Vecka 37, 2017. Två världskrig på en vecka… (Del 1)

Två världskrig på en vecka. Så kan man lite slarvigt beskriva årets bunkerresa. Tre dagar i spåren av Första världskrigets blodiga slag, och tre dagar bland Andra världskrigets enorma bunkeranläggning med bl a de tre vedergällningsvapnen; V 1, V 2 och V 3.
Men vi tar det väl lite i rätt ordning och börjar från början. Normalt är vi fyra glada ”grabbar” som en gång om året gett sig ut på en resa med militärhistoriska tecken. Det har varit betong, kanoner, ubåtar, fästninganläggningar och nazismens uppgång och fall. Vid det här laget vi väl besökt de flesta av ”intressanta” länder. Men det finns mycket kvar. Märkligt nog har man ofta fler frågor med sig hem, och upptäcker ofta att det fanns/finns mer att se.

Efter att ha landat på Bryssels flygplats och fått vår hyrbil bar det iväg till första målet Ypres, eller Ieper, som man säger i Belgien. Både i och runt staden stod våldsamma strider under Första världskriget och staden var i stort sett totalt förstörd när krigsslutet kom.

Den imponerande Klädesvävarnas hall (Lakenhalle) blev färdig år 1380. Med sin  140 meter lång fasad och ett 70 meter högt torn räknades den som en av medeltidens främsta arkitektoniska skapelser. Från 20 april 1915 bombarderades Ieper flera veckor i följd av tyskarna, varvid större delen av staden inklusive Klädesvävarhallen förstördes. Striderna runt Ieper fortsatte därefter under 1916-1918. Efter krigsslutet återuppbyggdes Ieper. Området runt stora torget, inklusive klädesvävarnas hall och stadshuset, övriga delar av staden fick ett mer modernt utseende. Klädesvävarnas hall utnämndes 1999 till världsarv och inrymmer idag ett museum ”Flanderns Field” över slagen runt staden.
Men först ut på listan stod ett besök vid den berömda Menem Gate. Här har sedan 1928 utspelats en unik ceremoni varje kväll klockan 20. Då blåser trumpetare från Iepers lokala brandkår signalen Last Post. Här ett klipp från YouTube så du får en uppfattning om ceremonin.

Ceremonin varade cirka en halv timma, under denna tid är gatan avspärrad av polis, som också övervakade platsen. Det var en skön kväll och jag var nöjd med upplevelsen som står på min ”lista” sedan många år. Vi avslutade kvällen med lite god mat öl på en restaurang vid torget. Vårt hotell var också bas för många ditresta vilket inte minst märktes i baren.

Den påföljande morgonens frukost bjöd på en glad överraskning -Koka ditt eget! Normalt brukar det finnas två korgar med kokt ägg på hotellens frukostbord – en med löskokt, och en med hårdkokt ägg. Det betyder i bästa fall det löskokta är ganska hårdkokt och det hårdkokta kan duga som golfboll. Här hade man fixat till det medkokande vatten och små korgar som sänktes ner i vattnet – Smart lösning som man gärna hade sett mer av på de senare besökta hotellen.
Efter frukost blev det en tur ut på stan och bland annat ett besök i det imponerande museet Flanderns Fält.

Museet upptog två våningar och på nedervåningen fanns turistbyrå och en stor souvenirshop med mängder av prylar och böcker relaterade till Första världskriget. Museet var snyggt uppbyggt med många scenarior och bild/ljusmaterial. Tyvärr lite ”för” mycket teknik för min smak, även om det fanns spännande inslag.

Imponerande var modellerna över tunnelbyggandet i skyttegravsområdena. Visst hade jag hört talas om tunnelbyggandet som ett vapen men att det var så omfattande var en nyhet. Något som vi också skulle bli varse senare på resan.

Färden gick nu mot ett av de stora minemärkena i området, nämligen det canadensiska vid Vimy Ridge. Höjden som det handlar var av stor betydelse i det flacka landskapet och försvarades ursinnigt av tyska trupper. Vill du veta mer om slaget och platsen finns här lite text från Wikipedia. Men innan vi kom så långt stannade vid vid ett litet cafè precis före monumenten och minnesplatsen.

