Vecka 42, 2017. Del 3 från reseäventyret, och lite till
Där borta! Vid Engelska kanalen och tvärs över syn de vita klipporna vid Dover.
Vårt reseäventyr fortsatte i det nordvästra hörnet av Frankrike. Skapligt väder och massor att titta på. Föregående dag började vi dagen med att besöka La Coupole, en gigantiskt betong- och berganläggning för hantering och avfyring av V 2 raketer mot England. Vedergällningsvapnen var ju det som skulle vinna kriget, allt enligt Hitler och Goebbels (!).
Vi fortsatte med att köra till nästa stora V-2 anläggning, den i Eperlecques. Från början tänkt som avskjutningplats, men ändrat till produktion av flytande syre. Drivmedlet till V-2 raketen. Här var det inte någon berganläggning utan en gigantiskt bunker, modell STOR!
Den var rätt stort – Bunkern i Eperlecques.
Anläggningen, plus omgivningarna är ett privatägt museum som visar den stora bunkern och en del vapen som står uppställa längs promenadvägen upp til bunkern. Som vanligt när det gäller tyska anläggnignar från Andra världskriget handlade de om slavarbetare och koncentrationslägerfångar som tvingades arbeta med byggandet. På en del av området finns en godsvagn av den typ som transporterade fångarna till området. Gick man in i vagnen spelas en ljudföreställning upp om hur resan kunde gått till – skrämmande!
En av de godsvagnar som användes för fångtransporterna.
Föjde man promenadvägen runt den stora bunkern kunde man se de skaddor som den fick genom de våldsamma bombanfallen från de allierade. Även kom de stora ”Tall boy-bomberna” till användning. Något som syntes bl a på taket till anläggningen. Taktjockleken ligger på 3-4 meter och bomberna lyckades inte bara slå hål i taket, utan också knäcka delar av betongen.
Man får en uppfattning om storleken och betongtjockleken på bilden.
Väl inte i den enorma bunkern kunde man konstatera att det var ”högt i tak”. Här skulle V-2 rakterna hanterats stående. Det finns tyvärr ingen ”äkta” raket här, men väl ett fotomontage i naturlig storlek i en av bunkerns sidoskepp.
Det är svårt att förmedla storleken på bunkern, men här ett försök genom bilden av V 2 raket i naturlig storlek.
Och här fanns inte bara V-2, utan en ”livs levande” V-1-raket, komplett med ramp. Något som inte är så vanligt. Det brukar vara antingen eller. Så nu har jag fått mitt lystmäte på V 1 raketer för stunden. De många timmarnas sökande runt Normandie kan nu läggas till historien.
En V-1 Raket vid slutpunkten på sin avfyringsramp. Egentligen skulle den legat längst ner på rampen för att var riktigt korrekt. Rampen är också betydligt kortare än den som krävdes för avfyringen.
Vi fortsatte med ytterliggare ett V-vapen, nämligen V-3. Något så underligt som en högtryckskanon. Så här skriver Wikipedia: ”V-3, Vergeltungswaffe 3 (”Vedergällningsvapen 3″) var en kanon som var tänkt att användas mot London under andra världskriget. Kanonen hade ett eldrör på 130 meter och flera sådana kanoner skulle grävas fast nära Mimoyecques på den franska kanalkusten. Tanken var att man med dessa kanoner skulle kunna skjuta upp till 600 granater per dygn mot London. Längs eldröret fanns krutkamrar som tändes när projektilen hade passerat för att ge ökad utgångshastighet. Efter testskjutningar visade det sig dock att skottvidden bara var 2/3 av den i teorin uträknade och när Hitler fick del av resultaten lade han ner projektet. V-3 användes dock för att bombardera Luxemburg i samband med Ardenneroffensiven”.
Vid orten Mimoyecques fanns den märkliga anläggningen som aldrig färdig. Även denna bombades kraftigt av de allierade.
Den ser inte så mycket ut för världen, V-3 anläggningen i Mimoyecques kalkberg.
Ingången till tunnelsystemet.
Början på tunneln innanför ingången.
Här handlade återigen om ett gigantiskt tunnelsystem som sprängdes in i kalkklipporna. Egentligen hade området från början varit just ett kalkbrott, så det var ganska enkelt att börja spränga och färdigställa de stora huvudtunnlarna. Från dessa huvudtunnlar löpte förbindelsetunnlar som förband systemet, de flesta av de blev aldrig riktigt färdigställda
Huvudtunnlarna är av ordentlig storlek och långa.
