Vecka 39 – 40 Nackskott, raketbränsle och fortifikation!

Så enkelt kan de gångna två veckorna beskrivas. Det handlar om den precis avslutade resan genom Tyskland till Nachod i Tjeckoslovakien och tillbaks via Polen. 2800 kilometer visade min bils trippmätare när vi i onsdagskväll återkom till Trelleborg efter fem dagars bunkerresa.

Vi hoppar över alla förberedelser som föregick resan och kastar oss direkt in i det väsentliga. Start alltså torsdagskväll med färja från Trelleborg till Rostock. Väl ombord blev det ett snabbt besök i hytten för att slänga in väskorna innan vi tog vår tillflykt till restaurangen för lite kvällsmat och en efterlängtad öl.

Som vanligt var det svårt att sova i den något trånga hytten. Och det inte bättre av att någon av misstag vridit upp värmetermostatet till max. Något vi upptäckte på morgonen. Frukosten kunde man välja från den stora frukostbuffén för 129 kronor, eller en frukostbricka för 59 kronor? Vad är skillnaden frågade jag kassörskan -Frukostbrickan får inte innehålla något varmt, utöver kaffe eller the! Så det blev en frukostbricka med det vanliga morgonköret innan det var dags att ta sig ner till bildäck och komma iland i ett morgongrått Rostock.

GPS,n berättade att vi nu hade 670 km framför oss innan vi skulle vara framme i staden Nachod och FortExpo 2013. Nervägen genom Tyskland var precis lika tråkig som den brukar vara. Motorväg, tanka, pinka, äta – motorväg, tanka, pinka, fika. Snabbaste vägen ner hade min GPS bestämt var via Prag och det väl så väl. Bra väg till Prags utkanter, men sedan skulle vi norrut mot bergstrakterna mot Polen, där Nachod ligger, och vägen dit var betydligt sämre. Men så småningom var vi framme vid det gamla fortet Dobrosov där FortExpo hålls, och har hållits sedan 2003. FortExpo är ett sätt för främst inhemska organisatörer och organisationer inom fortifikation och militärhistoria att visa upp sig. De utländska inslaget bestod av oss själv, alltså Sverige och en man från Österrike. Vi lossade bilen snabbt i det sedvanliga kaoset som alltid rådde på sådan här tillställningar, dagen före. De flesta, för att inte säga alla utställare fanns 171 trappsteg(!) ner i fortets kaserner och magasin. Och jag hade redan bestämt mig för att inte ta mig ner. Uppgången sker genom ett annat av fortets bunkrar och där är det 226 trappsteg upp till ytan! Jag har provgått dessa trappor tillräckligt.

När väl bilen var tömd lotsade vi oss fram till vårt ganska ”central” belägna hotell. Endast 1 kilometers promenad från Nachods centrum. Visst var det säkert 1 km promenad – fågelvägen! Hotellet låg på en ganska hög höjd strax utanför staden och det var en slingrande väg som tog oss upp dit. Stigningen var tillräcklig för att undanröja alla tankar på att dra ner till stan för middagen.

Men det visade sig vara ett mycket trevligt hotell med det ståtliga namnet Thommy,s Konferens och hotell. Rummet var bra och ännu bättre var hotellets lilla restaurang och bar med trevlig personal. En kall tjeckisk öl satt inte alls fel vid incheckningen. Lite uppfriskning och uppackning sedan var det dags för mer öl och mat. Och maten kan man verkligen inte klaga på. Själv beställde jag en köttbit med friterade lökstrimlor och en skysås.

Medan vi satt där med våra öl och pratade upptäckte jag att det på menyn fanns en ”Kallte Platte” perfekt till ölen, som texten uttryckte det, så jag beställde en sådan och tänkte att vi kunde dela på den. När plattan kom in såg det ut som ett mindre smörgåsbord och man hade beräknat den till tre personer. Det var bara att hugga in och beställa mer öl 😉 Vi undrade vad som skulle hända om vi inte tömde plattan, fick vi det kanske till frukosten imorgon? Mätta och belåtna tog vi oss till våra rum, då upptäckte vi att det fanns en hel busslast med tjeckiska pensionärer ute på någon form av rundresa. Bredvid hotellets foajé fanns ytterligare två matsalar, varav en var avsedd för frukosten.

