Kanske ett livstecken…

Warren vid Tower Place började 1671 som ett upplag och förvaringsplats på 125 000 m2. Royal Laboratory för provning av ammunition tillkom 1695 och utökades med ett kanongjuteri, Royal Brass Foundry, 1771. Därefter uppförde straffångar en tre meter hög och fyra kilometer lång tegelstensmur runt hela området. 1804 byggdes muren till och varierade mellan sex meter nära Plumstead Road och 4,5 meter på andra ställen. Under åren 1814-16 grävde straffångarna också en kanal, Ordnance Canal, som utgjorde östra gränsen.

1805 under kung George III:s tid döptes området på kungens förslag till Royal Arsenal. Vid denna tid var Woolwich redan ett livligt militärt centrum med Woolwich Dockyard väster om och med Royal Military Academy och Royal Artillerys huvudkvarter i söder. Arsenal blev ett centrum för ingenjörsteknisk utveckling bland annat för ångdrivna sågverk.

Som förberedelse för krimkriget (1854-56), utsågs Frederick Abel (senare adlad som Sir Frederick Abel) till förste kemist för att utveckla nya kemiska sprängmedel. Han var ansvarig för att utveckla bomullskrut på ett säkert sätt och för att vinna en patentstrid med Alfred Nobel om rätten att använda kordit, som Abel hade utvecklat tillsammans med professor James Dewar.

1868 bildade 20 arbetare på Arsenal ett företag i Plumstead för att köpa in mat. Det kallades Royal Arsenal Co-operative Society. Under de närmaste 115 åren utökades verksamheten till en halv miljon medlemmar i hela London. Verksamheten omfattade allt från service vid begravning och bostad och bibliotek och försäkring. 1886 bildade arbetare vid Arsenal en fotbollsklubb, från början kallad Dial Square efter en arbetsplats i hjärtat av komplexet. De spelade sin första match 11 december och vann med 6-0 över Eastern Wanderers från Isle of Dogs. Klubben döptes om till Royal Arsenal två veckor senare. Senare känd som ’Woolwich Reds’, trädde man in i den professional ligan som Woolwich Arsenal in 1893. Idag är klubben känd som Arsenal FC, efter att ha flyttat till norra London 1913.

Vid höjdpunkten under första världskriget sträckte sig området över 5,3 km² och sysselsatte 80 000 personer. Under den lugnare perioden efter första världskriget byggdes ånglokomotiv. Här stöptes också minnesmärken att utdelas till de efterlevande till dem som stupat under kriget.

Före och under Andra världskriget ökade antalet fabriker avsevärt och antalet anställda ökade till ungefär 30 000. På grund av risken för tyska angrepp flyttades också en del av fabrikerna som tillverkade sprängmedel. Ev av fabrikerna på Frog Island träffades och förstördes av bomber. Under luftraiderna med V-1 och V-2 dödades 103 och skadades 770 personer.

Efter kriget följde en tystare period när man tillverkade järnvägsvagnar. Krigsmaterialtillverkningen ökade sedan under Koreakriget. 1967 upphörde all tillverkning och marken såldes till Greater London Council som byggde upp en ny stad, Thamesmead. En del användes till vad som nu heter Griffin Manor Way där bland annat Ford Motor Company blev hyresgäst 1955. Frog Island såldes sedan och där finns nu Plumstead Bus Garage.

De gamla byggnaderna trängs undan och töms.

Så det var i ”grevens tid” som det fanns tid att beskåda detta gamla museum. Egentligen är det inte så gammalt, det kom till platsen så sent som 2001. Men det är väl områdets anor i kombination med artilleri som var det lockande. Samt givetvis att museet kommer ju aldrig att bli av samma omfattning när det öppnar på nytt. Redan nu har en av de stora byggnaderna tömt på sitt innehåll. På bilden ovan syns den bakom Johan A. Den något slitna och lite beklämmande artillerivagnen förstärkte intrycket av att slutet var nära. Men det var trots allt ett imponerande museum. Här några bilder från insidan:

Stora hallen med en en härlig blandning av modernare, 1900-talet, artilleripjäser.