Här en av de nedrasade avfyringsplatserna för V-3 kanonen.
Det blev en riktigt intressant dag, fylld med nya upplevelser och många imponerande Aaahh……
Färden gick nu mot de stora kanonerna vid Engelska kanalen och vi började vid Boulogne sur Mer….
Batteri Todt med sin stora pjäsbunker. Här fanns, och finns, fyra pjäsbunkrar som under kriget var bestyckade med 38 cm kanoner. Ola konstaterar att det är en rätt stor bunker!
Vi var tidigt på plats vid det nästan ”kompletta” tyska batteriet Todt med sina fyra stora pjäsbunkrar för 38 cm kanoner. Alla fyra pjäsbunkrarna står fortfarande kvar och en är numera museum. Här finns vapen av alla de slag samt inredda rum som visar hur bemanningen fungerade i bunkern. Själva fronten, embrassyren eller pjäsöppningen, har glasats igen och ger ett stort utrymme för utställningar.
Den inglasade fronten på batteri Todt.
Naturligvis passade vi på att besöka ytterligare en av de fyra pjäsbunkrarna. Denna låg längst bort, och längst ut av de fyra. Denna låg på privat mark men vi lyckades balansera oss dit via åkerkanten. Det är mäktiga bunkrar, speciellt denna som stod tom och övergiven. Naturligtvis når klotterkonstnärerna också hit, annars är det mest naturen som bestämmer.
En av bunkrarna i batteri Todt. Här harman försökt att spränga bunkern, utan att lyckas.
Efter besöket vid batteri Todt fortsatte vi längs kusten och besökte bl a ett annat batteri en bit inåt landet. Denna pjäsbunker låg mitt ute på en åker och var ganska omfattande. Invändigt dock fylld med halm och bråte.
En märklig pjäsbunker.
Strax före lunch landade vi så vid Cap Gris-Nez- Alltså platsen där Frankrike sticker som längst ut i Engelska kanalen. Det var också från hamnarna här i omgivningen som operation Seelöwe skulle startat ut mot engelska kusten. Bilden överst i inlägget visar utsikten mot England. Området är kraftigt befäst och det finns mycket kvar för oss betongtokar. En orienteringtavla på en av bunkrarnas sidor sevärdheterna i det natursköna området.
Orienteringstava på en bunkervägg vid Cap Gris-Nez.
Vi tog oss ner till den lilla staden/byn Ambleteuse. Här finns bland annat ett kustfort som uppfördes av den kände fästningskonstruktören och ”fadern” till den moderna fortifikationens principer, Vauban. Det gamla sjöfortet byggdes redan 1680 vid flodmynningen och nästan i vattenlinjen. Fortet är det enda bevarade sjöfortet längs den franska kusten, mellan Cherbourg och belgiska gränsen.
Fort Ambleteuse.
Att havet gick hårt åt kusten såg vi också på flera platser under dagen. Nedan en bild på nedstörtade tyska värn vid Pointe aux Oies.
Sista natten tillbringade vi naturligtvis i Dunkerque. En plats som nu åter blivit väldigt aktuell genom filmen med samma namn. Här finns ett gammalt citadell, dock inte det stora Citadellet, där man inrett ett museum om just händelserna 1940 när över 300 000 soldater evakuerades härifrån. Museet var intressant eftersom det berättade en del saker som jag inte varit medveten om tidigare. Det var också intressant att se samlingen av föremål från händelsen och diverse modeller.
Nedersta bilden visar den stora modellen över hur evakueringen gick till.
Naturligtvis kunde vi inte lämna Dunkerque utan att besöka den ”berömda” stranden. Och det är precis vad det är idag – en strand. Idag är området ovanför stranden bebyggd med hotell, villor och restauranger. I motsatt till dagar 1940, under evakueringen, var det glest med folk på stranden.
Kursen bar nu iväg genom Belgien mot Bryssel och vår hemresa. Vi hann dock med att trängas i trafiken i Bryssel och besöka det intressant Militärmuseet i staden. Ett gammalt ”hederligt” militärmuseum – värt både ett och två besök! Jag har redan noterat att jag skall göra ett nytt besök där.
Några bilder från Militärmuseet i Bryssel bl a en engelskt ”tank” av modell Mark IV.
Och nu återstod imget mer än att åka till flygplatsen, lämna bilen och checka in. Och vänta! Men återigen en intressant och spännande res som gav mersmak!
BUNKERHÄLSNINGAR
Leif H