Efter en god natts sömn var det dags att bege sig till fortet och årets FortExpo. Redan vid vår ankomst, strax efter 8, var det mycket folk på plats. Morgonen bjöd på ett strålande väder och det var till och med minusgrader med vindruteskrapning. Vi fick igång vara tekniska apparater, bildvisningar på både TV och dator och var klara att ta emot eventuellt intresserade i svensk fortifikation.Och visst kom det besökare men vi märkte snabbt att språket var ett enormt hinder.

Nästan ingen pratade något annat språk än tjeckiska. Som tur var hade vår kollega vid fortet, Josef Fares, gjort en planch med en kort tjeckisk översättning om vilka vi var. Så det var bara att peka på den ibland. Annars bläddrade folk i böckerna, tittade på bunkermodellen och beundrade bilder av skånska bunkrar och kustartilleri.

Men det märktes också att det var en ganska ”inbördes” utställningsdag. Det var många utställare och reenactors som besökte vårt lilla hörn i den stora artilleribunkern. Men det blev aldrig tråkigt! Det kom folk hela tiden och vi fick tillfälle till att förundras över ett märkligt fenomen -uniformsklädsel! Det verkade som om nästan var och varannan hade tagit tillfället i akt att klä sig i uniform, eller åtminstone något uniformsplagg av kamouflerat utförande. Vuxna, kvinnor, barn, åldringar, rullstolsbundna, ja det verkade som om alla utom vi hade uniform. En del tillhörde givetvis uppvisningsförbanden och utställarna, men även ”vanliga” besökare var uppklädda dagen till ära.

Som utställare blev vi bjudna på gulasch från just en gulaschkanone, alltså en kokvagn uppställd bakom artilleribunkern. Ola och jag njöt av ryckande het soppa och gott bröd med en fantastisk utsikt över omgivningarna. Kocken var som sig bör ganska dragen trots att klockan ännu inte var lunch, och värre skulle det bli. Vi avlöste Johan så han också fick lite att äta innan det var dags för uppvisningen.

Klockan 13 skulle den stora uppvisningen börja, och det betydde att runt kl 1330 kom man igång. Scenariot var att tyska trupper ryckte fram mot Nachod och stoppades av partisaner och tjeckiska soldater. Stridigheter utbröt och tyskarna kunde fortsätta sin framryckning. Ryska trupper angrepp de tyska och stridigheterna böljade fram och tillbaks. Ett stort antal fordon av äldre slag deltog i ”slaget” bland annat en fullt funktionsduglig ”Hetzer” en tysk pansarvärnskanonvagn som var byggd på ett tjeckisk chassi av samma slag som vår Pbv 301.

Men höjdpunkten var ändå flyganfallet/flyguppvisningen som inledde uppvisningen. Ett gammalt ryskt jaktplan av typen Yak-någonting kom vrålande från ingenstans och gjorde upprepade extremt låga överflygningar. Av ropen och suckarna från publiken kunde man förstå att det var uppskattat. Den egentliga uppvisningen var svår att se då den var mycket utsträckt över nästan 500 meter och böljade lite fram och tillbaka. Mängden folk som trängdes vid avspärrningarna gjorde det inte lättare att se något.

En scen fastande dock i huvudet och det är när de tyska styrkorna gjort ett motanfall mot de ryska trupperna och tvingat dessa på reträtt. En av de tyska soldaterna i Waffen-SS-uniform ”avrättar” en  skadad ryss med ett nackskott. Kanske inte något man skulle visa i Sverige. I övrigt innehöll uppvisningen ett flertal av krigets baksidor – vodkautbyte med ryska soldater, närstrider, misshandel, avrättning mm mm. Men det var ett väl genomfört arrangemang och av publiken att döma ett populärt sådant. Dock var antalet besökare förvånansvärt lågt med tanke på arrangemangets omfattning. Totalt deltog ett 10-tal fordon och ca 60 reenactors i uppvisningen.

Besökarna fortsatte att titta på utställningarna i fortet, och gjorde även besök hos oss. Men det märktes att det var uppvisningen som lockat folk och det var betydligt glesare med besökare nu. Vid fyra-tiden började vi så sakta packa samma våra saker och lasta in i bilen. Efter att ha sagt adjö till en del av de tjeckiska kollegorna kunde vi se att kocken behövde ordentligt stöd för kunna stå. Tydligen är det hårt att laga gulasch 😆

Tillbaka till hotellet var det skönt att få en öl i lugnt och ro, för att sedan njuta av en dusch och en stund vila innan kvällsmaten.