En rikt utsirad och extremt välgjord kanon. Det gällde ju att ge ett skrämmande intryck.

En märklig tingest. En tidig så kallad bakblåskanon. Skylten berättade mer om pjäsen

Det var mycket att se och beskåda. Alla utställa pjäser stod helt öppet och i de flesta fallen kunde ”man ta på dem”. En lite biograf i ena hörnet av nedervåningen var inbyggd i det som skulle föreställa ett utbombat hus. Här rullade en film där man visade specialeffekternas användning i t ex krigsfilmer. Ganska småtrevligt faktiskt.

Från artilleriets början.

Andra våningen bjöd på de riktiga ”pärlorna” Här fanns artilleripjäser från 17 – 1800 talet. Och vilket skick. Nästan allt var i det som kallas ”mint condition”, alltså nästan i skick som oanvänd. Det  var det naturligtvis inte utan det hade lagts ner ett otroligt arbete på renovering och puts. Här var det svårt att hitta favoriter. Nästan allt hamnade i den kategorin. Det var mycket: ”Oj kolla här!” och ”Har du sett denna?”

En av ”pärlorna” på artillerimuseets övervåning.-

Det var ett museum väl värt besöket. Dock blev det lite vemodigt när man redan såg att man böärjat avveckla och minskat ner på underhållet.

Entrebyggnaden med skylten ”Utförsäljning” på dörren.

Väl utanför tog vi en promenad in i området och beundrade de gamla byggnaderna. En del av dem kommer förmodligen att överleva och några har redan kommit i bruk som populära restauranger. Själv hamnade vi vid ingången till den gamla smedjan, där en gång fotbollslaget Arsenal föddes. Ett monument med en fotboll markerar händelse. Själv njöt vi mer av den kalla ölen i uteserveringen och det fina vädret.

En kall öl sitter alltid rätt.

Dagen efter som också var hemresedagen, hade vi vikt åt ett besök på Imperial War Museum. Förr i tiden alla militärhistoriskt intresserades ”våta dröm”. Nu vet jag inte riktig vad jag skall tycka. Hela museet har genom en omfattande renovering och ”uppdatering” av de tekniska prylarna, läs digitalisering. Detta har dock skett lite grand på bekostnad av föremål. Något som jag för min del tycker är fel. Det var mycket filmsnuttar, digitala kartor, bildspel och prova på grejor. Men lite av känslan hade på något sätt försvunnit.

Lite halvskumt är tydligen den nya museimodellen.

Så besöket på Imperial War Museum blev inte så långvarigt, men det gjorde kanske inte så mycket eftersom det blev tid för en liten lunch på puben tvärs över gatan istället 🙂

Med en kall öl kan man vänta en stund på maten.

Så där kan vi lämna London, dock med förhoppningen att kunna återvända inom en inte allt för avlägsen tid. Istället kan jag kanske komma en en glad nyhet. Många har frågat efter en av FORT & BUNKERs tidiga böcker, eller häfte. Det gäller alltså det som handlade om Ystad och Österlen. Under städningen för lite sedan fann jag en ½ låda av dessa häften och du kan nu beställa dem till priset 99 kronor, inklusive frakt. Beställningen måste du göra via mail till FORT & BUNKER, alltså info@bunker.nu Ange namn, adress och postadress. Faktura kommer med i försändelsen. Mer om häften kan du läsa på FORT & BUNKERs hemsida men du kan alltså inte beställa den vägen.

Så nu har jag lyckats skriva ett helt månads-/veckobrev och du vet ungefär lika mycket som jag nu om de senaste veckorna. Tyvärr dröjer det förmodligen ett tag igen, innan vi läser. Men jag önskar en riktigt god sommar med mycken sol och betong
Bunkerhälsningar

Leif H