Sista biten upp till Hitlers Örnnäste sker med hiss, 124 meter upp. Hissen har manuell betjäning och jag vet inte vilket jobb som måste vara värst; hissförare eller busschaufför på Örnnästet. Så kan man då väl upp till ett något disigt och mulet mål, och ett ”myller” av människor. Här var ovanligt mycket skolklasser, vilket naturligtvis inte gjorde tillvaron lättare.
Souvenirkiosk och uteservering.
Inne i byggnaden fanns en restaurang där Ola och jag efter en kort stund parkerade med en god kopp kaffe och en gigantisk chokladtårtbit. Själva ”vardagsrummet” där Hitler lär har vistats endast fem gånger (han trivdes inte här uppe) var en del av restaurangen och fylld med folk. Jag försökte få en bild på den öppna spis som fanns här, och som var en gåva från Mussolini.
Hitlers ”vardagsrum”
Den berömda spisen.
Det var inte utan jag kände en viss lättnad när vi äntrade 13.05-bussen (tysk exakthet) ner till parkeringsområdet och Dokumentationscentrat. Här hade det nu blivit dags för en lunch på Berggasthof Obersaltzberg. Här kunde vi njuta av en god lunch och utsikten över hela området. Naturligtvis med en god öl till maten.
Restaurang Berggasthof Obersaltzberg
Efter maten besökte vi det dokumentationscenter som byggt upp på platsen. Här kunde man följa nazismens utveckling i Tyskland. Föremål, bilder, ljudinspelningar och modeller gav tillsammans en bra bild över en av vår historias mörkaste perioder. Men det fanns också lite ”guld” för en betongfreak som mig själv. Under central låg de enorma tunnelsystem som byggdes under kriget. Här skulle ledningen kunna ta skydd och fortsätta sitt ”arbete”. Tunnelsystemet som kunde besökas hade återställts varsamt och var ganska omfattande.
Kvaliten på bilderna är inte de bästa då jag fick använda min mobiltelefon. Av någon anledning trodde jag inte det skulle finnas något att fotografera så kameran låg i bilen! Man lär så länge man lever! Men vi fick mer av tunnelsystemet vid vårt ”eget” hotell. Här finns en nedgång till anslutningstunnlarna och här kan man få en uppfattning om hur de såg ut. Via en liten kiosk gick mer via en spiraltrappa till de många gångarna.
Bunkerkiosken och nedgången till tunnelsystemet.
Den igenmurade ingången leder vidare till Hitlers hus.
Genomslag av en träff från en bazooka.
I den lilla kiosken kunde man också köpa allsköns litteratur om Obersatzberg och Hitlers Berghof. En av böckerna fanns till och med på svenska. Det kanske säger något om turisttrycket i trakten. Tyvärr hade det blivit dags för sista kvällen på hotellet. Jag måste villigt erkänna att det fanns mer att se i området och med bättre väder måste utsikten vara fantastisk! Naturligtvis vaknade vi upp till en strålande morgon med blå himmel!
Utsikt upp mot Örnnästet på själva avresedagen.
Så efter en frukost med fantastisk utsikt var det dags att säga adjö till vår värdinnan och styra kursen norrut. Dagens viktigaste uppgift var att till varje pris undvika Österrike och gränsövergångar. Johan lyckades finna en väg runt problemet och det var inte vilken väg som helst utan Deutsche Alpenstrasse. En väg som slingrade sig fram nere i dalgångarna med bergen på båda sidor. Inte konstigt vi började nynna på melodier ur Sound of Music. Ett ställe blev det tvärstopp för här skulle tas turistbilder.
En bild till familjealbumet!
Att vi befann oss i ett turiststråk märkets också på stället vi stannade för att njuta en kopp kaffe. På stället baksida fanns en liten balkong och här njut vi fulla drag av det vackra vädret och våra bakverk.
Till och med Ola började hemfalla åt landets ”nyttigheter”.
Men vi hade ungefär 700 kilometers körning framför oss, genom några av Tysklands mest trafikintensiva områden. Det blev en lång dag med mycken bilkörning. Dagen till ära hade Johan hand om ratten och jag tror nog han tyckte det blev lite segt mot slutet. Men strax före ½8 på kvällen svängde vi in framför vårt hotell i Oberwinter, en grannort till staden Remagen. Ölen smakade extra gott denna kväll tillsammans med en rejäl köttbit. Efter en sängfösare i baren kallade sängen för en efterlängtad vila i något som stod stilla!
En bro som kom att betyda mycket i slutet av kriget.
Det blev bara några minuters bilkörning till vårt besöksmål, efter frukost och utcheckning. Bron över Rhen vid Remagen. Tyskarna ha dröjt för länge med att spränga bron, och en mindre amerikansk spaningsstyrka lyckades erövra bron, och förhindra tyskarna att spränga den. Amerikanarna förde rask över större styrkor och upprättade ett brohuvud. Tyskarna gjorde allt för att förstöra bron; bombanfall, artilleribeskjutning, ja man satte t o m in V-2 raketer mot den. Men bron stod kvar. Den rasade dock av sina skador, men först efter att den fyllt sin funktion. Idag finns ett litet museum i ett av bro tornen och här är även en del minnesplaketter från de förband som höll bron.
Sist på vår lista över besöksmål, under denna resa, stor de Militärtekniska Samlingarna i Koblenz. Detta är alltså inget museum, utan snarare en samlingsplats för all den material som den tyska försvarsmakten testat. Här finns, eller rättare sagt, skulle finnas allt möjligt. Tyvärr vara huvudbyggnaden stängd för renovering, så vi fick nöja oss med den stora ”lagerhallen” där ryska helikoptrar trängdes med stridsvagnar och kanoner. Så där speciellt imponerande var det. Om man nu inte är teknikfreak på militaria, då är det förmodligen paradiset.
Många kanoner, men inte den vi letade efter.
Inte heller här fanns det någon ”svensk” 21 cm kanon, som det hade sagts. Så det hela blev lite antiklimax. Två platser som enligt uppgift skulle ha fått 21 kanoner från Sverige, och ingen av dessa hade någon??? FORT & BUNKER har redan satt igång undersökningar för att försöka utröna vad som hänt med dessa.
Efter det korta besöket i Koblenz återstod nu ”bara” 1010 kilometer hem. Så det vara bara att börja köra norrut. Vi var väl medvetna om att det måste bli en övernattning på vägen och Johan användes som mobiltelefon tills den glödde. Men han lyckades finnas fyra rum till oss strax norr om Hamburg. Här njöt vi av en god kvällsmiddag och några öl innan sängen kallade för sista natten i Tyskland.
Nästa dag var det bara att styra mot färjeläget i Puttgarten, givetvis via Border Shop för lite inköp. Färjeöverfarten gick smidigt, och buffélunchen var ganska god. Sträckan genom Danmark gick som på räls och Öresundsbron passerades i ett nafs. Här blev vi dock lite konfunderade över avsaknaden av tullpersonal. Det har var helt tomt. Blir inte riktigt klok på den omskrivna flyktingdramatiken. Inte heller i Puttgarten, eller Rödby så vi skymten av några flyktingar.
Så nu återstår bara att försöka ställa in sig på att man själv får laga frukost, lunch och middag, Inte dricka för många öl på kvällen, och att man är åter i arbetsveckorna.
Stor tack till mina vänner och reskamrater för en härlig vecka med många skratt och livliga diskussioner som spänt från räksmörgåsar, via vapenlagstiftningen till filmen Utan trosor i Tyrolen, samt naturligtvis den alltid aktuella diskussionen om social media.
Bunkerhälsningar
Leif H