Ny dag, nytt land. Efter frukost och utcheckning från Thommys var det dags att styra mot Polen, men först väntade en kort tur längs en liten väg som Ola passerat under gårdagens motionsrunda. Han hade skymtat några bunkrar som vi tyckte kunde vara intressant att titta närmare.

Det visade sig att här pågick ett renoveringsarbete sedan något år tillbaks. Vi frågade försynt om vi fick titta in och ta några bilder. Det visade sig att de som renoverade hade också varit utställare på FortExpo och kände igen oss därifrån. Det var märkligt att komma in i bunkern där man bland tillfälligt inrett både kök och förläggning. Kraft fick man via ett litet elaggregat utanför. Utanvändigt hade man lagat skadorna, isolerat grundmurarna och återskapat en av bunkerns pansarkupoler. Nu dock i styrofoam och tunn plåt. Det var imponerande att se hur mycket arbete de lagt ner på bunkern. Vill du se mer av deras arbete finner du deras hemsida här: http://www.kotaa.cz/

Men nu väntade en färd över bergspassen innan vi kunde ställa in siktet på den polska gruvstaden Walbrzych. Den ligger bara ett par mil från gränsen till Tjeckien och i närheten finns de berömda Uggle-bergen, eller som det heter på tyska Eulengebirge.

Detta det som kom att kallas Tredje Rikets skyddsrum. Hit till området flyttade, eller planerades flyttningar, av stulna värdesaker och kulturhistoriska föremål av nazisterna. Även vapenfabriker och framför fanns här ett projekt som kallades Riese, läs mer här: http://en.wikipedia.org/wiki/Project_Riese

Men först skulle vi titta på det koncentrationsläger som uppfördes i området och som försåg de många tyska projekten med slavarbetare; Gross Rosen. Som vanligt när man besöker platser som förknippas med krigets grymma avigsidor, undrar man varför? Hur kan sådant inträffa? Och detta trots alla bevis om de nazistiska övergreppen fortsätter liknande saker att inträffa.

Här vid det polska koncentrationslägret Gross Rosen var det främst stenhuggeri som fångarna fick syssla med. Överlevnadstiden för en fånge i stenbrottet var så kort som cirka en månad. Lägret är fortfarande inhägnat med sina betongstolpar och taggtråd. En barack har återuppbyggts och skall bli utställningslokal. I den karakteristiska ingångsbyggnaden finns också utställningar över de nazistiska (och tyska) grymheterna. Den forna SS-byggnaden är idag museum. Det var glest med besökare vid vårt besök så det blev en ganska tyst och stilla vandring runt i lägret. Efter ett sådant här besök känner man sig lite avslagen och nedtryckt.

Vi siktade in oss på vårt hotell och fann det precis intill en av de stora gruvanläggningarna i utkanten av stan. Detta måste ha varit den verkliga pärlan av hotellen i området. Glansdagarna var förmodligen under kommunismens tid. Entreen och foajen var enorm, men helt tom. Längst bort fanns en stor reception med en trevlig tjej. Vi slängde upp våra väskor på rummen som var helt OK och återvände till receptionen för att få tips om ett bra lunchställe. Och det var verkligen ett bra lunchställe vi hamnade på inne i den närbelägna byn.

Efter lunch bar det av mot ett av de stora tunnelprojekten inom projekt Riese. Det var tunnelbygget vid Rzeczk, ett cirka 2 500 kvadrameter stort tunnelbygge. Efter lite palarver med den enbart polskspråkiga damen i kassan blev vi tvungna att följa med en polskspråkig grupp in i berget. All information skedde på polska och alla texter och skyltar var på polska.

I mitt tycke kändes det som ett besök i vilken gruvanläggningen som helst. Ytterst lite var slutfört och det mesta var råa bergtunnlar och ofärdiga tunneldelar. Det blev ut och in i tre olika tunnlar med ett litet ljusspel som avslutning till minne över de som omkom i berget. Intressant att se anläggningen men inget man skall ta en omväg för.

