Vecka 33/34, 2019. Verkligheten kontra spektakulärt museum

Tirpitzbunkern, eller rättare sagt ett av pjäsvärnen i det aldrig färdigställda batteri Vogelnest 2008.

Bland en av mina favoritplatser återfinns i den lilla danska semesterorten Blåvandshuk, på Jyllands västkust. Ett verkligt eldorado för bunkerfantaster. Här finns bland alla betonglämningar två av de större bunkrarna i den danska delen av den tyska Atlantvallen. Bland annat två stora pjäsbunkrar för  38 cm kanoner i torn. Bunkern skadades av sprängningsförsök, efter kriget, men detta bidrog bara till upplevelsen. Bunkern blev ett ”litet” museum med namnet Tirpitz, eftersom kanonerna tillhörde samma typ som fanns på slagskeppet Tirpitz.
Under flera besök på orten hörde det alltid till traditionerna att besöka just ”Tirpitzmuseet”. Saken blev ju inte sämre av att Torben som ofta återfanns bakom besöksdisken var en sann ”bunkertosse”.

Det nya ”Tirpitzmuseet” under byggnationen 2015. I bakgrunden syns den egentliga bunkern. (foto: Lars Dahlbom)

Det började florera rykten om att här skulle nu uppföras ett ”gigantiskt” museum, en verklig pärla för den danska västkusten. Pengar verkade inte vara något problem, det fanns ju tydligen EU-pengar till projektet. Det lät väldigt spännande och jag såg framför mig ett omfattande museum om den tyska Atlantvallen i Danmark och Blåvandshuk. Danmark fick ju under krigsåren 1940-1945 ett omfattande bunkerssystem. Och det handlade inte om små truppbefästningar! Nej på tyskt vis gör man det ordentligt och man behöver inte leta länge för att finna de ordentligt stora anläggningarna på Jyllands västkust.

Här får man en uppfattning om tyska bunkerstorlekar, och då är detta inte en av de större.

Så äntligen fanns det både tid och väder för en lång endagars utflykt till Jylland och Blåvandshuk. Med på färden var kollegan och vännen Lars Dahlbom. En tidig start från Malmö gjorde att vi anlände till Tirpitzmuseet runt klockan 11. Parkeringen mittför den gamla pjäsbunkern var ganska välfylld, det var fler än vi som tyckte det var dags att besöka ett mueseum.

Vid en första blick var det mesta sig likt, men den gamla ingångsdelen på bunkern var raserad. Till vänster kan de nya museidelarna skymtas där de ligger ingrävda i sanddynen.

Det var en mindre kö till entréen där man också fick veta att inträdet var 145 danska kronor, något bli nästan 200 dåliga svenska kronor! Ganska dyrt om man är ett större sällskap med andra ord.

Det här måste vara en arkitekts våta dröm?

Utrustad med våra besöksband och ”audiofoner” begav vi oss in i lokalerna. Trots alla de imponerande glaspartierna (där inte många bitar var raka) var det ganska mörkt i utrymmena, belysningen var också sparsam. Vi styrde naturligtvis kursen direkt mot den omtalade ”bunkerutställningen” -En här av betong!” På ett ganska litet utrymme låg här ett förhållandevis stort antal tyska bunkrar ”utkastade”. Jag förmodar att det skulle påminna om sandstränder längs Jyllands västkust, där de gamla tyska bunkrarna ligger lite ”huller-om-buller” i sanden.

En här av betong. En av de fasta utställningarna i Tirpitzmuseet.

I varje bunker fanns en liten utställning om människoöden med anknytning till andra världskriget. Informationen fick man genom sin ”audiofon”. Ingenstans fanns några skyltar eller texter. Det trånga utrymmen gjorde att det blev stockning i anslutning till informationspunkterna. De som kom först stod naturligtvis kvar och blockerade för oss andra. Museet har ett stort besöksantal och just här i denna utställning kan det ge besökaren en känsla av klaustrofobi. Men där fanns andra utställningar att titta på. En som i mitt tycke var skaplig handlade om alla minor som funnit/finns på den jylländska västkusten. I det stora utställningsrummet drogs man mot den centrala montern, och PANG! där small en landmina effektfullt illustrerat på den stora fondväggen.

Efter kriget blev sandsträndernas minfält ett gissel.

Danskarna använde tyska krigsfångar för minröjningen. Efter avslutad röjning fick de tyska soldaterna marschera över det röjda området för att säkerställa att ”de gjort röjningen ordentligt”. Det kan diskuteras om detta är ett humant sätt att använda krigsfångar, något som ännu diskuteras i Danmark. Utanför denna stora, märkliga museibyggnad låg den ursprungliga bunker kvar. En tunnel hade skapats från museet till bunkern.

Tunneln till bunkern

Ett upphöjt trädäck skulle skapa jämn gångväg för besökarna inne i bunkern utrymmen. Ljuskanten varnar för att det finns en fallrisk, ssjälva bunkergolvet ligger lägre, något som jag själv var nära att snubbla ner i.

Brädgångarna i Tirpitz-bunkern.

Pjäsbrunnen för tornet med dubbla 38 cm kanoner.

Bunkern verkade ha rensats från allt som tidigare fanns utställt här. Här kunde man till exempel jämföra sig mot en stor bild av en 38 cm granat. Här fanns de enorma skiftnycklarna som användes, och här fanns dessutom en lite modell av bunkern med kanontornet, se bilden.

Om de utställda prylarna fanns någon annanstans, vet jag inte, det var lite svårt att orientera sig i den ganska mörka bunkern och orienteringsskyltar fanns inte. Så vi var med andra ord ganska besvikna. Visst det är en imponerande museibyggnad och utställningarna är välbyggda och helt enligt den ”nya tidens” utställningar. Men som museum över den tyska Atlantvallen och bunkern Tirpitz blir det ordentligt underkänt!

Så det blev en låång utflyktsdag, tvärs över hela Danmark och närmare 1 000 kronor fattigare, för att beskåda något som i mina ögon var en gigantisk uppblåst byggnad. Innehållet var säkert trevligt för den som gillar bärnsten, Västerhavet och lite trängsel, samt en saftig entré.

Nu tar jag paus och fortsätter skrivandet en annan dag så du får begrunda vad som sägs om Tirpitzmuseet.

En trevlig helg och bunkerhälsningar
Leif H