Det märktes tydligt att vi befann oss i ”candensiska” trakter. Stället var fullt av flaggor, souvenirer och ett par uniformer. Förmodligen saker som skänkt av besökare. Det skall också tilläggas att detta var det enda stället där man kunde få något att på en bra sträcka.

Efter att ha stillat hungern var det dags att köra fram i området som består av tre delar. Dels ett gigantiskt minnesmärke, som syns vidda omkring. Dels ett återskapat, och väl underhållet skyttegravsområde med underjordiskt tunnelsystem och slutligen en vacker krigskyrkogård.

Vi föredrog dock att börja vid besökscentrat så vi körde förbi monumentet och parkerade vid det elegant, och mycket moderna centrat. Här kan studera stridigheterna lite mer i detalj. Här finns fotomontage, slagfältsfynd och en reception som hjälper till med allt möjligt. Här anmälde man sig också till den guidade turen underjorden (gratis!)

Vi anmälde oss direkt till den guidade turen och fördrev tiden med att prata med en av de canadensiska guider. Enligt uppgift är det ett ”veritabelt” slagsmål om de cirka 20 platser som finns som guide här, och vid Somme. Uppgiften sträcker sig över sex månader och bekostas av candadensiska staten.
Vår egen guide samlade oss vid den canadensiska flaggan och höll en ordentlig genomgång om bakgrunden till Canadas inträde i Första värlskriget.

Turen i underjorden inledde guidningen. Genom en renoverad tunnelnedgång tog vi oss ner i det omfattande systemet. Av naturliga skäl var det bara en lite del av tunnlarna som var tillgängliga för besökare. Tunnlarna vi tog oss fra genom var renoverade och väl underhålla. Belysning och skyltar bidrog till säkerheten.

I de många ”sidoskeppen” i tunneln fanns små utställningar som visade arbetet i tunnel. Man kunde inte undgå att bli imponerad av arbetet som lagt ner. Både av de som ursprungligen byggde tunnlar, men också på det arbete som läggs ner på att bevara dem.
Vi kom upp till markytan ungefär där vår första samling skedde. Så vi hade inte förflyttat oss mer än cirka 300 meter under mar. Nu var det dags att ge sig ut i rekonstruerade skyttegravarn och kraterlandskapet

Längs vår väg i skyttegravarna fanns observationsposter där upphöjda plattformar tillätt soldaterna att spana ut över de tyska ställningar och det sönderskjutna ingemanlandet. Men det gällde att se upp, prickskyttar letade hela tiden efter nya byten.

Det är svårt att förställa sig hur det såg här under striderna. Vid vårt besök var klar himmel, strålande sol och en svag vind susade i de ståtliga tallarna. Dessutom betas hela området av får vilket gör att det finns kortvuxet gräs överallt på den av granater kuperde terrängen. Bilden ovan, från 1917, visar kulspruteskyttar som utnyttjar granathålen vid Vimy Ridge.  (Library and Archives Canada)

Det märkliga var, när vi nådde det s k ingemanslandet, mellan de canadensiska och tyska förbanden. Det var på sin en remsa på 25 meter, mellan de yttersta delarna av skyttegravarna.

Ett fantastisk ställe, och mycket informativt. Efter en snabb kopp automatkaffe i centrat tog vi oss fram till det påkostade minnesmärket.

Det var ganska lugnt här med endast ett fåtal besökare. Vi ”slapp” dock den skolklass som precis gav sig iväg med sina två bussar. Vinden tog i ordentligt, här uppe på höjden. Utsikten var enorm, och vädret perfekt. Här kan du läsa mer om det canadensiska minnesmärket med sina 30 meter höga kolonner. Efter titta lite närmare på monumentet och dess statyer var det dags att dra vidare.

Klockan hade blivit sen eftermiddag och det var dags att börja leta oss fram till vårt hotell i stadens Lens för välbehövlig vätskekontroll och förhoppningsvis lite god kvällsmat.

Vi tar en paus i skrivandet här och återkommer i del, om någon dag, eller så

Hälsningar
Leif H