Då var slottet Ksiaz betydligt mer spännande och intressant att kika på. En varning dock, detta kändes som en riktig turistfälla. Flertalet restauranger, hotell, souvenirshopar och även en antikaffär i slottets foajé. Tydligen var ett populärt ställe även polacker för den närliggande parken var full av folk och även slottets avgiftbelagda parkeringsplats. Vi nöjde oss med att titta utvändigt och i den stora foajen, där man förvånades över vad som säljs som souvenirer till besökarna. Men å andra sidan såg jag ingen som köpte något! Men man kan ju inte missa att besöka släktens(?) slott när man är i trakterna. Slottet ägdes nämligen av släkten von Hochberg från 1509 ända fram tills nazisterna konfiskerade egendomen. Vill du veta mer om slottet finns det en berättelse här: http://en.wikipedia.org/wiki/Ksi%C4%85%C5%BC

Men det hade blivit sen eftermiddag och det var dags att återvända till vårt ”enorma” hotell för lite kvällsmat och några öl. Matsalen följe hotellets stil och hade plats för betydligt fler gäster än oss tillsamman.

Det fanns ett tyskt gäng på fyra personer också vi. Totalt sju personer. Men man kan inte klaga på servicen. Bra mat, snabbt och dessutom riktigt gott. Vi fick också veta att hotellets två översta våningar (totalt fanns 3 hotellplan) var avstängda och det var väl ganska glest mellan gästerna. Men man kan inte klaga på priset 300 kronor för ett rum med frukostbuffé.

Frukosten var lika imponerande, trots det lilla gästantalet och vi njöt av både äggröra, kokt ägg, frukt och nybakat bröd. Dock fick det bli te som morgondryck eftersom det polska (och tjeckiska) morgonkaffet är fullständigt odrickbart och dessutom tillagas i en maskin från Nescafé.

Så det var dags att dra vidare mot vårt nästa mål i Polen, den lilla orten Keszyca Lesna som vi besökte så sent som förra året. Men föst skulle vi ta oss dit och hade en bilresa på ca 30 mil framför oss. Det var ett ganska grått och trist Polen vi färdades genom. Vägen var hyfsad och det gick ganska snabbt och ta sig fram. Vid lunchtid började vi oss om efter något matställe och jag ignorerade alla tillrop om McDonald och KFC (Kentucky Fried Chicken) här skulle ätas ”riktig” mat.

Och vi fann ett litet lokalt grillställe i utkanten av en liten stad. På frågan vad som fanns fick vi en förevisning av diverse grytor och kärl, men fastande för grillspetten på bilden ovan. Man pekade hur mycket man ville ha, och betalade efter vikten. Tillbehören (sallad och bröd) kostade extra så även senap och ketschup. Jag tog en liten klick senap och debiterades 3 kronor för denna. Men gott var det och tillsammans med en öl satt det perfekt. Vi körde vidare men först efter att Johan och Ola gjort någon mindre reparation på min bil. ”Något skramlar undertill tyckte de båda, och band fast något i bakre hjulhuset. Och mycket riktigt det blev lite tystare.

På vår väg låg ett av Polen största militärmuseer, som bl a visade upp den Polska krigsmakten utrustning genom moderna tid. Både pansarfordon, kanoner och flygplan skulle finnas utställda här.

Tyvärr lyckades vi anlända 15.31 och museet stängde prick 15.30. Något som vaktmästaren eller överdirektören (vad han nu var) ilsket upplyste oss om på en smattrande polska! Trots att vi bad att få ta en snabb blick på utomhusutställningen blev svart det samma, vilket vi naturligtvis inte förstod eftersom det gav på polska. Mannen var verkligen en riktig surkart och hade inget som helst intresse av att förstå vår belägenhet. Istället föredrog han att sitta på trappan och bevaka oss så vi inte skulle ta oss (eller vad som nu hans tankar om oss besökare!)

En det blev en del ord sagda om mannen och museet när vi fortsatte bilfärden norrut. Det är något man har varit lyckligt förskonad från på alla andra ställen jag besökt. De som driver verksamheterna är ofta själv enormt engagerade och intresserade, speciellt om det kommer långväga, och utländska, besökare. Men så var tydligen inte fallet här!
Nåväl resan fortsatte och vi hade inte så lång väg till vårt hotell och nästa besöksmål. Den gamla tyska försvarslinjen Oder-Warthelinjen. Men det kan du läsa mer i veckobrev del 2 som kommer inom någon dag. Tills dess önskar jag en bra dag
Hälsar
Leif H